Regimförändringar sedan 1789

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om kvantitativa statsvetares forskning om historisk politik, i sambadn med Historical Varieties of Democracy-datasetet. Delar av samma forskningsgrupp, Vilde Lunnan Djuve (Aarhus), Carl Henrik Knutsen (Oslo) och Tore Wig (Oslo), publicerade förra året också en artikel om "Patterns of Regime Breakdown Since the French Revolution", där de kartlägger fler än 2000 politiska regimskiften i 197 politiska system från 1789 till 2016. Så här börjar deras artikel:

"All political regimes* eventually die, but they do so in very different ways. Some regimes undergo self-imposed change and transform into something else “from the inside.” Examples are autocratic regimes liberalizing to become democracies or democratically elected presidents conducting self-coups. Other regimes are terminated by outside forces. Examples are popular protests setting off a revolution, military officers coordinating a coup d’état, or a foreign power intervening and forcing out the incumbent regime." (s. 924)

Bolivia är ett exempel på ett land som haft en tumultartad politisk historia med måna regimskiften: 44 stycken sedan 1789, varav 43 sedan oberoendet från Spanien 1825. 18 stycken av dessa 43 har varit militärkupper, som varit koncentrerade i tid: tre kupper på 1870-talet, tre på 1930-talet, och åtta (!) mellan 4 november 1964 och 17 juli 1980. Andra länder har haft betydligt mindre regim-turbulens; Sultanatet Oman har inte haft ett enda regimskifte sedan 1789.

Så här ramar Djude, Knutsen och Wig in sitt forskningsintresse om regimförändringar och deras relation till ekonomisk tillväxt och inkomsttillväxt:

"Exploring these questions and, more generally, understanding processes of regime breakdown and change has long been a core concern of social scientists (early contributions include Davies, 1962; Gurr, 1970; Lipset, 1959; Moore, 1966). While data from the post–World War II (WWII) era suggest that a minority of regime breakdowns were followed by democratization (Geddes, Wright, & Frantz, 2014), the contemporary literature places a special focus on such regime changes (Ansell & Samuels, 2014; Boix, 2003; Coppedge, 2012; Teorell, 2010). Yet, democratic breakdowns (Svolik, 2008) and transitions between different types of autocracies (Hadenius & Teorell, 2007) have also received attention. Furthermore, distinct literatures address particular processes of regime breakdown, such as popular revolutions (Chenoweth & Stephan, 2011) and coups d’état (J. Powell, 2012). Regarding the potential determinants of regime breakdown, some studies highlight structural factors, such as (various) regime-type characteristics (c.f. Gates, Hegre, Jones, & Strand, 2006; Geddes, 1999), poverty (Przeworski and Limongi, 1997), and natural resource abundance (Ross, 2012). Other studies highlight “trigger” factors—events that disrupt previous equilibria and prompt regime opponents to mobilize against the regime—including international wars (Bueno de Mesquita, Siverson, and Woller, 1992) and economic crises (Przeworski & Limongi, 1997). In this article, we will empirically assess the relevance of two structural factors: income level and democracy level, and one trigger factor: economic growth." (s. 925)

Som deras studies USP menar de att tidigare forskning om regimskiften i hög grad (a) fokuserat på en typ av regimskifte, t ex till demokrati, eller (b) fokuserat på perioden sedan 1945. Därför tillför HRD, den historiska regimdatabasen som de skapat som en del av Historical V-Dem, något nytt.** Konkurrensen i branschen historiska politiska regimer-data är hård, som vi ser i tabell 1:

Figur 1 nedan exemplifierar hur skillnaden i kodning kan se ut i praktiken, här i fallet Iran

Vi ser att Geddes et al (GWF) kodar Iran som att ha haft en och samma regim från 1925 till 1979, Shahens regim. Enligt Djuve, Knutsen och Wigs HRD-dataset däremot så var den anglo-sovjetiska invasionen 1941 och den CIA-stöttade kuppen mot Mossadegh 1953 regimskiften. I Iran före kuppen 1953 hade folkvalda premiärministrar de facto makt medan detsamma inte gäller efter 1953. (s. 932) Det är givetvis svåra diskussioner om hur finmaskig ens definition av regimskifte ska vara, och de ägnar ett långt appendix åt detta, liksom ett antal sidor i själva artikeln.

Datasetet HRD omfattar vid 1700-talets slut cirka 80 politiska system, och antalet ökar under 1900-talet kraftigt till runt 175 efter ca 1920. Databasen omfattar 2021 regimskiften, varav 175 består av "regime still exists".

De visar upp datat bl.a. med en världskarta där länderna kodats utifrån hur många regimförändringar de har i datasetet, och med en rätt spännande graf med alla kodade regimskiften i Europa under revolutionsåret 1848, från Sicilien 12 januari till Preussen 5 december. 

Tabell 2 ovan, och även figur 5 i pappret, visar att det vanligaste sättet att byta politisk regim på är en "guided transformation" (fig 5) eller "directed transition" (tab 2). Näst vanligast enligt figur 5 är militärkupp, tredje vanligast "guided liberalization" (lite oklart vad skillnaden är på guided transformation och denna?), och fjärde vanligast inter-state war. Figur 6 visar hur utvecklingen ser ut över tid, 1789 till 2016, för fyra huvud-typer, kupper, uppror, krig eller en mera stabil övergång.

Vi ser några intressanta våg-mönster, som kuppernas stora antal runt 1840-50 och 1970, eller hur mycket Napoleonkrigen och andra världskriget betydde. Upproren var vanligast runt 1848 och 1920-talet. Guided liberalization var vanligast runt kalla krigets slut, men hade också höjdpunkter på 1820-talet och 1860-talet (räknas svenska representationsreformen?).

Deras mer kausala analys börjar med den gamla frågan om huruvida ekonomisk tillväxt leder till regimförändringar. Lipset (1959) menade det, att när ett land blir rikare kommer autokratiska regimer undermineras. Men nyare studier finner ingen sådan enkel effekt från BNP/capita till demokratisering (Przeworski och Limongi 1997; Acemoglu 2008). Ännu nyare studier menar att det visst finns en sådan effekt, men att man måste skilja på perioden före och efter andra världskriget (Boix 2011). Kennedy (2010) menar att höga inkomster stabiliserar alla regimtyper -- både autokratiska och demokratiska*** -- men att när en autokratisk regim faller ihop, så är det mer sannolikt att den ersätts av en demokrati i ett rikt land. Studier finner också en robust korrelation mellan låga inkomster och inbördeskrig (Hegre och Sambanis 2006) men inte mellan inkomst och statskupper (Gassebner, Gutmann och Voigt 2016; Powell 2012).

Andra studier fokuserar på de politiska institutionernas effekter på regimens stabilitet eller ej.

Djuve et al för också utifrån litteraturen ett intressant resonemang om chocker och krisers effekter på regimskiften:

"Regarding triggers of regime breakdown, the “revolutionary-threat” thesis, formalized by Acemoglu and Robinson (2006), emphasize sudden shocks in the capacity of the opposition to mobilize and threaten the regime from the outside. Revolutionary threats seem to have prompted democratization in several European countries in the 19th and early 20th centuries (Aidt and Jensen, 2014), either directly through revolution or indirectly through “forcing” the regime to liberalize in a guided manner. One key shock that may trigger revolts is economic crisis (Acemoglu and Robinson, 2006; Davies, 1962; Gurr, 1970). While economic crises come in different forms, a sharp drop in economic growth is a typical characteristic. Crises may induce grievances among opposition groups and key regime supporters through loss of income and employment, and also through reduced public revenue leading to less transfers through social policies (Ponticelli and Voth, 2011) or patronage (Bratton and van de Walle, 1997). Due to their relatively sudden and public nature, economic crises may also function as “coordination signals” (Kuran, 1989) for opposition actors, enabling collective action directed toward the regime. Hence, different studies show that crises, often proxied by slow/negative economic growth, are strongly correlated with regime breakdown or more specific processes associated with breakdown. Przeworski and Limongi (1997) find that economic crises spur both democratization and democratic breakdown (see also Aidt & Leon, 2016; Ciccone, 2011; Kennedy, 2010). Low short-term growth also predicts civil wars (Hegre and Sambanis, 2006) riots and protests (Ponticelli and Voth, 2011), revolutions (Knutsen, 2014), and coups (Gassebner et al., 2016)." (s. 943-4)

De använder en "parsimonious" modell för att utvärdera effekterna av de tre bestämningsfaktorerna -- BNP per capita, BNP-tillväxt, och polyarki (från Teorell, Coppedge, Skaaning och Lindberg 2019).

Referens
Vilde Lunnan Djuve, Carl Henrik Knutsen och Tore Wig (2020) "Patterns of Regime Breakdown Since the French Revolution", Comparative Political Studies. 

Fotnoter

* de definierar politisk regim så här: "We define a “political regime” as the set of rules that are essential for selecting political leaders and for maintaining them in power. These can be formal rules, for instance, embedded in constitutions, but also informal rules and practices, enforced by a broader or narrower group of people. A regime is therefore typically characterized by it determining who selects policies, and, in extension, how these policies are typically selected." (s. 927)

** på s. 925 diskuterar de också HRD:s fördelar gentemot tidigare kvantitativa dataset om regimförändringar. I korthet så täcker HRD fler land-år, har lägre tröskel för att koda något som en regimförändring, har mer finmaskig datumkodning av förändringarnas skeenden, och har en mer nyanserad kodning av typer av regimförändringar.

*** "There are different reasons for why high income may stabilize not only democracies,
but also autocratic regimes, including reduced poverty-related grievances and an improved availability of financial resources that the regime can leverage for repression or cooptation." (s. 942)