Övergångar till demokrati börjar också med massprotester och politiska massorganisationer. Men inte alla oppositionsrörelser skapar ett demokratiskt system när de kommer till makten. Vad förklarar att en del skapar demokratier och andra inte? Statsvetarna Sirianne Dahlum, Carl Henrik Knutsen, och Tore Wig från universitetet i Oslo undersöker i en artikel från 2019 frågan om protesternas sociala grundvalar.
Barrington Moore Jr lade 1966 fram en banbrytande tolkning om de sociala ursprungen för västvärldens demokratier. Han menade att borgerlighetens makt och revolutioner i England och Frankrike skapade demokrati, medan adelns makt och brist på en stark borgerlighet i Tyskland och Ryssland ledde till auktoritära regimer. I två viktiga studier från 1990-talet, Rueschemeyer, Stephens, and Stephens (1992) och Collier (1999) betonas snarare vikten av den organiserade arbetarklassen. Ansell och SAmuels (2014) menar i en kvantitaitv studie att den urbana medelklassen är demokratiseringens främsta aktör, medan Boix (2003) ser "the poor" som diktaturernas värsta fiende. Dahlun, Knutsen och Wig menar dock att den kvantitativa litteraturen, som Ansell och Samuels (2014) och Boix (2003), använt grova proxies (BNP/capita, ojämlikhet) för olika sociala gruppers inflytande på politiska skeenden, och att den mer socialhistoriska litteraturen inte lyckats påvisa att det faktiskt var arbetarklassen som ledde protesterna.
Dahlum, Knutsen och Wig menar att en social grupps potential att skapa demokrati genom masspolitik beror på två saker. Ett, de måste vara mot den existerande regimen och motiverade att skapa demokrati. Två, de måste ha tillgång till resurser som ger en förhandlingsposition gentemot den existerande regimen.
"Regarding motivation, social groups may prefer democratization if they anticipate more favorable policies under a new democracy. Relatively poor but numerically strong groups
supposedly favor democratization, since democracy allows them to win elections and subsequently legislate redistributive policies (Acemoglu and Robinson 2006; Boix 2003). The logic holds even if we relax the strong assumption (see Ansell and Samuels 2014) that redistribution is the key motivation: if we assume, first, that individuals with similar socioeconomic features (occupation, education, income, etc.) are more likely to hold converging preferences also over other policies (family policies, work regulations, etc.) and, second, that numerical strength yields electoral success, larger social groups should
more strongly prefer democracy. Anticipated numerical strength also matters; groups that expect to be electorally important in the future may prefer democracy, even if weak now, if they have sufficiently long time horizons. Hence, industrial workers and middle classes should favor democracy, both in urbanized, industrial societies, and in countries where these processes are on the horizon. Conversely, in rural, less industrialized contexts rural laborers might rationally support democracy, but not necessarily if they expect future urbanization. Less numerous and wealthier groups, such as landowners or mili-
tary officers, should not support democracy according to this logic." (s. 1495)
Vad gäller kapaciteten, leverage, gäller det att ha maktresurser:
"Leverage can come from the ability to impose economic costs on the regime, through measures such as moving capital assets abroad or carrying out strikes in vital sectors. Other sources of leverage include access to weapons, manpower with relevant training, and militant ideologies that motivate recruits. Urban middle classes score high on leverage in many societies. Many urban professionals occupy inflection points in the economy, such as finance. Industrial workers can also hold a strategic stranglehold over the economy, being able to organize nationwide or localized strikes targeting key sources of revenue for the regime. In addition, workers often have fairly high military potential, due to military experience (e.g., under mass conscription) and, historically, often being related to revolutionary, sometimes violence-condoning, ideologies (Hobsbawm 1974)." (s. 1495)
De använder datasetet NAVCO som samlar våldsamma och icke våldsamma mass-oppositionskampanjer 1900 till 2006. För att inkluderas ska kampanjerna ha ett ledarskap, minst 1000 deltagare, och en sammhängande organisation som arbetar för regimförändring. Utifrån annan litteratur kodar Dahlum, Knutsen och Wig "social group profiles" för 193 av de 203 kampanjer som finns i NAVCO; för 10 kampanjer lyckas de inte hitta den informationen. De kodarutifrån sex centrala grupper: (1) bönder, (2) anställda i offentlig sektor, (3) militären, (4) religiösa eller etniska grupper, (5) industriarbetare, och (6) urban medelklass. För varje grupp kodar de tre dummy-variabler. Först, en 1:a om gruppen nämns som deltagare i den aktuella organisationen i minst två olika källor. Två, en 1:a om organisationen har sitt ursprung i den aktuella gruppen. Tre, en 1:a om rörelsen domineras av gruppen. I kodningen av de 193 kampanjerna så deltog industriarbetare i 62 % av dem, och den urbana medelklassen i 79 %. En femtedel av kampanjerna dominerades av medelklassen, och ungefär lika många av industriarbetare. Som exempel så har de kodat den tjeckoslovakiska "Sammetsrevolutionen" 1989 som en bred rörelse med medelklass, arbetare och bönder. Den beroende variabeln har två varianter, och båda handlar om val-demokratier. Först, Boix-Miller-Rosatos (2013) definition av demokratisk regim som "free and fair" val och valrätt för åtminstone 1/4 av medborgarna. Den andra och viktigare varianten är "polyarki" från V-dem-datasetet, en kontinuerlig variabel från 0 till 1.
Figur 1, som jag klistrat in högst upp här, visar polyarki-måttet före och efter kampanjerna. Rörelser ledda av medelklass eller arbetarklass ledde oftast till ingen förändring (=befinner sig på diagonalen i diagrammet) eller till mer demokrati (ovanför diagonalen). Bondeledda rörelser följdes däremot ofta av minskad demokrati. Regressionsanalys visar samma sak. Effekterna är starkare de senaste decennierna och i mer urbana samhällen. När de skiljer på medelklass- och arbetarklass-effekterna är de positiva effekterna på demokratisering av arbetar-aktivism starkast.
Referens
Sirianne Dahlum, Carl Henrik Knutsen, och Tore Wig (2019), "Who Revolts? Empirically Revisiting the Social Origins of Democracy", Journal of Politics vol 81 nr 4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar