fredag 30 oktober 2020

Autokratiska val och demokratisk utveckling sedan 1815

"Autokratiska val" är en otippad ord-kombination för mig, men statsvetaren Michael K. Miller (vid George Washington University) börjar sin artikel i ämnet rakt på sak, och det låter ju rimligt: "Elections have co-existed with autocracy for centuries." Minst 12 Latinamerikanska diktaturer hade val till parlamenten i 1800-talets första halva. I Västeuropa hade sexton stater representativa församlingar år 1400 (källa: Stasavage 2010). Osv. 1880 hade två tredjedelar av världens "autocracies" (? icke-demokratiska stater?) val till en lagstiftande församling.

Ändå, menar Miller, så behandlar den statsvetenskapliga litteraturen om "hybridregimer", auktoritära stater med demokratiska element som val, partier och lagstiftande församlingar, denna typ av regim som om den var något nytt från 1970-talet. Millers artikel går istället tillbaka till 1815. Han utgåv från Robert Dahls disaggregeringa av demokrati i två saker: deltagande (främst rösträtt) och contestation. Miller mäter dessa två dimensioner för 169 länder från år 1815 till 2004. Så här sammanfattar han bilden över det långa loppet:

"Although the combination of democratic and authoritarian elements is not new, the way in which they combine has changed markedly. Prior to 1940, hybrid regimes featured high contestation and low participation, typified by the competitive oligarchies of late-nineteenth century Great Britain and Sweden. In contrast, modern electoral authoritarian regimes combine high participation and limited contestation. This shift to high participation is also reflected in the regimes that undergo democratization."
Det sena 1800-talets Sverige som en "competitive oligarchy" med lågt deltagande/låg grad av rösträtt, intressantt! Det låter väl rätt rimligt? 

Miller undersöker i artikeln huruvida ett lands erfarenheter eller ej med val under autokrati påverkar chansen för övergång till demokrati och demokratins överlevnad. Forskning på perioden sedan 1970-talet menar att fler val under autokratiska perioden gör att demokratin därefter blir mer hållbar (Brownlee 2009; Lindberg 2006, 2009; Teorell och Hadenius 2009). "Theoretically, this past work has focused on institutional development and social acculturation to elections. I add to this a consideration of how elections influence autocratic regime power." Miller sammanfattar sina resultat så här:

"I show that histories of both contestation and participation predict democratic survival. For democratization, however, contestation is positive and participation is generally negative. As a consequence, the historical shift to high participation rather than contestation implies a harder road to democracy, but an equal chance at sustaining it. The most important and novel finding is that a longer history with autocratic elections of any kind is strongly positive for democratic survival. In fact, no stable democracy has ever developed without an extended experience with autocratic (or pre-independence) elections."
Det här måste väl vara goda "nyheter" för Sverige 1866-1920: många val hade vi, om än väldigt ojämlika.

Teori- och metoddelen börjar med Dahl (1971) och hans särskiljande av två aspekter av demokrati: deltagande, och contestation.* De två har inte alltid gått ihop: tänk på "competitive oligarchies" i 1800-talets Europa kontra enpartistater i Afrika under kalla kriget, med allmän rösträtt. Därefter diskuterar Miller hur han operationaliserar och mäter de två dimensionerna tillbaka till 1814, baserat på variabler från sju demokrati-dataset: Polity IV, Freedom House, DD, Cross-National Indicators of Liberal Democracy, the Cross-National Time-Series archive, the Measures of Democracy project, och CIRI Human Rights Data project. Participation mäts som andel med rösträtt och valdeltagande. Contestation mäts med existens av oberoenede politiska partier, frihten i val-konkurrens, grade till vilken det finns "intragovernmental constraints", hur många parlamentariker det finns från oppositionspartier, och "closeness of national votes". Tillsammans innebär kodningen att följande typologi av sex stycken av regimer uppstår och används:


Han visar också tidstrenden för genomsnittet för sina länder 1815-2004 på de två dimensionerna deltagande och contestation. Contestation är högre än deltagande, börjar vid 0.35 snarare än 0.15, och båda ökar parallellt fram till ungefär 1930 då båda faller till 1950 då de stiger igen. Efter 1950 faller dock contestation medan participation fortsätter öka. Efter 1989 ökar också contestation. (Jfr historiska V-Dem.) Miller visar också några rätt röriga diagram med data för varje land-år. Här pekar han t ex på efterkrigstidens internationella spridning av demokratiska värderingar som en faktor som spelar roll. Men jag är mer intresserad av diskussionen land för land, som figur 6 nedan.


Också nästa diagram gillar jag:


På 1910-talet demokratiserades flera "competitive oligarchies" som Sverige och Nederländerna, påpekar Miller. Före 1940-talet var detta den vanligaste demokratiseringsformen, särskilt i Europa och Latinamerika. 1941-1971 var övergångar från closed eller electoral authoritarianism vanligare.

Efter dessa intressanta beskrivningar övergår Miller till att "rigoröst" (hans ord) testa betydelsen av autokratiska val-erfarenheter och demokrati. För Afrika söder om Sahara efter 1989 har Bratton och de Valle (1997) funnit att både participation (antal val) och contestation (andel oppositonspartiers platser i parlamentet) predicerar pro-demokratiska protester och framtida demokrati-nivåer. Lindberg (2006) som också studerar SSA finner också att antalet tidigare val med flera partier är positivt relaterat till medborgerliga rättigheter och chans för byte av regering. Torell och Hadenius (2009) bekräftar detta för ett globalt sample sedan 1972. Brownlee (2009) finner att "competitive authoritarian regimes" är lika stabila som andra autokratier, men att när de väl faller så är det mer sannolikt att resultatet blir en demokratisk regim.** Det här tycker jag är ett intressant resonemang om hur val, också i en auktoritär regim, skolar folk till att bli demokrater:

"On the behavioral side, even autocratic elections help to spread a democratic culture of equality and sovereignty among the enfranchised, raising demands for civil liberties and electoral fairness. A survey of twelve African countries found that a history of either multi- or single-party competition increases popular demands for democracy. This popular emphasis on elections encourages autocrats to appeal to election victories for legitimacy, in turn making electoral manipulation more costly. As Lindberg sums up, ‘the electoral cycle creates a positive spiral of self-reinforcement leading to increasingly democratic elections’." (s. 14)
Det här låter ju rimligt i förhållande till svenska val efter 1866. Missnöjet efter den restriktiva/konservativa representationsreformen kunde ju kanaliseras inte minst i valkampanjer, där krav på de faktiska politikerna (tillsatta enligt oligarkiska principer) kunde kombineras med krav på andra politiker, andra sätt att tillsätta politiker, och reformkrav som var helt orealistiska i nuet men kunde utmålas som en attraktiv framtid.

Också fortsättningen av resonemanget är intressant: hur erfarenheter av val spelar roll inte bara i form av beteenden utan också institutioner.

"Although past work has emphasized democratization, the institutional legacy of autocratic elections should also influence the stability of young democracies. Without previous electoral experiences, electoral institutions, opposition parties and voter attachments must be created de novo after democratization, which can be highly chaotic. For instance, O’Donnell and Schmitter argue that the controlled contestation in autocratic Brazil after 1964 provided essential political experience to regime opponents and thereby stabilized the country’s politics after democratization. In contrast, Mansfield and Snyder warn that war and democratic failure are likely if countries democratize without ‘the strong political institutions needed to make democracy work (such as an effective state, the rule of law, organized parties that compete in fair elections, and professional news media)’." (s. 14)
Det låter ju rimligt, att det är svårare och förknippat med större risk för kaos att de novo skapa institutioner för hur man ska arrangera val, räkna röster etc när demokratin väl införts. Han för också ett resonemang om hur valen som institution spelar roll för den auktoritära regimen, att de knyter klientilistiska band och så där, men jag fattar inte riktigt poängen med det resonemanget.

Från dessa övergripande resonemang går han över till att diskutera implikationer av contestation och participation för demokrati var för sig. Diskussionen om contestation börjar så här:

"theorists favor the route to democracy (characteristic of Western Europe) in which contestation exceeds participation. According to Bratton and van de Walle, ‘[G]etting to democracy is much more difficult from a regime that has no tradition of political competition, however inclusive and participatory it may be.’ 

Indeed, contestation should promote democracy through both effects discussed above. First, a history of competitive elections produces strong electoral institutions, experienced political parties, and popular attitudes that favor both democratization and later democratic stability. Secondly, higher contestation generally implies weaker autocratic control. Competitive elections threaten turnover, chip away at legislative majorities, provide an opening for elite defections and can serve as public catalysts that help democratic movements solve their collective action problems. Further, contestation opens up the political space to opposition groups that can press for political reforms. The opposition in Mexico, for instance, turned the democratic quality of the regime into a potent campaign issue, culminating in democratization through electoral turnover." (s. 15)

De "teoretiker" som refereras i den första meningen är Dahl (1971), Diamond, Linz och Lipset (1971) Dix (1994) samt Huntington (1991). Det europeiska exemplet från sent 1800-tal tidigt 1900-tal, som passar väldigt bra också för min forskning om Sverige, verkar väldigt centralt här; så här refererar Miller Robert Dahl (1971):

"Pointing to the many successes in Western Europe, Dahl identifies the path through competitive oligarchy as especially conducive to democratic survival because it allows a small set of elites to first establish among themselves ‘the rules, the practices, and the culture of competitive politics. ... as additional social strata were admitted into politics they were more easily socialized into the norms and practices of competitive politics’." (s. 15)
Väldigt intressant! Kan man då säga att de svenska eliterna under oligarkin 1866-1909 mellan sig skapade en kultur av "competitive politics"? Jag för faktiskt ett liknande resonemang, om att en politisk kultur skapad i ett oligarkiskt system kan överleva ett regimskifte och reproduceras i det nya demokratiska systemet, i min bok Världens jämlikaste land? (s. 50-52), fast där specifikt med fokus på kompromiss-anda i politiken.

Miller menar att hans argument om varför competitive oligarchy gynnar demokratisering, är annorlunda än Dahls. Men jag fattar inte riktigt hur. Miller pekar på att om det råder tillräckligt hög konkurrens i den oligariska politiken så skiftar man ibland makt mellan partierna, och partier kan då använda valreform för att gynna sig själva i den politiska konkurrensen. Detta hände t ex i Storbritannien 1867 när Benjamin Disraeli tryckte på för Refom Act i tanken att denna refom skulle gynna det Konservativa partiet gentemot det liberala dito. (Det diskuteras i Ruth Berins Colliers bok från 1999; jfr också Llavador och Oxoby 2005 om Argentina, Uruguay och Colombia.)

Nästa fråga är: "Holding contestation fixed, does extending participation encourage democracy?"Miller för ett intressant resonemang om detta, grundat i tidigare forskning:

"Unlike for contestation, I argue that participation has two countervailing effects. On one hand, participation extends electoral practices to a wider population, encouraging more citizens to become involved in politics and to gradually increase their demands for effective voice. For instance, Bratton and van de Walle find that where elections (regardless of contestation) ‘were a regular feature of African political regimes, elites and masses became socialized to accept participatory political roles’. As a result, past electoral experiences predicted the outbreak of pro-democracy protest. In addition, elections with wide suffrage encourage regimes to invest in mass parties, which are in turn adaptable to
democracy. Thus the institutional-behavioral effect of participation is likely positive, albeit weaker than for contestation.
On the other hand, greater popular involvement with uncompetitive elections is likely to bolster regime power, thus negatively impacting democratization. Wider participation brings more citizens into a political environment that is firmly controlled by the regime, enabling the ruling party to broaden clientelistic linkages, monitor dissidents, spread its ideology and demonstrate dominance. Further, highly flawed elections can engender disillusionment with electoral politics. Lastly, democracy may seem more threatening to elites in countries with broad electoral participation, as it implies high social mobilization and thus a higher risk of redistribution. This threat can reinforce elite coalitions and
imperil the moderate pacts that are often key to democratic transitions." (s. 16)
Netto bör alltså effekten av participation under för-demokratiska regimer, på sannolikheten för demokratisering, alltså vara noll, menar Miller. Däremot menar han att mer historia av deltagande ökar sannolikheten för att demokratin överlever när den väl etablerats.

System av closed authoritarianism gör det däremot svårare att etablera en demokratisk regim som överlever och är stabil.

Jag skippar Millers ekonometriska undersökning, som ger stöd för hans argument, och går rakt på slutsatserna. Där sammanfattar han resultaten och deras implikationer så här:

"Stable democracy has never developed without an extended prior experience with autocratic or pre-independence elections.
This finding contributes to the ongoing debate over the institutional preconditions for democratic stability. However, unlike Zakaria, who calls for first establishing executive constraints and an effective rule of law prior to democratization, this article demonstrates the need for regular elections. As Carothers argues, a ‘gradualist’ path to democracy with popular participation and steadily rising electoral competition is highly propitious for future democratic survival. Looking to recent developments in the Middle East, this casts doubt on the democratic chances of Afghanistan and Libya, whereas Tunisia, Egypt and Yemen all have significant electoral histories and are thus reasonably well situated to sustain future democracies." (s. 25)


Referens

Michael K. Miller (2015) "Democratic Pieces: Autocratic Elections and Democratic Development since 1815", British Journal of Political Science

Fotnoter

* De två begreppen definierar Miller så här: "Participation: The extent of popular electoral involvement across the citizenry. This does not imply that citizens have a genuine choice over their representatives or that they exercise significant influence.
Contestation: The extent and fairness of electoral competition between parties and distinct interests."

** Här finns en intressant fotnot: "For case study work on democratization through autocratic electoral competition, see Greene 2002; Magaloni 2006; Levitsky and Way 2010; and various chapters in Schedler 2006 and Lindberg 2009a."

Greene studerar Mexiko, Levitsky och Way olika hybridregimer efter kalla kriget, och Beatriz Magaloni Mexiko.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar