Gramsci-receptionen i anglofona världen på 1970-80-talen

Gramscireceptionen i den engelskspråkiga världen började, säger Geoff Eley i en artikel från 1984, runt 1968 när han togs upp tillsammans med andra "kontinentala" teoretiker som Frankfurtskolan. 1971 kom Selections from Prison Notebooks, 1970 en biografi, och 1971 och 1975 urval ur breven från fängelset. Då leddes receptionen helt av vänstern, säger Eley; 1975-77 dök Gramsci upp också i mer allmänt akademiska sammanhang:

"Gwyn A. Williams’ Proletarian Order and the accompanying translation of Paolo Spriano’s study of the 1920 factory occupations; Martin Clark’s book of his much earlier dissertation, on which Williams was heavily reliant; a typical tour de force by Perry Anderson in the hundredth issue of New Left Review; Alastair Davidson’s ’intellectual biography’; and James Joll’s valuable ’Modern Master'. These were accompanied by Lawrence and Wishart’s invaluable programme of translations /.../"

Gramsci slog också igenom i "cultural studies" kring Raymond Williams och universitetet i Birmingham. Bland socialhistoriker har receptionen varit ytlig, menar Eley: med undantag för Robbie Gray har användningen av det centrala begreppet hegemoni varit slarvig och i princip förväxlat det med "falskt medvetande" eller liknande. Inom sociologin har Gramsci diskuterats av bland andra Frank Parkin, Michael Mann, Howard Newby och Steven Lukes, men det är bara Bob Jessop som gått i en tydligt "gramsciansk" riktning.

1978-1982 har Gramsci-receptionen tagit ett nytt steg, efter första introduktionen 1967-75 och konsolideringen med biografiska studier 1975-77. (s. 445) Eley sammanfattar hur receptionen förändrats i några punkter. (1) fokus har skiftat från den unge till den äldre Gramsci: från början diskuterades Gramsci som teoretiker av Turins arbetarråd 1919-20, men i slutet av 1970-början av 1980-talet diskuteras snarare Prison Notebooks. I slutet av 60-börjn av 70-talet användes Gramscis resonemang om arbetarråden i en marxistisk diskussion för en icke-stalinistisk, demokratisk, arbetaristisk tradition; femton år senare ses den unge G:s arbetarråd-teoretisering snarare som en ungdomlig avvikelse på väg till det centrala bidraget, teoretiseringen av partiets roll. "The current literature does not ignore the factory councils. But it addresses this early period either as a routine part of Gramsci’s biography before the real ’meat’ of the theoretical exposition (Adamson), or for the light it can shed on the larger problems of hegemony (Showstack Sassoon) or the state (Buci-Glucksmann) that are crystallized in the period of the Notebooks." (s. 447) Femia argumenterar uttryckligen emot ett fokus på arbetarråden 1919-20, och påpekar att de aldrig nämns i anteckningarna från fängelset (som skrevs 1929 till 1935). Eley håller inte med här och är nöjd med att Showstack Sassoon tagit med två essäer om arbetarråden i sin Gramsci reader. Här ser man dem som avvikande gentemot Andra internationalens tendenser, och lyfter fram hur Gramsci själv talade om dem som "instruments of working class self-education (’schools of propaganda’)". Eley dömer dock ut arbetarråden 1919-20, och den senare litteratur som hyllat dem, för att inte ha rett ut arbetsdelningen mellan parti och råd, och för att kunna degenerera till opolitisk, lokal arbetarromantik. (s. 448)

"It was a serious deficit in Gramsci’s thinking in the prison years that he never returned to these early problems. At different points in the anti-fascist struggle the councils resurfaced as the distinctive working-class contribution to the democratic anti-fascist front, capable of ushering in the socialist phase of the struggle and sustaining an appropriate level of radicalization. But in general they became displaced in Gramsci’s thinking during the 1920s by a Bolshevik conception of the revolutionary party." (s. 449)

Det andra tema som Eley tar upp ur den nyare Gramsci-litteraturen är Gramscis relation till Croce. Det är oomtvistat så att Gramsci i sin ungdom var starkt influerad av hegelianen, men däremot finns det en debatt om huruvida influenserna bestod. En linje, företrädd av Togliatti och CPI, är att den sene Gramsci är anti-Croce, inte minst grundat i hans insikt om behovet av ett kommunistiskt parti. Här ses alltså den mogne Gramsci ur ett leninistiskt perspektiv. Det motsatta perspektivet är Croceanernas eget, där Gramsci fortsatt ses som en crocean, i Femias sammanfattning som  ’a philosopher in the
speculative, anti-positivist tradition, who recognized the value of idealist categories, displayed a lively appreciation of high culture, and took a broad view of historical development’, och som en idealist och volontarist. Denna tolkning hade en del stöd på 1950-talet och stöddes a Norberto Bobbio i slutet av 60-talet; Bobbio pekade på Gramsci som en "överbyggnadens" idealistiska teoretiker. (s. 452-3) Eley menar att icke-marxistiska kommentatorer i allmänhet, också inklusive James Joll, hör till denna skola. Eley menar själv att det snarast är så att Gramscis position mellan hegelianen Croce och Marx, gör honom så intressant. Eley pekar på Femias diskussion om Gramsci som förebildlig på denna punkt, och citerar Femia:

"Through his confrontation with Italy’s leading Hegehan, Gramsci came to appreciate that every historical action presupposes a cultural framework, a complex organization of ends and means enclosed within a system of values. This msight, gamed m his youth, always stood at the centre of his analysis, providing a foundation for his critique of mechanistic versions of Marxism " (cit. 453)

Och Eley fortsätter

"Gramsci stayed securely within Marx’s materialist framework, proceeding from a definite notion of structure, as (in Togliatti’s words) ’the location of practical productive activity, on which rises the whole of the social relations in which real men move and act’. In his elaboration of this point (’The economic base sets, in a strict manner, the range of possible outcomes, but free political and ideological activity is ultimately decisive in determining which alternative prevails’; or ‘In the last analysis, then, history works itself out through the discontents of men afflicted with the contradictions that exist in the economic sphere. Any given hegemony must always be traced back to its material roots’), Femia comes close to the conception of structural determination derived from Althusser earlier in the 1970s, suggesting that Gramsci manages ’to steer a middle course between the Scylla of absurdity ('production determines everything') and the Charybdis of banality ('everything determines everything else')’ (p. 121 ). 

Och Eley säger om Femia att, "His summary of Gramsci’s final position can hardly be bettered", och citerar:

"Gramsci was far from denyng the classical Marxist primacy of bemg over thought, he only wished to say that subject and object existed m an mteractive relationship. manifested in praxis. Man is at once cause and eftect, author and consequence ot certain definite conditions Once objectified, however, these conditions - specially their economic manifestation - preclude the possibility of sovereign choice. Men make their own world and their own history. but not as they please They are weighted down by their own past constructions, which are in turn conditioned by the primal forces ot nature It was Gramsci’s hope to develop a concept ot Marxism equidistant from idealism and positivism. History is generated neither by the speculative unfolding of some transcendent ’spirit’ nor by the evolution ot material forces." (cit. 454)

Någon gång mellan 1919 och 1921 blev Gramsci mer intresserad av Croceanismen som social kraft i det italienska samhället, än av Croce som tänkare själv. Croce som "a kind of lay pope" i Italien blir så ett skäl för Gramsci att tänka på hegemonier. Detta skedde bl.a. i Gramscis essä om "the Southern Question" 1926, där han beskriver hur Croce får radikala intellektuella i södra Italien att vända sig bort från bondemassorna och istället orientera sig mot en nationell och europeisk högkultur, varpå de inlemmas i det nationellt-borgerliga sociala blocket. (s. 455)

Det tredje temat är begreppet hegemoni och hur det används i den nyare litteraturen. Han börjar med att citera Gwyn Williams beskrivning från 1960, ledande före 1970-talets uppsving i anglofona världen. Williams definierar hegemoni så här:

"an order in which a certain way ot life and thought is dominant, m which one concept ot reality is dittused throughout society in all its institutional and private manifestations, mtormmg with its spirit all taste, morality, customs, religious and political principles. and all uncial relations, particularly m their intellectual and moral connotations" (s. 456-7)

I anteckningarna från fängelset, menar Eley, intresserar Gramsci sig framför allt för hur hegemonier och mothegemonier byggs upp, utifrån det italienska fallet. Han började med att studera intellektuella men det blev, som Buci-Glucksmann påpekar, lika mycket en studie av staten. I ett ofta citerat brev från september 1931 diskuterar Gramsci just sin breddning av begreppet "intellektuell" och relationen till "political society". I civilsamhället fungerar inte det rena tvånget utan ett element av samtycke behövs, och då kommer hegemoni in i bilden. Konkurrensen i att erbjuda exeges av hegemoni-begreppet på engelska är stark, och Eley ger en svepande översikt över vad som erbjuds:

"In their different ways Showstack Sassoon, Mouffe, Buci-Glucksmann, Femia, Salamini, Anderson, Eric Hobsbawm, Stuart Hall, and Raymond Williams have all provided first-rate explications. Amongst the books immediately under review, Femia probably provides the most rounded and satisfying account of ’hegemony’s’ theoretical content, Adamson the most perfunctory. Amongst the more closely ’textual’ accounts, Showstack Sassoon’s displays great synthetic lucidity, placing Gramsci’s term securely in its larger conceptual field - the idea of the state as ’hegemony fortified by coercion’, the notion of the ’historical bloc’, the view of intellectuals as ’the organisers of hegemony’, and the pervasive concern with ’the party’. More specifically, Anderson and Buci-Glucksmann locate Gramsci’s highly individual use of the term more precisely within the deeper ideological context of Russian social democracy (going back to Plekhanov) and in the contemporary use of the Comintern.  Harold Entwhistle explores its relationship to Gramsci’s views on education, although his valuable account of Gramsci’s rather ’conservative’ pedagogy (stressing the need for ’precision, discipline, order, standards and 'sobriety' in schooling’) is gratuitously hitched to an ultimately misplaced polemic against ’current neo-Marxist educational theory’ otherwise known as the 'new sociology of education Finally, Ginsborg (in the Davis collection) and Adamson offer useful expositions of Gramsci’s views on the Risorgimento." (s. 459-460)

I anteckningarna från fängelset är Gramsci bättre på att förklara hur den makthavande eliten skapat hegemoni, än på hans alternativa kontrahegemoni. Även om han diskuterar "den moderna fursten", partiet som ska kanalisera den "nationellt-folkliga kollektiva viljan", så är det inte lika utvecklat. Eley talar sig varm -- också med referens till en artikel som han tidigare skrivit med Keith Nield -- för att hegemoni måste förstås som en komplex och konfliktbemängd process, inte som något totaliserande och stabilt (s. 462-4).

Eley avslutar sin artikel med att skissa på en agenda för fortsatt Gramsci-forskning. Ett, att ansluta till den tidigare traditionen av mer biografisk behandling av Gramsci, men utan att släppa de teoretiska landvinningarna från den nyare forskningen. Särskilt två frågor i Gramscis tänkande bör behandlas i relation till hans egen biografi och historiska kontext. Den ena är, utvecklar Eley i relation till Tom Nairns skrivande om Gramsci,

"a better grasp of the ’national-particular’ or ’Italianate’ element in Gramsci’s thought, which was dominated (Nairn argues) by the failure to constitute a unified Italian state and national political culture between the sixteenth and twentieth centuries. In this view, Gramsci was formed from ’the clash between Sardinia and Piedmont, between the most unredeemed, alien South and the feral new capitalism of the North’ (Nairn, p. 178), between the embittering childhood experiences of popular prejudice and the exhilarating Turin experience of popular vitality, between the exultation of revolutionary success and the slough of revolutionary defeat. He was the authentic philosopher of
these specifically Italian contradictions, which ’constituted the very intellectual personality, the innermost drama of the founding father of the new revolutionary movement’. Gramsci’s key ideas ’were valiant efforts to wrestle Italian dilemmas into some kind of theoretical sense’ (Nairn, p. 175). This stress on Italy’s ’historical pathology’ is very much to be welcomed." (s. 465-6)

Den andra är 1920-talet, framför allt tiden från PCI:s bildande 1921 till början av Gramscis fängelsetid 1926. "the real need is for monographs on the split with the PSI, the sociology of the infant Communist Party’s regional and industrial base, Gramsci’s relationship with Bordiga after 1921 (where Gwyn Williams stops), and the PCI’s role in the Comintern", menar Eley. (466) Också de revolutionära åren med arbetarråd 1917-23 behöver behandlas på engelska och i ett europeiskt perspektiv; det finns separata litteraturer på tyska och italienska, men ingen på engelska. Arbetarråden och de syndikalistiska tendenserna bör då behandlas i relation till folkfrontsstrategier och till bolsjeviseringen av kommunistpartierna.  Ett tredje ämne för framtida forskning är Gramscis inflytande i PCI, också tillsammans med och i kontrast till Croce. Ett fjärde ämne vore att använda Gramsci, vars teoretisering av skillnaden i förutsättningar för socialistisk politik mellan väst- och östeuropa är klassisk, för att studera Ryssland. Eley sammanfattar sina råd, som en äkta historiker: "abstracting from my own discussion, the general priority is to put Gramsci’s concepts more concretely to work." (s. 469) Och: "The philosophers have had their say. The historians should now take the stage." (s. 470)

Not

Eleys essä började som en recensionsessä av följande böcker: C Buci-Glucksmann, Gramsci and the State (1980); John A Davis, ed, Gramsci and Italy's Passive Revolution (1979); H Entwhistle, Antonio Gramsci: Conservative Schoolmg for Radical Politics (1979); J V. Femia, Gramsci’s Political Thought Hegemony, Consciousness, and the Revolutionary Process (1981); Chantal Mouffe, ed., Gramsci and Marxist Theory (1979); A. Showstack Sassoon, Gramsci’s Politics (1980); A Showstack Sassoon, ed, Approaches to Gramsci (1982); P Spriano, Antonio Gramsci and the Party The Prison Years(1979)

Referens

Geoff Eley, "Reading Gramsci in English: Observations on the Reception of Antonio Gramsci in the English-speaking World 1957-82", European History Quarterly vol. 14 (1984): 441-478.