Erixon om Rehn-Meidner-modellen

Solidarisk lönepolitik och företagen. Diagram från Erixon (2018) 

Rehn-Meidner-modellen, utvecklad av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 1940-50-talen var en ambitiös konstruktion för en lönepolitik som skulle hänga ihop med en viss penningpolitik, en viss ekonomisk politik och en viss (aktiv) arbetsmarknadspolitik. Ett helhetsgrepp, och kanske något så ovanligt som en intellektuellas skrivbordskonstruktion som omsattes i verkligheten -- och fungerade.

Erixon 2008

Nationalekonomen Lennart Erixon från Stockholms universitet förklarar i början av en artikel i Cambridge Journal of Economics 2008 att "The aim of this paper is to evaluate the functioning of the R-M policy model in Sweden". R-M förespråkade en stram finanspolitik. Denna skulle hålla nere inflationen, och även lönekraven i goda tider -- å andra sidan skulle lönekraven stimuleras av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna hade i den tidiga R-M-modellen tre element. Ett, utbudspolitik: omskolning, yrkesutbildning och stöd för att flytta för jobb. Två, policies för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Tre, riktade efterfrågan-sida-policies för att öka efterfrågan på arbete i vissa regioner, branscher och företag. Rehn och Meidner ägnade mer uppmärksamhet åt mobilitetsfrämjande policies än åt jobbskapande policies. Arbetsmarknadspolitiken skulle upprätthålla full sysselsättning, bekämpa inflationen genom att hålla nere vinstnivåerna, och motverka inflationära flaskhalsar på arbetsmarknaden och stödja näringslivets strukturomvandlig. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken skulle samspela med den solidariska lönepolitiken. Denna beskrivs av Erixon som följer:

"A wage policy of solidarity—achieved by coordination of central wage negotiations—means equal pay for work of equal value irrespective of the profits of firms and industries. Wage differences should reflect objective differences in working environment and job content. In fact, solidarity wage policy is an instrument anticipating a long-run equilibrium in the perfect labour markets of orthodox economists.
According to the R-M model, the wage policy of solidarity is compatible with economic growth. Equal remuneration for identical jobs establishes cost pressure on low-productivity firms, requiring them to increase productive efficiency or die. The closure of inefficient firms enhances average productivity, both directly and indirectly, by freeing resources for the expansion of more dynamic firms. Furthermore, a wage policy of solidarity strengthens incentives for structural change by inducing larger profit differentials between industries and firms." (s. 369)

Erixon gör också en intressant kommentar om den solidariska lönepolitikens relation till inkomstfördelningen:

"The wage policy of solidarity is also supposed to hold back wage increases in profitable companies willing and able to pay higher wages. In fact, in the original R-M model, a wage policy of solidarity is the main instrument for preserving wage stability and preventing a further fall in profits shares of gross domestic product (GDP), after the initial profit squeeze, as a consequence of full employment policies." (s. 369)

R-M-modellens stora konkurren på 1950-talet var en keynesiansk politik med mer aktiv finanspolitik. Rehn och Meidner menade att deras egen modell var överlägsen för inflationsbekämpningen.

Under 1960- och 70-talen skedde en stor utjämning av lönerna i Sverige (s. 372). "Swedish wage equalisation supports the R-M view that wage structure can be influenced by solidarity wage policy secured by coordinated central bargaining." LO-SAF-förhandlingarna var centraliserade från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet, och tjänstemännen gick med i samordningen i slutet av 1960-talet. Finanspolitiken var i allmänhet stram, och strukturomvandlingen av ekonomin snabb på 1960-70-talen. Sverige såg också den största minskningen av kapitalandelen av inkomster bland OECD-länderna, vilket underlättade för den solidariska lönepolitiken. (s. 372, ref till WP från 2005).

Från mitten av 1980-talet förbyttes utvecklingen vad gäller löner: lönespridningen ökade, om än inte lika mycket som i USA, och ens lön blev mer avhängig lönsamheten hos den egna arbetsgivaren (s. 373, ref Arai 1999; Hibbs och Locking 2000; Nordström Skans et al 2006). 1991-97 ökade lönespridningen kraftigt i en tid med stor arbetslöshet, vilket stämmer överens med R-M:s teori att svaga företag i tider med arbetslöshet inte kan hålla lönerna uppe. Sverige var också del av en internationell trend av större skillnader i produktivitet och löner mellan fabriker (Nordström Skans et al 2006). 1997-2004 ökade löneskillnaden mellan tjänstemän och arbetare, men den mellan arbetare i privat sektor var konstant (ibid). Hälften av löneökningarna för tjänstemännen var löneglidning. Kapitalandelen av inkomsterna har ökat kraftigt sedan 1970-talet, inte minst under 90-talskrisen. Att kapitalandelen ökat har antagligen i sig bidragit till större löneskillnader. Men Erixon sammanfattar sektionen: "However, despite continued increases in earning gaps from the middle of the 1980s, Sweden still appears to be a country of extensive wage equalisation." (375)

1960-73 var Sveriges Phillipskurva relativt positiv. 1974-79 var inflationen lite högre än OECD-snittet, men arbetslösheten låg. På 1980-talet var arbetslösheten fortsatt låg (ovanligt låg) medan inflationen var hög; på 1990-talet var utfallet tvärtom.

1984 var 5 procent av arbetskraften i arbetsmarknadsutgärder och -utbildning, men toppnoteringen kom faktiskt 1994 med 7,4 procent. Erixon menar att detta antagligen var en bra politik:

"A reasonable conclusion is that labour market policy has contributed to Sweden’s favourable trade-off between unemployment and inflation since the early 1960s. Comparisons with other OECD countries are inconclusive, but it seems that job turnover and regional mobility were relatively high in Sweden in the 1970s and 1980s (Nilsson and Zetterberg, 1987, pp. 35–52; OECD Economic Outlook, 1990, table 3.3, 1996, table 5.1). Furthermore, in the 1970s and 1980s, the Swedish Beveridge curve, that is the mapping between the number of vacancies and unemployed rates, was not only more favourable than in other OECD countries but was also shifting inwards.1 Swedish job turnover rates were also relatively high in the 1990s and 2000s (Gomez-Salvador et al., 2004, table 2)." (s. 376-377)

Men det är inte säkert att arbetsmarknadspolitiken var så effektiv. Sverige hade inte större regional rörlighet än vad USA eller grannländerna i Norden hade. Och statens utlägg på denna politik gick ner på 1980-talet. Men gränsdragningen mellan arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik är inte helt enkel. 1997-2002 genomgördes det "remarkable" kunskapslyftet, och omfattade under de första fyra åren 10 procent av arbetskraften. (Albrecht et al 2004). 1980-90-talens arbetsmarknadspolitik sänkte enligt Calmfors (1993) söktakten för jobb, och höjde produktlönerna. (s. 378) R-M-modellen sa heller aldrig att arbetsmarknadspolitiken skulle sänka jämviktsarbetslösheten. Men Erixon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken i alla fall förhindrade massarbetslöshet under 70-talskrisen och det tidiga 80-talet.

Kritiker av den solidariska lönepolitiken menar att minskningen av löneskillnaderna försvagat incitamenten att utbilda sig och arbeta hårt (Davis och Henrekson 1996; Henrekson 1997; Lindbeck 1997). Hibbs och Locking (2000) menar också att utjämningen sänkte produktiviteten i näringslivet. Andra kritiker har pekat på att utjämningen inte minskade löneglidningen så som det var tänkt. Det verkar vara så -- man lyckades inte etablera några allmänt accepterade "rättvisa löner" som skulle ha minskat problemet med löneglidning. (s. 379)

Utländska ekonomer som är positiva till R-M har utmålat svensk inkomstpolitik som lyckad. Rehn och Meidner var mer skeptiska till möjligheterna till en sådan, och Erixon menar att de har fått rätt. Under kostnadskrisen efter energikrisen 1973 försökte regeringen med Haga-samtalen föra en aktiv inkomstpolitik, men misslyckades. (s. 380) Erixon är kritisk till utländska betraktares bedömningar:

"Foreign economists probably overrate the wage-restraining capacity of the Swedish bargaining system (Jackman et al., 1990, pp. 477–83; Layard et al., 1991, ch. 9, table 2; Nickell, 1997, pp. 61–3; Nickell et al., 2005, pp. 7-8). They often refer to comparative studies of the 1970s and 1980s showing that product wages were highly responsive to changes in unemployment in Sweden. But the estimates for Sweden reflect frequent devaluations, leading to lower product wages, and the avoidance of open unemployment in the recessions through selective employment policy measures." (s. 380)

1990-talets socialdemokratiska regering förklarade det minskade lönetrycket med Rehnbergkommissionens lyckade medling. Men Erixon menar att det mer berodde på den ekonomiska krisen. Han menar att faktum att höga profiter sedan 1998 förenats med låga löneökningar, även under förhållanden med svaga fördelningsambitioner, skulle kunna tolkas som att inkomstpolitik (i detta fall Industriavtalet) funkar. Men han menar att det mer beror på att arbetslösheten fortsatte vara hög. Det kritiska testet för den nya inkomstpolitiska modellen, säger Erixon, kommer komma när arbetslösheten närmar sig efterkrigstidens låga nivåer.

I slutsatserna betonar Erixon att R-M-modellen aldrig implementerades fullt ut. Litteraturen fokuserar på att kritisera (eller prisa) effekterna av arbetsmarknadspolitiken och den solidariska lönepolitiken. Men modellen effekter på Sveriges makroekonomiska utveckling var antagligen inte så stora. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken höll nere arbetslösheten i recessioner och minskade utslagningen, och den solidariska lönepolitiken minskade löneskillnaderna. Politiken snabbade på strukturomvandlingen. Men en mer konsekvent implementering av R-M:s makropolitik hade gynnat svensk ekonomi, och Erixon menar att R-M-modellen är en potentiell tredje väg för europeisk ekonomisk politik, mellan den anglosaxiska modellen av flexibilitet och större löneskillnader, och den kontinetnala modellen av anställningsskydd och regleringar, också idag (2008).


Erixon 2018
Utländska betraktares utvärderingar av den nordiska modellen, säger Erixon i början till sin artikel från 2018, fokuserar oftast på välfärdsstaten (mest socialförsäkringar), omfördelande skatter, starka fack, och reglerade arbetsmarknader. Den makroekonomiska teorin (EB: finns det en sådan?) bakom modellen diskuteras mera sällan, menar Erixon, men nu på 2010-talet har heterodoxa ekonomer börjat intressera sig för denna fråga. Pollin (2012) och Storm och Naastepad (2012) ser de nordiska länderna som exempel på löneledd tillväxt.

Erixon menar att tre olika makroekonomiska teorier eller modeller kan sägas lika bakom nodiska modeller. (1) Rehn-Meidner-modellen från 1950-talet. (2) den norska/skandinaviska modellen om jämviktsinflation från 1960-talet, alltså Aukrust-modellen. (Fast i Sverige kallas den EFO-modellen, konstaterar Erixon.) (3) den danska flexicurity-modellen från 1990-talet. De norska och svenska modellerna ger varsin modell över hur de nordiska ekonomierna fungerar, samt rekommendationer för lönepolitiken (den norska modellen) eller både lönepolitiken och den ekonomiska politiken (den svenska modellen). Den danska modellen är mer en eklektisk blandning av olika element. Så här beskriver Erixon likhet och skillnad mellan den norska och den svenska modellen:

"The Swedish and Norwegian models alike stress the pivotal role of sectoral wage leadership and of collective wage negotiations. But the Norwegian model (labelled as the EFO model in Sweden) regards moderate inflation and stability in the distribution of national income between profits and wages as the prime goals of central wage negotiations, not wage equalization as in the Rehn-Meidner model. Moreover, productivity changes are given in the Norwegian model, not enforced by economic and wage policies as in the Rehn-Meidner model (Aukrust, 1970)." (s. 654)

Och så här förklarar han syftet med artikeln:

"This article focuses on the Swedish model, or more precisely, on the theory underly- ing the Rehn-Meidner model, in which macroeconomic stability, productivity growth and structural change are obtained by a high wage share of GDP and an equalization of labor incomes. The prime aim of this article is to give a more detailed (and formalized) picture of the macroeconomic theory underpinning the Rehn-Meidner model. The article elaborates the model’s description of a demand- and profit-led economic development and also of a wage-led, although demand-curtailing, strategy in line with the Rehn-Meidner policy program. The Rehn-Meidner theory is then compared with the theories of (functional) income distribution and growth in the Kaldor-Kaleckian tradition. /.../ The article finally surveys the merits and weaknesses of the Rehn-Meidner theory and the possible ways of updating it in light of reasonable objections and new economic circumstances." (s. 654-5)

I en fotnot konstaterar han att bland hans tidigare artiklar så utvärderar Erixon (2004, bokkap) och (2008, CJE -- den som jag skrivit om ovan) modellen i relation till mainstream-NEK och empiriska studier; Erixon (2010, JoEI) analyserar hur R-M-modellen implementerades; och Erixon (2011, EJotHoET) utvärderar modellens teoretiska rötter och hurpass unik den var från början. Det slutgiltiga målet med den nuvarande artikeln är att: "The ultimate aim of this article is to convince the reader that macroeconomics can be enriched by the inclusion of the Rehn-Meidner model." (s. 655)

R-M-modellen lanserades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner i en rapport till LO-kongressen 1951. Den lanserades som ett alternativ till en keynesiansk approach där efterfråganstimulans håller uppe efterfrågan och sysselsättning, och aktiv inkomstpolitik håller nere löner och inflation.* Rehn och Meidner menade att efterfråge-stimulerade vinstökningar vilket skulle ge löneglidning, vilket skulle ge löne-pris-spiraler och inflation. Löntagare i sektorer utan löneglidning blir provocerade av andras löneglidning och arbetar för att nå ikapp, vilket ger löne-löne-spiraler, menade Rehn och Meidner redan i rapporten från 1951, och argumentet återkommer i senare skrifter av Rehn. "Rehn and Meidner maintained that wage drift cannot be prevented by collective wage restraint. Besides, in periods of extensive wage drift, individual trade "(656)

Höga vinster var enligt R-M inte bara skadligt genom att leda till inflation, utan också genom att ge lägre produktivitetstillväxt. Solidarisk lönepolitik skulle vara bra för produktiviten genom att slå ut de minst produktiva företagen, och istället stimulera de mest produktiva. Den stod dock inte för en utjämning av lönerna i största allmänhet.

I alla fall från 1960-talet menade Rehn och Meidner (Rehn 1969, kapitel i hyllningsbok till Erik Lundberg) att låga vinster skulle stimulera produktivitetstillväxten. Företag med låga vinster skulle vara mer benägna att introducera nya teknologier. För att inte sänka investeringstakten genom att förstöra företagens interna sparande, skulle vinstmarginalen vara stabil på lång sikt. (657-8)

Aktiv arbetsmarknadspolitik håller nere arbetslösheten och håller uppe lönerna, ger en lönerigiditet neråt. Men den ökar också arbetskraftens rörlighet. En generös a-kassa håller också uppe lönerna, och ger en trygghet åt arbetstagarna, som inte ska skyddas av en reglerad arbetsmarknad. Tryggheten skulle finnas i att få ett nytt jobb om man blev av med sitt, inte genom att aldrig bli av med jobbet. (s. 659)

På 1980-talet utvecklade Gösta Rehn en E-M 2.0. I denna, som utvecklades för en ekonomi med lågt kapacitetsutnyttjande och massarbetslöshet, fanns det plats för expansiv finanspolitik. Nu relaterade Rehn (1982, 1987) också till Kaldor-Verdoorn-teorin om sambandet mellan kapacitetsutnyttjande och produktivitet, som säger att när utnyttjandet är högt så ökar också produktiviteten.

Det finns, säger Rehn, en stark och en svag variant av R-M:s tillväxtteori. I den ursprungliga publikationen från 1951 försvarade de den svaga versionen: en utjämnande lönepolitik är förenlig med men inte nödvändig för tilväxt. (660) De menade att också stigande lönespridning kunde vara bra för tillväxt, i en Marshalliansk modell, där incitamenten som ges av löneskillnader får arbetstagare att flytta till mer produktiva företag och branscher. Detta skulle ge tillväxt, men inte lika bra utfall vad gäller rättvisa som R-M-modellen. De menade också att man kunde ha vinst-ledd tillväxt, men att detta också skulle ge problem med inflation. På 1960-70-talen började Rehn och Meidner argumentera för den starka versionen av tillväxtteorin, att fallande vinstmarginaler och utjämnade löner skulle stimulera produktivitet och strukturomvandling.**

I de tidiga åren, det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet, utvecklades Rehn-Meidner-modellen i ett sammanhang av exportledd tilllväxt. Efterfrågan stiger, och lönerna också, lett av de ledande industrierna. (s. 661)

Så här förklarar Erixon sambandet mellan vinster och löner i R-M-modellen:

"A higher profit share, e.g. through a rise in (average) labor productivity or a strengthening of monopoly conditions, will generate higher wage claims on equity grounds (Rehn, 1987, pp. 65, 71). Furthermore in times of high profit margins, firms are more willing to offer unwarranted (‘X-inefficient’) salaries, e.g., to top executives (Rehn, 1987, p. 68; Hansen and Rehn, 1956, p. 89). In addition, as in later rent-sharing theories, an increase in average labor productivity will partly accrue to employees as an ‘institutional habit’ (Hansen and Rehn, 1956, pp. 89–90, 96–97). A Rehn-Meidner theory of a positive relationship between profit margins (independ- ent variable) and nominal wages can be reduced to a function where the rate of wage increases in the economy is ultimately determined by changes in aggregate product demand (leading to disequilibrium states of excess demand), autonomous (average) labor productivity and the degree of competition." (663)

Högre vinster ger också mer investeringar, inte minst genom att mängden kapital tillgängligt ökar.

"Rehn and Meidner wanted to replace (or at least control) a demand- and profit-led economic development by a strategy that can be classified as wage-led and demand- restricting. /.../ the model is an example of progressive supply-side economics." (664)

Erixon utvecklar lite mera tekniskt effekterna av solidarisk lönepolitik (och R-M:s finanspolitik) på företagen och på den aggregerade produktiviteten. (665-8) Den solidariska lönepolitiken stimulerar företagen att anamma arbetsbesparande teknologi, och utbildad arbetskraft.

Om den ekonomiska politiken i R-M-modellen säger han mest att den är stram, och att den solidariska lönen har en anti-deflationär effekt genom att hindra lönesänkningar. (669f)

Han går vidare med att jämföra R-M-modellen med Keynes modell. Det finns, säger han, slående likheter mellan R-M och Kaldors modell (Arnim och Barrales 2015, ROKE). Priserna ökar med efterfrågan, och prisutvecklingen kan så ses som indikator på efterfrågan i ekonomin (Skott 1989 IER, 2015 ROKE).  Vinster ökar sparandet och därigenom investeringar i båda modellerna. (671) Olikt R-M teoretiserade Kaldor konjunkturcykler. De skiljer sig åt genom att hos Kaldor så är investeringsandelen oberoende av vinstandelen. Tvärtom så är det variationer i investeringsandelen som styr vinstandelen: mer investeringar ger, enligt Cambridge-skolan som Kaldor var en del av, högre priser, mer vinster och lägre konsumtion. (673) Erixon menar att Kaldors modell jämfört med R-M:s har några brister. T ex så tar den inte in offentligt sparande, som hos Rehn och Meidner är en möjlig källa till investeringar. Den beaktar inte heller den möjliga (positiva) effekten av en minskning av vinsterna på produktiviteten som Rehn och Meidner diskuterar. (I en fotnot konstaterar Erixon att Kaldor själv på en konferens i Stockholm i mitten av 60-talet erkände att R-M hade en intressant teori om hur en profit squeeze skulle gynna produktiviteten.) Kaldors uppfattning av (nominal)lönernas bestämning inkluderar inte någon möjlig effekt av arbetskraftsbrist eller variationer i sysselsättning. Därför var han mycket mer optimistisk än vad R-M var om inkomstpolitikens möjligheter. (673f)

I nästa sektion jämför Erixon Rehn-Meidner-modellen med Kalecki. Hos Kalecki drivs ekonomin av efterfrågan, och framför allt av investeringar. Kaleckianer är oeniga om huruvida efterfrågan är löne- eller vinstledd. Men Kalecki och R-M är eniga -- i kontrast till Kaldor -- om att sysselsättningsgraden/arbetslöheten är en viktig bestämningsfaktor för lönerna. Liksom hos R-M är företagens sparande viktigt för investeringarna. Men liksom Kaldor byggde Kalecki mer en helhetsmodell av ekonomin, inklusive konjunkturcykler. I Kaleckis modell råder mark-up pricing -- detta utesluts inte av R-M, men finns inte med. (675f) Så här utvecklar Erixon rollen för vinstandelen hos Kalecki:

"The emphasis on the importance of capacity utilization for output growth and investment in the Kaleckian theories shows that profit margins have no sovereign role here as in the Rehn-Meidner theory for a demand- and profit-led economy. In fact, Kalecki generally assumed that changes in profit margins have a neutral effect on total (real) profits (and the aggregate rate of profit) in the economy. If wage-earner saving is insignificant, the rise in profits through a higher markup is fully compensated by a fall in profits through the associated reduction in aggregate demand. In the Goodwin- Kalecki models, functional income distribution does matter for profitability and there- fore for GDP growth and investment together with capacity utilization. A recovery is profit-led in the sense that a higher profit share will stimulate investment and output and also have a positive effect on capacity utilization in the economy (Barbosa-Filho and Taylor, 2006, pp. 392–99). However, the neo-Kaleckian models under discussion depart from the Rehn-Meidner analysis of a demand- and profit-led economy (and also from the Kaldorian theories) by assuming that the profit share will increase in the early recovery by demand-induced increases in productivity growth, not by higher producer prices. Kalecki and the neo-Kaleckians refer to a Kaldor-Verdoorn mecha- nism—high capacity utilization makes it possible to raise productivity growth by the importance of static and dynamic scale advantages. In Kalecki’s works, productivity growth also varies positively with aggregate demand through labor hoarding (Barbosa- Filho and Taylor, 2006, p. 398).
Notwithstanding the Kaldor-Verdoorn mechanism, the profit share does not show a procyclical pattern in the Kaleckian models as in the Rehn-Meidner model. A tendency to procyclical profit shares will appear in Kalecki’s theory through a countercyclical change in unit variable costs or in fixed costs in relation to variable costs (see labor hoarding).19 Furthermore, Kalecki made some references to ‘cut-throat’ competition in depressions. Yet, the markup generally moves countercyclically in his theory because of variation in labor strength (Kalecki, 1965 [1954], pp. 17–18, 30–31). Many neo- Kaleckian models have had the ambition to explain the counterclockwise movement in the labor share in large OECD countries (Barbosa-Filho and Taylor, 2006)." (676)

En del neo-kaleckianska ekonomer menar att en högre löneandel kan gynna tillväxten inte bara genom Kaldor-Verdoorn-effekten och trots de negativa effekterna på vinsterna på kort sikt (Erixon 1987; Storm och Naastepad 2012; Hein 2016). Detta genom att öka konsumtionen, eftersom löntagare konsumerar mer och sparar mindre av sin inkomst än vad kapitalägarna gör. Därmed kan man ha löneledd tillväxt, och det skiljer sig från Rehn-Meidners tänkande:

"Despite the disequilibrium approach, the Rehn- Meidner theory downplays the possibility of stagnation, even in an economy without the recommended program, especially by references to forced productivity changes and innovations. Furthermore, the Rehn-Meidner policy program, which can be clas- sified as wage-led in many respects, does not advocate a higher wage share to stimu- late aggregate demand. An important intermediate goal of the original Rehn-Meidner model was actually to restrain private consumption, primarily by VATs, and, gener- ally, to create a deflationary tendency in the medium term in order to obtain price stability and high productivity growth. The 2.0 version of the Rehn-Meidner model incorporates the Kaldor-Verdoorn Law. But the model still keeps a distance from the neo-Kaleckian recommendation of a change in functional income distribution favoring labor. A higher wage share through labor militancy and unconditional expansionary macroeconomic policy measures is a threat to price stability and international com- petitiveness. Rehn maintained in the 2.0 version that a reduction in unemployment, strengthening the bargaining position of labor, must be the joint product of expansion- ary macroeconomic policies, incomes policy and extensive ALMP programs including marginal employment subsidies. His main argument for squeezing profit margins (and for public saving) was still to prevent wage-wage-price races, not to stimulate private consumption and, thus, aggregate demand (Rehn, 1982, pp. 2, 44)." (s. 677)

Kaleckianerna och R-M skiljer sig också åt i sin syn på lönens bestämningsfaktorer: R-M har en större betoning på marknadsfaktorer.

I slutsatserna betonar Erixon att Rehn-Meidner-modellen är ett imponerande bygge. Den var politiskt viktig, och fortsätter i förlängningen också att vara det:

"The Rehn-Meidner model was actually a forerunner of the Scandinavian inflation model (the Aukrust-EFO model) where wage increases in the exposed sector, reflecting a superior productivity performance (in value terms), are spread to the ‘sheltered’ sector (Erixon, 2004, pp. 85–88). Wages are still determined in this way, not only in the Nordic countries but also in Austria, the Netherlands and Germany (OECD, 2012)." (s. 678)

Betoningen på att lönepress kan öka produktiviteten har också fått stöd i ekonomisk-historiska studier som Robert Allens, menar Erixon. Deras para-Schumpeterianska analys av innovation och produktivitet står sig också. Den mest intressanta kritiken mot deras modell är, menar Erixon, den som Erik Lundberg (1950, 1985) riktade redan tidigt, och som siktar in sig på att den sänkning av vinsterna som R-M eftersträvade kan skada investeringarna.*** Kritiker som Davis och Henrekson (1996) och Bergh (2004) menar också att modellen skadat nya företags etablering och expansion i Sverige. LO själva säger idag (2015) att R-M-modellen inte vore möjlig att använda idag, eftersom vinstandelen är internationellt bestämd. Ett svar på kritiken att sänkta vinster sänker investeringarna, är att R-M ville att vinstandelen skulle vara stabil på längre sikt. Men där finns några teoretiska problem i modellen. Ett är den solidariska lönepolitikens behandling av de mest produktiva företagen. T ex så kan de anställda där mobilisera för att öka sina löner mer, och göra uppror mot den solidariska lönepolitiken. Det kan i sig starta löne-löne-pris-spiraler (Uddén-Jondal 1993).

Erixon avslutar sin artikel från 2018 med att skissa på hur R-M-modellen skulle kunna uppdateras för vår tid.****

Referenser

Lennart Erixon (2008) "The Swedish third way: an assessment of the performance and validity of the Rehn–Meidner model", Cambridge Journal of Economics

Lennart Erixon (2018) "Progressive supply-side economics: an explanation and update of the Rehn- Meidner model", Cambridge Journal of Economics.

Fotnoter
* I en för mina syften intressant fotnot konstaterar Erixon att Sverige liksom de övriga nordiska länderna idag har en inkomstpolitik: "However, today, all Nordic countries have incomes-policy arrangements where central agreements for the exposed (manufacturing) sector are wage leading without any direct government intervention (Dølvik et al., 2014).".
** T ex i Rehn, G. 1977B. Finansministrarna, LO-ekonomerna och arbetsmarknadspolitiken [The Secretaries for the Treasury, the LO economists and the labour market policy], pp. 201–27 in Ekonomisk debatt och ekonomisk politik—Nationalekonomiska föreningen 100 år, Swedish Economic Association, Stockholm, Norstedts.
*** Referenserna till Lundberg är: ‘Lönepolitik under full sysselsättning’, Ekonomisk Tidskrift, 1950, vol. 52, no. 1, 44–61, och Lundberg, E. 1985. ‘The rise and fall of the Swedish model’, Journal of Economic Literature, vol. 23, no. 1, 1–36
**** I sammanfattningen gör han en intressant historiografisk anmärkning om hur ekonomer idag förhåller sig till Rehn och Meidner. "Today, the Rehn-Meidner model has not only a peripheral but also an unclear posi- tion in macroeconomics. Post-Keynesian economists are intimidated by the original model’s restrictive macroeconomic policy and skepticism towards incomes policy. At the same time, they have been attracted by the Rehn-Meidner idea that small wage gaps and low profits have a positive effect on productivity growth and innova- tions. Mainstream economists have had difficulties in defining the status of Rehn and Meidner in relation to the great economists in the Stockholm School tradition." (s. 685)