Utveckling i politisk historia

"No trend has been more marked in British history over the 

past twenty years than the shift away from 'class', both as a 

subject of study and as a foundation for explanation." 

Susan Pedersen, 2002 

Susan Pedersen, professor i historia vid Princeton, börjar sin artikel "What is Political History Now?" från 2002 elegant och effektivt:

"Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authorirtty and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyonehoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship." (s. 36)

Här fascinerar mig verkligen den implicita definitionen av politisk historia är. Jag har aldrig fått någon riktigt bra definition av det, men här är det alltså forskning om "questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience". Låter bra! Då är ju t ex Lars Nyströms avhandling om makten på godset Stora Bjurum i Västergötland, typiskt sedd snarare som en agrarhistorisk eller socialhistorisk avhandling, faktiskt också en studie i politisk historia -- vilket jag tycker är fullt rimligt. Också en studie av uppror, folkliga mentaliteter och hegemoni som Magnus Olofssons Tullbergska rörelsen (2008) är så också en studie i politisk historia. Patriarkalism och hegemoni är också frågor om politik.

Låter relevant! Men, säger Pedersen: "Political history, it appears, is also in a state of crisis, its practitooners circling the wagons agaisnt the assault of ... former neo-Marxists and now postmodernists..." (36) I forskningen om brittisk historia har andelen konferensbidrag och tidskriftsartiklar om politisk historia sjunkit rejält på sistone, konstaterar hon. Men å andra sidan: kanske har politisk historia inte övergivits, utan snarare "återupptäckts och omdefinierats"? Folk som tiidgare var socialhistoriker har gått in i studier av folklig politik med ny energi, och kulturhistoriker stimulerade av Foucaults idéer om makt läser nu politiska tal, poplåtar och gottköpslitteratur för vad dessa källor kan avslöja om "the manifold ways in which authority and domination are exercised and legitimated". (38) Så: "Against those who would see political history as under attack, our optimist might retort that, to the contrary, we are all political historians now." (38)

Pedersens analys av läget är i grova drag som följer. Marxism och jämförande forskning är "two of the failed gods of the 1970s" (38) och sedan dess har vänsterorienterade historiker rört sig i riktningen närläsning av vad historiska aktörer sagt och hur de beskriver sig själva, och en reproduktion av dessa självbeskrivningar, utan den kritiska distans ("falskt medvetande" etc) eller större perspektiv som utmärkte 1970-talets nya socialhistoria. "No trend has been more marked in British hsitory over the past twenty years than the shift away from 'class', both as a subject of study and as a foundation for explanation." (40) De retoriska analyser som vänsterforskkare som Dror Wahrman, James Vernon och Patrick Joyce gjort i efterföljden av Gareth Stedman Jones epokgörande "Rethinking Chartism" från 1983, och genusforskningens uppsving, har blivit till en historisk forskning som närstuderar historiska aktörer på deras egna termer. (41) Så sett har denna forskning egentligen konvergerat med den äldre högerorienterade forskningen i "high politics" som associeras med Maurice Cowling och hans kollegor på Peterhouse i Cambridge. (Jfr Craig 2010.) De två traditionerna har också konvergerat i att använda "marxistiska historiker" och andra sociologiska determinister som ständig halmgubbe att distansera sig emot -- trots att Enrico Biagini t ex i Liberty Retrenchment and Reform erkänner att den här tänkta "marxistiske historikern" som han distanserar sig emot knappast finns längre.* (42)

Pedersen illustrerar framstegen i denna politisk-historiska forskning med två exempel: studierna av liberalismen under Gladstones tid, och studier av brittisk politik under mellankrigstiden, och mer precist Tories dominans. Båda ämnena är fält där 1970-talets marxism hade problem, eftersom folk utifrån en vulgärmarxistisk bild "tänkte fel": Gladstones liberalism var populär i breda folklager på 1870-1880-talen, och Tories lyckades under Stanley Baldwin vinna val efter val efter den allmänna rösträttens införande på 1920-talet. Här pekar Pedersen på hur nyare historiker, utan vulgärmarxismens begränsningar,  visat på hur Gladstones moraliska liberalism och politiska plattform kring relgiös tolerans, fiskal stringens och långsam utvidgning av poliska rättigheter kunde tilltala månag både i medel- och arbetarklassen. Gladstones sparsamhet med statens medel var också i enlighet med en radikal tradition av statskritik. (Väldigt likt svenska förhållanden!) Så sett behöver man inga idéer om "falskt medvetande" eller liknande för att förklara liberalismens politiska framgångar under denna tid. (43-44) Ungefär samma sak kan man säga om mellankrigstidens Tories. (44-45)

Pedersen rosar alltså den nya politiska historien någorlunda generöst. Men hon delar också ut ris. De arebtar med "the assumption that through such a hermeneutic, thichk-descriptive approahc we can recapture the political beliefs and actions of historical actors, as they themselves would have understood them..." (46) Men denna närsynthet (mitt ord, inte Pedersens) och ovilja mot jämförande och makroperspektiv ger också problem. De kan säga väldigt lite om vad staten egentligen gör, hur den fungerar eller inte fungerar. (46-47) Hon tar exemplet med "old corruption", en engelsk 1800-talsterm som användes för att kritisera 1700-talets föregivna korrupta stat. Stedman Jones m fl har visat att detta begrepp var viktigt i radikal samhällskritik genom hela 1800-talet. Men t ex E.P. Thompson har argumenterat för att det också var en rimlig beskrivning av hur staten faktiskt var -- korrupt, alltså -- och där menar Pedersen att det begås ett felslut: man kan inte ta sina studerade hsitoriska aktörers utsagor om samhället som en korrekt analys av samhället rakt av. Som John Brewer och Thomas Ertman visat, så var den brittiska staten på 1700-talet snarare utmärkande genom att vara så effektiv och verkningsfull. (48)

Pedersen avrundar därför sin artikel med en plädering för jämförande historia -- "in making the case for comparison, I am quite aware that I am running against the historical tide" (50). Och: "structural analysis was a nd is necessary for some things" (52); nuvarande trender i politisk historia riskerara att leda till att man strandar på "the twin shoals of parochialism and Panglossianism". (52)

Wahrman 1996
Ett steg tillbaka, till 1990-talet när "new political history" slog igenom på bred front. Dror Wahrman recenserade 1996 i Social History fyra sådana böcker tillsammans: Margot C. Finns After Chartism (1993), James Vernons Politics and the People (1993), James A. Epsteins Radical Expression (1994), och Patrick Joyce Democratic Subjects (1994). Wahrmans recensionsessä, som är nästan lika välskriven som Pedersens artikel, börjar effektivt:

"That political history has been having a salutary comeback after long living in the shadow of social history, and that its comeback has involved innovative methods and approaches resulting in a radically expansive redefinition of its subject matter, is rather old news. Much of this work, often distinguished by the term 'political culture', was pioneered by historians of eighteenth- and nineteenth-century France, whose project has always been inescapably coloured by that most political moment of all - the French Revolution. Historians of modern England have generally been somewhat slower to follow suit, the best-known exception of the I980S being the work of Gareth Stedman Jones. By comparison, eighteenth-century English political history - in the hands of such historians as Edward Thompson, John Brewer, Nicholas Rogers and Linda Colley - has been on the whole more receptive to such new perspectives, in part inspired by examples from across the Channel, in part seeking liberation from the shackles of Namierite history. The books under review here are all significant steps in this direction for the nineteenth century - some more timid, some more adventurous. " (343)

De har tre saker gemensamt, från GSJ:politikens relativa autonomi, språkets centrala roll, och en varning för social reduktionism. Tillsammans blir detta, i analogi till Lynn Hunts "new cultural history", till en "new political history" (344) Av de fyra recenserade böckerna är det Joyce som är mest radikal: han talar för en poststrukturalistisk förståelse av identitet och

"confronts the reader with a breathless succession of analytical concepts borrowed from various theoretical contexts - social imaginary, political unconscious, metanarrative, melodrama, etc. Their relationship to each other, and indeed to the whole, is not always too clear. One gets the impression that the author found these new analytical tools too exciting to bother with reading in detail their users' manuals, as it were, especially those sections about possible hazards and conditions of use. The consequence, as we shall see, is a risk of unclarity, even inconsistency or self- contradiction." (344)

Det låter som en salig ordsallad! Rent praktiskt består första halvan av Joyce bok, som bygger vidare på J:s tidigare bok Visions of the People (1991), av en jämförelse mellan två män, en poet ur arbetarklassen Edwin Waugh och en medelklasspolitiker John Bright. Joyce menar att de delade en "religion of humanity" som nollställer alla eventuella klasskillnader dem emellan; båda talade "much the same language..." Wahrman invänder att Joyce har en väldigt bokstavlig förståelse av språk: om båda personerna använder ett ord, t ex "people" eller "mankind" så utgår Joyce från att det betyder samma sak i båda kontexterna. Och när Joyce menar att Waughts försvar för vävarnas traditioner betyder att förlorad värdighet "was expressed above all in being human", och att det räcker för att förkasta att klass skulle vara viktigt här, så är det orimligt. "And isn't it a trifle over-literal to take at face value John Bright's assertion that knowledge equalizes the social condition of mankind, as proving the irrelevance - rather than the utmost relevance - of social difference" (s. 345) Ironiskt nog har alltså Joyce, som talar om hur viktigt språket är för historisk forskning, egentligen en väldigt förenklad syn på språket, när det passar hans syften. Wahrmans redogörelse för hans bok är också rejält kritisk -- den materiella verkligheten bakom spopråket "is always there to haunt him", och trots hans "ritualistic Edward Thompson-bashing", så blir hans analys i praktiken Thompsonsk. (345) Del II av J:s bok handlar om sociala identiteter och hu Gladstone använde "popular moral passion" och sensationalism à la slaskpresssen för politiska syften. (346) Här använder J begreppet "narrativ" på ett lyckat sätt, menar Wahrman.

Margot Finns bok är mycket olik Joyce: mindre teoretiskt innovativ och mer klassiskt empirisk. Finn studerar arbetarklassen under mid-Victorian era och använder klassanalys på ett mindre problematiserande sätt. Hon visar också i ett viktigt korrektiv mot Joyce hur retorik om klasslös patriotism i själva verket kan användas för att föra klasspolitik. (347) Snarare så begår hon det motsatta felet till Joyce, menar Wahrman: social reduktionism. Hennes mest nyanserade analys handlar om brittiska radikalers entusiasm för Garibaldi på 1860-talet, och hur Garibaldi kunde betyda olika saker för olika personer och syften:

"Finn shows Garibaldi represented alternatively as a symbol of national unity, redolent of high - classical - culture; or as a successful businessman epitomizing liberal sentiments; or as a man of the people, representative of 'the sons of toil and industry, the poor, and the oppressed'. This is a brilliant demonstration, in the best manner of the new cultural-political history, of the instability of signs and and of the potential for subversion and innovation always present within their seemingly fixed meanings, and thus - once again - of the ways that signs could be both shared and contested at the same time." (348)

Detta är väldigt intressant både teoretiskt-analytiskt och empiriskt, med tanke på hur populär Garibaldi var också i svenska radikala kretsar vid denna tid. (Vilket diskuterats av Åke Abrahamsson och Katarina Andersson.) Utifrån den subtila förståelsen av Garibaldi, blir Wahrman dock besviken på brist på subtilitet annanstans i Finns bok, och framför allt hennes oproblematiserande diskussion av "radikala traditioner". Och det här tycker jag är väldigt intressant:

"It is therefore somewhat disappointing that elsewhere Finn adopts a less subtle analytical framework in her repeated invocations of 'the English radical tradition' - a tradition 'that stretched from the Puritan revolution to the early socialist movement', and provided a two centuries-long 'genealogy', 'heritage' and 'lineage' for Finn's mid-Victorian subjects. Not that such a long-term perspective is not important - indeed long-term continuities are often lost in the tendency of the new cultural-political history to focus on momentary events. But such continuities need to be reconstructed with much attention to the creative impulses that are involved in the invocations of precedent, which do not simply re-enact previous ideas or positions but which reshape and reinvent them in accordance with changing needs and circumstances. In the wake of The Invention of Tradition and the Quentin-Skinner-led revolution in the practices of the history of political thought, it seems insufficient to reconstruct a radical 'tradition' in a breathless introductory chapter as a stable reified entity that can survive two hundred years of history, including decades-long gaps, simply by the time-frozen inertia of its quasi- physical 'existence'. In other words, when Victorian radicals invoked Hampden, Pym, Cromwell or the seventeenth-century struggle for the rights of Englishmen, they did not simply reveal (as Finn puts it) 'radicalism's seventeenth-century origins', but rather their highly revealing active nineteenth-century construction of origins." (348)

Detta är förstås oerhört relevant också i en svensk kontext, där radikaler och andra använt nationella symboler som Engelbrekt, odalbonden, Nils Dacke m m på alla möjliga olika kreativa sätt.

En föredömlig diskussion av just hur man använder symboler och återuppfinner deras betydelse, finns i James Epsteins bok Radical Expression. Han diskuterar särskilt just hur 1800-talsradikaler använder historiska exempel och gestalter för att föra sin politik. Han visar hur radikalt nya förslag kan legitimeras genom att kläs i ett gammeldags språk och historiserande exempel; "It might be pointed out once more that this is a different perspective from that presented by Patrick Joyce, who searches for common language-be it references to the people, to humanity, to the cult of the heart, or to narratives of progress - as straightforward evidence for the absence" (349) Wahrman menar att en särskild styrka i Epsteins bok är hans essä om "the cap of liberty" (tidigare publicerad i Past and Present). Epstein betonar återigen att "coherence or consistency is not a necessary prerequisite for political language or symblism to be effective -- in fact, effectiveness is often shored up by incoherence and ambiguities" (349). Därför var också bilder och ting som frihetsmössan särskilt bra politiska symboler. Wahrman kritiserar Epstein för att ha en statisk syn på Thomas Paine som symbol, i strid med sina teoretiska övertygelser. (350) Men Epstein gör inte heller ett så programmatiskt ställningstagande, även om hans övertygelser helt klart faller inom "new political history".

Mer programmetisk är James Vernon i Politics and the People. Han studerar från ett kulturhistoriskt perspektiv klassiska politisk-historiska ämnen som valprocedurer, vallokaler, kandidaturer. Intressant nog studerar han också val av platser för politiska möten som hölls utomhus -- han betonar att de hölls på vackra platser där man kunde appellera till en politisk förståelse av engelsmäns urgamla friheter, som de normandiska erövrarna tagit ifrån dem! (351) Wahrman prisar Vernons konkreta analyser, men sågar fullständigt hans övergripande argument, den synnerligen konträra tesen att engelsk politik i praktiken blev mindre demokratisk 1815-1867, genom olika subtila uteslutningsmekanismer. Wahrman menar att Vernon i praktiken har väldigt svårt att väga framsteg och bakslag i denna fråga mot varandra, och att hans konstruktion av reformer som egentligen bakslag är osannolik, med tanke på hur mycket reformrörelser kämpade för de där reformerna. Han hänfaller också i konspiratoriska analyser av hur förändringen gått till. (351-2)

Och Wahrmans review slutar också med en mycket intressant syntetisk diskussion om hur den nya politiska historien förstår (eller inte förstår) förändring historiskt.

"Is this the best that the new cultural-political history can do in terms of historical explanation? How do we account now for historical change? Vernon appears uneasy about change: despite his argument about the supposed gradual process of contraction and loss, he in fact presents more often than not a static picture - indeed one in which eighteenth-century historians will recognize many familiar elements. Elsewhere, when he is forced to confront change, he prefers to relegate it to some late nineteenth-century watershed, outside his own time-frame. And when he attributes responsibility for change, if it is not to those unnamed conspirators, it might well be to reified concepts: thus he talks about 'language . . . that created the diverse, unstable, and often contradictory identities of the decentred subject', or about 'the ways in which politics defined and imagined people' - rather than the other way around. This problem is hardly peculiar to Vernon, as becomes evident from another look at Joyce's Democratic Subjects. ..." (352-3)

Joyce poststrukturalistiska flum kan föga förvånande inte hantera eller förstå hur förändring sker; " Apparently, the way to avoid any part of an explanation from becoming 'primary' (that is, unaccounted for within the terms of the explanatory framework itself), and therefore from determining the rest, is to avoid historical explanation altogether." (353) Först på sista sidan i sin bok kommer Joyce till förändring, och då är det reifierade diskurser etc. som blir till agenter i en absurd show:

"It is only at the very last page of Democratic Subjects that change is finally considered; but by this point it turns out that Joyce's framework left no room for any agents of historical change. Instead, it is a set of disembodied discourses - realist narratives, melodrama, psychological notions of the self, and the like - that are left standing as the ultimate historical actors and agents with 'their own autonomous effect on historical change', 'strengthen[ing] their hold', 'prosper[ing]', 'eat[ing] away' at each other, and 'fashion[ing] the social imagination'. Rather alarmingly (or not?), these disembodied discourses are given the ultimate power to shape human history." (353)

Av de fyra recenserade böckerna så är det den mest konventionella, Finns After Chartism, som är bäst på att analysera och förstå förändring, konstaterar Wahrman.

Not
* Pedesen säger också att politiska historiker måste "cease to trot out the dusty figure of John Foster when searching for an exemplar of the supposedly 'dominant' school of social determinism against which they are struggling." (45)