Att förklara Esping-Andersen med Rokkan

Den tyske statsvetaren Philip Manow har en artikel med bra underrubrik: "att förklara Esping-Andersen med Stein Rokkan". "Esping-Andersen": det är alltså den danske sociologens idé om tre typer av välfärdskapitalism, en skandinavisk i Norden, en liberal i de anglosaxiska länderna, och en konservativ i kontinentala Europa. Och Rokkan, det är den danske statsvetarens teori från 1960-talet om klyftorna som definierar konfliktlinjerna i de industrialiserade ländernas politik. Stad mot land, sekulärt mot kristet, och arbetarklass mot kapital. Manow menar att E-A lyckats etablera att det finns tre typer av välfärdskapitalism, men att han inte förklarat hur de uppkommit.

E-A skrev 1990: ‘the history of political class coalitions [is] the most decisive cause of welfare state variations’. Då är ju frågan varför klasskoalitionerna blir som de blir. Enligt Manow springer skillnaderna ur historiska skeenden. I Norden politiserades konflikten mellan stad och land av agrara partier, vilket inte hände i kontinentaleuropa. Där var däremot en annan av Rokkans tre konfliktlinjer desto mer närvarande: kyrka mot sekularism. Konfessionella partier uppstod ur 1800-talets konflikter där, men inte i Norden.

Iversen och Soskice (2006) menar att det är valsystemet som är upphov till skillnaden mellan liberala och socialdemokratiska välfärdsstater. Deras modell har tre klasser (över-, medel-, arbetarklass), icke-regressiv beskattning och två valsystem: antingen proportionellt, eller majoritet. Manow sammanfattar:

"The upper class votes right, the lower class votes left, but how does the middle class vote? If the left governs, the middle class has to fear that a left government will tax both the upper and the middle classes for the exclusive benefit of the lower class. If a right party governs, redistribution will be marginal, and the middle and upper classes hardly will be taxed. Therefore, in a two-party system, the middle class has the choice between being taxed while receiving no benefits, or not being taxed while receiving no benefits. Obviously, it would prefer then not to be taxed; subsequently, the middle class more often than not votes for the centre-right. Under PR, i.e. in a multi-party system, the middle class’s choice seems to be different. Now, a genuine middle-class party can form a coalition with a left party and both can agree and credibly commit to taxing the rich and sharing the revenue. The left will be in government more often in coalitions with middle- class parties, and redistribution will be more extensive." (105)

1945-1998 var i länder med proportionella valsystem i Iversen-Soskice dataset vänstern i regeringen 75 procent av tiden, men bara 26 procent av tiden i majoritära valsystem. Manow accepterar I-S modell vad gäller de majoritära valsystemen, men vill förklara variationen mellan välfärdsstater i proportionella system. I majoritära system sammanfaller alla Rokkans konfliktlinjer i en enda: vänster--höger. I Storbritannien pågick i 1800-talets slut en intensiv konflikt mellan den anglikanska Church of England och olika frikyrkor, men den sammanföll i princip med konflikten mellan Tories och Liberaler (Parry 1986, Democracy and Religion. Gladstone and the Liberal Party, 1867–1875). När Labour tog över vänsterpositionen från liberalerna, fick de också ett stort inslag av frikyrkliga (Pelling 1965, Origins of the Labour Party). Jag undrar dock hur Manow ser på stad-land-konflikten i Storbritannien: kan man säga att den inkorporerats i Labour vs Tories?

I alla fall, därifrån går Manow över till att förklara Nordens särskilda position: politiserad stad-land-konflikt men ingen dito stat-kyrka-konflikt. Så här diskuterar han det religiösa Skandinavien:

"‘All the Nordic countries belong to (and, indeed, collectively constitute) Europe’s sole mono-confessional Protestant region’ (Madeley, 2000, p. 29). The northern Protestant churches as Lutheran state churches, in contrast to the Catholic Church in continental and southern Europe, did not feel fundamentally challenged when the new nation-state started to invade into territory formerly under the exclusive rule of the church (Manow, 2002). In societies where ‘identification between church and state’ was almost ‘total’ (Gustafsson, 2003, p. 51), there was not much reason to protest against the nation state taking over respon- sibility in the welfare arena or in education. Anti-clericalism never became a strong political current in the Scandinavian countries (Laver and Hunt, 1992)."

Däremot så demokratiserades Norden i en tid när jordbrukssektorn fortfarande var en stor del av ekonomin. Malaisliitto, Bondeförbundet/Centerpartiet, Bondepartiet/Senterpartiet och Venstre har alla varit viktiga partier i sina länder. "In sum, the distinguishing feature of the Scandinavian party systems is the strong role that agrarian parties have played in them." (s. 108)

På kontinenten har man inga agrara partier, utan istället partier rotade i politisk katolicism: CDU, ÖVP, osv.

Manows analys är uppenbart grundad i 1800-talets nationalstatsbyggande, men han menar att det är under efterkrigstiden som "mogna" välfärdsstater växer fram, och systematiskt börjar skilja sig från varandra (socialdemokratiska, konservativa osv). (s. 112) Han menar -- baserat på Baldwin (1990), Luebbert (1991) och Nörgaard (2000) att agrara partier föredrar flat-rate benefits i socialförsäkringarna, medan kristdemokratiska partier organiserar arbetare likt socialdemokraterna gör, och därför föredrar proportionella system.

Referens

Philip Manow, "Electoral rules, class coalitions and welfare state regimes, or how to explain Esping-Andersen with Stein Rokkan", Socio-Economic Review 2003.

Läs
Caramani, D. (2004) The Nationalization of Politics. The Formation of National Electorates and Party Systems in Western Europe, New York, Cambridge University Press.