Skråväsendet, effektivitet och socialt kapital

Rembrandts målning av klädeköpmännens gille 1661

Skråorganisationer spelade en viktig roll i europeiska ekonomier från medeltiden till 1800-talet. Traditionellt så har historiker sett dessa som en konservativ hämsko på den ekonomiska utvecklingen. Under 1980-90-talen kom dock en motreaktion där institutionella nationalekonomer menade att om institutionen kunde överleva så länge, så måste den haft en ekonomisk rationalitet (Ehmer, Epstein 1998 JEH, Greif 1994 JPE), och statsvetare (Putnam 1993, Stiglitz och Ellerman, Raiser 2001 bokkapitel) menade att skråna ökade det "sociala kapitalet" i samhället.

Cambridge-ekonomiskhistorikern Sheilagh Ogilvie angriper i en artikel från 2004 gillenas ekonomiska och sociala roll utifrån en ny empirisk studie. Hennes studie rör en protoindustriell region (old school begrepp!), den kamgarnsullsproducerande regionen Württemberg i vad som idag är sydvästra Tyskland, från 1500-talet till 1800-talet. Detta är en bra region både eftersom källäget är bra, och eftersom den är representativ för europeiska regioner med långvariga skråtraditioner. Det är bättre att testa teorier om skrån och gillen här än i England och Nederländerna, där skråna var mer begränsade till städerna och försvagades t o m där från 1500-talet och framåt. I de flesta andra delar av Europa, säger Ogilvie, var skråna starka inte bara i hantverk utan också i proto-industri, exportbranscher och tjänstesektorer som köpmäns handel. Ogilvie argumenterar mot det gamla argumentet, baserat på England pch Nederlänerna, att protoindustrier flyttade till landsbygden för att undkomma skråna, som sedan kollapsade (s 290).

Så här sammanfattar Ogilvie de revisionistiska argumenten om skrån:

"A first strand of this literature argues that guilds existed to solve asymmetries of information between producers, merchants, and consumers concerning product quality, thereby increasing the volume of exchange and enabling industries to expand over larger spatial areas. A second rehabilitation argument holds that guilds existed to overcome imperfections in markets for trained labour, thereby both increasing the volume of exchange and improving industrial productivity. A third plank of the rehabilitation case is that guilds existed because they were an efficient institutional solution to imperfections in markets for technological innovations, creating incentives for innovators to invent new ideas and disseminate their innovations more widely. A final and more general version of the rehabilitation case regards guilds as social networks that generated beneficial social capital by sustaining shared norms, punishing violators of these norms, effectively transmitting information, and successfully undertaking collective action." (s 288)

Det första argumentet handlar alltså om att man i det tidigmoderna samhället hade svårt att veta kvaliteten på produkter. Eftersom man därför tvekade att köpa, så hölls handeln tillbaka.Två typer av belägg anförs för detta argument. För det första, uttalanden i litteratur och pjäser från den tiden om dålig kvalitet på varor. För det andra, de hävdar att skrånas regler innehöll väldigt mycket regler om kvalitetskontroll. (s 292)

I Württemberg började man producera ull för export på 1560-talet. Den enda andra proto-industrin var linne. Ingen av dessa industrier var "economically vibrant"; istället, säger Ogilvie, var de teknologiskt stagnerande och krävde inte särskilt mycket "skilled labour". Bland annat eftersom skråna överlevde så länge är arkivet ovanligt bra där. För vävarskråt i det mest koncenterat industriella distriktet i regionen, Wildberg, finns det årliga räkenskapsböcker för 10 rurala områden (communities) från 1598 till 1760. De "kolossala" affärspapprena för Calws köpmannaförening finns också kvar för långa perioder mallan 1650 och 1797. Ogilvie använder också arkiv från Württemberg Upper Council (?) som har petitioner, register, korrespondens m m och lokala domstolar. (s 291)

Mot argument ett, om kvalitetskontroll, anför Ogilvie för det första att man inte kan ta uttalanden om litteraturen som bevis för hur det låg till ute i samhället. För det andra så var de flesta reglerna i skråna i Württemberg inte om kvalitet, och även om de sa att det handlade om kvalitet så kunde det handla om helt andra saker. Böternas som delades ut för att bryta mot kvalitetskriterier var låga. (Tabell 2.)

Notabelt är för övrigt att mycket av Ogilvies argumentation mot argument ett riktas mot den svenske ekonomisk-historikern Bo Gustafsson, den gamle KFML:aren (hans förord till den svenska utgåvan av Kapitalet från 1969 är oförglömligt) som på 1980-talet blev ny-institutionell teoretiker. Ogilvie menar också att skrånas kvalitetskontroll inte var tillförlig; i själva verket kunde de sänka kvaliteten (s 295-301). Där hänvisar hon också till andras studier av Yorkshire, Katalonien och de svenska hallrätterna (studerade av Klas Nyberg). Ogilvie menar att också i övriga Europa var skrån i sig otillräckligt för att garantera god kvalitet; det var statliga kontroller som kunde garantera sådan.

Det andra revisionistiska argumentet, att skråna gynnade ekonomin genom att främja utbildning, vilar enligt Ogilvie i hög grad på skrånas egna regler. Också här tycker O att tidigare forskare ser de skrivna reglerna alltför okritiskt som källor som talar om hur det fungerade i praktiken. Hon menar att många yrken som omfattades av skrån inte alls var särskilt kvalificerade. Dessutom så menar hon med stöd i ett fall i Württemberg 1780 att kraven som skråna ställde ofta gick ut på att stänga ute kvinnor, oäktingar och andra. (s 307f) Över tid ökade andelen av nya ull-mästare som själva hade fäder som var mästare i skrået. (s 310)

"Master profited by taking on apprentices to whom they did not pay wages on the grounds that they were providng them with training, and then exploiting them as cheap agricultural and household labour instead of training them." (s 311)

Inte ett enda av de 632 regelbrytande fallen som Wildberg-skrået bestraffade, rörde mästares uteblivande av utbildning till sina gesäller. Men i domstolsarkiven finns fall där gesäller rymt från sina mästare just av detta skäl, och för att de gjorts till gratis arbetskraft. Samtidigt så skvallrar den svarta marknadens utbredning i kvalificerad produktion -- bland annat ledd av kvinnor, judar och andra från skråna uteslutna grupper -- om att skråna inte var nödvändiga för att utveckla de kvalificerade arbetena. (s 312)

Det tredje revisionistiska argumentet som Ogilvie bemöter är det att skråna inte alls hindrade teknologisk utveckling, utan istället främjade den. Hon anför belägg från Württemberg där skråna hindrar utveckling, och en europeisk jämförelse där t ex Leiden, som hade svaga gillen, hade en dynamisk textilindustri under tidigmodern period, innan de blev utkonkurrerade av England. (s 321) Också West Riding i Yorkshire i England hade knappt några skrån alls, och hade mycket effektiv textilproduktion.

Det fjärde revisionistiska argumentet handlar om att skråna främjar socialt kapital. Det sker i fyra former: främjandet av delade normer, förbättrade informationsflöden om dessa normer, bestraffning av brott mot normer, och organisering av kollektivt agerande till normernas försvar. (s 323) Württembergs skrån främjade synnerligen normer, säger Ogilvie, men frågan är om dessa normer var till fördel för ekonomin? Normen att man inte fick göra enkelt arbete utan en koppling till skrå, normen att kvinnor inte fick utföra arbetet, normen att det var "ohederligt" att betala spinners en konkurrensmässig lön -- alla dessa normer hämmade ekonomisk utveckling, säger hon (s 324).

Ogilvie skildrar skråna som egenintresserade rent-seekers (s 327-9). Hon ger så revisionisterna en poäng i att det är bra att använda modern ekonomisk teori för att förstå skrån, men att de har använt helt fel teorier (s 329-331). Maktrelationer innebär -- som Mancur Olson diskuterat -- att ekonomiskt ineffektiva institutioner kan överleva länge.

S.R. Epstein replikerade 2008 i Economic History Review på Ogilvies artikel. Epstein menade att Ogilvie överförenklade "the revisionist position", ignorerade ny forskning om europeiska skrån, underskattade skrånas roll i England och Nederländerna, och felaktigt presenterade sin fallstudie av Württemberg som representativ för Euriopa i stort.

Ogilvie svarade, och man kan inte påstå att hon gick på defensiven -- Epsteins argument mot hennes text var, menade Ogilvie, "baseless" och hans påståenden om europeiska skrån "unsupported".

Referens

Epstein, S.R. (2008) "Rehabilitating the guilds", Economic History Review.
Sheilagh Ogilvie (2004) "Guilds, efficiency, and social capital: evidence from German proto-industry", Economic History Review. (finns här)
Sheilagh Ogilvie (2008) "Rehabilitating the guilds: A reply", Economic History Review. (här)