Inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015

Från Pikettys ojämlikhetsforskningsfabrik i Paris har det nu också kommit en studie av utvecklingen av inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015, författad av doktoranden Marc Morgan. Brasilien är känt för att vara ett av världens mest ojämlika länder, och så det har ett särskilt intresse att göra precisa beräkningar där. Detta har dock inte gjorts, menar Morgan, eftersom tidigare studier använt hushållssurveys vilka underskattar ojämlikheten och kapitalinkomsternas roll. Detta är eftersom de rika inte vill ge bort information om sina inkomster och tillgångar; eftersom de inte vill ägna tid åt att prata med intervjuare; och eftersom intervjuarna kanske inte ens kommer åt de rika, i deras "gated communities" (s. 3) Morgan använder DINA-ramverket, Distributional Income National Accounts, som kopplar ihop makronivån och mikronivån så att man ska kunna se precis hur ekonomisk tillväxt omsätts i ökade inkomster på olika platser i fördelningen. Därmed är det ett inkomstbegrepp före skatter och transfereringar som används, och Morgan försvarar detta kanske med lite överdriven energi -- det är såklart legitimt, men det är inte fel med nettobegreppet heller, det beror bara på vilka frågor man vill ställa. Morgan sågar också Gini-koefficienten och andra "syntetiska" mått på inkomstfördelning, som han menar inte visar den faktiska utvecklingen på ett bra sätt, och förespråkar istället mått av typen botten 50 procentens andel av inkomsterna, etc. Helt i Pikettys anda med andra ord.

Vad gäller data så kombinerar han surveydata och skattedata, vilket är intressant. Eftersom de två typerna av data skapas på så olika sätt så omfattar de mycket olika saker, och ger olika bilder av inkomsterna. Diagrammet nedan illustrerar detta vad gäller den bild av totala inkomster i landet som man får beroende på vilken källa man kollar på och vilka justeringar man använder.

Huvudresultaten visas i Figur 2, som återgivits ovan. Inkomstojämlikheten är hög, den decil med högst inkomster drar in ungefär 55 procent av inkomsterna att jämföra med ungefär 30 procent i Sverige. Det är inte så överraskande. Vad som är mer överraskande är väl hur stabil andelen är under perioden 2001-15. Som Morgan konstaterar i inledningen så utmärkte Brasilien sig under 2000-talet för att för första gången sedan 1960-talet ha en arbetarparti-regering, ledd av Lula, som bl.a. införde en relativt ambitiös minimilön, och det hyllade transfereringsprogrammet Bolsa Familia. Några sådana jämlikhetsökande effekter syns inte i Figur 2. Morgan påpekar också att de lägsta 90 procenten i Brasilien har inkomster i samma storleksordning som de lägsta 20 procenten i Frankrike, något som skvallrar om bristen på en stor "medelklass" -- i alla fall jämfört med en europeisk standard (s. 15).

Vad gäller att man inte ser effekterna av Lulas politik, så gör Morgan följande kalkyl (s. 16f). De sociala transfereringarna -- inklusive Bolsa Familia -- utgjorde i slutet av 2000-talet ungefär 1.5 procent av nationalinkomsten. Om man antar att de helt gick till botten 50 %, och helt finansierades av skatter på topp 10 %, så minskade de toppdecilens andel från 55.3 till 54 procent, och ökade bottenhalvans andel från 12.3 till 14 % år 2015. Transfereringarna är helt enkelt för små för att synas i makroperspektivet. De har gjort stor skillnad för fattiga hushåll, men har inte varit så stora i termer av pengar att de syns på ett tydligt sätt i de aggregerade siffrorna. Transfereringarna ökade från 0.3 procent av BNP år 2001 till 1.5 procent år 2015, men det är fortfarande lågt. Som jämförelse så var i Sverige år 1930 enligt Lindert (1994) transfereringarna 2.6 procent av BNP. Med ett bredare begrepp om "social benefits to households", som inkluderar både direkta transfereringar i pengar och socialförsäkringar, så är enligt OECD denna posts andel av BNP i Brasilien runt 15 procent, vilket visas i diagrammet nedan.

Här ser statens omfördelande aktivitet mycket högre ut än vad Morgan räknar med. Brasilien ser också mycket mer omfördelande ut med sina 15 procent än Costa Rica och Chile runt 4 procent eller Mexiko med 2.5 procent.

Morgan spårar den mycket höga ojämlikheten i Brasilien tillbaka till landets historia. Det var 1888 det sista landet i västra hemisfären att avskaffa slaveri. Och medan man blev republik 1889, så var det en republik dominerad av överklassen i de södra och sydöstra provinserna, framför allt Rio de Janeiro och Sao Paolo (som idag står för 50 % av nationalinkomsten, i ett land med 27 provinser). Sao Paolos kaffe-oligarker fortsatte att dominera politiken med ett system av klientelism. 1900-talets politiska turbulens, med en rad av abrupta regimskiften, ledde aldrig till någon konsekvent omfördelningspolitik. Inte minst så var graden av illitterata länge hög, och det offentliga utbildningssystemet svagt.

Slutligen så diskuterar han den politiska utvecklingen 2001-15, från Cardosos högerregering till 2003 till arbetarpartiregeringar under Lula och Dilma. 2000 till 2015 så ökade den reala medelinkomsten med 18 procent, men den reala minimilönen med 64 procent. Socialförsäkringar som pensioner indexerades också till minimilönen, och den indirekta ojämlikhetsminskande effekten av detta kan ha varit större än den direkta effekten genom minimilönerna i sig (s. 22).

Referens

Marc Morgan (2017) "Extreme and persistent inequality: New evidence for Brazil combining national accounts, surveys and fiscal data, 2001-2015", WID.World working paper 2017/12.