Naastepad (2006) var den första som förde in produktiviteten i Bhaduri-Marglin-modellen. Hein och Tarassow (2010) följde efter. Som belägg för originalitet gentemot föregångaren pekar de på att de tar in produktivitetstillväxtens effekt på investeringarna, och att de använder löneandelen istället för reallönetillväxten som exogen variabel. De kollar också på sju länder 1960-2007 istället för bara Nederländerna; de sju länderna är samma sample som i Hein och Vogel (2008).
Hein och Tarassow visar deskriptiv statistik för de sju länderna 1960-2007 och det visar tydligt skillnaden mellan "de gyllene åren" och perioden därefter, då produktivitetstillväxten var lägre. I USA och Storbritannien återhämtade sig tillväxten dock bättre på 1980-talet. (s 730)
Den funktionella inkomstfördelningen är exogen variabel, bestämd av institutionella faktorer och maktförhållanden, "i.e. by competition between firms in the foods market and between firms and labourers in the labour market." (s 731) Produktiviteten bestäms utifrån Kaldor av (1) kapitalintensitet, som antas vara förkroppsligade tekniska framsteg, (2) Verdoorns lag/kapacitetsutnyttjandet, och (3), med referens till Cassetti (2003, artikel i CJE), Naastepad (2006) och Taylor (1991, Income Distribution, Inflation, and Growth), realööneökningen. Hein och Tarassow följer Cassetti (2003) i att använda löneandelen istället för reallönetillväxt som lönepush-variabel; "because we hold that real wage growth will only give an
additional push to capitalists’ efforts to implement technical progress if it exceeds
productivity growth and downward pressure on the profit share or on unit profits is exerted." (s 735)
McCombie (2002) ger en översikt av fler än 80 studier av Verdoorn-effekten. Han menar att den skattade effekten är tämligen stabil, med en koefficient mellan 0.3 och 0.6. (s 741) Hein och Tarassow kollar också på studier av effekter av reallönen på produktivitet. Marquetti (2004) kollar på USA 1869-1999 och finner otroligt nog att lönen Granger-orsakar produktivitet, men att produktivitet inte Granger-orsakar reallönen. (s 741) Det låter orimligt i mina öron. Naastepad finner en koefficient av reallönen på produktiviteten på 0.52. Vergeer och Kleinknecht (2007, "Jobs versus productivity?") i panelregressioner för 19 OECD-länder 1960-2004 har med produktivitetsgapet till teknologiledaren (catch up), laggad produktivitetsväxt ("path dependence"), tjänstesektorns andel (strukturomvandling), och land- och tidsdummies. Deras skattade Verdoorn-effekt är mellan 0.23 och 0.26 och lönepush-koefficienten mellan 0.24 och 0.34.
Hein och Tarassows egen empiriska undersökning börjar med arbetsproduktivitet per timme som beroende variabel. Som lönepush-variabel provar de reallönetillväxt (likt Naastepad), men kör också i andra regressioner med löneandel. Som kontrollvariabler har de (1) industrins andel av BNP, och (2) avståndet i produktivitet till ledaren, USA. (s 742). Regressionsapproachen är först och främst ECM, men när variablerna inte är kointegrerade använder de istället vad de kallar "dynamic differences", där de inkluderar en laggad beroende variabel bland förklaringsfaktorerna, och laggar av de diffade oberoende variablerna. "The long-run coefficients for the difference equations were obtained by summing up the coefficients of the exogenous variables and dividing them by one minus the coefficient of the lagged endogenous variable [e.g. b3/(1–b1)]." (s 742)
I regressionstabellerna är det slående att den exakta specifikationen skiljer sig åt så mycket mellan länderna. I Storbritannien används lönetillväxten omedelbar och med en lagg, i Nederländerna och USA bara med en lagg, och i Frankrike och Österrike med tre laggar. Andelen industri i ekonomin är med bara med tre laggar i Tyskland och Frankrike, t-2 och t-1 i Storbritannien, t-1 och t i Österrike, och bara utan lagg i USA. (s 743f) Också val av dummies är väldigt ad hoc -- 1976 i Frankrike, 1979 och 1981 i Nederländerna, 1966 och 1982 i Österrike, 1974 och 1981 och tidstrend i Storbritannien, 1963, 1976, 1978 och 1984 i USA. De skattade Verdoorn-effekterna varierar mellan 0.11 och 0.54, och effekten av reallön på arbetsproduktivitet mellan 0.25 och 0.67. Hein och Tarassow går därefter över till att använda kapitalandelen som förklarande variabel, och då säger de lite mystiskt att det finns ett strukturellt brott mellan kapitalandel och produktivitet runt 1980. Chowtestet ger tvetydiga resultat säger de och förklarar det med att brytpunkter 1979-82 kombinerat med en brytpunkt i mitten av 80-talet blir oläsligt. Därför använder de istället subperioder. Också med kapitalandelen är specifikationerna lite oförutsägbara. I USA används Δkapitalandelen t-3 men i Storbritannien t-2. Konstigt är också att de använder ΔBNP år t för att förklara Δproduktivitet år t. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike använder de sub-samples och kollar på 1960-82 och 1983-2007 separat. Här är det också konstigt att de för den tidigare perioden inkluderar omedelbara effekter av kapitalandelen i Tyskland, Nederländerna och Österrike; i de två senare länderna helt utan några laggade motsvarigheter. För den senare perioden används däremot mest laggar, utan omedelbara effekter. I alla tre länder är den skattade omedelbara effekten positiv (0.80, 0.29 och 0.67), vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på att kapitalandelen beror på produktivitet/arbetsersättning, dvs den beroende variabeln är en del av den oberoende variabeln. (s 748) Också här är valet av dummies och tidstrender eller ej ogenomskinligt.
I slutsatserna betonar de att effekterna av lönepress på produktivitet kan omvandla ett land med profitledd efterfrågan-regim till ett land med löneledd tillväxt-regim. Men det är bara i USA och Storbritannien som kapitalandelen konsekvent har en negativ effekt på produktiviteten. I Österrike, Tyskland och Nederländerna bara efter 1985, i Frankrike inte alls (s. 750); som jag betonat så kan man dock diskutera de metodologiska valen bakom dessa resultat. Hein och Tarassow avslutar:
McCombie (2002) ger en översikt av fler än 80 studier av Verdoorn-effekten. Han menar att den skattade effekten är tämligen stabil, med en koefficient mellan 0.3 och 0.6. (s 741) Hein och Tarassow kollar också på studier av effekter av reallönen på produktivitet. Marquetti (2004) kollar på USA 1869-1999 och finner otroligt nog att lönen Granger-orsakar produktivitet, men att produktivitet inte Granger-orsakar reallönen. (s 741) Det låter orimligt i mina öron. Naastepad finner en koefficient av reallönen på produktiviteten på 0.52. Vergeer och Kleinknecht (2007, "Jobs versus productivity?") i panelregressioner för 19 OECD-länder 1960-2004 har med produktivitetsgapet till teknologiledaren (catch up), laggad produktivitetsväxt ("path dependence"), tjänstesektorns andel (strukturomvandling), och land- och tidsdummies. Deras skattade Verdoorn-effekt är mellan 0.23 och 0.26 och lönepush-koefficienten mellan 0.24 och 0.34.
Hein och Tarassows egen empiriska undersökning börjar med arbetsproduktivitet per timme som beroende variabel. Som lönepush-variabel provar de reallönetillväxt (likt Naastepad), men kör också i andra regressioner med löneandel. Som kontrollvariabler har de (1) industrins andel av BNP, och (2) avståndet i produktivitet till ledaren, USA. (s 742). Regressionsapproachen är först och främst ECM, men när variablerna inte är kointegrerade använder de istället vad de kallar "dynamic differences", där de inkluderar en laggad beroende variabel bland förklaringsfaktorerna, och laggar av de diffade oberoende variablerna. "The long-run coefficients for the difference equations were obtained by summing up the coefficients of the exogenous variables and dividing them by one minus the coefficient of the lagged endogenous variable [e.g. b3/(1–b1)]." (s 742)
I regressionstabellerna är det slående att den exakta specifikationen skiljer sig åt så mycket mellan länderna. I Storbritannien används lönetillväxten omedelbar och med en lagg, i Nederländerna och USA bara med en lagg, och i Frankrike och Österrike med tre laggar. Andelen industri i ekonomin är med bara med tre laggar i Tyskland och Frankrike, t-2 och t-1 i Storbritannien, t-1 och t i Österrike, och bara utan lagg i USA. (s 743f) Också val av dummies är väldigt ad hoc -- 1976 i Frankrike, 1979 och 1981 i Nederländerna, 1966 och 1982 i Österrike, 1974 och 1981 och tidstrend i Storbritannien, 1963, 1976, 1978 och 1984 i USA. De skattade Verdoorn-effekterna varierar mellan 0.11 och 0.54, och effekten av reallön på arbetsproduktivitet mellan 0.25 och 0.67. Hein och Tarassow går därefter över till att använda kapitalandelen som förklarande variabel, och då säger de lite mystiskt att det finns ett strukturellt brott mellan kapitalandel och produktivitet runt 1980. Chowtestet ger tvetydiga resultat säger de och förklarar det med att brytpunkter 1979-82 kombinerat med en brytpunkt i mitten av 80-talet blir oläsligt. Därför använder de istället subperioder. Också med kapitalandelen är specifikationerna lite oförutsägbara. I USA används Δkapitalandelen t-3 men i Storbritannien t-2. Konstigt är också att de använder ΔBNP år t för att förklara Δproduktivitet år t. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike använder de sub-samples och kollar på 1960-82 och 1983-2007 separat. Här är det också konstigt att de för den tidigare perioden inkluderar omedelbara effekter av kapitalandelen i Tyskland, Nederländerna och Österrike; i de två senare länderna helt utan några laggade motsvarigheter. För den senare perioden används däremot mest laggar, utan omedelbara effekter. I alla tre länder är den skattade omedelbara effekten positiv (0.80, 0.29 och 0.67), vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på att kapitalandelen beror på produktivitet/arbetsersättning, dvs den beroende variabeln är en del av den oberoende variabeln. (s 748) Också här är valet av dummies och tidstrender eller ej ogenomskinligt.
I slutsatserna betonar de att effekterna av lönepress på produktivitet kan omvandla ett land med profitledd efterfrågan-regim till ett land med löneledd tillväxt-regim. Men det är bara i USA och Storbritannien som kapitalandelen konsekvent har en negativ effekt på produktiviteten. I Österrike, Tyskland och Nederländerna bara efter 1985, i Frankrike inte alls (s. 750); som jag betonat så kan man dock diskutera de metodologiska valen bakom dessa resultat. Hein och Tarassow avslutar:
"Summing up, in those wage-led economies in which we also found a statistically significant negative effect of the profit share on productivity growth, as in Germany, the UK and the USA, the dampening effects of a rising profit share on the demand and the productivity regime reinforce each other and an overall contractive effect of a rising profit share emerges. In France with a wage-led demand regime but no significant direct effect of the profit share on productivity growth, we also obtain an overall contractive effect of a rise in the profit share, because the negative aggregate demand effect also spills over to productivity growth via the Verdoorn channel.
In countries with a profit-led demand regime, however, as probably in the Netherlands or in Austria, the expansive effects of an increasing profit share on aggregate demand go along with a partially depressive effect on productivity growth, which, however, may be compensated for by the expansive effect via GDP growth and the Verdoorn effect. Therefore, the character of the overall regime in these countries (contractive, intermediate or expansive) remains to be determined in more detailed empirical analysis, which will have to focus on the interaction of demand and productivity regime.
In those economies with a wage-led demand regime, however, a clear-cut result for economic policies is obtained from our analysis, at least for the period since the mid 1980s. Redistribution at the expense of labour is not only harmful for aggregate demand and economic activity in the short run, it has depressing effects on capital accumulation and productivity growth, and hence on potential growth and the ‘natural rate of growth’, in the long run. If potential feedbacks on distribution, not discussed in the present paper, were included, the danger of cumulative downwards processes in these economies are quite obvious, with falling wage shares, falling GDP, capital stock and productivity growth rates reinforcing each other." (s 751)
Referens
Eckhard Hein och Artur Tarassow (2010) "Distribution, aggregate demand and productivity growth: theory and empirical results for six OECD countries based on a post-Kaleckian model", Cambridge Journal of Economics 34, 727-754.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar