Produktivitetseffekter av en arbetstidsförkortning

Antalet arbetade timmar är produkten av antal arbetare och genomsnittsantalet timmar. Är effekten på output densamma om antal arbetade timmar ökar genom att antalet arbetare ökar, som om antal arbetade timmar ökar genom att arbetarna arbetar fler timmar? Inte om det finns en avtagande produktivitet när man arbetar mera. Denison (1962, The Sources of Economic Growth in the United States and the Alternatives Before Us) meande att utifrån 1929 års genomsnittliga arbetsvecka på 49 timmar över årets 52 veckor, så skulle en arbetstidsförkortning inte innebär minskad produktion alls, eftersom arbetarna skulle vara mer produktiva på jobbet med färre timmar, vilket skulle kompensera för det minskade antalet timmar. Utifrån den genomsnittliga arbetsveckan år 1959 på 40 timmar menade Denison däremot att en 10 procents minskning av arbetstiden skulle minska output med 6 procent. Det vill säga, output skulle minska, men inte proportionerligt till mängden arbete.

Denison byggde vidare på en gammal diskussion om förhållandet mellan arbetade timmar och produktivitet, som förts t ex av 1800-talsutopisten Robert Owen som drev försöket New Lanark. På Salford Iron Works sänktes 1893 arbetsveckan från 53 till 48 timmar, och chefen menade att detta hade positiva effekter på produktiviteten. Liknande arbetstidsförkortningar genomfördes på Woolwich Arsenal såväl som på Zeiss-verken i Jena där arbetsdagen förkortades från 9 till 8 timmar. John Pencavel studerar i sitt papper "The Productivity of Working Hours" från 2014 en undersökning av British Health of Munition Workers Committee under första världskriget. Denna kommitté rådde Arméministern vad gällde arbetarna i vapenfabrikerna. Bakgrunden var att arbetstiderna skjutit i höjden i dessa riksnödvändiga industrier under kriget, av uppenbara skäl (s 4f). Kommittéen skrev en rad rapporter om arbetarnas förhållanden och Pencavel använder deras uppgifter om arbetade timmar, löner, output, och hälsa.

John Pencavel använder dessa rapporter för att studera just förhållandet mellan arbetade timmar och produktivitet. Han kommer fram till att över en viss gräns så ökar inte längre output: för de kvinnliga arbetarna i hans dataset verkar den gränsen vara runt 48-50 timmar i veckan. Arbetade de mer än 50 timmar i veckan kunde man alltså sänka arbetstiden utan att förlora någon output alls. (s 21)

Referens

John Pencavel (2014) "The Productivity of Working Hours", IZA Discussion Paper No. 8129, April 2014. -- senare publicerad i Economic Journal.