Kan en arbetstidsförkortning sänka arbetslösheten? I Italien infördes 40-timmarsveckan, en minskning från den tidigare 48-timmarsveckan, 1934 när arbetslösheten var mycket hög i svallvågorna av den stora depressionen. Denna reform föregicks av nominella lönesänkningar och olikt i demokratiska länder -- se till exempel 8 timmars arbetsdag-reformen i Sverige 1920 studerat av Jakob Molinder och jag -- så var regimen noga med att timlönerna inte skulle öka i samband med reformen.
I Italien hade industriproduktionen fallit med en tredjedel mellan 1929 och 1932, en stram penningpolitik fördes, och deflation rådde fram till 1934 då priserna började stiga igen. Arbetslösheten var hög. Regeringen genomförde en 8 procents (nominell) lönesänkning 1930 och en ny lönesänkning 1934; däremellan pushade arbetsgivarna för lönesänkningar. På grund av den kraftiga deflationen steg dock lönerna från 1929 till 1935 varpå de föll till 1938.
Det är utifrån denna kontext som nationalekonomerna Mattesini och Quintiri analyserar 40-timmarsvecka-reformen i ett paper från 2006. De finner att kombinationen av minskad arbetstid och sänkt månadslön (dvs bibehållen timlön) lyckades med att minska arbetslösheten i Italien på 1930-talet, men betonar skillnaden mot dagens policyförslag där arbetstiderna ska kortas med höjd timlön.
Referens
F. Mattesini och B. Quintieri (2006) "Does a reduction in the length of the working week reduce unemployment? Some evidence from the Italian economy during the Great Depression", Explorations in Economic History.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar