Utbildningsexpansion och BNP-tillväxt i Sverige 1870-2000

Relationen mellan humankapital och BNP-tillväxt är en klassisk och svår ekonomisk diskussion. Orsakar humankapital BNP-tillväxt eller tvärtom? (Tvärtom hävdar t ex Diebolt och Monteils 2000 i en studie av Tyskland.) Och om humankapital orsakar tillväxt, är det nivån eller tillväxten som är viktigast? Jonas Ljungberg och Anders Nilsson från Lunds universitet lägger i ett paper i Cliometrica från 2009 fram nya data på humankapital/utbildningsnivå i Sverige från 1870 till 2000, och relaterar dessa till BNP-tillväxten. För att undersöka kausalitet använder de Granger-test.

En begränsning med deras nya dataset är att de inte beaktar den tidigmoderna lärlingsutbildnngen, som ändå var den viktigaste utbildningsformen under perioden (s 76). De motiverar detta med att det är oklart hur mycket humankapital ett lärlingsskap innebar; det finns anekdotiska bevis för att de blev sämre på 1800-talet. Det behövs helt klart mer forskning om lärlingssystemet i Sverige! Nu är deras referens för att det är viktigt Lars Edgrens avhandling från 1987 (Lärling, gesäll, mästare: Hantverk och hantverksarbetare i Malmö 1750-1847) -- det är slående att det inte gjorts så mycket mer sedan dess.

Den första skattningen av hur många som gick i motsvarande grundskola bygger på ett par socknar 1812, med antagandet att deras andel av landets elever var samma som deras andel av landets lärare 1839 (från Klose 1992, Folkundervisningens finansiering före 1842, lic från Lunds universitet). En del data för 1820- till 1840-talen kommer från Sjöstrand (1965, Pedagogikens historia) som använde samtida offentliga utredningar/rapporter. Åren mellan benchmarks har interpolerats fram till 1847 som är det första år där den offentliga statistiken anger hur många som går i skolan. De har fått göra en del justeringar för hur mycket undervisning som har skett under ett år, eftersom detta varierat över tid. (s 79) 1866 var skolåret 34 veckor men detta ökade gradvis till 39 veckor på 1950-talet. Före 1866 har antalet veckor interpolerats tillbaka till 1812 för vilket år Klose (1992) anger 24 veckor. Dessutom gick många elever inte i skolan på heltid.

Tillbaka till 1876 har de data för elever i läroverk och gymnasier (lower and upper secondary schools) fråm SCB. För 1867-75 har de skattat antal elever utifrån utgifter på skolor. Antalet universitetsstudenter kommer från Riksdagsrevisorerna och från SCB:s statistiska årsböcker. Riksdagsrevisorerna ger data tillbaka till 1867 och de extrapolerar en del bakåt utifrån Sjöstrand (1965). För att skatta yrkesutbildningen använder de diverse källor som diskuteras i Nilsson (2008, Yrkesutbildningen i Sverige 1850-1910) för perioden före 1920, och SCB efter det. "Taken as a whole, our data on human capital must be considered to have extraordinary high quality." (s 82)

Deras resultatdiskussion börjar med att läskunnighet är ett "extraordinärt komplext begrepp i den svenska kontexten" och att även om folkskolan blev obligatorisk först på 1840-talet så kunde många läsa även innan dess. Eftersom det är så svårt att mäta läskunnighet i Sverige så tar de inte med detta mått i humankapitalmåttet. Därför ser också ökningen i humankapital under 1800-talets andra hälft lite för snabb ut här.

Referens

Jonas Ljungberg och Anders Nilsson (2009) "Human capital and economic growth: Sweden, 1870-2000", Cliometrica.