Foucault om nyliberalismen

Michel Foucaults analys av nyliberalismens ursprung, framlagd i föreläsningar på College de France 1978-1979, har blivit mycket inflytelserik sedan föreläsningarna i fråga publicerades på franska och därefter andra språk de senaste tio-femton åren.* För en månad sedan deltog jag i en paneldiskussion på temat "reglering" som del av ett arkitekturprojekt sponsrat av Eva Bonniers fond, och talade då på temat "nyliberal kritik av reglering och planering". Jag fokuserade på FA Hayek, och passade då också på att läsa in mig lite på Foucaults syn på nyliberalismen: jag läste "Samhället måste försvaras" (föreläsningar 1975-76), Biopolitikens födelse (föreläsningar 1978-1979), och ett par artiklar om just Foucault om nyliberalismen.

Vad tog jag då med mig? En intressant poäng är hur Foucault är noga med att förklara vad som är skillnaden mellan nyliberalismen, som i hans analys (BF, s 88) uppstår med (a) den tyska ordoliberalismen under mellankrigstiden och (b) kritiken av FDR i USA på 1930-talet, och den klassiska liberalismen grundad i 1700-talets naturrätt och politiska ekonomi. Så här beskriver han problemet om marknader i slutet av 1700-talet: "hur kunde man inom en given stat, vars legitimitet inte kunde sättas i fråga, ge plats åt en fri marknad..." (BF, s 105) Och så här beskriver han nyliberalismen i jämförelse. "en stat övervakad av marknaden, snarare än en marknad övervakad av staten" -- det är ordoliberalismens innovation jämfört med äldre liberalismen (BF, s 118). Det beskriver han också som att "marknadens reglering som princip för samhällets reglering" (s 139). Den andra delen är att kärnan i 1700-1800-talens liberalism är bytet, men i nyliberalismen är det konkurrensen. (s 120f) Konkurrensen är enligt ordoliberalismen inte naturlig, utan måste konstrueras. "Konkurrensen är alltså ett historiskt mål för regerandets konst, inte något som är givet av naturen och ska respekteras." Ordoliberalen Röpke skriver i sin bok Gesellschaftskrisis: "Marknadens frihet kräver en aktiv och extremt vaksam politik." -- olikt både klassisk liberalism och amerikansk anarkokapitalism (BF, s 128).

Keith Tribe skrev 2009 när Säkerhet, territorium, befolkning och Biopolitikens födelse kommit ut på engelska en genomgång i tidskriften Economy and Society. Tribe är en gammal räv som redan på 1980-talet gjorde Foucault-inspirerade grejer om kameralism och andra typiska tidigmoderna intellektuella fenomen, och det är kanske därför han kan förhålla sig till kritisk till "mästaren" i recensionen från 2009.** Han påpekar att det är viktigt för att förstå Foucault och vad som är originellt i honom att kunna 70-talskontexten i vilken han tänkte (s 681, 686) och betonar att Foucault i hög grad byggde på franska källor, typ franska tolkningar av Chicagoskolan (s 682, 688). T ex var Henri Lapage en viktig referens för Foucault. Så här förklarar Tribe ordoliberalismen och skillnaden mellan nyliberalism och klassisk liberalism:

"Ordoliberalism is ostensibly a discourse of economic reform, but its reform agenda posits a transformation whose realization requires that the reform has already occurred -- rather like perfect competition, to exist it has already had to have happened, it cannot be constructed. It relies for its realization upon the prior existence of the very structural conditions which are the ostensible object of the reform agenda -- a strong state and an integrated community. /.../
Classical liberalism called upon the government to respect the market, to refrain from intervention. Neoliberalism deploys the market to measure and assess state activity: ‘It is a sort of permanent economic tribunal confronting government’ (BoB, p. 247). Or, as Lepage puts it, ‘What we want to do is to apply to the state and to all the machinery of public economy exactly the same techniques which have been used for the past twenty-five years to take stock of all the defects and failings of the market economy’ (Lepage, 1978, p. 176). And so this particular insight is not, after all, one that we should attribute to Foucault. If neoliberals themselves openly espoused this position, one can hardly count this as a critical insight into their agenda." (Tribe, s 693f)

Jörg Spieker har en väldigt annorlunda artikel i samma tidskrift, Economy and Society, från 2013 om Foucault och nyliberalism men med en annan twist: att ta Hayeks evolutionism på allvar (s 305). Jag fokuserar här på vad Foucault sa om nyliberalismen, men det är kul att också det omvända hände: Hayek kommenterade i sina böcker på 1980-talet Foucault! Spieker:

"Hayek also includes Foucault in his long list of enemies. Hayek mentions Foucault’s name alongside those of Rousseau and Habermas in a note on the possibility of happiness in modern life. This possibility, he suggests, is severely circumscribed by ‘the self-fulfilling prophecy of unhappiness’ that these intellectuals enact by regarding ‘alienation’ as a feature of orders which are ‘imposed’ on individuals without their conscious consent (1988, p. 64). What is at stake here is not simply the possibility of happiness, however. For Hayek, Foucault is part of a group of thinkers, including Plato, Rousseau, Freud and Marx, who had no ‘grasp of the extent to which the practices which they condemned had made possible the civilization of which they were part’ (1982, 3, p. 166). What intellectuals like Foucault fail to recognize, in Hayek’s view, is that ‘the discipline of civilisation’ has gradually evolved through a process of natural selection, and that it is in fact necessary for the life of the population. Ironically, then, Hayek implicitly accuses Foucault of not having understood the biopolitical foundations of modern society. For Hayek, Foucault is one of ‘the non-domesticated barbarians in our midst, who call themselves ‘‘alienated’’’ (1978, p. 67), and who refuse to accept the discipline of modern society and thus endanger its future well-being and being." (Spieker, s 316)

Hayeks kritik här är så fascinernande: att kritisera samhället och alienation är farligt eftersom det riskerar att sabotera den fungerande civilisatoriska ordning som på något föregivet organiskt sätt vuxit fram evolutionärt eftersom det fungerar! Hayeks extremt förnuftskritiska och konservativa syn som han odlade på äldre dagar ådagaläggs här. Och det är i själva verket också min huvudsakliga kritiskpunkt mot Foucault: han överbetonar inslaget av rationalism i nyliberalismen. Han härleder ju nyliberalismen från ordoliberalism, inte minst deras kritik av nazismen, och 30-talets kritik av New Deal i USA, men missar i mitt tycke betydelsen av "planeringsdebatten" på 1920-talet om planekonomins möjlighet eller omöjlighet, en debatt med deltagare som Oskar Lange och Ludwig von Mises. I den debatten var det vänstern som var rationalistisk och högern som tvivlade på förnuftets kraft. (Perry Anderson är väldigt bra på den förnuftskritiska dimensionen av 1900-talets höger i sin briljanta essä "The Intransigent Right" i LRB, 1992.)

Spieker säger inte så mycket om Foucaults nyliberalismläsning utan fokuserar på Hayeks samhällsteori, och visar hur hans evolutionism ironiskt nog spårar ur i riktning en foucauldiansk biopolitik

"In defining and positioning liberalism and its enemies in evolutionary terms, Hayek rationalizes a bio-cultural antagonism that appears as pure force in the state of exception: the liberal self, retrospectively and self-referentially legitimated as an outcome of natural selection, is given the mandate to enforce natural selection against the non-liberal other, and in the name of life itself. In Hayek’s political theory, the sovereign power to kill is rationalized in accordance with this biopolitical logic of ‘letting die’. /.../
The point of departure for this endeavour has been Foucault’s account of the problem of biopolitical order. Read through this prism, Hayek’s evolutionary argument acquires a new significance: it provides a late twentieth-century expression of a biopolitical discourse which features a fundamental antagonism between two forms of life. This has obvious implications for our understanding of the nature of Hayek’s political project. Although it receives very little explicit attention by Hayek, the liberal ideal of a society removed from the condition of war shapes his conception of political order. /.../ What has become apparent in my reflection on Hayek is that his version of the liberal project of peace remains tied to the logic of war, notwithstanding his claim to have finally left behind the friend-enemy relation (see Hayek, 1982, 2, p. 144). The peace of the open society is sustained by a regime of security and thus conditioned by the relationship of struggle/war between adaptive and tribal life. Hayek’s political project is then not, strictly speaking, a project of peace, but a project of security and pacification. Like earlier versions of this project, Hayek’s takes the form of a continuous war against war. In this sense, Hayek’s conception of political order(ing) is in fact very similar to that of Hobbes. Hayek’s claim to have overcome the problems associated with Hobbes’s conception of peace should therefore be treated with caution." (s 318)

Den tredje artikeln jag läste var Warwick-sociologen Nicholas Ganes ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics” från 2014. Ganes huvudsakliga ärende i denna artikel är att fylla i en stor lucka i Foucaults analys av nyliberalismen, nämligen luckan von Mises och Hayek under mellankrigstiden.

"While Foucault asserts the importance of a concept of homo oeconomicus for the neoliberal project, both Mises and Hayek are hostile to this concept on different grounds. Mises argues that this notion rests upon a misguided view of human nature, and is one of many problems to come from the work of Mill. Hayek, meanwhile, takes the critique of homo oeconomicus further by arguing that there are clear limits to human knowledge and, by extension, the legitimate powers of government." (Gane, s 5)

Gane menar att von Mises är en av de mest förbisedda figurerna i nyliberalismens historia. Han var omöjlig att ha att göra med (ett "problembarn" enligt Machlup), arrogant, obstinat och jobbig***, men hans tänkande var viktigt under mellankrigstiden.


Fotnoter

*De är publicerade under titeln Biopolitikens födelse vilket i någon mån är missvisande: det var titeln som han gav det årets föreläsningsserie, men efter hand bytte föreläsningarna inriktning och kom att handla mer om nyliberalt tänkande på 1900-talet än om krig och biopolitik som han hade tänkt prata om. Han diskuterar detta på s 42f i Biopolitikens födelse.
**Ett roligt exempel är detta Foucaultcitat som Tribe sarkastiskt kommenterar: "‘Of course, I am oversimplifying everything they said between 1935 and 1940 or 1950’ (BoB, p. 115), which shows mainly how little of this literature Foucault really could have read, since the idea that one could oversimplify the writings of Röpke or Eucken would strain the credulity of anyone who had more than a passing acquaintance with the literature." (Tribe, s 690) Spieker (s 319) hyllar däremot Foucaults "meticulous historical research".
***von Mises fördömande av den sene Mill som "under the influence of his wife, full of feeble compromises" är talande i sin misogyni och dogmatism. Gane, s 7.

Referenser

Nicholas Gane (2014), ”The Emergence of Neoliberalism: Thinking Through and Beyond Michel Foucault’s Lectures on Biopolitics”, Theory Culture and Society 31: 3–27

Jörg Spieker (2013) ”Defending the Open Society: Foucault, Hayek, and the Problem of Biopolitical Order”, Economy and Society 42: 304–321

Keith Tribe (2009), ”The Political Economy of Modernity”, Economy and Society 38: 679–698