"How precisely does the real income
of an English worker who consumed beef, bread,
and beer compare to that of a
Chinese labourer who ate rice and fish?"
Allen et al (2011)
Hur var arbetarnas materiella levnadsstandard "förritin", ungefär 1500-1900? Med en typisk arbetarlön, hur mycket mat, ved och annat livsnödvändigt kunde man köpa? Detta blogginlägg ger en översikt över forskning om dessa frågor de senaste 15 åren, en forskning som domineras av Oxford-ekonomisk-historikern Robert C. Allens konsumtionskorg för en arbetarfamilj, som ska möjliggöra jämförelser mellan länder och över tid i arbetarnas köpkraft.
van Zanden 1999
På 1960-talet var forskarnas konsensus, exemplifieerat av Wilhelm Abels (1966) Agrarkrisen und Agrarkonjunktur och Slicher van Baths (1960) De Agrarische Geschiedenis van West-Europa, att reallönerna för arbetare såg en lång nedåtgående trend från "hantverkarnas guldålder" 1400-talet till "massfattigdomens kris" i slutet av 1700-talet, särskilt under 1600-1700-talen. Detta tolkades i malthusianska och ricardianska termer som att befolkningstillväxt sänkte produktiviteten i jordbruket och därmed levnadsstandarden för gemene man. Från slutet av 1980-talet kritiserades denna tolkning av Karl Gunnar Persson (1988), Snooks (1990), Hoffmann (1996) för Frankrike och De Vries och Van der Woude (1997) för Nederländerna; dessa forskare hävdade alla att långsiktig ekonomisk tillväxt uppnåtts under den tidigmoderna perioden. Snooks byggde på nya BNP-skattningar för England och Hoffmann på dito för Frankrike, men de gick inte i dialog med den tidigare pessimistiska forskningen som byggde på data för löner och priser. Det gjorde däremot De Vries (1993, 1994) som hävdade att sänkta reallöner och stigande välstånd kombinerades, på så sätt att sänkta reallöner per arbetstid i kombination med nya konsumtionsvarors uppdykande fick hushållen att förändra sitt beteende och öka sitt arbetsutbud för att öka sin köpkraft trots dåliga löner. De Vries lade fram tesen om en "industrious revolution" (ung. flitighetsrevolution) före den industriella revolutionen, med minskad fritid, ökat arbete för marknaden, proto-industrins uppgång, ökat arbetskraftsdeltagande för kvinnor och barn.
Van Zandens ärende i denna artikel återintroducera ämnet fallande reallöner i diskussionen om Europas ekonomi 1500-1800; han konstaterar att "recently, real wage studies have gone out of fashion" (s 177) men hävdar att de är relevanta. Han presenterar löner för 10 länder 1500-1800, med två mått: löner i gram silver per dag, och spannmålslöner, hur många liter spannmål en arbetare kunde köpa för en dagslön. Väldigt enkla reallöner alltså!
Han konstaterar att pionjärerna inom den historiska löneforskningen på 1920- och 30-talen nöjde sig med att ta fram daglöner och inte oroade sig för problem som prisrörelser, hur många dagar på ett år man arbetade under olika perioder, sysselsättningsnivåer, skillnader mellan män, kvinnor och barn m m. Dessa svagheter kritiserades på 70- och 80-talen samtidigt som kroppslängd blev mer populärt som ett biologiskt mått på levnadsstandard och intresset för historiska reallöner minskade (s 178).
Urvalet av städer beror på vilka tidigare studier som fanns. Van Zanden fokuserar på unskilled byggnadsarbetare (särskilt hodmen, vilket torde vara ungefär hantlangare; hod är en vagn, och bricklayers' assistants), också eftersom detta är den mest utforskade gruppen. Nästan alla löner är sommarlöner vilka var de högsta på året; ett undantag är Venedig där det är genomsnittslön för hela året (s 179f). Han har samlat in spannmålspriser från dessa städer: i östra och centraleuropa dominerade råg och det är svårt att hitta priser för andra spannmål, i södra Europa och England dominerade däremot vete. Mätt i silver hade Polen, Wien och Tyskland 1600 låga löner medan Spanien hade högst löner. De stagnerande länderna Spanien, Italien, Österrike och Tyskland visade fallande silverlöner på 1600-1700-talen medan lönerna ökade i de dynamiska länderna Holland och England. (s 181) Nästa mått är spannmålslöner; europeiska arbetare spenderade på 1600-1700-talen ungefär 50 procent av sina inkomster på spannmål vilket gör det till den enskilt viktigaste varugruppen, och för andra viktiga utgifter som hyror är det svårt att hitta statistik. Med enkla regressioner visar van Zanden att silverlönerna och spannmålspriserna var positivt korrelerade vilket inte är så konstigt med tanke på att båda tyder på högre levnadsstandard; också urbaniseringsgrad är positivt korrelerad med de två.
Resultaten är förbånande: Polen, den minst ekonomiskt utvecklade regionen, har högst spannmålslön, och även Stockholm har hög lön på 1600-talet. Priset på spannmål var helt enkelt väldigt lågt i Polen; van Zanden menar att de höga lönerna också berodde på brist på arbetskraft orsakad av låg befolkningsvillväxt. Men det är ju också möjligt att andra varor var dyra så att en bättre konsumtionskorg skulle ge ett annat resultat. (s 186)* Van Zanden drar i alla fall (s 187) slutsatsen att det i tidigmoderna Europa överlag fanns ett negativt samband mellan reallöner och välstånd. För att se att det inte bara handlar om spannmålspriser använder han också Phelps Brown och Hopkins konsumtionskorgar för södra England, Augsburg och Wien 1500-1800 samt egna prisdata för Holland samma period, och får i princip samma bild av reallönernas utveckling som med bara spannmålspriserna (s 190). Som Abel, Shammas, Morell m fl visat minskade också konsumtionen av lyxigare jordbruksprodukter som kött bland arbetarklassen under perioden. (s 190f) Vad gäller De Vries tes om att man började äga fler industriprodukter och liknande så menar van Zanden att arbetarklassen var för fattig för att inkluderas i probate inventories och antagligen inte ägde mycket sådana saker heller. (s 191) Huvudslutsatsen i van Zandens artikel är att de nya optimisterna om levnadsstandarden 1500-1800 överskattat framstegen; "there are good reasons to assume that large segments of the population of Europe did not profit much from the economic progress that has been documented so well by the revisionist literature" (s 193).
Allen 2001
Allen börjar sin extremt inflytelserika artikel med att konstatera att det skrivits prishistoria för många europeiska städer men att data måste samlas och jämföras för att "reveal the patterns of change". Det är vad denna artikel gör. En sådan översikt är viktig för att förstå fyra viktiga frågor. (1), "konsumentrevolutionen": bouppteckningar visar att hantverkare och bönder i England och Nederländerna under 1600-1700-talet började äga mer möbler, lyxsaker m m, samtidigt som Braudel och Spooner (1967) visar att reallönerna föll under den perioden. Hur går det ihop? (2) längdhistoria: Steckel, Floud m fl har lagt fram data på kroppslängd och då är det intressant om denna utvecklades på samma sätt som reallöner. (3) ursprunget av de inkomstgap mellan länder som syns på 1800-talet. (4) mycket energi har sedan Lindert och Williamson (1983) lagts på att klarlägga reallöneutvecklingen i Storbritannien; hur signifikanta var då framstegen där 1760-1850 i ett långsiktigt perspektiv, och i ett europeiskt perspektiv?
Allens studie bygger i hög grad på samma lönedata som Phelps Brown och Hopkins (1956, 1981), men de jämförde inte löne- och prisnivåer mellan länder, och hade inte lika många städer som Allen har. Allen har också förbättrat prisindex och använder priset på bröd -- den vara som arbetarna verkligen köpte -- istället för spannmål, vilket eliminerar några anomalier. (s 413) Huvudresultatet är att "the dominant pattern in early modern Europe was income divergence": England och Nederländerna hade lite högre reallöner än resten av Europa på 1400-talet, men medan reallönerna föll i resten av Europe under 1500-1600-1700-talen, så mycket som halverades, så var de hyfsat konstanta i England och Holland och i England började de öka ca 1800. Det är dock bara efter 1870 som levnadsstandarden definitivt lyfter över tidigmoderna nivåer.
Pappret fokuserar på Amsterdam, Antwerpen, London, Florens, Milan, Valencia, Strasbourg, Wien och Krakow, för vilka data är bäst. Dessutom används Neapel, Madrid, Paris, Augsburg, Leipzig, Hamburg, München, Gdansk, Lwow och Warszawa. Det är byggnadsarbetare som det handlar om, som vanligt; med referens till Lindert och Williamson (1983) och Feinstein (1998) för Storbritannien under industriella revolutionen försäkrar Allen, inte så övertygande, om att de är representativa.
Han börjar den empiriska delen med löner i gram silver per dag för (a) hantverkare inom bygg och (b) hantlangare inom bygg, med femtioårsgenomsnitt 1500-1900 och 1900-13. Allen konstaterar att "There have been no comparable attempts to compare the price level across Europe: Previous real wage comparisons between cities have simply used grain prices as the deflator", med referens till Abel (1935), Vigo (1974), Söderberg (1987) och van Zanden (1999). Allen är inte imponerad: "This procedure is unsound theoretically since urban wage earners did not purchase grain--they bought bread whose price moved differently--and, in any event, workers did not spend their entire income on grain products." (s 419f) Allen menar, utan att uttryckligen nämna van Zanden, att man drar felaktiga slutsatser om man bara använder spannmålspriser: eftersom Polen exporterade spannmål var det väldigt billigt där, så om man bara använder spannmålspriser för att räkna ut reallöner ser polska reallöner ut att vara fem gånger högre än Västeuropas under 1500-talet, vilket är vilseledande.** Så här ser Allens varukorg ut:
Det ska dock noteras att Allen faktiskt inte har några brödpriser, utan har "räknat fram" ett brödpris genom att köra en regression med spannmålspriset (ständigt detta spannmålspris!) och lönen för en smed (!) som proxy för lönen för en bagare som förklarande variabler. Denna procedur lägger inte till särskilt mycket faktisk information. Det är, säger Allen, en förmodern konsumtionskorg. Den europeiska koloniseringen av Amerika och Indien ökade konsumtionen av vissa varor (socker) och introducerade andra (tobak, potatis, te, kaffe). I slutet av 1700-talet konsumerade arbetarklassen sådana kolonialvaror, men att ändra korgens sammansättning skapar mycket svåra metodologiska problem och han har därför valt en oföränderlig korg. Han har provat att i en alternativ specifikation inkludera socker i korgen och det ändrade inte resultaten. (s 420). Han har gjort vissa regionala justeringar för skillnader i konsumtionsmönster: i Spanien åt man vetebröd men i Polen rågbröd, i England konsumerade man smör och öl medan olivolja och vin var motsvarigheterna i Italien. I Spanien och Italien är det varmare och man behövde mindre bränsle och därför har Allen där räknat med två miljoner BTUs istället för fem miljoner som i norra Europa. Hyror saknas och är därför inte med i konsumtionskorgen; det bör inte vara ett alltför stort problem, t ex så visar Horrell (1996) att hyran bara stod för ca 4-5 procent av den engelska arbetarklassens utgifter på 1800-talet, men Allen menar ändå att vidare forskning bör sikta på att inkorporera hyrorna (s 422).
Allen konstaterar att reallönen visar proportionella förändringar och relativa nivåer men inte har någon absolut tolkning.
Överlag så sjunker reallönerna från 1500-49 till 1550-99, och de låga nivåerna består ända till 1800-talet. Antwerpen, Amsterdam och London ligger högt medan Italien, Paris, Tyskland och Wien ligger lågt. Hur klarade sig arbetarna vars ratios låg under 1? De kan ha ökat sin arbetsinsats, eller skiftat sin matkonsumtion till allt större delar bröd, eftersom det var den billigaste källan till kalorier. (s 430f) De låga värdena för Sydeuropa antyder också en hög dödlighet där, vilket också var fallet. Floud (1992) visar också att engelsmännen och holländarna var längst i Europa, vilket tyder på att de var mer välnärda.
Reallönerna i England steg inte mellan 1500 och 1850 men det anmärkningsvärda är att de inte föll trots en sjufaldig befolkningsökning: i princip över allt annars i Europa föll då lönerna genom en malthusiansk process. (s 433) Men i England, "for the first time in western history, the economy kept pace with the population" (s 435).
Özmucur och Pamuk 2002
Özmucur och Pamuks artikel tar avstamp i debatten om internationella skillnader i välstånd. På 1900-talet var det tydligt vilka länder som var rika och vilka som var fattiga, men när uppstod dessa skillnader från början? I allmänhet finns det inte data på BNP per capita för de utvecklade länderna längre tillbaka än 1820, och inte för utvecklingsländer för någon period före 1870. För tidigare perioder är det enklare att ta fram data på reallöner; "real wages continue to be the most reliable source of information about living standards in the past" (s 294). Men de historiska reallöner som tagits inkluderar inte det östra Medelhavet och det Ottomanska imperiet, vilket Özmucur och Pamuk lägger till här.***
De har använt det Ottomanska arkivet i Istanbul och tagit fram priser med vilka de skapat tre matprisindex: ett för religiösa stiftelsers soppkök, ett för Topkapi-palatsets kök, och ett för offentligt reglerade pristak i huvudstaden. (s 297) De tio viktigaste matvarorna är mjöl (mest vetemjöl), ris, honung, "cooking oil", lamm, kikärtor, linser, lök, ägg, och "fuel-grade olive oil". Serierna för mjöl, ris, olja, lamm och honung är mest pålitliga och dessa poster har fått störst vikt i matprisindexen. Den vanligaste viktningen för matprisindexet för en individuell konsument var: 289 kg mjöl, 51 kilo ris, 11.5 kilo "animal-based cooking oil", 16.6 kilo honung (!), 51.2 kilo lamm, 2.6 kilo kikärtor, 6.4 kilo olivolja. De har inte tillgång till några faktiska hushållsbudgetar för den aktuella perioden, men menar att det antagligen inte skedde så stora förändringar i konsumtionsmönstren eftersom inkomsterna inte steg så mycket under perioden (s 299). De icke-mat-priser som de har är för tvål, ved, kol och spikar. Förutom palatsets importer av fint ylle från England -- icke-representativt -- har de inga tygpriser före 1860. För att korrigera för mätfel exkluderar de prisobservationer som ökar mer än 100 procent eller faller mer än 50 procent jämfört med föregående år, om in också nästa år visar att den stora förändringen är bestående (s 299). Med färre varor har de skapat mindre omfattande index för Edirne, Bursa, Konya, Trabzon, Damaskus och Jerusalem (s 302). De experimenterar med sitt Istanbulindex med att lägga till tyg, hyra, socker och kaffe. Det ändrar inte den stora bilden. Däremot visar de att från 1400-tal till 1910 så ökar priserna på de mest basala matvarorna (kött, mjöl, mjölk, ägg) mer än priserna på mer exotiska matvaror (honung, kaffe etc), vilket enligt Ö och P innebär att low-skilled workers mötte större prisstegringar på det de konsumerade än vad skilled workers gjorde (s 304).
Lönedata kommer från 5000 account books i Istanbul och andra städer. Det gäller daglöner för byggnadsarbetare, skilled och unskilled. De ignorerar säsongsvariationer; de flesta lönenoteringarna kommer från högsäsongen, april till oktober (s 305). Så här ser reallönerna i Istanbul 1489-1914 ut, med unskilled workers 1489-90 som jämförelsepunkt:
De sammanfattar utvecklingen som en 30-40 procents minskning av reallönen på 1500-talet, sedan ungefär konstant till mitten av 1700-talet, sen en 20-30 procents ökning från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet, och sen en ytterligare 40 procents ökning fram till 1900-talets början. Vilka faktorer påverkade reallönernas rörelse? Nominallönerna anpassade sig långsamt till prisrörelser så dessa var viktiga; "price shocks led to fluctuations in real wages. Consumer prices exhibited large short-term fluctuations due to harvest conditions, difficulties in transportation, wars, and other causes. The most important cause of changes in the price level, however, was debasement." (s 307). Penga-användandet ökade på 1500-1600-talen. Variationer i arbetskraften borde spela roll: den stora befolkningstillväxten på 1500-talet borde sänka reallönerna och att befolkningstillväxten var så långsam på 1600-talet borde omvänt öka reallönerna (s 309; de anger Lindert, "English population, wages and prices 1541-1913", som inspirationskälla). När de använder dummies för detta i sina regressioner får de dock inga effekter. En tidstrend får en koefficient på 0.3 vilket tyder på en stigande reallön över tid; olika tidstrender före och efter 1770, för att fånga effekten av den industriella revolutionen, ger dock ingen skillnad. (s 310) De jämför också reallönerna i Istanbul med reallönerna i Allen (2001). De i Istanbul är på 60-90 procent av Västeuropa. Gapet gentemot nordvästra Europa efter industriella revolutionen, men mindre än man kanske skulle tro (s 313). Enligt Özcumur och Pamuks data var reallönerna i Istanbul 1910 något högre än de i Florens och Milano. Detta kan vara ett resultat av mätfel (kanske källorna i Istanbul bara anställde de allra bästa och högst betalda byggnadsarbetarna), men kan också vara den sanna bilden. Anatolien var landrikt och hade få arbetare, så få migrerade till Istanbul, vilket kan ha pressat upp lönerna där. (s 314) Ergene (1998, "Wages in 19th c. Anatolia") har hävdat att av denna anledning lönerna ökade snabbare än BNP i Turkiet under 1800-talet (s 315). Detta motsvarar också Jaime Reis resultat att reallönerna i slutet av 1800-talet var lika höga i Madrid och Italien som i Skandinavien, medan BNP per capita var lägre.
Bassino och Ma 2006
Bassino och Ma (s 230) sammanfattar i början av sin artikel the cutting edge inom den historiska reallöneforskningen:
Det finns ett par olika löneserier för Japan före 1900 men de har olika problem och täcker olika perioder och inte hela perioderna. Williamson har t ex klistrat ihop två serier där den ena tar slut på 1860-talet och den andra börjar på 1880-talet, och får konstiga resultat. (s 232f)
Bassino och Ma skapar en konsumtionskorg för att matcha 1940 kalorier och 80 gram protein per dag plus en viss mängd lin och lampolja, i enlighet med Allens (2001) varukorg. Matvanorna är förstås väldigt annorlunda i Japan än i Europa på 1700-1800-talen, så en annan varukorg behövs. Deras korg A ser ut så här: 4 kilo bönor, 52 kilo sojabönor som är proxy för miso, shoyu, tofu och natto, 114 kilo ris, 10 kilo råg och vete, 3.5 kilo fisk, 16 kilo bovete, 1 liter matolja, 5 meter lin, och 2.6 liter lampolja. Korg B är likadan fast med mindre av sojabönor, fisk och ris och mer av spannmål och bovete. Korg A ska fånga "normal" konsumtion medan korg B är subsistensnivå. (s 234)
De får fram att reallönen i Japan dubblades (!) i övergången från Tokugawa till Meiji efter 1868, och frågan är om detta verkligen är sant. De spekulerar i om det hade gjort en skillnad att ha med några varor som saknas i deras konsumtionskorg: hyra, bränsle, alkohol (s 240). Det kan också ha varit så att fördelningen mellan kontant- och naturalön förändrades i övergången Tokugawa--Meiji. För 1700-talet är reallönen i Japan en tredjedel av den i London, och på nivå med Turkiet (Özcugur och Pamuk 2002), Java (van Zanden 2003) och södra Europa (Allen 2001).
Pamuk 2006
Pamuks artiklar startar i frågan om Great Divergence. Maddison m fl visar att det fanns en skillnad i BNP per capita år 1820 -- Europa var rikare än resten av världen. Men hur såg det ut tidigare? Fanns gapet redan 1750? Det är svårt att ta fram BNP-data för perioden före 1820 men enklare att ta fram reallöner. Reallön är ett bra mått på levnadsstandard: även om en fallande timlön fick arbetarna att arbeta mer med bibehållen totalinkomst som resultat sänkte detta ändå deras levnadsstandard då deras ledighet minskade.
Denna artikel använder för perioden 1450-1914 samma data som Özcumur och Pamuk, men lägger till data för 1100-1450. Huvudsaken i denna artikel är att jämföra med Europa; "for this purpose, we will make use of the recent literature on European wages in the late Middle Ages and the early modern era, most notably the study by Bob Allen which was published at the same time as our previous study on Ottoman prices and wages (Allen, 2001)."
För perioden 1100-1450 har de bara 24 noteringar av byggnadsarbetarlöner (!); de använder annan löneinformation för att skatta rörelser i arbetarlönerna. De har bara priser för två varor: vete och olivolja (s 213). De har också några få observationer för råg och kött. För den bysantinska perioden är KPI alltså bara vete och olivolja. Reallönerna 1150 och 1300 är ungefär 50 procent av nivån för år 1500.
För perioden efter Digerdöden ser mönstret likt ut både i västra och östra Medelhavsregionen: de urbana reallönerna ca 1400 är så mycket som 100 procent högre för-digerdödsnivån i Italien, Frankrike och Spanien såväl som Balkan, Bysans, Syrien och Egypten. (s 219) Under 1400-talet är byggnadsarbetarlönerna i Konstantinopel och Kairo nästan lika höga som de i Italien. De jämför silverlöner med städerna i Allen (2001), och även mer detaljerade varulöner med London, Valencia och Madrid för vilka van Zanden, Allen och Earl Hamilton samlat in prisdata. De finner att reallönerna i Istanbul (där priserna var höga mätt i silver) var 33-50 procent lägre än London och Nederländerna redan i början av 1500-talet och att detta gap bestod fram till den industriella revolutionen då det ökade ytterligare (s 223).I slutsatserna konstaterar Pamuk därmed:
Rönnbäck 2010
Klas Rönnbäcks artikel tar avstamp i debatten om den tidigmoderna "konsumtionsrevolutionen", som De Vries menar orsakade ökat arbetskraftsutbud och mindre ledighet, "the industrious revolution". I De Vries story var det inte minst gôttiga kolonialvaror som tobak, socker, kaffe och te som gjorde det mer värt att jobba på 1700-1800-talen. De Vries har dock inte kollat på Norden och Rönnbäck lägger här till Sverige och Danmark till diskussionen, med fokus på varan socker vars konsumtion studeras genom handelsdata. Sockret används som en indikator på lyxigare konsumtion generellt, så används ju socker också komplementärt till te och kaffe (s 179). Han har data på importer av kolonialvaror genom Öresund 1661-1856. I slutet av 1600-talet var mängderna minimala, men 100 år senare handlade det om 2.5 kilo per capita, det mesta av det socker. Relativpriset på socker -- jämfört med spannmål -- var väldigt högt ca 1700, väldigt mycket högre än i Storbritannien, men minskade kontinuerligt ungefär fr o m ca 1720.
Carole Shammas menar att för att kunna söta mat och dryck regelbundet behöver en person konsumera 11 kilo socker om året, men hon menar att för att räknas som en "mass commodity" räcker det om ungefär var fjärde vuxen (~1/6 av totala befolkningen) konsumerar så mycket, vilket skulle innebära en gräns på 1.8 kilo per capita per år. Enligt Shammas studie hade Storbritannien redan nått den nivån i slutet av 1600-talet; Danmark når denna nivå i mitten av 1700-talet och Sverige på 1830-talet. Rönnbäck menar att Shammas kriterium är något godtyckligt och föreslår att 1-5 procent av ens energiintag om 2500 kalorier om dagen ska komma från socker (s 184). Med Rönnbäcks alternativa kriterium når Danmark masskonsumtion på 1760-talet (1 procent) till 1850-talet (5 proc) och Sverige mellan 1850-talet och 1890-talet. En konsumtionshistorisk sidopoäng som Rönnbäck lägger fram är att medan man idag kritiseras om man föreslår att byta ut andra energikällor mot socker, så var det så den brittiska arbetarklassen faktiskt gjorde (på 1800-talet?), vilket sänkte deras kaloriintag då socker var en dyrare energikälla än alternativen.
Varför var då sockerkonsumtionen högre i Danmark än i Sverige? En möjlig förklaring är att reallönerna var högre där. Rönnbäck räknar fram Allens (2001) konsumtionskorgar -- 155 kilo spannmål, 20 liter ärtor, 5 kilo kött, osv -- för Danmark och Sverige och räknar så fram reallöner/welfare ratios. Lönerna är jordbruksarbetare: för Sverige från Jörberg (1972) och för Danmark från Andersen och Pedersen (2004); de danska bara från två gods som får stå in som en hög skattning och en låg skattning.
Vi ser att den höga danska serien är mycket högre än den svenska och att den låga danska serien är ungefär på nivå med den svenska; detta antyder att köpkraften för arbetare var högre i Danmark. (Vilket utelämnar frågan hur böndernas köpkraft var.) Rönnbäck menar att om t o m daglönarna hade pengar över efter köp av det nödvändiga, så hade antagligen andra samhällsgrupper ännu mer. (s 185) Svenskarnas löner var däremot låga, på nivå med låglöneländerna i Allens (2009) studie.
Allen et al 2011
Allen et al börjar sin artikel med att referera the Great Divergence-debatten: traditionellt så har forskare hävdat att Europa var rikare än Asien redan före den industriella revolutionen, men på sistone har revisionister, framför allt Pomeranz, ifrågasatt denna bild. Allen et al menar att en tydlig sak med debatten är "the fragility of the evidence that has been brought to the issue" (s 9). Syftet med denna artikel är att skapa en rejäl serie kinesiska löner för 1700-1800-talen; de menar att Pomeranz endast använt "scattered information about wages and prices in Asia" (s 9). Artikeln jämför först löner mätta i silver i Europa och Kina, och därefter subsistenslöner.
Deras kinesiska data fokuserar -- ta-daa -- på manliga byggnadsarbetare, men de har också data för andra yrken. För 1700-talet har de tre någorlunda kontinuerliga serier: bomullsarbetare i Suzhou 1670-1795, hamnarbetare i Guangdong, och data för olika yrken från offentliga regleringar (s 11). De har byggnadsarbetarlöner, som de delar in i skilled och unskilled, för en rad städer 1769-95 och 1813. Osv. Överlag får jag intrycket att datainsamlingen är mycket eklektisk, enligt principen "man tager vad man haver". De använder regressioner för att predicera/interpolera saknade värden (s 15f).
Den analytiska delen, som utgår från Adam Smiths påstående från slutet av 1700-talet att Europa hade högre löner än Kina, börjar med att redovisa daglöner i gram silver 1738-1870 för London, Amsterdam, Leipzig och Milano från Allen (2001), Kyoto/Tokyo från Bassino och Ma (2006), och Beijing med deras egna data. Beijing visar de lägsta lönerna av dessa städer; fram till 1822 ligger staden ungefär på nivå med Leipzig, Milano och Japan, men sedan börjar lönen i Leipzig stiga (vilket de -- lite lättvindigt? -- tolkar som ett resultat av Tysklands industrialisering, s 19) och den i Beijing falla. Perioden 1870-1914 visar fortsatt divergens med kraftig ökning i London (som har högst nivå hela tiden), Amsterdam och Leipzig, lite ökning i Milano, mycket liten ökning i Tokyo från och med 1890, och stagnation i Beijing.
Efter silverlönerna går de vidare med att konstruera konsumtionskorgar, subsistenskorgar som ska uppgå till 1940 kalorier per dag. För Suzhou består korgen av 171 kilo ris per år, 20 kilo bönor/ärtor, 3 kilo kött, 3 kilo olja, 1.3 kilo tvål, 3 meter bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja och tre MBTU. För Beijing, i norra Kina, är korgen samma fast med 179 kilo durra (sorghum) istället för ris. Varukorgen för norra Europa skiljer sig på några punkter från den i Allen (2001) som syns ovan: 155 kilo spannmål istället för "bröd" som han använde där****, mindre kött, osv. De redovisar också en separat korg för Milano som istället för spannmål innehåller 165 kilo polenta. Poängen här är att det ska vara subsistenskorgar, som fokuserar på den billigaste tillgängliga maten, och rymmer väldigt lite av kött, mejeriprodukter osv. (s 22) De slår på 5 procent för hyra och multiplicerar korgen med 3,15 för att täcka en familj på fyra (s 26). Diagrammet nedan jämför "welfare ratios" à la Allen i Beijing med fyra europeiska städer:
Vi ser att Beijing och Milano har de fattigaste arbetarna (och Leipzig före 1820), medan London och Amsterdam spelar i egna ligor. "an optimistic assessment of China's performance is difficult", konstaterar de syrligt med passning till Pomeranz (s 26). Reallönerna i Beijing verkar ha haft en nedåtgående trend från 1738 till 1850-talet och dess Taipinguppror, då reallönerna nådde svältnivå. "After authority was restored, living standards improved slowly into the early twentieth century."
Västeuropa "ledde" alltså redan på 1700-talet, och avståndet ökade successivt. Att arbetarna i London och Amsterdam hade welfare ratios över 4 betyder inte att de åt fyra gånger så mycket spannmål som de i Milano, utan att de åt bättre och dyrare mat (biff, öl, bröd) och hade pengar över till konsumtionsvaror, inklusive asiatiska importer (s 27). Allen et al visar också ett diagram som det ovan fast med London, Oxford, Bengal, Beijing, Suzhou/Shanghai, Kanton och Tokyo/Kyoto 1738-1910. Detta visar att de engelska städerna var tydligt över de asiatiska hela tiden (fast reallönen sjönk i England under 1700-talet och på 1790-talet var nivån i Oxford inte mycket över den i Asien). I texten tillägger de att Özcumur och Pamuks (2002) studie också visar att reallönerna i Istanbul var lika låga som de i Kina.
Frankema och Waijenburg 2012
Subsistenskorg, årlig konsumtion för en vuxen man: 185 kilo majs, 3 kilo kött, 3 liter/kilo palmolja, 2 kilo socker, 3 meter bomullstyg, 1.3 kilo tvål, 1.3 liter fotogen, 1.3 kilo ljus, 2 MBTU. (s 905)
Welfare ratios för unskilled workers i städer i brittiska Afrika: 1880-tal 2.5 i Bathurst (Gambia), 1.9 i Accra (Guldkusten), 1.5 i Freetown (Sierra Leone), 2.3 i Lagos (Nigeria); 1890-tal 2.7, 2.2, 1.7 och 3.0. 1900-tal 2.8, 2.4, 1.9, 3.3, och så 1.3 i Nairobi (Kenya), 0.6 i Zomba (Nyasaland), 1.2 i Kampala (Uganda). (tabell 3, s 910)
Internationell jämförelse: Accra i slutet av 1800-talet har högre welfare ratios än Beijing och Kyoto-Tokyo, men mycket lägre än London och Amsterdam.
Arroyo et al 2012
Följer uttryckligen (s 149, 152) Allens metod.
Konsumtionskorg, bare bones för Mexiko, Peru, Bolivia och Colombia: 165 kilo majs, 45 kilo bönor, 35 kilo kött (!), 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
Konsumtionskorg, bare bones för Argentina och Chile: 123 kilo vete och havre, 105 kilo (!) kött, 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
(de pekar på att kött var väldigt billigt i Argentina och Chile, så att byta till en korg med mindre kött ändrar inte bilden, s 152)
Reallöner/welfare ratios
Rönnbäck 2014
Approach: Allen, fast nu reviderad (Allen 2013, Humphries 2013) till en familj med sex medlemmar. Det finns inte prisdata för lyxigare varor i Guldkusten (nuvarnade Ghana), så fokus här är på subsistenskorgen, en som man kan överleva på men inte mer. Det finns inga hushållsbudgetar från den tiden så korgen är teoretiskt konstruerad. (s 189). Korgen bygger på 2251 kalorier per dag för en man.
Varukorgen: 200 kilo "corn", vilket kan betyda majs men också sorghum; 50 kilo yams (sötpotatis?), 3 kilo kött/fisk, 3.25 liter olja, 1.3 kilo tvål, 1/3 "piece" bomull, 2.6 kilo talg, 14 "billets" bränsle.
Det konsumerades mycket bönor och fisk i området men studien bygger på brittiska Royal Africa Companys arkiv och de köpte inte bönor eller fisk. (s 190)
Welfare ratios
Allen konstaterar att reallönen visar proportionella förändringar och relativa nivåer men inte har någon absolut tolkning.
"To make the results more informative, I compute welfare ratios instead of conventional real wages. The welfare ratio is average annual earnings divided by the cost of a poverty line consumpotion bundle for a family. A welfare ratio greater than one indicates an income above the poverty line, while a ratio less than one means the family is in poverty." (s 425)Allen antar att arbetaren arbetar 250 dagar om året (5 dagar i veckan i 50 veckor). På 1600-talet var maximalt arbetade dagar runt 300 i England och Nederländerna och 275-285 i Frankrike, med tanke på söndagar och religiösa helgdagar. Under medeltiden var antalet helgondagar ungefär 45 högre (de Vries 1993). Allen räknar med en familj med en man, en kvinna och två barn, och att de tillsammans behöver tre gånger en konsumtionskorg (tabell 3). Den korgen är tänkt för en vuxen man, att ge 1941 kalorier per dag vilket skulle placera mannen i andra decilen nerifrån i England och tredje i Frankrike enligt Fogels (1991) skattningar för det sena 1700-talet. Utöver konsumtionskorgen slår Allen på 5 procent för att täcka hyran, för vilken det ju inte finns några beräkningar (s 426f). Så här diskuterar Allen sin innovation, Allen-korgen:
"Obviously the calculation is notional in that it makes arbitrary assumptions about the size of the family, who earned income, and the number of days worked per year. Equally clearly, these could—and did—vary. Anyone who objects to these assumptions can ignore them; in that case, the welfare ratio is just a peculiarly scaled real wage index. However, the scaling has two advantages. First, it makes explicit the assumptions that are usually implicit when real wages are treated as measures of living standards. Furthermore, it invites sensitivity tests of these assumptions to gauge their significance. Second, to the degree that the assumptions are reasonable, the welfare ratio has much to say about consumer demand and about health. A welfare ratio of 1.00 means that the maintenance of a barely acceptable (in both the social and biological senses) standard of living would have required that all of a family’s income be devoted to rent and the necessities listed in Table 3. There would have been nothing left over for “luxuries.” Welfare ratios greater than 1.00 mean that families had extra income over and above their basic needs and so could either buy more basic commodities— their income elasticities of demand were certainly positive— or luxuries. Conversely, values less than 1.00 imply that the family could not afford a decent standard of living under the maintained assumptions. Families could respond by working more hours or by cutting back on food, a course that would have pushed the family down Fogel’s calorie distributions into real destitution. In this sense, the basket in Table 3 was constructed to give a rough indication of a passable standard of living." (s 427)Allen redovisar denna speciella reallön för hantverkare och hantlangare separat; här nöjer jag mig med att visa hantlangarna.
Överlag så sjunker reallönerna från 1500-49 till 1550-99, och de låga nivåerna består ända till 1800-talet. Antwerpen, Amsterdam och London ligger högt medan Italien, Paris, Tyskland och Wien ligger lågt. Hur klarade sig arbetarna vars ratios låg under 1? De kan ha ökat sin arbetsinsats, eller skiftat sin matkonsumtion till allt större delar bröd, eftersom det var den billigaste källan till kalorier. (s 430f) De låga värdena för Sydeuropa antyder också en hög dödlighet där, vilket också var fallet. Floud (1992) visar också att engelsmännen och holländarna var längst i Europa, vilket tyder på att de var mer välnärda.
Reallönerna i England steg inte mellan 1500 och 1850 men det anmärkningsvärda är att de inte föll trots en sjufaldig befolkningsökning: i princip över allt annars i Europa föll då lönerna genom en malthusiansk process. (s 433) Men i England, "for the first time in western history, the economy kept pace with the population" (s 435).
Özmucur och Pamuk 2002
Özmucur och Pamuks artikel tar avstamp i debatten om internationella skillnader i välstånd. På 1900-talet var det tydligt vilka länder som var rika och vilka som var fattiga, men när uppstod dessa skillnader från början? I allmänhet finns det inte data på BNP per capita för de utvecklade länderna längre tillbaka än 1820, och inte för utvecklingsländer för någon period före 1870. För tidigare perioder är det enklare att ta fram data på reallöner; "real wages continue to be the most reliable source of information about living standards in the past" (s 294). Men de historiska reallöner som tagits inkluderar inte det östra Medelhavet och det Ottomanska imperiet, vilket Özmucur och Pamuk lägger till här.***
De har använt det Ottomanska arkivet i Istanbul och tagit fram priser med vilka de skapat tre matprisindex: ett för religiösa stiftelsers soppkök, ett för Topkapi-palatsets kök, och ett för offentligt reglerade pristak i huvudstaden. (s 297) De tio viktigaste matvarorna är mjöl (mest vetemjöl), ris, honung, "cooking oil", lamm, kikärtor, linser, lök, ägg, och "fuel-grade olive oil". Serierna för mjöl, ris, olja, lamm och honung är mest pålitliga och dessa poster har fått störst vikt i matprisindexen. Den vanligaste viktningen för matprisindexet för en individuell konsument var: 289 kg mjöl, 51 kilo ris, 11.5 kilo "animal-based cooking oil", 16.6 kilo honung (!), 51.2 kilo lamm, 2.6 kilo kikärtor, 6.4 kilo olivolja. De har inte tillgång till några faktiska hushållsbudgetar för den aktuella perioden, men menar att det antagligen inte skedde så stora förändringar i konsumtionsmönstren eftersom inkomsterna inte steg så mycket under perioden (s 299). De icke-mat-priser som de har är för tvål, ved, kol och spikar. Förutom palatsets importer av fint ylle från England -- icke-representativt -- har de inga tygpriser före 1860. För att korrigera för mätfel exkluderar de prisobservationer som ökar mer än 100 procent eller faller mer än 50 procent jämfört med föregående år, om in också nästa år visar att den stora förändringen är bestående (s 299). Med färre varor har de skapat mindre omfattande index för Edirne, Bursa, Konya, Trabzon, Damaskus och Jerusalem (s 302). De experimenterar med sitt Istanbulindex med att lägga till tyg, hyra, socker och kaffe. Det ändrar inte den stora bilden. Däremot visar de att från 1400-tal till 1910 så ökar priserna på de mest basala matvarorna (kött, mjöl, mjölk, ägg) mer än priserna på mer exotiska matvaror (honung, kaffe etc), vilket enligt Ö och P innebär att low-skilled workers mötte större prisstegringar på det de konsumerade än vad skilled workers gjorde (s 304).
Lönedata kommer från 5000 account books i Istanbul och andra städer. Det gäller daglöner för byggnadsarbetare, skilled och unskilled. De ignorerar säsongsvariationer; de flesta lönenoteringarna kommer från högsäsongen, april till oktober (s 305). Så här ser reallönerna i Istanbul 1489-1914 ut, med unskilled workers 1489-90 som jämförelsepunkt:
De sammanfattar utvecklingen som en 30-40 procents minskning av reallönen på 1500-talet, sedan ungefär konstant till mitten av 1700-talet, sen en 20-30 procents ökning från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet, och sen en ytterligare 40 procents ökning fram till 1900-talets början. Vilka faktorer påverkade reallönernas rörelse? Nominallönerna anpassade sig långsamt till prisrörelser så dessa var viktiga; "price shocks led to fluctuations in real wages. Consumer prices exhibited large short-term fluctuations due to harvest conditions, difficulties in transportation, wars, and other causes. The most important cause of changes in the price level, however, was debasement." (s 307). Penga-användandet ökade på 1500-1600-talen. Variationer i arbetskraften borde spela roll: den stora befolkningstillväxten på 1500-talet borde sänka reallönerna och att befolkningstillväxten var så långsam på 1600-talet borde omvänt öka reallönerna (s 309; de anger Lindert, "English population, wages and prices 1541-1913", som inspirationskälla). När de använder dummies för detta i sina regressioner får de dock inga effekter. En tidstrend får en koefficient på 0.3 vilket tyder på en stigande reallön över tid; olika tidstrender före och efter 1770, för att fånga effekten av den industriella revolutionen, ger dock ingen skillnad. (s 310) De jämför också reallönerna i Istanbul med reallönerna i Allen (2001). De i Istanbul är på 60-90 procent av Västeuropa. Gapet gentemot nordvästra Europa efter industriella revolutionen, men mindre än man kanske skulle tro (s 313). Enligt Özcumur och Pamuks data var reallönerna i Istanbul 1910 något högre än de i Florens och Milano. Detta kan vara ett resultat av mätfel (kanske källorna i Istanbul bara anställde de allra bästa och högst betalda byggnadsarbetarna), men kan också vara den sanna bilden. Anatolien var landrikt och hade få arbetare, så få migrerade till Istanbul, vilket kan ha pressat upp lönerna där. (s 314) Ergene (1998, "Wages in 19th c. Anatolia") har hävdat att av denna anledning lönerna ökade snabbare än BNP i Turkiet under 1800-talet (s 315). Detta motsvarar också Jaime Reis resultat att reallönerna i slutet av 1800-talet var lika höga i Madrid och Italien som i Skandinavien, medan BNP per capita var lägre.
Bassino och Ma 2006
Bassino och Ma (s 230) sammanfattar i början av sin artikel the cutting edge inom den historiska reallöneforskningen:
Recent path-breaking works by Robert Allen (2001, 2005), which use standard caloric and protein intake from consumption baskets as a benchmark for inter-regional and international comparison, have charted the trends and levels of five centuries of real wages across Europe. Ozmucur and Pamuk (2002) and van Zanden (2003) have extended this line of work beyond Europe. Allen (2005) makes a preliminary attempt to extend his real wage comparisons to Japan, India, and China.De påpekar att Allens beräkning av köpkraften i Japan 1741-1913 bygger på en projektion tillbaka från benchmark-året 1882 och användandet av en indisk (!) konsumtionskorg; båda ger seriösa problem. Denna artikel använder Allens metod men med faktiska japanska pris- och lönedata från 1700-1800-talen.
Det finns ett par olika löneserier för Japan före 1900 men de har olika problem och täcker olika perioder och inte hela perioderna. Williamson har t ex klistrat ihop två serier där den ena tar slut på 1860-talet och den andra börjar på 1880-talet, och får konstiga resultat. (s 232f)
Bassino och Ma skapar en konsumtionskorg för att matcha 1940 kalorier och 80 gram protein per dag plus en viss mängd lin och lampolja, i enlighet med Allens (2001) varukorg. Matvanorna är förstås väldigt annorlunda i Japan än i Europa på 1700-1800-talen, så en annan varukorg behövs. Deras korg A ser ut så här: 4 kilo bönor, 52 kilo sojabönor som är proxy för miso, shoyu, tofu och natto, 114 kilo ris, 10 kilo råg och vete, 3.5 kilo fisk, 16 kilo bovete, 1 liter matolja, 5 meter lin, och 2.6 liter lampolja. Korg B är likadan fast med mindre av sojabönor, fisk och ris och mer av spannmål och bovete. Korg A ska fånga "normal" konsumtion medan korg B är subsistensnivå. (s 234)
De får fram att reallönen i Japan dubblades (!) i övergången från Tokugawa till Meiji efter 1868, och frågan är om detta verkligen är sant. De spekulerar i om det hade gjort en skillnad att ha med några varor som saknas i deras konsumtionskorg: hyra, bränsle, alkohol (s 240). Det kan också ha varit så att fördelningen mellan kontant- och naturalön förändrades i övergången Tokugawa--Meiji. För 1700-talet är reallönen i Japan en tredjedel av den i London, och på nivå med Turkiet (Özcugur och Pamuk 2002), Java (van Zanden 2003) och södra Europa (Allen 2001).
Pamuk 2006
Pamuks artiklar startar i frågan om Great Divergence. Maddison m fl visar att det fanns en skillnad i BNP per capita år 1820 -- Europa var rikare än resten av världen. Men hur såg det ut tidigare? Fanns gapet redan 1750? Det är svårt att ta fram BNP-data för perioden före 1820 men enklare att ta fram reallöner. Reallön är ett bra mått på levnadsstandard: även om en fallande timlön fick arbetarna att arbeta mer med bibehållen totalinkomst som resultat sänkte detta ändå deras levnadsstandard då deras ledighet minskade.
Denna artikel använder för perioden 1450-1914 samma data som Özcumur och Pamuk, men lägger till data för 1100-1450. Huvudsaken i denna artikel är att jämföra med Europa; "for this purpose, we will make use of the recent literature on European wages in the late Middle Ages and the early modern era, most notably the study by Bob Allen which was published at the same time as our previous study on Ottoman prices and wages (Allen, 2001)."
För perioden 1100-1450 har de bara 24 noteringar av byggnadsarbetarlöner (!); de använder annan löneinformation för att skatta rörelser i arbetarlönerna. De har bara priser för två varor: vete och olivolja (s 213). De har också några få observationer för råg och kött. För den bysantinska perioden är KPI alltså bara vete och olivolja. Reallönerna 1150 och 1300 är ungefär 50 procent av nivån för år 1500.
För perioden efter Digerdöden ser mönstret likt ut både i västra och östra Medelhavsregionen: de urbana reallönerna ca 1400 är så mycket som 100 procent högre för-digerdödsnivån i Italien, Frankrike och Spanien såväl som Balkan, Bysans, Syrien och Egypten. (s 219) Under 1400-talet är byggnadsarbetarlönerna i Konstantinopel och Kairo nästan lika höga som de i Italien. De jämför silverlöner med städerna i Allen (2001), och även mer detaljerade varulöner med London, Valencia och Madrid för vilka van Zanden, Allen och Earl Hamilton samlat in prisdata. De finner att reallönerna i Istanbul (där priserna var höga mätt i silver) var 33-50 procent lägre än London och Nederländerna redan i början av 1500-talet och att detta gap bestod fram till den industriella revolutionen då det ökade ytterligare (s 223).I slutsatserna konstaterar Pamuk därmed:
"The available evidence thus suggests strongly that we need to look at the period before the sixteenth century for the origins of the wage gap between the eastern Mediterranean and northwestern Europe. On the other hand, a significant wage gap between the eastern Mediterranean and other regions of Europe cannot be observed before the Industrial Revolution." (s 226)De konstaterar att van Zanden (1999) varnat för spannmålslöner eftersom spannmål var en exportvara och priserna varierade kraftigt (jfr Allens diskussion om Polen på 1500-talet), men presenterar ändå spannmålslöner för Istanbul och Kairo 1400-1800 jämfört med Västeuropa.
Rönnbäck 2010
Klas Rönnbäcks artikel tar avstamp i debatten om den tidigmoderna "konsumtionsrevolutionen", som De Vries menar orsakade ökat arbetskraftsutbud och mindre ledighet, "the industrious revolution". I De Vries story var det inte minst gôttiga kolonialvaror som tobak, socker, kaffe och te som gjorde det mer värt att jobba på 1700-1800-talen. De Vries har dock inte kollat på Norden och Rönnbäck lägger här till Sverige och Danmark till diskussionen, med fokus på varan socker vars konsumtion studeras genom handelsdata. Sockret används som en indikator på lyxigare konsumtion generellt, så används ju socker också komplementärt till te och kaffe (s 179). Han har data på importer av kolonialvaror genom Öresund 1661-1856. I slutet av 1600-talet var mängderna minimala, men 100 år senare handlade det om 2.5 kilo per capita, det mesta av det socker. Relativpriset på socker -- jämfört med spannmål -- var väldigt högt ca 1700, väldigt mycket högre än i Storbritannien, men minskade kontinuerligt ungefär fr o m ca 1720.
Carole Shammas menar att för att kunna söta mat och dryck regelbundet behöver en person konsumera 11 kilo socker om året, men hon menar att för att räknas som en "mass commodity" räcker det om ungefär var fjärde vuxen (~1/6 av totala befolkningen) konsumerar så mycket, vilket skulle innebära en gräns på 1.8 kilo per capita per år. Enligt Shammas studie hade Storbritannien redan nått den nivån i slutet av 1600-talet; Danmark når denna nivå i mitten av 1700-talet och Sverige på 1830-talet. Rönnbäck menar att Shammas kriterium är något godtyckligt och föreslår att 1-5 procent av ens energiintag om 2500 kalorier om dagen ska komma från socker (s 184). Med Rönnbäcks alternativa kriterium når Danmark masskonsumtion på 1760-talet (1 procent) till 1850-talet (5 proc) och Sverige mellan 1850-talet och 1890-talet. En konsumtionshistorisk sidopoäng som Rönnbäck lägger fram är att medan man idag kritiseras om man föreslår att byta ut andra energikällor mot socker, så var det så den brittiska arbetarklassen faktiskt gjorde (på 1800-talet?), vilket sänkte deras kaloriintag då socker var en dyrare energikälla än alternativen.
Varför var då sockerkonsumtionen högre i Danmark än i Sverige? En möjlig förklaring är att reallönerna var högre där. Rönnbäck räknar fram Allens (2001) konsumtionskorgar -- 155 kilo spannmål, 20 liter ärtor, 5 kilo kött, osv -- för Danmark och Sverige och räknar så fram reallöner/welfare ratios. Lönerna är jordbruksarbetare: för Sverige från Jörberg (1972) och för Danmark från Andersen och Pedersen (2004); de danska bara från två gods som får stå in som en hög skattning och en låg skattning.
Vi ser att den höga danska serien är mycket högre än den svenska och att den låga danska serien är ungefär på nivå med den svenska; detta antyder att köpkraften för arbetare var högre i Danmark. (Vilket utelämnar frågan hur böndernas köpkraft var.) Rönnbäck menar att om t o m daglönarna hade pengar över efter köp av det nödvändiga, så hade antagligen andra samhällsgrupper ännu mer. (s 185) Svenskarnas löner var däremot låga, på nivå med låglöneländerna i Allens (2009) studie.
Allen et al 2011
Allen et al börjar sin artikel med att referera the Great Divergence-debatten: traditionellt så har forskare hävdat att Europa var rikare än Asien redan före den industriella revolutionen, men på sistone har revisionister, framför allt Pomeranz, ifrågasatt denna bild. Allen et al menar att en tydlig sak med debatten är "the fragility of the evidence that has been brought to the issue" (s 9). Syftet med denna artikel är att skapa en rejäl serie kinesiska löner för 1700-1800-talen; de menar att Pomeranz endast använt "scattered information about wages and prices in Asia" (s 9). Artikeln jämför först löner mätta i silver i Europa och Kina, och därefter subsistenslöner.
Deras kinesiska data fokuserar -- ta-daa -- på manliga byggnadsarbetare, men de har också data för andra yrken. För 1700-talet har de tre någorlunda kontinuerliga serier: bomullsarbetare i Suzhou 1670-1795, hamnarbetare i Guangdong, och data för olika yrken från offentliga regleringar (s 11). De har byggnadsarbetarlöner, som de delar in i skilled och unskilled, för en rad städer 1769-95 och 1813. Osv. Överlag får jag intrycket att datainsamlingen är mycket eklektisk, enligt principen "man tager vad man haver". De använder regressioner för att predicera/interpolera saknade värden (s 15f).
Den analytiska delen, som utgår från Adam Smiths påstående från slutet av 1700-talet att Europa hade högre löner än Kina, börjar med att redovisa daglöner i gram silver 1738-1870 för London, Amsterdam, Leipzig och Milano från Allen (2001), Kyoto/Tokyo från Bassino och Ma (2006), och Beijing med deras egna data. Beijing visar de lägsta lönerna av dessa städer; fram till 1822 ligger staden ungefär på nivå med Leipzig, Milano och Japan, men sedan börjar lönen i Leipzig stiga (vilket de -- lite lättvindigt? -- tolkar som ett resultat av Tysklands industrialisering, s 19) och den i Beijing falla. Perioden 1870-1914 visar fortsatt divergens med kraftig ökning i London (som har högst nivå hela tiden), Amsterdam och Leipzig, lite ökning i Milano, mycket liten ökning i Tokyo från och med 1890, och stagnation i Beijing.
Efter silverlönerna går de vidare med att konstruera konsumtionskorgar, subsistenskorgar som ska uppgå till 1940 kalorier per dag. För Suzhou består korgen av 171 kilo ris per år, 20 kilo bönor/ärtor, 3 kilo kött, 3 kilo olja, 1.3 kilo tvål, 3 meter bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja och tre MBTU. För Beijing, i norra Kina, är korgen samma fast med 179 kilo durra (sorghum) istället för ris. Varukorgen för norra Europa skiljer sig på några punkter från den i Allen (2001) som syns ovan: 155 kilo spannmål istället för "bröd" som han använde där****, mindre kött, osv. De redovisar också en separat korg för Milano som istället för spannmål innehåller 165 kilo polenta. Poängen här är att det ska vara subsistenskorgar, som fokuserar på den billigaste tillgängliga maten, och rymmer väldigt lite av kött, mejeriprodukter osv. (s 22) De slår på 5 procent för hyra och multiplicerar korgen med 3,15 för att täcka en familj på fyra (s 26). Diagrammet nedan jämför "welfare ratios" à la Allen i Beijing med fyra europeiska städer:
Vi ser att Beijing och Milano har de fattigaste arbetarna (och Leipzig före 1820), medan London och Amsterdam spelar i egna ligor. "an optimistic assessment of China's performance is difficult", konstaterar de syrligt med passning till Pomeranz (s 26). Reallönerna i Beijing verkar ha haft en nedåtgående trend från 1738 till 1850-talet och dess Taipinguppror, då reallönerna nådde svältnivå. "After authority was restored, living standards improved slowly into the early twentieth century."
Västeuropa "ledde" alltså redan på 1700-talet, och avståndet ökade successivt. Att arbetarna i London och Amsterdam hade welfare ratios över 4 betyder inte att de åt fyra gånger så mycket spannmål som de i Milano, utan att de åt bättre och dyrare mat (biff, öl, bröd) och hade pengar över till konsumtionsvaror, inklusive asiatiska importer (s 27). Allen et al visar också ett diagram som det ovan fast med London, Oxford, Bengal, Beijing, Suzhou/Shanghai, Kanton och Tokyo/Kyoto 1738-1910. Detta visar att de engelska städerna var tydligt över de asiatiska hela tiden (fast reallönen sjönk i England under 1700-talet och på 1790-talet var nivån i Oxford inte mycket över den i Asien). I texten tillägger de att Özcumur och Pamuks (2002) studie också visar att reallönerna i Istanbul var lika låga som de i Kina.
Frankema och Waijenburg 2012
Subsistenskorg, årlig konsumtion för en vuxen man: 185 kilo majs, 3 kilo kött, 3 liter/kilo palmolja, 2 kilo socker, 3 meter bomullstyg, 1.3 kilo tvål, 1.3 liter fotogen, 1.3 kilo ljus, 2 MBTU. (s 905)
Welfare ratios för unskilled workers i städer i brittiska Afrika: 1880-tal 2.5 i Bathurst (Gambia), 1.9 i Accra (Guldkusten), 1.5 i Freetown (Sierra Leone), 2.3 i Lagos (Nigeria); 1890-tal 2.7, 2.2, 1.7 och 3.0. 1900-tal 2.8, 2.4, 1.9, 3.3, och så 1.3 i Nairobi (Kenya), 0.6 i Zomba (Nyasaland), 1.2 i Kampala (Uganda). (tabell 3, s 910)
Internationell jämförelse: Accra i slutet av 1800-talet har högre welfare ratios än Beijing och Kyoto-Tokyo, men mycket lägre än London och Amsterdam.
Arroyo et al 2012
Följer uttryckligen (s 149, 152) Allens metod.
Konsumtionskorg, bare bones för Mexiko, Peru, Bolivia och Colombia: 165 kilo majs, 45 kilo bönor, 35 kilo kött (!), 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
Konsumtionskorg, bare bones för Argentina och Chile: 123 kilo vete och havre, 105 kilo (!) kött, 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
(de pekar på att kött var väldigt billigt i Argentina och Chile, så att byta till en korg med mindre kött ändrar inte bilden, s 152)
Reallöner/welfare ratios
Rönnbäck 2014
Approach: Allen, fast nu reviderad (Allen 2013, Humphries 2013) till en familj med sex medlemmar. Det finns inte prisdata för lyxigare varor i Guldkusten (nuvarnade Ghana), så fokus här är på subsistenskorgen, en som man kan överleva på men inte mer. Det finns inga hushållsbudgetar från den tiden så korgen är teoretiskt konstruerad. (s 189). Korgen bygger på 2251 kalorier per dag för en man.
Varukorgen: 200 kilo "corn", vilket kan betyda majs men också sorghum; 50 kilo yams (sötpotatis?), 3 kilo kött/fisk, 3.25 liter olja, 1.3 kilo tvål, 1/3 "piece" bomull, 2.6 kilo talg, 14 "billets" bränsle.
Det konsumerades mycket bönor och fisk i området men studien bygger på brittiska Royal Africa Companys arkiv och de köpte inte bönor eller fisk. (s 190)
Welfare ratios
Fotnot
*I en fotnot konstaterar van Zanden att Bob Allen i ett opublicerat konferenspaper -- det som senare blev 2001-pappret i ExEH -- med en annan metodologi får andra resultat; van Zanden kritiserar, lite magstarkt med tanke på hans egna extremt förenklade varukorg (en enda vara!) Allen för att anta en alltför modern konsumtionskorg för polska arbetare och en alltför traditionell konsumtionskorg för holländska och engelska arbetare. (s 186n)
**En teknisk not om Allens konsumtionskorg: "The preferred index of this paper is a Laspeyres index in which the quantity of
each good is specified and then the price level computed by valuing those
quantities at the prices prevailing in each time and place.9 As will be explained,
this index is preferred because the basket of goods is taken to correspond to a
“poverty” line. All prices are made relative by dividing them by the cost of the
basket of goods valued at the average prices prevailing in Strasbourg in 1745–
1754. This choice of a base number has no bearing on the relative levels or trends
of real wages reported." (s 420)
***Så här karaktäriserar Özmucur och Pamuk det Ottomanska riket: "For most of its six-century existence, the Ottoman Empire is best characterized as a bureaucratic, agrarian empire. Its economic institutions and policies were shaped to a large degree by the priorities and interests of a central bureaucracy." (s 295)
****Men när de räknar fram en "respectable basket" använder de vad de kallar Allens "bread equation" (s 24).
***Så här karaktäriserar Özmucur och Pamuk det Ottomanska riket: "For most of its six-century existence, the Ottoman Empire is best characterized as a bureaucratic, agrarian empire. Its economic institutions and policies were shaped to a large degree by the priorities and interests of a central bureaucracy." (s 295)
****Men när de räknar fram en "respectable basket" använder de vad de kallar Allens "bread equation" (s 24).
Referenser
Allen, Robert C. (2001) "The great divergence in European wages and prices from the Middle Ages from the First World War", Explorations in Economic History.
Allen, Robert C., Jean-Pascal Bassino, Debin Ma, Christine Moll-Murata och Jan Luiten van Zanden (2011) "Wages, prices, and living standards in China, 1738–1925: in comparison with Europe, Japan, and India", Economic History Review.
Arroyo Abad Davies van Zanden 2012 Real wages and demographic change in Spanish America, 1530–1820, Explorations in Economic History
Bassino och Ma (2006) "Japanese Unskilled Wages in International Perspective, 1741-1913", Research in Economic History.
Frankema och Waijenburg (2012) "Structural impediments to African growth? New evidence from real wages in British Africa, 1880–1965", Journal of Economic History.
Pamuk, Sevket (2006) "Urban Real Wages Around the Eastern Mediterranean in Comparative Perspective, 1100–2000", Research in Economic History
Rönnbäck, Klas (2010) "An early consumer revolution in the Baltic?", Scandinavian Journal of History.
Rönnbäck, Klas (2014) "Living standards on the pre-colonial Gold Coast: a quantitative estimate of African laborers' welfare ratios", European Review of Economic History.
van Zanden, Jan L. (1999) "Wages and the standard of living in Europe, 1500-1800", European Review of Economic History.
Özmucur, Süleyman och Sevhet Pamuk (2002) "Real Wages and Standards of Living in the Ottoman Empire, 1489-1914", Journal of Economic History
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar