Peter Linderts artikel "English Population, Wages, and Prices: 1541-1913" från 1985 börjar så snyggt:
"Malthus was certain of it. Population growth brought costly food, scarce land, low wages, pauperism, and misery. Poor relief could only prolong the agony by spreading an insufficient food supply among more families and encouraging the poor to procreate."
Malthus hade alltså ett tydligt argument men, säger Lindert, han hade inte statistiken för att testa om det stämde eller inte. Men nu (eller ja, 1981) har Wrigley och Schofield (1981) lagt fram skattningar av den brittiska befolkningen över 330 år. Lindert för ett resonemang om de komplexa relationerna som kan förväntas mellan befolkningsväxt och BNP per capita eller reallöner; befolkningsväxten kan å ena sidan à la Malthus förväntas sänka reallönen, men kan å andra sidan förväntas höja BNP-tillväxten genom att öka marknadens storlek, stimulera kapitalformering osv. (s 611) Av dessa skäl samt att det finns reallöner längre tillbaka än BNP kollar Lindert på relationen befolkningsväxt--reallöner snarare än befolkningsväxt--BNP.
Malthus själv kollade, med hjälp av historiska arbeten av Sir Frederick Morton Eden m fl, på jordbruks-daglönares löner i termer av vete mellan 1350 och 1815, och fann två perioder av fallande spannmålslön, under Tudorperioden (1485-1603) och sin egen tid. Han drog slutsatsen att befolkningen hade växt under båda dessa perioder. Malthus hävdade att lönefallet inte berodde på ökat penningutbud men presenterade inte några bevis mot den monetaristiska tolkningen, som så redan var tre århundraden gammal. (s 611). Ökningen av spannmålslönen på 1400-talet samt den höga nivån på 1700-talet före de franska krigen bortförklarade Malthus ad hoc. Ronald D. Lee (1973) har nyligen använt regressionsanalys och funnit stöd för Malthus analys: Lee använder en icke-linjär effekt av tid som proxy för ökad efterfrågan på arbete i och med teknologiska framsteg och finner en positiv effekt av denna "efterfråganvariabel" samt en negativ effekt för befolkningstillväxt. Lindert ser dock två brister med denna forskning. 1, inget riktigt mått för arbetsefterfrågan har använts. 2, man har inte kontrollerat för prisinflation.
Lindert använder Phelps Brown och Hopkins (1956) byggnadsarbetarlöner från södra England. I en fotnot (s 613n) konstaterar han att senare forskning visat att PBH antatligen överskattar prisinflationen något vilket ger pessimistisk löneutveckling (Loschky 1980 i Economica) samt att de antagligen underskattat löneökningarna i slutet av 1500-talet (Woodward 1981 i Past and Present, Palliser 1982 i EHR). Lindert menar dock att problemen inte är alltför stora.
I figur 1 visas prisindex, befolkning och reallön ihop för perioden 1541-1913. Det verkar som att åtminstone före 1800 reallönen kan ses som en stigande trend med tiden, med variationer runt trenden bestämda av befolkningstillväxten (befolkningstillväxt och stagnerande reallön ca 1600-1660, stagnerande befolkning och stigande reallön 1660-1750).
Lindert kör en enkel regression där reallönen 1546-1800 bestäms av tillväxten i arbetskraften, en tidstrend och en kvadrerad tidstrend och resultaten är som förväntat: negativ effekt (stark, -1.27) av loggad arbetskraftstillväxt, positiv effekt (0.056) av tid. Men när samplet utvidgas till 1541-1871 blir den kvadrerade tidstrenden positiv och signifikant, och vi ser också i figur 1 att efter 1800 så ökar befolkningen och reallönen samtidigt. I den regressionen får inte heller arbetskraftstillväxten någon signifikant effekt. När Lindert inkluderar inflation de senaste tio åren får också inflationen en negativ effekt och arbetsutbudet ingen effekt. (s 617)
Hur ska man tolka dessa icke-malthusianska resultat? Lindert menar att det finns 4 sätt. 1, misstänk data, särskilt löneserien. 2, prisnivån kan vara ett resultat av befolkningstillväxten. 3, regressionerna kna vara felspecifierade (Lee 1973 tar denna väg, säger Lindert). 4, tolka resultaten som den anti-malthusianska sanningen. Lindert menar att tolkningar 1 och 2 är bäst. Angående löneserierna så har inte Phelps Brown och Hopkins så många datapunkter för varje år och de har därför designat serien så att den ändras långsamt; i genomsnitt ändras bara deras löneangivelse en gång vart tolfte år. Med andra ord är den inte särskilt bra för att analysera kortsiktiga löneförändringar! (s 618) Bättre lönedata måste tas fram säger Lindert, men i denna artikel fokuserar han istället på väg 2.
Lindert börjar med att på ekonomisk-teoretiska grunder kritisera de mekanismer genom vilka t ex Ramsey (1971) menar att befolkningsökningen ökade matpriserna på 1600-talet. (Denna artikel från 1985 är väldigt mycket New Economic History, med referenser till McCloskey och allt.) Enligt Lindert skedde det genom att ration barn till vuxna ökade och att hushållens konsumtionskvot därför gick upp och sparkvoten ned, vilket ökade efterfrågan på mat i förhållande till penganivån (s 620). Det kan också vara så att befolkningsökningen sänkte reallönen och ökade jordräntan, och att denna ökning av ojämlikheten ökade relativa efterfrågan på mat (s 621). Sociologen Goldstone har argumenterat att befolkningsökningen ökar arbetsdelningen och marknadens roll och därför också efterfrågan på pengar, men Lindert är skeptisk. Det finns inga handelsvarupriser före 1795 så att analysera inflationen mer sofistikerat (och skilja på importpriser och interna faktorer) är svårt (s 627). Vad Lindert kan göra där är att kolla på matpriser (inhemskt producerad mat) och se om de korrelerar med utländsk penningmängd, inflöde av silver och så. Det gör de inte och det verkar därför inte som att penningmängden kan förklara (hela) inflationen på 1500-talet (s 628). Lindert konstaterar att inflation och reallöner rör sig likt i alla europeiska länder (för vilka han har data) ca 1400-1815 och att mönstret är rätt enkelt: när befolkningsökningen är stor faller reallönerna, antingen genom fallande nominallöner eller genom stigande priser.
Lindert använder Phelps Brown och Hopkins (1956) byggnadsarbetarlöner från södra England. I en fotnot (s 613n) konstaterar han att senare forskning visat att PBH antatligen överskattar prisinflationen något vilket ger pessimistisk löneutveckling (Loschky 1980 i Economica) samt att de antagligen underskattat löneökningarna i slutet av 1500-talet (Woodward 1981 i Past and Present, Palliser 1982 i EHR). Lindert menar dock att problemen inte är alltför stora.
I figur 1 visas prisindex, befolkning och reallön ihop för perioden 1541-1913. Det verkar som att åtminstone före 1800 reallönen kan ses som en stigande trend med tiden, med variationer runt trenden bestämda av befolkningstillväxten (befolkningstillväxt och stagnerande reallön ca 1600-1660, stagnerande befolkning och stigande reallön 1660-1750).
Hur ska man tolka dessa icke-malthusianska resultat? Lindert menar att det finns 4 sätt. 1, misstänk data, särskilt löneserien. 2, prisnivån kan vara ett resultat av befolkningstillväxten. 3, regressionerna kna vara felspecifierade (Lee 1973 tar denna väg, säger Lindert). 4, tolka resultaten som den anti-malthusianska sanningen. Lindert menar att tolkningar 1 och 2 är bäst. Angående löneserierna så har inte Phelps Brown och Hopkins så många datapunkter för varje år och de har därför designat serien så att den ändras långsamt; i genomsnitt ändras bara deras löneangivelse en gång vart tolfte år. Med andra ord är den inte särskilt bra för att analysera kortsiktiga löneförändringar! (s 618) Bättre lönedata måste tas fram säger Lindert, men i denna artikel fokuserar han istället på väg 2.
Lindert börjar med att på ekonomisk-teoretiska grunder kritisera de mekanismer genom vilka t ex Ramsey (1971) menar att befolkningsökningen ökade matpriserna på 1600-talet. (Denna artikel från 1985 är väldigt mycket New Economic History, med referenser till McCloskey och allt.) Enligt Lindert skedde det genom att ration barn till vuxna ökade och att hushållens konsumtionskvot därför gick upp och sparkvoten ned, vilket ökade efterfrågan på mat i förhållande till penganivån (s 620). Det kan också vara så att befolkningsökningen sänkte reallönen och ökade jordräntan, och att denna ökning av ojämlikheten ökade relativa efterfrågan på mat (s 621). Sociologen Goldstone har argumenterat att befolkningsökningen ökar arbetsdelningen och marknadens roll och därför också efterfrågan på pengar, men Lindert är skeptisk. Det finns inga handelsvarupriser före 1795 så att analysera inflationen mer sofistikerat (och skilja på importpriser och interna faktorer) är svårt (s 627). Vad Lindert kan göra där är att kolla på matpriser (inhemskt producerad mat) och se om de korrelerar med utländsk penningmängd, inflöde av silver och så. Det gör de inte och det verkar därför inte som att penningmängden kan förklara (hela) inflationen på 1500-talet (s 628). Lindert konstaterar att inflation och reallöner rör sig likt i alla europeiska länder (för vilka han har data) ca 1400-1815 och att mönstret är rätt enkelt: när befolkningsökningen är stor faller reallönerna, antingen genom fallande nominallöner eller genom stigande priser.
"Malthus has gained at least a standoff on the wage-price front for the period up to 1815. In fact, Malthus may be on the verge of winning by default. How can one explain real-wage declines in all countries, c.1500 to c.1610 and c.1750 to c.1815, without giving a strong negative role to population growth? /.../ The Malthusian wage argument survives for now, although the evidence has proved tricky and further research is needed." (s 630)
Han avslutar artikeln med att konstatera att Wrigley och Schofields (1981) nya dataset på befolkningen öppnar upp för ny forskning, och att föreslå fyra preliminära slutsatser. 1, det måste göras ny forskning på den gamla frågan om relationen mellan befolkningsväxt och reallöner. Det behövs lönedata som bättre fångar kortsiktiga fluktuationer än vad Phelps Brown och Hopkins gör, och studier som beaktar oförutsedd inflation som en egen faktor. 2, det verkar som att befolkningsväxten kan förklara inflationen före 1815, enligt två teorier och tre empiriska test. Teori a är att med snabbare befolkningsväxt ökar "dependency ratio" (fler barn per vuxen) och då ökar konsumtionen och sparandet minskar, vilket ökar inflationen. Teori b är Goldstones argument att ökad befolkningstäthet i det förmoderna samhället ökade penningcirkulationens takt. De tre testerna är att (a) cirkulationen ökade i två perioder med hög befolkningsväxt, Tudor och sena 1700-talet. (b) priser på tradable goods (som inte är priser utan Lindert har använt penningmängd på kontinenten som proxy) kan inte förklara hela Tudor-inflationen. (c) den starka korrelationen före 1815 mellan priser och befolkning i hela Västeuropa. 3, utifrån denna studie blir det svårt att hävda att befolknigen/arbetsutbudet inte har en effekt på reallönerna. 4, resultaten här ger visst stöd åt vad Lindert hävdat i en tidigare (1978) studie av USA, att befolkningsväxten ökar inkomstojämlikheten genom att öka "property rents" och sänka reallönen för "common workers".
Referens
Lee, Ronald D. (1973) "Population in Preindustrial England: An Econometric Analysis,"
Quarterly Journal of Economics.
Lindert, Peter (1985) "English Population, Wages, and Prices: 1541-1913", Journal of Interdisciplinary History.
Lindert, Peter (1985) "English Population, Wages, and Prices: 1541-1913", Journal of Interdisciplinary History.
Wrigley, E.A. och R.S. Schofield (1981) The Population History of England, 1541-1871: A Reconstruction (Harvard UP, 1981).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar