En klassisk debatt i historia och ekonomisk historia handlar om hur man ser på småbönder (peasants) i det förindustriella samhället: vad som motiverade dem, hur de tänkte om ekonomiskt agerande, och ifall de var profitmaximerande i modern mening eller inte. Den ryska ekonomen Chayanov lade fram den klassiska teorin om "the peasant economy", där han hävdade att småbönderna inte var vinstmaximerande och spenderade överskott på fester och annan lyxkonsumtion. På 1970-talet hävdade debattörer som antropologen James Scott att småbönderna har en "moralisk ekonomi" som sätter upp mentala spelregler för deras agerande, och som kraftigt skiljer sig från modern kapitalistisk vinstmaximering. Enligt Scott är småbönderna sviktigaste mål att maximera säkerhet och min9imera risk ("safety-first principle"). Inom byn finns starka sociala normer och ett samarbete. Mot denna teori hävdade S.L. Popkin i sin artikel "The rational peasant: The political economy of peasant society" från 1980 att småbönderna visst var rationella ekonomiska agenter.
Det finns en mängd empiriska studier i dessa frågor, där t ex Philip Hoffman (1996) för Frankrikes del företräder rationalitetsperspektivet medan Henningsen (2001) för Danmark hävdar safety first-perspektivet. Robert Brenner hävdade i sitt klassiska paper om övergången till kapitalism 1977 att det var storgodsägarna som var drivande i att rationalisera jordbruket medan småbönderna inte kunde göra det (även Thoel 2001, van Bavel 2001). Brenner hävdade i ett senare paper från 2001 att småbönder visserligen i vissa delar av Nederländerna varit drivande, men att de då hade blivit tvingade till det. Hoffman (1996) och de Vries (2001) hävdar tvärtom att mentaliteten inte hindrade småbönderna, utan att det var juridik och tillgång till resurser och marknader som höll dem tllbaka. I motsats till Brenner argumenterar de Vries (2001) att marknaden inte ökar risken utan tvärtom minskar risk för småbonden, då variationer i skördar var än större än variationer i inkomster från marknader.
I det svenska fallet såg Eli Heckscher (1949) storgodsägarna som ledande i jordbrukets framsteg och småbönderna som konservativa och obenägna till förändring. Enligt Heckscher betalade Sverige för bondeståndets relativa frihet med ekonomisk efterblivenhet. På 1970- och 80-talen kom dock ny forskskning som hävdade att efter det stora nordiska krigets slut 1721 så lättade skattebördan på bönderna och de fick behålla mer av sitt överskott (Herlitz 1974), blev en mer socialt differentierad grupp, och investerade också tillbaka överskott i nyodling och dränering, vilket krävde att man började anställa lantarbetare (Winberg 1975, Gadd 1983) (s 395). Mellan 1750 och 1850 skedde en jordbruksomvandling i Sverige med flera inslag: ökade inkomster och ökad social differentiering i bondeklassen, växande kreditmarknader, teknologisk förändring, lokala investeringar i utbildning (före folkskolan blev obligatorisk), och ökade marknadsinslag. (s 396) En del hävdar dock fortfarande den traditionella synen att det var storgodsägare som ledde utvecklingen: Möller (1989), Löfgren (1980), och populärhistorikern Bokholm (1998).
Patrick Svensson, ekonomisk-historiker i Lund, ställer i sin artikel "Peasants and entrepreneurship in the nineteenth-century agricultural transformation of Sweden" från 2006 de två perspektiven emot varandra när han studerar bönders deltagade i enskiftet, utbildning och jord- och kreditmarknader i fem skånska socknar från 1800 till 1870. Hans viktigaste resultat är att en del av småbönderna var drivande i moderniseringen av jordbruksekonomin: sökte om skifte av byns jord, lånade ut pengar, investerade i lokala skolor osv. Stjärnan i undersökningen är bonden Jeppa Christensson i Västra Karaby socken, som redan 1798 ansökte om enskifte -- enligt lag var hela byn tvungen att skiftas om en bonde ansökte om det. I hela Skåne var 2/3 av jorden skiftad 20 år efter enskiftets införande (s 402), vilket tyder på många lokala initiativ. Svensson gör en kvantitativ analys av vilka som var mer benägna att andra att ansöka om skifte i hans fem socknar, och finner att de som sökte om skifte var mer läskunniga, mer adliga, och hade större ägor, 0.5 mantal snarare än 0.38 som de som inte sökte hade (s 404). Antalet mellanstora gårdar växte efter skiftet men också antalet ohållbart små, vilket Svensson definierar som mindre än 1/16 mantal: han menar att en familj inte kunde försörja sig på en så liten gård (406f). Också samtida betraktare anmärkte att ojämlikheten hade ökat efter skiftet -- men å andra sidan var denna sociala polarisering som Winberg och andra påpekat ett drag av hela perioden 1750-1850 så kanske inte i sig orsakat av skiftena. Jordmarknadernas expansion gynnades av friköpsreformer för kronobönder 1789 och för frälsebönder 1809 (s 409), såväl som enskiftet som gjorde det enklare att dela upp en gård inom familjen.
Svenssons slutsats kan sammanfattas som, contra Chayanov/Scott/Brenner: "Peasant farmers in Scania did not demonstrate a conservative attitude toward change." (419)
Referens
Patrick Svensson (2006), "Peasants and entrepreneurship in the nineteenth-century agricultural transformation of Sweden", Social Science History 30(3): 387-429.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar