Ojämlikhet i Sverige 1700-1914

Johan Söderberg ger i bokkapitlet ”Inequality in Sweden 1700–1914” en översikt över ojämlikheten i Sverige mellan ca 1680 och 1914. Han konstaterar på första sidan att Williamson i sitt nya arbete (1985) fokuserat på inkomstojämlikhet men fokuserar själv på förmögenhetsfördelning eftersom "the more we focus on pre-industrial and agrarian conditions, the less relevant will an income approach be" (s 58). Anledningen är att i det förindustriella samhället var en majoritet av befolkningen självägande bönder som producerade för egen subsistens och alltså inte levde på lönearbete och inte omsatte sin produktion i priser och löner. Då är ojämlikheten i (jord)ägande mer relevant än ojämlikheten i inkomst.

Den enda systematiska studien av ojämlikhet 1680-1715 är Kekke Stadins avhandling om borgare i småstäder, Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar (Uppsala, 1979). Stadin finner ökande ojämlikhet genom att storborgarna växer till sig. Men det fanns 1715 i Sverige färre än 20 städer i Sverige med över 1000 bosatta och det är agrar ojämlikhet som utgör större delen av den totala ojämlikheten då. Om detta finns dock inga studier. Reduktionen innebar en minskning av ojämlikheten, större än vad Heckscher antog, men å andra sidan så ägde 1750 fortfarande 0.5 procent av befolkningen 33 procent av jorden (S Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865).

Den enda hypotesen om agrar ojämlikhet 1715-1850 kommer från Maths Isacson som studerat en socken (parish) i Kopparberg. Ser ökad homogenitet och minskad ojämlikhet från slutet av 1600-talet och genom 1700-talet. Den andra fasen kommer med början av agrara revolutionen i början av 1800-talet. Produktionen växte snabbare än tidigare och mer jord togs i anspråk. Isacson ser skalfördelar här. Större ojämlikhet 1850 än 1715. En u-kurva med botten ca 1800. Christer Winberg som studerat socknar i Skaraborg ser annan bild. Söderberg finner för socknar i södra Sverige ökande ojämlikhet mellan 1821 och 1862. Herlitz finner i Skaraborg från 1730-talet till 1770-talet den homogenisering som Isacson ser i Kopparberg. Morell finner i fem socknar i Stockholms och Västmanlandslän 1770-1825 ökande ojämlikhet i jordägande. Söderberg räknar utifrån Enequist (1937) ut toppdecilens andel och gini i Luleå socken 1543, 1750 och 1824.Överlag verkar Isacsons hypotes om minskande ojämlikhet under 1700-talet inte stämma, i vilket fall inte under århundradets andra hälft. Det är också viktigt att beakta tillväxten av en icke-ägande (proletär) agrar klass efter 1750, särskilt 1800-1870; denna tillväxt innebär ökande ojämlikhet och polarisering (se studier av Christer Winberg, Sture Martinius, Johan Söderberg).* Om 1750 0.5 procent stod för 33 procent av jordägandet så stod 1865 2.5 procent för 29 procent av ägandet av "landed property" (Martinius, Jordbruk och ekonomisk tillväxt i Sverige 1830-1870, Göteborg 1970). Mellan 1750 och 1865 verkar alltså en viss minskning av ägandeojämlikheten i toppen ha skett.

Från och med 1810 värderades fastigheter årligen (som data använts t ex i Adamson, Järnavsättning och bruksfinansiering 1800-1860, Göteborg 1966, och Martinius, Peasant Destinies, Stockholm, 1977). I Stockholm finns data också för 1716, 1737, 1787 och 1799. Söderberg får fram en ägande-ginikoefficient för Stockholm 1715 på 0.78, 1799 på 0.7, och 1845 på 0.68 (s 68, tabell 2). Det ser alltså ut som att det sker en viss utjämning, särskilt mellan 1715 och 1799. Detta stämmer också överens med Lee Soltows studie av de dödas ägande, som Söderberg dock kritiserar för att inte studera den bristande täckningen (s 68 n23).

Det var framför allt ståndspersonernas (persons of standing)** andel av ägandet som minskade: från 74 procent 1715 till 35 procent år 1845. I gengäld ökade köpmännens och hantverkarnas andelar kraftigt. Underklassen ägde föga: bara 3 procent år 1845. År 1715 var 9 av de 10 största ägarna adliga men 1799 var bara 3 av de 10 största adliga (från familjerna De Geer, Cronhjelm och Rosenadler). Den största ägaren då var Carl Gustaf Apiarle som ägde den största textilmanufakturen i Stockholm. År 1845 innehöll topp 10-listan tre adelspersoner (från De Geer, Nordenfalk och Stael von Holstein) och den största ägaren var en doktor, M.C. Retzius. Eli Heckscher i sin klassiska tolkning av Sveriges ekonomiska historia (Svenskt arbete och liv) såg 1700-talet som en köpmännens tid (i Stockholm representerade framför allt av den s.k, skeppsbroadeln) och småböndernas tid. Heckscher såg däremot ingen viktig roll för urbana manufakturer utan såg 1800-talets industrialisering snarare som rotad i landsbygdens "cottage industry". Här förebådade hans tolkning Lennart Schöns (1979, Från hantverk till fabriksindustri). Söderberg ser i sin undersökning av Stockholm i huvudsak stöd för Heckschers analys, även om han gör den lite mer sofistikerad med distinktioner mellan grupper inom klasserna (s 72f).

Perioden 1850 till 1914 behandlas mindre utförligt i Söderbergs översikt. Det finns starka bevis för att inkomstojämlikheten minskade under perioden men mindre information om ägandet. Studier av industristäder visar att andelen låginkomsttagare minskade och andelen mellaninkomsttagare ökade (Öhngren, Folk i rörelse, Uppsala 1974; Söderberg och Lundgren, Ekonomisk och geografisk koncentration 1850-1980, Lund 1982). Bengt Berglunds studie av tre fabriker (Industriarbetarklassens formering, 1982) visar minskad lönespridning under 1800-talets tre sista decennier.*** Facken ville minska löneskillnaderna men kan pga sin svaghet inte ha spelat någon större roll: "the fairly weak unions can only marginally have affected the overall industrial pay structure at least before World War I" (s 75). Söderberg menar av någon oklar anledning att avagrariseringen av industriarbetarklassen bidrog till minskade löneskillnader, samt att även mekaniseringen gjorde det (s 75). Men mycket är oklart. "The Williamson hypothesis of industrialization bias, stressing that industrialization in the early phase was more capital and skill intensive than later on, is worth pursuing. In comparison with Britain, the early spread of literacy in Sweden may well have promoted a higher skilled labour supply response." (76) Han visar med data från Bagge et al (Wages in Sweden, 1933) att löneskillnaden mellan kvinnliga och manliga tjänare minskade mellan 1865 och 1910, och att detsamma gällde mellan unskilled och skilled arbetare på statenbs järnvägar mellan 1890 och 1910.

Williamson och Lindert (American Inequality, 1980) säger för USA att ojämlikheten verkar ha varit stabil på 1700-talet. Mellan 1820 och 1860 ökar ojämlikheten, därefter verkar stabilitet ha rått. Det brittiska mönstret såsom studerat av Williamson (1985, men se Feinsteins kritik) verkar annorlunda: en ökande ojämlikhet från slutet av 1600-talet till mid-Victorian era med särskilt skarp ökning ca 1820-1850, och minskning efter 1860-talet (s 77). Söderberg relaterar lite mekaniskt -- utan att diskutera vilka de kausala mekanismerna egentligen bör vara och huruvida man kan anta att de var närvarande också i Sverige eller ej -- detta temporala mönster med Sverige och säger att där liksom i de två andra länderna står årtiondena före 1860 ut som ökande ojämlikhet och i övrigt ser det svenska mönstret mer ut som Storbritannien än som USA. (s 78) Sverige är också mer likt UK än USA på så sätt att utjämningen börjar tidigare -- slutet av 1800-talet -- i de två förstnämnda länderna. Söderberg lägger fram en extremt preliminär hypotes om en S-formas ojämlikhetskurva från 1500- till 1900-talet i Sverige, i början baserat bara på data från Luleå och senare delen av 1700-talet baserat på Isacsons hypotes som som vi sett fått svagt stöd. "Abundant pre-nineteenth century sources relating to  the distribution of resources in agrarian as well as urban society allow it to be checked."


Fotnot
*Andersson och Gunnarsson (2004: s 12) ser en ökad jämlikhet -- möjligtvis jämlikt fördelad fattigdom -- i att 1815 mer än hälften av skattad jord ägdes av självägande bönder. Det är dock inget särskilt seriöst argument för de har ingen bra jämförelse bakåt i tiden; de konstaterar att antalet jordbruk ökade med över 20 procent 1750 till 1815 men säger i samma mening att befolkningsökningen var än större, vilket ju i enlighet med Winberg, Martinius och Söderberg kan tolkas som ett uttryck för att jordbruksproletariatet växte (med en ökande effekt på ojämlikheten).
De har också (s 16) en intressant diskussion om kopplingen mellan inkomstfördelning och frågan om huruvida industrialiseringen av Sverige var exportledd, som Lennart Jörberg (1973) hävdade, eller hemmamarknadsledd, som Lennart Schön (1979) kontrade med. Mer jämlikhet och starkare köpkraft i de inhemska undre samhällsskikten skulle innebära större efterfrågan på inhemskt tillverkade varor.
**Söderberg förklarar begreppet ståndsperson så här: "The ståndsperson concept (from GErman Standesperson) refers to persons of high extraction and particularly those standing above the burhger and peasant estates. Nobles and priests were included, but from the later 18th century the concept also was taken to comprise growing number of non-noble iron masters, officers, doctors, etc." (s 69n25)
***Söderberg refererar också till Lasse Cornells studie av sågverksarbetare i Sundsvall 1860-1890, T Svensson om varven i Göteborg, NG Lundgrens skogsarbetare i Lule älvdal 1870-1970 och K Morgers studie av järnbruket Skebo bruk under 1870-talet.

Referens
Johan Söderberg, ”Inequality in Sweden 1700–1914”, i K. H. Jarausch and W. H. Schroeder (eds), Quantitative History in International Perspective (Stuttgart, 1986).

 - - -
tidigare om ojämlikhet i Sverige före 1900: fattiga och rika i Sverige 1805-1855 av Soltow, Ohlsson et al med förmögenhetsfördelning sedan 1800, BNP och reallöner sedan 1540 utifrån Edvinsson och Söderberg