Inkomstfördelning i Stockholm 1730-1810

Ekonomisk-historikern Erik Lindberg använder i artikeln "Mercantilism and urban inequalities in eighteenth-century Sweden" skattedata från Stockholm från vart tioende år från 1730 till 1810 för att räkna ut inkomstfördelningen bland borgare. Det högsta antalet skatteuppgifter för ett år är 1941 och det lägsta 1630 (s 8). Skattelistorna inkluderar inte inkomsterna som skatten bygger på så den betalda skatten får användas som ett indirekt mått på inkomsterna. Skatten som används är den skatt, ordinarie kontributionen, som köpmän (merchants) och hantverkare (artisans) betalade för att få vara med i gillesystemet. Denna skatt byggde på deras inkomster i borgerliga verksamheter i Stockholm. Cirka 75 yrken inkluderas varje år. Materialet är inte särskilt användbart för att få en bild av absolut levnadsstandard, eftersom de rikaste borgarna hade stora inkomster från  hyror och fastigheter vilka inte var del av skattebasen för ordinarie kontributionen. Mer användbart är det för relativa inkomster inom borgarklassen, tyckte även Ernst Söderlund som tidigare använt materialet (Stockholms hantverkarklass 1720-1722, 1943). (s 9) Söderlund gissade att skatten var progressiv men progressiviteten var okänd. Brolin (Hattar och mössor i borgarståndet 1760-1766, 1953) misstänker snarare ett regressivt mönster. Med tanke på att uppgifterna här som sagt underskattar inkomsterna för de rikaste bör man ha i åtanke att uppskattningen av inkomstojämlikheten blir något för låg (s 9f).

Lindberg skattar Lorentzkurvor och ginikoefficienter för vart tionde år 1730-1810. Ginikoefficienterna och toppfraktiler syns i tabellen nedan.

Det ser ut som att inkomstojämlikheten bland borgarna i Stockholm ökar på 1750-talet och därefter förblir på den nya nivån, runt 0.6 istället för runt 0.55 som tidigare. Ojämlikehten peakade 1800 och minskade därefter till 1810: så minskar t ex toppercentilens andel från 18 procent år 1800 till bara 12 procent år 1810. Lindberg redovisar också separata skattningar för grupperna köpmän (merchants), hantverkare (artisans) och handlare (retailers). Det verkar som att det framför allt är spridningen mellan köpmän som driver den större bilden. Den minskade inkomstojämlikheten bland borgare mellan 1800 och 1810 kan möjligtvis förklaras med förlusten av Finland. Kurt Samuelsson (1948) har dock hävdat att handeln med Finland inte skadades förrän på 1830-talet. (s 17) Viktigare för förändringen mellan 1800 och 1810 är antagligen Napoleonkrigen

Lindberg jämför sina resultat med Söderbergs för fastighetsägandet i Stockholm 1715 och 1799. Söderberg fick fram en ägandegini på 0.78 år 1715 och 0.70 år 1799, men som han också påpekade är 1715 egentligen inget bra jämförelseår med tanke på att krig pågick och ojämlikheten antagligen var ovanligt stor. Lindberg menar att den mycket ojämlika inkomstfördelningen under 1700-talet upprätthöll ojämlikheten i ägande (s 15).

Han spårar en anledning till de stora toppinkomsterna till transportinkomster från handelsflottan; medan Stockholms ekonomi i stort stagnerade under 1700-talet så såg handeln god utveckling (s 16). En anledning till detta var Sveriges neutralitet, en annan protektionistisk lagstiftning för skeppstransporter till och från landet från år 1724. Lindberg menar att köpmännens inkomstfördelning varierade mer än vad hantverkarna och de handlandes gjorde eftersom köpmännen var inblandade i den internationella handeln vilket de andra två grupperna inte var (s 16). På 1780-talet hade Sverige världens femte största handelsflotta, så kapaciteten var stor. Som en sidoanmärkning säger han också här att om inte Sverige mellan 1748 och 1846 hade satt en maxbegränsning på hur mycket järn som fick exporteras så hade inkomsterna från järnexporten vuxit mycket fortare då Englands import av järn tripplades mellan 1720 och 1800. Hade inte regleringen funnits hade vinster från handelsflottan kunnat återinvesteras i järnproduktion (s 18). Lindberg ser 1700-talets ökade ojämlikhet som rent-seeking av eliterna, som gjorde stora vinster på handeln utan att investera i ökad produktion. (s 18) "The Swedish mercantilism certainly led to growth in small protected sectors, such as foreign trade and shipping, but the capital gains these measures entailed had small spillover effects on other sectors, as indicated by the stagnating urban labour market, the rigid urban guild system and the artificially stagnant but highly profitable rural iron industry." (s 18f) Lindberg ser 1700-talet som utmärkt av en "policy of enrichment of the rich and impoverishment of the poor".

Referens

Erik Lindberg (2007) Mercantilism and urban inequalities in eighteenth-century Sweden, Scandinavian Economic History Review, 55:1, 1-19