Nyliberalismens båge

I Annual Review of Sociology 2012 presenterar sociologerna Miguel A. Centero (Princeton) och Joseph N. Cohen (CUNY), författarna bl a till Global Capitalism (2010), sin analys av nyliberalismen. Deras artikel börjar så här:

"For more than three decades, neoliberalism reshaped the global political economy. Broadly, neoliberalism stresses the necessity and desirability of transferring economic power and control from governments to private markets."

Nyliberalismen föddes i 1970-talets ekonomiska kris och fick sin starkaste spridning efter det kalla krigets slut, menar de. De utvecklar tanken ovan om hur marknadens expansion är kärnan i det nyliberala projektet:

"Neoliberalism sought to dismantle or suppress extramarket forms of economic coordination (Amable 2011). Concretely, its policies involved the elimination of institutionalized post-Depression and post–World War II policy conventions, such as redistributive taxation and deficit spending, controls on international exchange, economic regulation, public goods and service provisions, and active fiscal and monetary policies (Centeno and Cohen 2010, Gwartney et al. 2010, Miller and Holmes 2011). It opposed such policies because they infused noneconomic or political considerations into economic activity, while the rule of markets was viewed as conforming to essentialist and universal principles."

Utifrån tidigare forskning (Larner 2009, Mudge 2008) vill de utveckla tre olika synsätt på nyliberalismens båge: (a) den tekniska policydebatten om ekonomisk politik, (b) "an institutionalized crisis containment strategy involving political choices and power", och (c) ett hegemoniskt systems utveckling.

(a) efter Depressionen och WW2 tog regeringarna på sig större ansvar för att stävja kapitalismen och garantera välfärd åt befolkningarna. Den offentliga sektorns andel av BNP växte (Tanzi och Schuknecht 2000). Detta kunde ske bla pga Bretton Woods-systemets kontroll över internationell ekonomisk aktivitet (Ruggie 1982). På 1970-talet föll BW när USA fått problem med produktiviteteten och betalningsbalansen, och 1973 kom oljekrisen som orsakade inflation i Väst. Policymakers vände sig till marknadsliberalism som kur. Högersvängen i politiken lyckades sänka den höga inflationstakten. Samtidigt avreglerades marknader, notabelt finanssektorn som växte, blev mer komplex och mäktig, och en viktigare källa till instabilitet (Carruthers och Kim 2011, Davis 2009, Epstein 2004, Foster 2007, Krippner 2005, 2011). Enligt Centero och Cohen förde politiker i USA och Storbritannien underfinansieringspolitik kombinerad med ökad belåning som ökade den ekonomiska aktiviteten på kort sikt. (s 320) På 1980-talet ledde avregleringar, finansialisering och ökad belåning också till ökad instabilitet i Syd, t ex Mexiko; det känns dock som att C och C här skarvar lite väl mycket och förbiser de inhemska krafternas betydelse för 80-talets skuldkriser. Från detta marscherar de i vilket fall raskt vidare till 1990-talet öppnande av globala marknader och nya rörlighet för företag att förlägga produktionen till de mest profitabla platserna. De menar att kritiker som Rodrik på 90-talet pekade på att Latinamerika, som gått längst med nyliberala policies, inte fick bättre tillväxt av detta, och att kritiken växte efter kriserna i slutet av 90-talet, som Asiens finanskris 1997 och Rysslands dito. Centera och Cohens analys av nyliberalismens tillväxtmodell (s 322) ligger mycket nära Colin Crouchs idé om "privatiserad keynesianism", men de refererar konstigt nog inte till Crouch.

(b) Centero och Cohens skildring av nyliberalismens politik ligger egentligen ganska nära deras skildring av dess ekonomi: också denna börjar med 70-talskrisen och svårigheterna med att lösa dess problem inom det dåvarande ekonomisk-politiska paradigmet (s 323). Mer specifikt är att de också lyfter fram fackföreningsrörelsen (labor) försvagning. Och en diskussion om hur valpolitiken förändrades, där de bl a hävdar att:

"The disintegration of the domestic political compacts that had dominated in the postwar period presented a situation in which new policies could be advocated and new alliances forged (Hay 2005, Katz 2010, Pierson 1994, Pierson and Skocpol 2007, Quinn and Toyoda 2007). The rise of what we might call the charismatic right (Berlinski 2008, Hayward 2010) was accompanied by the wholesale retreat of the traditional electoral left. This included a rejection of the left by significant parts of the middle class, including the betterpaid sectors of the working class. In part a pragmatic response to a string of defeats, a reaction to structural changes in the global economy, and a generational transfer of power, the elaboration of third-way Clintonism and New Labour removed any political challenge to domination by the market-centric rhetoric of the right (leading Margaret Thatcher to claim that Tony Blair’s victory was her greatest triumph!) (Driver and Martell 2006, Giddens 1998, Hale 1995, Ryner 2010)." (s 324)

De tar New Labour och Clintondemokraternas som emblematiaska exempel på hur vänsterpartier gick högerut eller mot mitten. De menar att nyliberalismen inte innebär att staten slutat spela roll (s 325). Globalt menar de att ett skifte skett på två sätt. Ett, "a radical change in the postwar balance of power between domestic voters and global interests" (Shefner och Fernandez-Kelly 2011). Här inkluderar de finanssektorns växande inflytande och globalisering. Två, en förändring av geopolitiken. Men också i denna sektion glider de in på växande inkomstojämlikhet, något som kanske snarare har med ekonomin att göra (sektion a). Kopplingen mellan geopolitik, inhemsk politik och inkomstojämlikhet förklaras inte helt glasklart, och framställningen är också anglosaxiskt centrerad.

(c) nyliberalismen som kulturellt projekt. Här fokuserar de på ideologi och hegemoni, inte kultur i snäv bemärkelse, utan på nationalekonomins omvandling och "marknadsfundamentalismen".

I sina slutsatser diskuterar Cohen och Centrero kortfattat konsekvenserna av den nuvarande krisen för nyliberalismen. De menar att hegemonin inte kommer att förbytas, men att däremot de fördelningpolitiska konflikterna inbyggda i all ekonomisk politik kommer bli tydligare i perioden efter krisen (s 332). De menar också att enskilda staters policyutrymme kommer minska ytterligare när den globala ekonomiska integrationen går vidare, samt att miljöns begränsningar på tillväxten kommer vara tydligare. De menar att nyliberalismen idag inte är särskilt populär, men att det inte heller finns några tydliga alternativ.

Referens

Miguel A. Centero och Joseph N. Cohen, "The Arc of Neoliberalism", Annual Review of Sociology 2012.