Ekonomisk-historikern Ewout Frankema säger i början av sin artikel "Reconstructing labor income shares in Argentina, Brazil and Mexico, 1870-2000" att inkomstfördelningsforskningen om Latinamerika som velat gå längre tillbaka än 1970-talet tagit två vägar. Ett, forskare som Bértola och Milanovic har tagit fram benchmark-år av inkomstfördelning utifrån folkräkningsdata och sociala tabeller. De har fått fram data för åtminstone enstaka år i början av 1900-talet, sena 1800-talet, och t om i vissa fall slutet av 1700-talet. Den andra vägen har varit att konstruera tidsserier över löner, löne/jordräntaratios och BNP för att kunna visa på trenderna i fördelningen mellan produktionsfaktorerna. Detta har bl a Williamson (1999), Bertola (2005) och Prados de la Escosura (2005) gjort. För en del latinamerikanska länder finns nu löne-jordränteserier djupt tillbaka i 1800-talet. Syftet med denna artikel är att bidra till tidsserieapproachen genom att konstruera löneandelar för Argentina, Brasilien och Mexiko.
Löneandelen är ett mått på ojämlikhet, säger Frankema med referens till Soltow och van Zanden 1998, Lindert 2000 och Morrisson 2000, eftersom arbetsinkomster tenderar att vara mycket mer jämt fördelade i befolkningen än vad kapitalinkomsterna är (s 344f). Före 1914, eller kanske före 1929, kan man utgå ifrån att den funktionella inkomstfördelningen förklarar det mesta av den personliga inkomstfördelningen, säger Frankema. På 1800-talet var alla tre ekonomierna studerade här jordbruksekonomier och det är då fördelningen mellan arbete och jord(ägare) som är det centrala måtet; under 1900-talet industrialiserades de och man behöver då en annan indikator.
De tre länderna har valts för att de är de största ekonomierna i Latinamerika, och för att det finns data att arbeta med (s 346).
Williamson (1998, 1999, 2002) och Bértola och Williamson (2006) har tagit fram tidsserier för ration av arbetarlöner till BNP per capita för Argentina, Brasilien, Colombia, Mexiko, Kuba och Uruguay mellan 1870 och 1940. Williamson visar att det inträffar en strukturell brytpunkt 1914-20. Före den brytpunkten gynnades kapitalägare och landägare, men vid 1914-20 vände detta till att löntagarna tjänade mer. Frankema använder löneserierna från Williamson men kollar på ration lön till BNP per sysselsatt för att direkt mäta relationen mellan långsiktiga löne- och produktivitetsförändringar, och undvika att demografin påverkar nämnaren (s 347). Han är intresserad av separata sektorsförhållanden: den rurala sektorn, den urbana formella sektorn, och den urbana informella sektorn.
Lönedata saknar en del år och då gör Frankema linjära interpolationer (s 352). Därför är serierna lämpliga för att diskutera långsiktiga trender, men inte kortsiktiga fluktuationer. BNP per sysselsatt är faktiskt BNP per person i arbetskraften, vilket inkluderar arbetslösa, men Frankema menar att många som officiellt är arbetslösa ändå är aktiva i den informella sektorn (s 353).
För alla tre länder presenterar Frankema en mängd olika löneserier -- för urbana arbetare, lantbruksarbetare, osv. I Argentina var de urbana lönenivån som procent av BNP per arbetare relativt hög år 1870 på 88 procent och sjönk därifrån kontinuerligt fram till 1918 då den bottnade på 39 procent. Därefter ökade den under 20-talet och nådde en tillfällig peak i början av 30-talet. Till det sena 50-talet låg den runt 70 procent. Under 60-70-talen sjönk den till ungefär 60 procent och de tidiga åren under militärjuntan 1976-77 sjönk den kraftigt. Från 1982 återhämtade lönerna sig och 2000 var lönen som procent av BNP per arbetare tillbaka på 50-talets nivåer, runt 70 procent (s 355). I Brasilien var lönen relativt till BNP per arbetare relativt hög år 1900, sjönk under 00- och 10-talen, och låg därefter rätt stabil fram till 1960-talet varpå den minskade under 60- och 70-talen. I Mexiko sjönk Williamsons arbetarreallön/BNP per capita rätt kontinuerligt mellan 1870 och 1910, från 70 procent till 20 procent(!), men vände sedan trenden med en kraftig ökning till 60 procent 1930 och därefter en minskning igen under 30-talet.
Löneandelsserierna är föga förvånande behäftade med en hel del problem och begränsningar. Före 1940 bygger uppgifterna om arbetskraftens storlek i de olika sektorerna på decennievisa folkräkningar (just som i Sverige före 1913), och däremellan interpoleras (s 357). Skattningar av den informella sektorns storlek före 1930 extrapolerar Frankema linjärt utifrån antagandet att den började på 10 procent av totala arbetskraften i Argentina 1913, 5 procent i Mexiko 1900 och 5 procent i Brasilien 1920. Med egenföretagare är det också problematiskt att beräkna löneandelar eftersom deras inkomster i nationalräkenskaperna räknas som "operating surplus". För att beräkna hur stor del av detta som ska räknas som arbetsinkomst tillskriver Frankema var och en av dem samma "lön" som den urbana minimilönen, och räknar inkomster utöver det som kapitalinkomster. BNP-statistiken är tilförlitlig år för år, men eftersom arbetskraftuppgifterna är för vart tionde år i början av perioden lämpar sig inte de beräknade löneandelarna för diskussion om kortsiktiga fluktuationer. Därför redovisar Frankema i alla diagram förutom serien också en femårssnittsversion.
Serien för Argentina varierar mellan 29 och 62 procent med ett medelvärde på 49,5. Mexikoserien varierar mellan 21 och 48 med ett medelvärde på 34,5. Och Brasilienserien varierar mellan 32 och 60 med medelvärde på 45,9. Diagrammet nedan visar Frankemas serie för Argentina 1913-2000, och tre alternativa serier från finansdepartementet, centralbanken och Beccaria (1991).
Serien bottnar 1916-17 men varierar annars mellan 1920 och 1960 mellan 50 och 60 procent. På 70-talet ser den ett bisarrt djupt fall ner till 30 procent, men återhämtar sig under 80- och 90-talen, upp till mellan 50 och 60 procent igen. Förutom 1985-89 rör sig Frankemas serie på samma sätt som de andra tillgängliga serierna. Fallet 1976-77 förklarar Frankema med Videlaregimens politik för att stoppa inflationen efter kuppen 1976, där man bland annat införde ett lönestopp. Löntagarnas position var svag i slutet av 70-talet och början av 80-talet (Lewis 1990).
Kevin O'Rourke och Jeffrey Williamson (1999) har hävdat att reallönernas utveckling var svag före 1914 men därefter vände. De förklarar detta med en atlantisk faktorprisutjämningsprocess (jfr Prado 2010 om Sverige), med en globaliseringsprocess före 1914 och deglobalisering under mellankrigstiden. Frankema menar dock att för Argentina och Mexiko stämmer timingen i vändpunkten inte med O'Rourke och Williamsons hypotes. Han menar att politiken och fackföreningar var viktiga (s 361). I Brasilien sjönk löneandelen före mitten av 30-talet, vilket kan vara ett uttryck för en relativt svag arbetarrörelse och en stark position för jordägarna.
I Argentina och Mexiko (särskilt efter den mexikanska revolutionen) var pressen på eliten för reformer starkare än vad den var i Brasilien, menar Frankema. "However, the question regarding the extent to which deliberate wage policies were responsible for the reversal of the labor income share warrants further research." (s 361)
I Mexiko sjönk löneandelen under 40-talet, vilket den inte gjorde i Argentina eller Brasilien. Hanson (1971) förklarar detta med Mexikos geopolitiska position under andra världskriget; USA:s efterfrågan på mexikanska industriprodukter ökade väldigt kraftigt och plötsligt, och under en situation med hög inflation höll inte lönerna takten med produktiviteten.
Löneandelen ser otippat hög ut i Brasilien under mitten av 1900-talet, jämfört med de andra två länderna. Frankema förklarar detta med att minimilönen var hög och att industrilönerna var höga. Han menar också att de datapunkter med ginikoefficienter som finns från den tiden antyder att inkomstojämlikheten faktiskt var lägre i Brasilien då än senare (s 362). Men Frankema menar också att industrilöneserierna kanske är orepresentativa och att han därför överskattat löneandelen under 50-60-talen.
Den stora frågan om utvecklingen menar han är varför löneandelen föll under så lång tid under 1900-talets andra halva i Brasilien och Mexiko, och inte gjorde det i Argentina (s 362). Han börjar med att konstatera att löneandelarna i de här länderna peakade under åren med ISI-politik och populistiska regimer, som Péron i Argentina och Vargas i Brasilien, som sökte stöd i arbetarklassen och därför hade incitament att stödja löneutvecklingen. Topparna nåddes i Argentina under 50-talet, i Brasilien runt 1960, och i Mexiko i mitten av 70-talet. Frankema menar att denna lönepolitik bara var hållbar ett tag, och att den sprack när den urbana arbetskraften växte snabbt och klyftan mellan insiders (i facket) och outsiders växte (s 363). I Brasilien började löneandelens långsiktiga fall 1961, under Goulartregeringen som ersatte Kubitschekregeringen som fallit under recession och stigande inflation. 1964 ersattes Goulart av en militärdiktatur som varade till 1985. Militärdiktaturen införde lönestopp och en striktare ekonomisk politik och penningpolitik. I Mexiko började löneandelens långsiktiga fall 1976. Landet var i ekonomisk kris 1976. Portillo ökade statens utgifter, finansierat med oljeinkomster, men lönerna höll inte takten med produktiviteten och 1982 hamnade landet i skuldkris. Efter 1982 fördes en ekonomisk politik utifrån IMF:s rekommendationer och ojämlikheten ökade. Utifrån dessa resonemang kan man dock fråga sig varför Argentinas brytpunkt 1975 inte ledde till en liknande lång period av fallande löneandel. Frankema menar att detta beror på frånvaron av en demografisk övergång i det landet; befolkningen ökade inte så snabbt och rural-urban migration var inte på Brasiliens eller Mexikos nivå (s 366). Inte heller inkomstojämlikheten mätt med gini-koefficienten ökade så mycket i Argentina (där den varierade mellan 0,43 och 0,49) som i Brasilien eller Mexiko där den nådde nivåer på 0,61 och 0,59.
Referenser
Ewout Frankema, "Reconstructing labor income shares in Argentina, Brazil and Mexico, 1870-2000", Revista de Historia Económica / Journal of Iberian and Latin American Economic History, 2010.
Lewis, P.H. 1990. The Crisis of Argentine Capitalism. University of North Carolina Press.
LINDERT, P. H. (2000): «Three Centuries of Inequality in Britain and America», in A. B. Atkinson, and F. Bourguignon (eds), Handbook of Income Distribution, vol. 1. Amsterdam: Elsevier North-Holland, pp. 167-216.
MORRISSON, C. (2000): «Historical Perspectives on Income Distribution: The Case of Europe», in A. B. Atkinson, and F. Bourguignon (eds), Handbook of Income Distribution. Amsterdam: Elsevier North-Holland, pp. 217-260.
SOLTOW, L., and VAN ZANDEN, J. L. (1998): Income and Wealth Inequality in the Netherlands, 16th-20th Century. Amsterdam: Het Spinhuis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar