Det nya och slående med VoC för tio-femton år sedan var enligt Thelen att de knöt ihop flera instiutionella områden, såsom arbetsmarknadsrelationer och finans (s 138). Hon menar att det idag råder enighet inom jämförande politisk ekonomi om vilka institutioner som är intressanta: arbetsmarknadsregimen, finansiella sfären, "corporate governance", välfärdspolitiken, och utbildningssystemet (s 140). Givet detta är det något förvånande att det finns så stora analytiska skillnader mellan olika forskare.
Framför allt handlar det om två olika skolor: Varities of Capitalism-skolan, och deras mer lösligt grupperade kritiker. Enligt VoC så sker det inte någon konvergens, eftersom också arbetsgivare i CMEs har intresse av sådana institutioner (s 138). (Om CMEs och LMEs se Thelen 2009 och Howell 2003.) Utmaningen mot detta påstående kommer från "liberaliseringsteorin", som Thelen exemplifierar med Streeck (2009), Glyn (2006) och Howell (2003). Dessa forskare pekar på att globaliseringen av finansvärlden har minskat betydelsen av "tålmodigt kapital" på nationell nivå (Höpner), att arbetsgivare har pressat på för decentralisering av kollektivavtalssystem (Hassel 1999, Baccaro och Howell 2011), och att välfärdsstater har blivit mindre generösa och beskyddande mot svagare grupper (Trampusch, Streeck). En avgörande skillnad mellan VoC och liberaliseringsteoretikerna är att de två skolorna har helt olika uppfattningar om vad näringslivets materiella intressen är i olika materiella kontexter. Thelen skriver klargörande om liberaliseringsskolan:
"For scholars in this camp, employers everywhere inevitably seek to extend the reach of the market. The only thing that distinguished the CMEs in the past was that, for various historically contingent reasons, society had been able to resist capitalists’ efforts to break free from the political constraints imposed on them. For these authors, globalization and the attendant decline in organized labor’s power and the resurgence of neoliberal ideology bode very ill for the future of the more egalitarian forms of capitalism." (s 139)I VoC menar man däremot att arbetsgivarnas intressen är fundamentalt annorlunda i CMEs än i LMEs, med annorlunda historiska rötter (Iversen och Soskice 2009, Martin och Swank 2012). Man ser inte kapitalismvarianternas framväxt som en effekt av strider mellan arbete och kapital, utan minst lika mycket som samarbete mellan arbete och kapital; en uppfattning som grundades i historiska arbeten av Peter Swenson och Isabela Mares. Att Thelen klargör denna fundamentala analytiska skillnad så väl hänger förstås ihop med att hon själv företräder en koalitionsbaserad teori om institutioner; hon menar att institutioner inte överlever över tid genom att vara oföränderliga eller genom att reproducera de grundande koalitionerna, utan att genom att de stödjande koalitionerna förnyas (s 139).
Hur kan de två "skolorna" göra så olika tolkningar? Thelen tar exemplet med kollektivavtalssystemen, en av de centrala institutionerna i denna forskning. På 1990-talet hävdade en rad forskare att ekonomisk-strukturell förändring och ökade konflikter mellan arbetsgivare och fack skulle leda till en generell decentralisering av avtalssystemen, så som skedde i Sverige efter 1983. Detta påstådde t ex Kapstein (1996), Katz och Darbishire (1999) och Martin och Ross (1999). Men en rad studier ifrågasatte detta. Den mest inflytelserika av de tidiga var Wallerstein, Golden och Lange (1997) som med ett kvantitativt index över avtalssystem hävdade att ingen generell decentralisering hade skett. Lane Kenworthy (2001) följde upp detta med en ny studie med en egen kvantifiering av nivåer och koordinering i lönebildningen. Enligt Wallerstein et als och Kenworthys mått är lönebildningen i Tyskland -- det centrala CME-landet -- lika centraliserad idag som på 1960-talet. Men denna bild har ifrågasatts; t ex Streeck (2009) pekar på kollektivavtalens minskade täckningsgrad. Men om det bara handlade om att använda olika indikatorer så borde forskarna efter ett tag kunna enas om huruvida liberal konvergens sker eller inte. Men, säger Thelen, skillnaden i perspektiv är djupare än så; inte bara en fråga om "är glaset halvfullt eller halvtomt".
VoC intresserar sig för koordinering och olika instituioners och aktörers "coordinating capacity" (Hall och Gingerich 2009). Kritikerna är däremot inte särskilt intresserade av detta, utan är mer intresserade av solidaritet. Utifrån Streeck (2009) så kan man säga att VoC fokuserar på den "williamsonska" aspekten av institutioner, medan kritikerna är intresserade av den "durkheimianska" aspekten (s 142) (jfr Rueschemeyer 2009, s 216 om skillnaden mellan nyinstitutionalistisk ekonomi och historisk institutionalism; jfr Howell 2003).
För att komma vidare från denna förvirrade institution, där de båda lägren i viss mån talar förbi varandra, så menar Thelen att ett endimensionellt kontinuum inte räcker för att klassificera varianter av kapitalism, utan två dimensioner behövs: koordinering, och egalitarianism. Vi måste skilja på "koordinerad kapitalism" och "egalitär kapitalism", säger Thelen och pekar på att Hilferding redan 1910 såg att den tyska ekonomin då var på en och samma gång koordinerad och väldigt ojämlik (s 143). Historisk forskning visar att arbetsgivarorganisationer i några av dagens mest jämlika länder bildades för att krossa facket; att deras organisationer femtio år senare möjliggjorde egalitära utfall är en helt annan femma (Paster 2009, Kuo 2009). Koordinering och egalitära utfall har förstås ofta sammanfallit -- annars hade inte den sammanblandning som litteraturen idag dras med ha uppstått. För att starka fackföreningar ska kunna föra en egalitär lönepolitik måste det finnas en någorlunda centraliserad motpart i form av organiserade arbetsgivare; detta har Anders Kjellberg upprepade gånger visat i det svenska fallet och en rad forskare (bl a Thelen och Kume 2006) i den internationella kontexten. Hur har de två aspekterna utvecklats historiskt? Thelen tar upp två exempel, Streeck (1991) om Tyskland och Swenson (1991) om Sverige:
"Consider Streeck’s (1991) now classic analysis of “beneficial constraints”—a foundational work in the comparative political economy literature. Streeck’s argument for Germany is that politically imposed constraints blocked employers from pursuing their preferred (easier) low-wage strategies and instead, in Streeck’s memorable phrase, “forced and facilitated” their move up market into the ultimately more successful high-wage, high-value-added strategies for which they became famous. This is a story, in other words, of Durkheimian-inspired institutions with unintended Williamsonian side effects.Thelen menar att de länder som uppvisade mest egalitära utfall var de som hade nationella korporatistiska arrangemang, t ex Sverige, medan de som hade sektorsbaserad korporatism, t ex Tyskland, blev mindre egalitära om än mindre ojämlika än LMEs. Utifrån detta får vi ett kontinuum med tre typer av kapitalism:
It can also happen the other way around. As an example, consider Swenson’s (1991) revisionist account of the institutionalization of centralized collective bargaining in Denmark and Sweden. Based on an examination of the archival record, Swenson shows that the origins of this institution were rooted partly in employers’ efforts to overcome debilitating collective action problems brought about by differences in the ability of firms in different sectors to absorb or pass on high labor costs. Here is a case, then, in which institutions adopted in part for Williamsonian reasons proved (by virtue of their connection to wage leveling) to have Durkheimian side benefits. Either way, the point is that for historically tractable reasons, the institutions through which employers coordinated their activities were often empirically deeply entangled with the genesis of the institutions now associated with the more egalitarian models of capitalism."
LME -------------------- sektorskoordinerad CME -------------------- nationellt koordinerad CME
minst egalitär -------------------------------- medel --------------------------------------- mest egalitär
Detta kontinuum, säger Thelen, är som den gamla korporatismforskningens, fast "the master variable" har bytts från arbetarklassens organisering till arbetsgivarnas organisering. På 1990-talet spekulerade en del forskare, bl a Kitschelt et al (1999) i sina slutsatser, om att de nationellt koordierade CMEs höll på att konvergera mot den sektorskoordinerade modellen. Så sa också Pontusson (1997) i ett bokkapitel där han menade att Sverige gick i en "tysk" riktning. På 00-talet gick det bättre ekonomiskt för de nordiska länderna och den mest egalitära modellen fick tillbaka en del av sin lyskraft.
Thelen vill dock som sagt lämna den endimensionella typologin till förmån för en tvådimensionell, som har koordinering på den ena axeln och solidaritet/jämlikhet på den andra. Hennes typologi, med tänkta institutionella vägar inritade [1], ser då ut så här:
Här finns tre typer a liberalisering: liberalisering som avreglering (associerad med LMEs), liberalisering som dualisering (associerad med kontinentala CMEs), och liberalisering som "socially embedded flexibilisation", associerat med skandinaviska CMEs. Alla tre är de liberalisering i bemärkelsen att de innebär en expansion av marknadsrelationerna till områden som tidigare reglerats på annat sätt. Avregleringsvägen har att göra med vad Streeck och Thelen (2005) kallar "change through displacement", eftersom den innebär att förändringen sker genom att institutioner och mekanismer för arbetsmarknadsreglering helt avskaffas. Exempel på detta är avskaffandet av system med obligatoriska förhandlingar och domstolsbaserad koordinering i Australien och Nya Zeeland, och attackerna på facket i Wisconsin. Dualisering innebär däremot ingen direkt attack på institutioner. Den kan ske t ex genom att anställningsskyddet bevaras för en grupp av anställda mellan antalet anställda utanför dessa regleringar och med prekära anställningar ökar, eller att gamla institutioner för företagsbaserad utbildning bevaras samtidigt som antalet lärlingsplatser minskar (ett mycket tyskt exempel!), eller att förhandlingsordningen fortsätter vara centraliserad samtidigt som kollektivavtalen omfattar en allt mindre del av arbetskraften. Dualisering kan alltså ske genom vad Hacker och Pierson kallar "drift", snarare än direkta attacker på institutioner. "Inbäddad flexibilisering" motsvarar ungefär vad som brukar kallas "flexicurity" [2].
Thelen går vidare med hur väl teorierna i litteraturen kan förklara den tredelade liberalisering som hon menar sker idag. Hon diskuterar tre prominenta teorier: maktresursteori, dualismteori, och korporatismteori.
Enligt maktresursteorin har arbetsgivarna en stark position idag på grund av den höga arbetslösheten som gör att marknadsdisciplin kommer att hålla nere lönerna; någon löneåterhållsamhetsstrategi kommer inte att behövas. I maktresursteorin utgår man från att arbetsgivarnas främsta preferens är full decentralisering och en situation helt utan fack, men att fackets styrka avgör hur stor decentraliseringen blir (s 148). Arbetarrörelsens maktresurser består främst av facklig organisering och arbetarepartier. Thelen menar att maktresursteorin i grund och botten har en bra poäng:
"Power-resource theory provides a compelling first-cut explanation of significant and enduring differences across the usual three clusters of countries. The evidence in favor of a negative relationship between labor strength and various measures of poverty and inequality seems incontrovertible (see especially Stephens et al. 1999, Swank 2001). Moreover, with some notable exceptions (e.g., Rueda 2007, discussed below), most analysts agree that the impact of common trends such as globalization or deindustrialization is heavily mediated by the strength of left political parties (e.g., Iversen and Cusack 2000)."Men inte desto mindre, menar hon, är vissa utvecklingar som vi ser inte i samklang med maktresursteorins hypoteser. Nederländerna och Tyskland har gått i tämligen olika riktningar sedan 1980-talet, med en slags flexicurity i NL medan Tyskland dualiserats, trots att båda länderna har ungefär lika starka fack, och båda har dominanta kristdemokratiska partier. Och Sverige har sett mer dualism än vad Danmark gjort (ref Davidsson 2010), trots starkare fack och vänsterpartier. Thelen menar också att maktresursteoretiker utgår från att globaliseringen försvagar facket och att det är arbetsgivarna inom exportindustrin som leder denna försvagning och pressar på mest för avreglering, men att i själva verket industrins arbetsgivare visat sig vilja behålla utbildningssystem och dualisering à la CME (Palier och Thelen 2010).
David Rueda (2007) har utvecklat dualismteorin som bygger på att facken och arbetarepartier när arbetsmarkander segmenteras tenderar att försvara insiders intressen på bekostnad av outsiders, och därmed öka snarare än minska ojämlikheten! Thelen menar att Rueda har rätt i att arbetarklassen är en heterogen kategori med heterogena intressen, men att forskningen visar att länder med stark socialdemokrati fortfarande är de mest jämlika (Pontusson 2009). Thelen lutar åt att Esping-Andersen ändå hade rätt när han 1990 menade att insider-outsider-klyftor blir starkare i kristdemokratiska välfärdsstater (s 150).
Den tredje teorin är korporatismteorin som utvecklades i forskningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet om hur olika rika länder hanterade oljekrisen och den associerade omvandlingen på olika sätt. Peter Katzenstein (1984) hävdade i sin inflytelserika Small States in World Markets att korporatism underlättade den nödvändiga omställningen av ekonomin. Martin och Swank (2012) och Wilensky (2012) utvidgar argumentet till idag. De menar att makrokorporatism, som har djupa historiska rötter, ger större solidaritet och sammanhållning genom sammansvetsning av intressen. Thelen menar dock att korporatismteoretikerna underskattar hur mycket konflikt som utspelats i korporatistiska länder, och fokuserar för mycket på institutionella former och för lite på innehåll.
"The heavy emphasis on structure (specifically, the existence of tripartism or not) that is characteristic of the corporatism literature tends to blend out the political maneuvering and conflicts that animate, complicate, and sometimes in fact derail peak bargaining even in the “most corporatist” countries. An example is the abrupt withdrawal of employers in Sweden from central bargaining arrangements and the dismantling of the peak employers association—a move precisely designed to thwart continued corporatist bargaining (Kjellberg 1998, p. 93)."Hon pekar också syrligt på att en av de mest berömda korporatistiska överenskommelserna, Wassenaaröverenskommelsen 1982, var ett "shotgun wedding" "arranged in the shadow of hierarchy" (Scharpf 1997, van Wijnbergen 2002, Baccaro och Howell 2010). Utifrån detta har en del andra generationens korporatismteoretiker (Martin och Thelen 2007) reviderat korporatismteorin till att handla om "state capacity" (Skocpol 1985), specifikt i att få de sociala partners att enas om saker.
Thelen går vidare med att förklara sin egen koalitionsbaserade teori. Det handlar mycket om ekonomisk struktur: om industri, privat tjänstesektor och offentlig tjänsektor, och hur olika blandningar av dessa sektorer möjliggör olika politiska koalitioner. Där industrin dominerar organiserade intressen och "producer-group politics" så kommer dualism att inträffa, menar Thelen, med en oorganiserad periferi av billiga tjänster med dåliga anställningsförhållanden (s 154). Hon förklarar hur koalitionsteorin relaterar till de andra tre teorierna så här:
"From the power-resource theorists it takes the insight that employer interests are conceived and articulated in a context in which the power and organization of labor are a key fact around which employers must organize their strategies and goals—although I do not see the decisive conflicts of interest as cleaving inevitably or exclusively along class lines. Instead, from the dualism theorists I take on board the insight that contemporary market trends complicate unity on the labor side through their differential impact on workers in different sectors and different kinds of positions in the market. And with the corporatism theorists I argue that a high level of employer organization is a crucial precondition for continued high levels of social solidarity—although I draw a clearer distinction between the structure and the content of tripartite bargaining in order to move beyond the idea of corporatism as a static feature of countries, and to focus instead on ongoing renegotiation and contestation over the form and the functions of corporatist bargaining over time." (s 155)Vart hamnar hennes slutsats då i frågan som artikeln börjar med, diskussionen mellan VoC och liberaliseringsteoretikerna om institutionell förändring i de rika länderna idag? [3] Figur 4 ovan visar på den mer mångfasetterade utveckling som Thelen ser. Och hon menar -- mer optimist än Baccaro och Howell? -- att egalitarismen kan överleva, men att den kommer göra det inte där dess institutioner stöttas av samma koalitioner som alltid förr, utan tvärtom där dess koalitioner förnyats mest (s 155).
Fotnoter
[1] I en fotnot tackar Thelen en rad forskare från Max Planck-institutet i Köln -- Höpner, Streeck, Callaghan, Busemeyer -- för insisterandet på att det finns en mångfald av liberaliserande vägar.
[2] Intressant nog så utgår Thelen här (s 148) från att skandinaviska CMEs tidigare i sina koordinerade lönebildningssystem hade löneåterhållsamhet. Detta är något som bara nämns i förbifarten och utan statistik eller referenser. Jag tror att det är en felaktig bild, ett "stylized fact" som är mer stiliserat än ett faktum.
[3] "An examination of the political-coalitional underpinnings of the institutions of coordinated capitalism reveals ongoing contestation and in some cases significant shifts".
Referenser
Glyn A. 2006. Capitalism Unleashed: Finance Globalization and Welfare. Oxford Univ. Press
Iversen T, Soskice D. 2009. Distribution and redistribution: the shadow from the nineteenth century. World Politics 61:438–86
Kenworthy L. 2001. Wage setting measures: a survey and assessment. World Politics 54:57–98
Kuo A. 2009. The political origins of employer coordination. Ph.D. thesis, Dep. Polit. Sci., Stanford Univ.
Paster T. 2009. Choosing lesser evils: the role of business in the development of the German welfare state from the 1880s to the 1990s. PhD thesis, Dep. Polit. Soc. Sci., Eur. Univ. Inst., Florence, Italy
Streeck W. 2009. Re-Forming Capitalism. Oxford Univ. Press
Swenson P. 1991. Bringing capital back in, or social democracy reconsidered: employer power, cross-class alliances, and centralization of industrial relations in Denmark and Sweden. World Politics 43(4):513–44
Kathleen Thelen, "Varieties of Capitalism: Trajectories of Liberalization and the New Politics of Social Solidarity", Annual Review of Political Science, 2012.
Wallerstein M, Golden M, Lange P. 1997. Unions, employers’ associations, and wage-setting institutions in Northern and Central Europe, 1950–1992. Industrial and Labor Relations Review 50(3):379–402
Mer på bloggen om samtida institutionell förändring i de rika länderna: "Howell om VoC", "Thelen om institutionell förändring i de rika länderna" (om Thelen 2009) , "Britta Rehder om juridik och arbetsmarknad", "Tre reformvägar i en epok av stigande ojämlikhet" (om Iversen och Soskice 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar