Edin och Holmlund 1993
s 7 Holmlund och Zetterberg (1991) och Edin och Zetterberg (1992) visar att löner i Sverige i mindre grad än i USA speglar branschspecifika "rents". Detta är förstås förenligt med den solidariska lönepolitiken.
s 9 oklart vad som kommer hända efter 1991-93 års statliga styrning av löneförhandlingarna. De flesta tror att det blir en återgång till sektorsnivån som den viktigaste nivån, så som det var åren efter 1983.
s 10 E och H använder lönedata från LNU 1968, 1974 och 1981 och från Household Market and Nonmarket Activities Survey (HUS) för 1984, 86, 88 och 1991.
90/10-relationen för privatanställda arbetare, data från SAF.
75-25-relationen för kvinnliga och manliga arbetare separat, data från SAF. Också i den offentliga sektorn har lönespridningen ökat, vilket Zetterberg (1988) visar för kommunerna (såvitt jag kan se med arbetare och tjänstemän sammantaget).
De kör humankapitalregressioner för lönerna, separat för var och ett av de första samplen -- 1968, 1974, 1981 och 1984. Lönen får förklaras av kön, antal år av arbetserfarenhet, densamma variabeln kvadrerad, och dummyvariabler för antal skolår som är över 9 och upp till 18 år. LNU och HUS har inte samma definition av utbildningsnivå så därför använder Edin och Holmlund dessa dummies för antal år. Mellan 1968 och 1984 minskar koefficienterna för kön, erfarenhet och utbildning, vilket visar på minskade löneskillnader i allmänhet och även mellan könen. Förändringen efter 1984 är mer svårtolkad. Koefficienterna ökar lite, men inte mycket. Och löneekvationens förklaringskraft (r2) sjunker (s 16).
De simulerar hur lönespridningen skulle vara under de senare samplen om (a) sample-karaktäristiken från 1968 skulle bibehållas, eller om (b) de skattade koefficienterna från 1968 skulle bibehållas.
Till höger i tabellen ser man att även om avkastningen på utbildning och erfarenhet skulle bestå 1968-91 så skulle fortfarande lönespridningen minska, eftersom arbetskraftens sammansättning förändras, t ex att utbildningsnivån ökar. De fortsätter med att undersöka förekomsten av skiften i vad för typ av utbildningsnivå som efterfrågas, á la Tinbergens (1975) "race between education and technology" och forskare som Katz och Murphy (1992) som visat att det på 80-talet i USA skedde ett skifte där fler högutbildade och färre lågutbildade efterfrågades, vilket förändrade relativlönerna (s 24-28). De menar att utbudet av universitetsutbildade relativt till gymnasieutbildade ökade kraftigt från början av 70-talet till mitten av 80-talet men därefter minskade något, och att förändringarna i lönepremien för att ha gått på universitetet gick i takt med dessa utbudsskiften (s 29). De menar också att utbudsskiften kan förklara den starka ökningen av ungdomslönerna under 70-talet. Från 1968 till 1986 ökade 18-19-årigars löner som procent av 35-44-åringar från 55 procent till 80 procent. Gruppen 18-19-åringar peakade i storlek i mitten av 60-talet och minskade rejält mellan 1965 och 1980 (s 31). I mitten av 80-talet kom återigen stora ungdomskullar ut i arbetskraften. Mycket av förändringarna i ungdomslöner, menar Edin och Holmlund, kan alltså förklaras av utbudsskiften (s 32).
s 34 "there is little doubt that the unions within TCO adhered to wage policies that were largely similar to those of LO"
s 35f Hibbs (1990) visar att löneutfallen var nära de centrala avtalen, att 80 procent av "frame compression" faktiskt genomfördes; men, säger E och H, han kontrollerar inte för om ramavtalen var kompatibla med utbud och efterfrågan.
s 36f de har data för 28 branscher inom svensk industri 1963-89 och kollar om effekten av industry rents på lönerna ökar efter 1983; Holmlund och Zetterberg (1991) och Forslund (1991, 1992) har tidigare visat att effekterna av branschspecifika faktorer som produktpriser och produktivitet har svaga effekter på lönerna. Edin och Holmlund kör regression där (log)löneförändringstakten i branschen förklaras av en laggad beroende variabel, laggad lönenivå och laggad variabel för vinst per anställd i branschen. Vinstvariabeln interageras med en tidsdummy för 1983-89 och interaktionen har en signifikant positiv effekt på löneökningstakten (s 37). Decentralisering kan också göra regionala löner mer responsiva till regionala arbetsmarknadsförhållanden. De har 24 län 1966-89 och kör regression med länets "labor market tightness" operationaliserat som skillnaden mellan vacancy rate och arbetslöshetens nivå. Interaktionen med 1983-89-dummyn får ingen signifikant effekt. Edin och Holmlund drar slutsatsen att decentraliseringen av förhandlingssystemet än så länge haft svaga effekter på lönespridningen (s 38).
Edin och Holmlund avslutar sin artikel (s 52f) med att peka på att facklig lönepolitik i allmänhet och den solidariska lönepolitiken i synnerhet varit prioriterade i förklaringarna av den minskade lönespridningen i Sverige. De accepterar denna förklaring i någon mån för LO-SAF-området men menar att den inte är hela historien utan att ett enkelt utbud-efterfrågan-ramverk ger en viktig del av pusslet. De erkänner att de inte har direkta mått på efterfråganskiften, men har visat skiften i utbud av högutbildade och ungdomar som stämmer i timing med relativlöneförskjutningarna.
Hibbs och Locking 1996
Den svenska arbetarrörelsens två huvudsakliga delar SAP och LO har båda eftersträvat ekonomisk jämlikhet, säger Hibbs och Locking. De citerar Rudolf Meidner: "The history of wages policy is the story of the efforts on the part of a pragmatic trade union movement to transform a sophisticated ideology of equality into a reality for the labour market and the national economy". Men ändå, säger Hibbs och Locking (s 110), har föga forskning ägnats åt fördelningskonsekvenser av lönebildningen.
I slutet av 60-talet, säger de, skiftade LO:s lönepolitik från "lika lön för lika arbete" till "lika lön för allt arbete". Låglönepotter var en viktig del av de centrala avtalen från denna tid fram till decentraliseringen 1983. Från 1970 till 1982-83 minskade variansen för privatanställda LO-medlemmars timlöner med 60 procent. Det finns inga bra individlönedata före 1970 (eller efter 1993 då SAF slutade samla in data), men Hibbs och Locking menar att den information som finns antyder att det skedde en stor kompression av relativlöner också under 60-talet (Hibbs och Locking 1995). Efter decentraliseringen av förhandlingarna 1982, då Metall och VF lämnade samordningen, ökade lönespridningen igen och var i början av 90-talet tillbaka på nivåer från mitten av 70-talet. Hibbs och Locking menar att fackets ideologi och lönepolitik är en viktig förklaringsfaktor för minskningen av lönespridningen under 60- och 70-talen, och argumenterar då implicit mot bl a Edin och Holmlund (1993) som menade att institutionernas betydelse överdrivits och att marknadskrafter i själva verket kunde förklara mycket av minskningen i lönespridningen.
Ramavtalen 1956-83 innehöll egalitära normer, som enligt Hibbs och Locking (s 113) hade starkt genomslag eftersom lokala parter var tvungna att producera en egen fördelningsplan om de skulle få tillstånd att avvika från de centralt fastslagna normerna. Löneglidning var enligt H och L en förutsägbar del av systemet och de centrala parterna räknade med att sådan skulle ske, men den skulle alltså ske under reglerade former. De klassificerar ramavtalen som innehållandes föra delar: (1) en gemensam löneökning i öre till varje arbetare. (2) löneglidningsgarantier som skulle kompensera de arbetare som inte fått mycket löneglidning sedan det förra ramavtalet. (3) levnadskostnadsjusteringar som betalades ut enhetligt i ören och började uppträda i ramavtalen i det sena 70-talet. (4) låglönesatsningar, för arbetare som tjänade under en fastslagen "låglönegräns". Hibbs och Locking simulerar hur lönespridningens utveckling skulle se ut om den helt bestämdes av ramavtalen och jämför denna simulering med den faktiska utvecklingen. De två bilderna ser mycket lika ut -- 80 procent av förändringen i lönespridningen kan förklaras av ramavtalen -- och H och L drar därför slutsatsen att det var den egalitära lönepolitiken formulerad i ramavtalen som orsakade den minskade lönespridningen. Det kan förstås vara så, säger de, att lönepolitiken i själva verket råkade vara marknadskonform, men de menar med referens till den tidigare litteraturen att detta är osannolikt (s 116).
Det har ofta argumenterats att löneglidningen eroderade den minskning av lönespridningen som ramavtalen innebar (s 116). Därför undersöker H och L denna fråga, genom en dekomposition av individers löneökningar där faktisk löneökning består av (a) ramavtalets löneökning, och (b) löneglidning. Löneglidningen mäts här alltså som faktisk löneökning - ramavtalets löneökning. Detta mått plockar också upp effekter av att man bytt jobb samt för ackordsarbetare av ändrad arbetsintensitet, men H och L (s 117n) hävdar att dessa effekter är små. De visar att arbetare i högre lönepercentiler faktiskt hade mer löneglidning 1972-82.
De visar också snyggt att det finns ett positivt förhållande år-till-år mellan "compression push", som är hur mycket snävare lönespridning ramavtalet implicerar jämfört med den givna lönespridningen, och hur mycket löneglidning som inträffade detta år.
De går vidare med att spelteoretiskt influerat modellera löneförhandlingarna, med EFO-modellens "löneutrymme" -- produktivitetsutvecklingen i K-sektorn plus internationella prisutvecklingen för handelsvaror -- inkluderat. De låter ramavtalslöneökningen bestämmas av förväntad löneglidning, önskad lönekompression, och löneutrymmet. Hur kunde man skatta kommande löneglidning? Hansen och Rehn (1956) visade i den första svenska studien av löneglidning att denna var starkt responsiv till arbetsmarknadens "tightness", ett resultat som fick stöd i senare forskning baserad på Phillipskurvan (Jacobsson och Lindbeck 1969) och "representativ agent"-Nash-förhandlingarmodeller (Holmlund och Skedinger 1990). Schager (1988) visade i en studie utifrån "dynamisk sökteori" att den bästa förklarande variabeln för löneglidning var antalet otillsatta lediga jobb, vilket också Holden (1989) fann för Norges del (s 127). Jacobsson och Lindbeck (1969) fann med "casual inspection of 1960s wage data" inget samband mellan centrala ansträngningar till lönekompression och löneglidning; Söderström och Uddén-Jondal (1985) gjorde en mer ekonometrisk studie och fick också nollresultat, men Hibbs och Locking menar att deras mått på "låglönetryck" var för grovt. De menar att deras egen modellering är mycket mer precis, och använder vacancy rate som oberoende variabel.
De diskuterar övergången från det centraliserade systemet där mycket av löneökningen/löneinflationen för den privata sektorns arbetare kom från lönepolitik ("compression push effect") till det decentraliserade systemet där marknadsdriven löneökning/löneinflation ("vacancy rate effect") spelar en relativt större roll. Detta illustreras snyggt i diagram 8:
Ideologi och lönepolitik spelade alltså en viktig roll i lönebildning under 1970-talet, och antagligen också under 50- och 60-talen. (De konstaterar i en fotnot att en reviewer föreslagit att skillnaden i denna artikels resultat jämfört med Flanagan 1990 skulle kunna vara eftersom de i sitt dataset saknar perioden 1956-72. Men H och L menar att studien av Holden och Birkeland (1995) för Danmark, Sverige och Norge 1961-1990 antyder att förhållandet var detsamma före 1972.) Därmed, säger Hibbs och Locking, skulle regeringens appeller till LO att behärska de totala löneökningarna för att bibehålla konkurrenskraften i princip kunna vara verkningssamma. Men att regeringen gång på gång tvingades devalvera implicerar att appellerna i praktiken inte fungerade (s 135). Efter 1983, "the conventional tool of policy-induced labor market slack became a more relevant instrument to check the pace of wage inflation, as the marginal effects graphed in Fig. 8 illustrated" (s 135).
1976-77 och 1982 devalverade regeringen för att Sveriges relativa arbetskraftskostnader ökat för mycket (s 137). Kommer det mer decentraliserade systemet efter 1982 att minska löneinflationen i Sverige? Assar Lindbeck hävdar det: "Lindbeck (1991) has argued that systems with central bargaining tend to experience higher wage inflation than more decentralized ones because centralization merely adds an extra layer of wage negotiation to the wage formation process." Men den välkända Calmfors-Driffil-modellen (1988) och Moene och Wallerstein (1993) hävdar det motsatta, att det centraliserade systemet skulle kunna ge mer löneåterhållsamhet. (Calmfors 1993 ger en översikt över diskussionen.) Än så länge är det för tidigt att säga, menar Hibbs och Locking; lönekostnaderna ökade kraftigt efter 1983 i enlighet med C-D-modellen, men å andra sidan kan dessa ökningar lika gärna bero på den mycket expansiva ekonomiska politik som fördes (s 137).
Hibbs och Locking 2000
Lönespridningens effekter på produktiviteten är en viktig fråga och stor diskussion, konstaterar Hibbs och Locking, men det finns väldigt lite ekonometrisk analys i frågan. Den svenska utvecklingen under efterkrigstiden erbjuder dock ett intressant fall att analysera, eftersom den uppvisar först en stor utjämning och sedan en stor ökning av lönespridningen.
Det finns flera olika teoretiska argument om hur lönespridningen ska påverka effektiviteten. Akerlof och Yellen (1988, 1990) och Levine (1991) har hävdat att minskad lönespridning inom företag kan ge mer harmoniska relationer på företaget, större ansträngningar från de anställda och därför förbättrad produktivitet. I motsats till detta har en rad forskare om det svenska fallet (Flam 1987, Lundberg 1985, Myrdal 1991) hävdat att externt påtryckt lönekompression i svenska företag skadat de mikroekonomiska incitamenten och produktiviteten. En tredje skola är Rehn och Meidner (1952) som argumenterade för att minskade löneskillnader mellan branscher och arbetsplatser skulle öka produktiviteten genom att öka hastigheten i överföringen av arbete och kapital från mindre produktiva till mer produktiva ställen; denna tankegång har fått mer avancerat empiriskt stöd senare (Agell och Lommerud 1993, Moene och Wallerstein 1997, Edin och Topel 1997).
Hibbs och Locking menar att lönebildningen (implicit för arbetare) genomgått tre faser sedan 1950-talet. Den första var "lika lön för lika arbete", då löner sammanpressades mer mellan branscher och fabriker, snarare än inom branscher och fabriker och mellan yrkesgrupper (s 5). Diagram 3 ovan visar att 1984 i Sverige så var inte lönen -- kontrollerat för en rad variabler -- högre i branscher med högre produktivitet (större förädlingsvärde per anställd) än i branscher med lägre produktivitet. I USA syns däremot den förväntade korrelationen mellan branschvis förädlingsvärde per anställd och lönepremium. H och L menar intressant nog att detta visar att Sveriges centraliserade löneförhandlingar i själva verket skapar en lönestruktur mer förenlig med neoklassisk teori -- mindre rent-sharing -- än vad USA:s decentraliserade system gör. De menar också med referens till Teulings och Hartog (1988) att detta är ett generellt mönster*. Vad vi ser i diagram 3 är givetvis konsistent med Rehn-Meidnermodellens strategi för ökad produktivitet: det ger incitament för kapital att röra sig till mer produktiva sektorer. Ökade denna strategi industriell produktivitet och produktion överlag, eller innebar lönekompressionen att incitamenten försämrades och att denna effekt var större än mellan-bransch-effekten? Det råder oenighet i litteraturen -- Agell och Lommerud (1993) och Moene och Wallerstein (1997) lutar åt den positiva tolkningen medan Lundberg (1985) -- som inte använde empiri -- och Jonsson och Siven (1986) är mer negativa. Fas II inom lönebildningen var, lätt karikerad, "lika lön för allt arbete". Under denna period minskar, som Hibbs (1991), Lindbeck (1983) och Jonsson och Siven (1986) visar, löneskillnaderna mellan yrken. Också inom arbetsplatser. Hibbs och Locking menar att även om det var LO som ledde jämlikhetsstrategin så omfamnades denna också av PTK och de offentliganställda tjänstemännens fack. Denna typ av utjämning är enligt de flesta nationalekonomer problematisk för incitamenten och effektiviteten (Flam 1987, Siven 1987) även om Akerlof och Yellens sociala teori gör ett motargument. I vilket fall så var den impopulär hos SAF: "whatever benefits in the form of wage restraint the dominant players in SAF got from Phase I solidarity policy were perceived by the mid-1970s as having been overwhelmed by union-imposed relative wage rigidity during an era of increasingly differentiated, 'post-Fordist' industrial production. (de Geer, 1992, Martin, 1984 and Pontusson and Swenson, 1996, supply extended discussions.)" Detta missnöje ledde 1983 till decentraliseringen som innebar en övergång till fas III inom lönebildningen sedan 50-talet, när Metall och VF bröt sig ur samordningen (Ahlén 1989).
Hibbs och Locking sammanfattar fint i en tabell lönespridningens (definierad som variansen) utveckling bland industriarbetare under de tre faserna. Den totala spridningen minskade under fas I (1962-70) med 34 procent och under fas II (1970-83) med 61 procent. Under fas III (1983-93) ökade den med 49 procent. Inom branscher: -26, -63, +39. Inom fabriker: NA, -60, +41. Mellan branscher: -50, -58, +76. Mellan fabriker: NA, -46, +56 (s 12).
Arbetsproduktivitetens utveckling var god under 60-talet, började en sämre trend någon gång i början av 70-talet, och har efter decentraliseringen av lönebildningen ingen entydig utveckling (s 13). Men för att undersöka effekterna av lönespridningen på produktiviteten vill Hibbs och Locking kontrollera för en rad variabler. De bryter ner löneutjämningen på inom- och mellan-effekter för de två nivåerna fabriker och branscher (s 17)
De använder Cobb-Douglas-produktionsfunktioner för att undersöka effekterna av lönespridningen (s 20). Regressionsresultaten visar negativa effekter på produktiviteten av minskad lönespridning inom fabriker och branscher, kontra Akerlof och Yellens argument, men positiva effekter av minskad lönespridning mellan fabriker och branscher, i enlighet med Rehn och Meidners argument (s 23f). Vad gäller Akerlof och Yellen så pekar Hibbs och Locking att det svenska fallet kanske inte är det bästa testet för A och Y:s teori, eftersom utjämningen av löner gick så väldigt långt i Sveriges 70-tal; A och Y:s teori gäller antagligen för en mindre spännvidd. Storleken av de skattade effekterna -- positiv av mellanminskning och negativ av inomminskning -- är ungefär så stora att de tar ut varandra (s 27-29) och i mitten av 90-talet befinner sig Sveriges industris effektivitet ungefär där den skulle varit utan solidarisk lönepolitik alls.
Alexopoulos och Cohen 2003
Michelle Alexopoulos och Jon Cohen, två nationalekonomer vid University of Toronto, vill i denna artikel omtolka vad centraliseringen av lönesättningen egentligen innebar i Sverige. Deras poäng är synnerligen enkel och jag tror att de överbetonar hur originella de egentligen är: Rehn-Meidner-modellen implicerade löneåterhållsamhet i de mest produktiva företagen vilket dessa företag tjänade på. Eftersom dessa företag hade stort inflytande inom SAF så omfamnade SAF centralisering av lönebildningen. A och C vill hävda att detta är ett originellt argument; jag är något tveksam, också till deras föreslagna kausala kanal av arbetskraftsutbud.
"It is often argued that wage moderation contributed to the ability of many European countries in the 1950s and the 1960s to achieve rapid economic growth with low inflation and low rates of unemployment. Wage moderation is usually attributed to one of two factors: excess supplies of labour linked to sectoral and geographical shifts of the labour force or institutional innovations in wage determination such as centralised wage bargaining. Italy and Germany are taken as examples of the first, while Sweden is held up as a classic case of the second. /.../
Sweden was the classic example, but certainly not the only one, where institutional innovations, especially centralised wage bargaining, were thought to have played a role in wage moderation. The Netherlands, Belgium, the other Scandinavian countries, even Italy, experimented with centralised wage bargaining in the postwar period with varying degrees of commitment and success (Calmfors 1993, Wallerstein et al. 1997)."A och C vill med nya data visa att "institutional innovations in Sweden facilitated wage moderation through their impact on the supply of labour." De menar att det finns två kanaler genom vilka centraliserade löneförhandlingar leder till löneåterhållsamhetsstrategier. Det första teoretiska argumentet handlar om att fackföreningsrörelsen förhandlar centralt så måste de själva internalisera alla kostnader av för stora löneökningar som kommer i form av arbetslöshet. Det är ett argument á la Mancur Olson, och framfört av framför allt Calmfors och Driffill (1988) och Freeman och Gibbons (1995). Det andra teoretiska argumentet är att centraliserade förhandlingar låter arbete och kapital skapa ett implict överenskommelse där arbetarrörelsen avstår från löneutrymme i utbyte mot att företagen investerar övervinsterna och på så sätt skapar jobb och tillväxt. Detta argument har utvecklats av Eichengreen (1996) och Eichengreen och Iversen (1999). (A och C pekar också på att Andrew Martin gjorde ett liknande argument redan 1985.) Alexopoulos och Cohen vill dock framföra en tredje analys av hur centraliserade förhandlingar orsakar löneåterhållsamhet. Deras argument är så här:
"We argue that centralised bargaining Swedish-style was adopted in part because it helped to resolve serious labour supply problems faced by the rapidly growing, exportoriented firms such as Volvo, ASEA, and Saab. In other words, Sweden’s institutional innovation, much like guest workers in Germany or south-tonorth migration in Italy, served to relieve a labour supply constraint. It was, therefore, neither internalisation of externalities nor implicit contracts that produced wage moderation, but simply a reallocation of labour from the slow growing, low-productivity sectors to the fast growing, highproductivity ones." (s 333)Denna "omallokeringshypotes" bygger på Rehn-Meidnermodellens analys (s 334). Alexopoulos och Cohen menar att löneåterhållsamheten skapades genom lönekompression.
Om modellen funkade så bra på 50- och 60-talen, varför hamnade den i kris på 70-talet och avskaffades 1983? De som gör internaliseringsargumentet pekar på den ökade mängden avtalsenheter på 70-talet (Olsson och Burns 1987, Freeman och Gibbons 1995). Eichengreen och Iversen pekar på ett skifte i efterfrågan på arbetskraft. Edin och Topel (1997) hävdar att lönekompressionen skadade incitamenten och därigenom humankapitalutvecklingen och orsakade en brist på "skilled workers". A och C följer Hibbs och Locking (2000) i att fokusera på de negativa effekterna på produktiviteten framför allt av utjämningen inom företag och branscher efter 1969. De menar att anställda bryr sig mycket om relativ löner, och att "Wage compression narrowed the differentials and, as a consequence, sapped the morale and effort of highly skilled workers, fostered wage inflation, cut into profits, and discouraged investment. In 1983, Volvo and its principal union, Metall, both desperate to escape the inflexibility of centralised bargaining, agreed to negotiate outside the central frame agreement and, in effect, brought an end to the system." (s 336)
Alexopoulos och Cohen lägger fram sitt argument genom att (1) visa att centraliseringen av lönesättningen skapades eftersom högproduktiva höglöneföretag, den mest inflytelserika gruppen inom SAF, fann Rehn-Meidnerplanen attraktiv eftersom den skulle lösa "a serious labour shortage". (2) centraliseringen "fostered wage moderation through wage compression, structural change, and a consequent increase in the supply of labour to the high-growth sectors" (s 337). (3) efter 1969 orsakade den radikaliserade lönekompressionen missnöje och löneinflation.
De visar att strukturell förändring skedde i Sverige 1945-75 där jordbrukssektorns betydelse minskade kraftigt (s 337-339). De lutar sig mot Henreksons (1996) tendentiösa analys för att säga att den svenska ekonomiska utvecklingen var god 1950-70. De visar sektorsutveckling på en ensiffrenivå, och menar att statistiken på tvåsiffrenivå inte är stabil nog. För att få mer detaljerad bild redovisar de AB Volvos utveckling. Antalet anställda på Volvo ökade från 3662 år 1953 till 9624 år 1963, en ökning med 163 procent. Detta betyder, menar A och C, att "high-wage firms, especially those geared to international markets such as Volvo, ASEA, Aga, Saab, Ericsson and Electrolux, were expanding rapidly in the early postwar years and were, thus, very much in need of workers." (s 340) Det är några obevisade steg i resonemanget här -- att alla dessa företag expanderade lika mycket, att de alla var höglöneföretag, och vad deras efterfrågan på arbetskraft egentligen betydde (och hur utbudet på den samma var). (De hänvisar dock till Freeman och Gibbons 1995 i slutet av den citerade meningen.)
Utbudet på arbetskraft i Sverige boostades inte av gästarbetarsystem såsom i till exempel Tyskland. Arbetslösheten var låg från ungefär 1946, och var än lägre bland Metallmedlemmar än i allmänhet (s 342). Nominallöneökningarna var höga för LO-arbetarna: 15 procent 1946, 10 procent 1947, 23 procent 1950 efter två år av frysta löner. "The decentralized system of wage determination clearly failed to provide wage stability." Detta problem löstes av centralisering. 1956-68, säger A och C, så pressade det centraliserade systemet upp lönerna inom lågprduktiva låglönesektorer vilket minskade antalet företag där och frigjorde arbetskraft som kunde röra sig till mer produktiva företag, såsom Volvo. "It was, in effect, wage moderation at the top and wage immoderation at the bottom." (s 343)
De definierar löneåterhållsamhet som att reallöneutvecklingen är långsammare än TFP-utvecklingen. Enligt detta mått så hade Sverige löneåterhållsamhet 1950-1970. Enligt data i Henrekson et al (1996) ökade TFP årligen med 2,3 procent på 50-talet och 4,5 procent på 60-talet. KPI ökade under 50-talet med 4,4 procent årligen och på 60-talet 3,7 procent. Av någon anledning redovisas inte nominallöneökningstakten men tydligen "nominal wages barely managed to keep pace with the increase in prices".
Så överlag förelåg löneåterhållsamhet 1950-70, menar Alexopoulos och Cohen. Utöver detta så skedde förstås en utjämning av lönerna under denna period, genom wage moderation på toppen och wage immoderation på botten. Detta illustreras branschvis i tabell 2 nedan och för Volvo och andra metallarbetare i figur 4:
Med en scatterplot visar de att reallöneökningen 1953-1968 (borde det inte börja 1956?) per sektor är negativt relaterad till förädlingsvärdet per anställd i sektorn 1953 (s 349). A och C menar att lönekompressionen som skedde är oförenlig både med implicit contract- och internaliserings-förklaringarna av centraliseringen. Jag vet inte om jag håller med om denna tolkning, men de förklarar den i alla fall så här: "Low-wage, low-productivity firms were unlikely to enter into an implicit agreement that endangered their survival. Moreover, if nothing were done to ease the labour supply constraint for the high-wage, high-productivity firms, they would have had a strong incentive to break ranks on wages in their bid to attract workers. The internalisation argument is based on the notion that labour tailored its wage demands to ensure full employment. On the other hand, the explicit objective of wage compression from below as conceived by Rehn-Meidner and as implemented in Sweden was to promote labour release from the lowwage, low-productivity sectors. The two would seem to be incompatible." (s 350) De offentliga utläggen på arbetsmarknadspolitik, framför allt arbetsmarknadsutbildning, ökade i 1947 års penningvärde från 20 miljoner 1956 till 207 miljoner år 1968. A och C menar att utifrån Rehn-Meidner-hypotesen så bör låglönebranscher respektive höglönebranscher ha påverkats som följer. Antalet jobb i låglönebranscherna bör ha minskat, och om skalfördelar gällde så att de minsta företagen var de minst produktiva, så bör genomsnittsstorleken ha ökat, och produktiviteten bör ha ökat eftersom de minst produktiva företagen slogs ut. I höglönebranscherna förväntas att antalet anställda ökar, även om det inte finns någon enkel prediktion om antalet arbetsställen och dessas storlek -- detta beror på skalfördelarna, teknologisk förändring m m. A och C definierar låglöne- lågproduktivitetsbranscher som textil, trä och kork, och läder, gummi och päls. Och höglöne- högproduktivitetsbranscher som verkstadsindustri, kemisk industri, papper och tryckerier (s 351). Resultattolkningen -- "the low-wage sectors released labour, the high-wage ones absorbed them" -- är densamma som Edin och Topel (1997).
Eichengreen (1996) menade att varje förklaring av de gyllene åren också måste kunna förklara epokens slut. A och C menar att Rehn-Meidnermodellen fann stöd hos SAF eftersom den ledde till löneåterhållsamhet i de mest produktiva företagen och löste arbetskraftsbrist för dem, och fann stöd hos LO eftersom den gav möjlighet för en egalitär lönepolitik. Varför avskaffades RM-modellen då? De som fört fram internaliseringsanalysen -- Olsson och Burns (1987), Freeman och Gibbons (1995) -- pekar på ökningen av antalet förhandlingsenheter som ledde till kaos i förhandlingssystemet. Olsson och Burns skriver: "the increase in the number of powerful actors – without an institutional framework to coordinate and regulate new, destabilising interactions – contributed to the relative decline of the powers of each actor to influence the wage and salary systems in favourable directions . . . The wage formation process developed into a wage-carousel where the demands of one labour union pushed up the demands of others." Eichengreen och Iversen (1999) förklarar däremot slutet med en övergång från fordistisk massproduktion till en mer differentierad produktion som krävde större lönespridning. Edin och Topel (1997) menar att lönekompressionen minskade arbetarnas investeringar i humankapital vilket gjorde de svenska exportföretagen mindre konkurrenskraftiga och gav dem incitament att bryta den centraliserade ordningen. (Agell 1999 kritiserar Edin och Topels förklaring, men presenterar enligt A och C inte hårda bevis för att investeringarna i humankapital inte sjönk.) A och C menar (s 356) att arbetarrörelsens bristande förmåga från och med 70-talet till löneåterhållsamhet förklarar arbetsgivarnas missnöje med den centraliserade ordningen, men inte fackets missnöje: fragmenteringen höjde ju löneökningarna. Men ändå omfamnade Metall, enligt författarna, VF:s propå 1983 om att förhandla på egen hand. Enligt Eichengreen och Iversen (1999) så handlade löneglidningen om att lågavlönade ville hämta in mot mer högavlönade arbetare; i själva verket så var det, som Hibbs och Locking (1996) visar, så att det var de högavlönade som hade mest löneglidning, för att, säger A och C, bibehålla löneskillnaderna. A och C menar, och har diskuterat mer utförligt annanstans (2002), att arbetare inte bara bryr sig om sina absoluta löner utan också relativlöner och att högavlönade arbetare på 70-talet tappade i motivation på grund av lönekompressionen. Detta uttrycktes i lägre produktivitet och ökad frånvaro från jobbet (vilket minskade vinsterna på t ex Volvo). A och C menar att Pontusson och Swensons (1996) argument att Metall lämnade samordningen för att de ville ha större löneskillnad mellan exportsektorn och offentliga sektorn, som att just lönekompressionen minskade motivationen i verkstadsindustrin. Exportföretagen kunde inte höja lönerna kraftigt för att öka motivationen, och det var svårt att säga upp folk. De tvingades därför ta till medel som Volvos Kalmarfabrik för att göra de anställda mer motiverade (s 358).
"Centralised wage determination was viewed strictly as a means to an end – it made possible wage compression from below and fostered labour release. In essence, then, the Rehn-Meidner plan produced wage moderation in a very conventional manner – it facilitated an increase in the supply of labour to the most dynamic sectors of the economy. In this respect, the Swedish experience is much closer to that of, say, Germany and Italy than is usually recognised." (s 360)A och C menar att policyslutsatsen från deras studie är att centraliserade löneförhandlingar inte är önskvärda idag -- inte skulle hjälpa lösa Europas arbetslöshetsproblem -- eftersom de under de gyllene åren inte fungerade så som tidigare analyser hävdat (s 360f).
Davis och Henrekson 2005
Enkel premiss: om relativlöner påverkar allokeringen av arbete och kapital så kommer lönebildningsinstitutioner som påverkar relativlöner ha en indirekt effekt på branschstrukturen (s 346). Davis (University of Chicago) och Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning) jämför Sverige och USA 1960-1994 och visar att centraliserad lönebildning påverkar sysselsättningsstrukturen på tre sätt: (a) skifte bort från låglönebranscher, (b) skifte bort från höglönebranscher, och (c) skifte bort från branscher med stor lönespridning. De menar att effekterna är stora; att som mest 40 procent av skillnaden i branschstruktur mellan USA och Sverige kan förklaras av detta.
Tidigare har Edin och Topel (1997) visat att sysselsättningen i Sverige växte snabbare 1960-70 och 1970-90 i branscher (industries) som hade högre löner från början och snabbare lönetillväxt. Davis och Henrekson (1997, 1999) visar att branschfördelningen av sysselsättning i Sverige i mitten av 80-talet skiftar bort från låglönebranscher till höglönebranscher och framför allt mellanlönebranscher, jämfört med USA. D och H menar attt de förbättrar den tidigare litteraturen på två sätt. Ett, datasetet täcker en längre period, har mer frekventa observationer, och har en finare branschindelning utanför industrin. Detta låter dem göra en "difference-in-difference style of investigation in much of this study", medan Edin och Topel kollade på skillnader över tid inom Sverige och Davis och Henrekson tidigare jämförde de två länderna vid en viss tidpunkt. Två, här kollar de på relationen mellan inom-bransch-lönespridningen och sysselsättningsfördelningen medan de tidigare studierna bara kollade på branschsnittlönerna relativt till snittlönen överlag.
Översikten över den svenska lönebildningen bygger i hög grad på Hibbs och Locking och de källor som de använde, men här tilläggs också några intressanta poänger, framför allt om andra grupper än privatanställda LO-medlemmar som ju var Hibbs och Lockings ämne. Under ospecifierad period var det vanligt att korrigeringar för privatanställda tjänstemäns löneglidning skrevs in i LO-avtal och offentliga sektorns avtal; sådana korrigeringar blev enligt De Geer (1992) mindre vanliga efter mitten av 70-talet. Löneförhandlingarna i offentlig sektor centraliserades allt mer från och med 1966 och blev helt centraliserade efter de stora konflikterna 1970-71 (Elvander 1988, Elvander och Holmlund 1997). Offentliga sektorns centraliserade avtal hade en stark egalitär tendens och höll i sig till slutet av 80-talet (s 350). Från och med 1966 sattes också lönen för de flesta privatanställda tjänstemän centralt i avtal mellan SAF och PTK; "by 1970-71, a national system of centralized wage bargaining for white-collar workers was firmly in place". Detta höll fram till 1988 då ingenjörernas fack bröt sig ur centraliseringen med sina motparter (Elvander och Holmlund 1997). Om varför arbetsgivarna ändå omfamnade den centraliserade lönebildningen så pass länge citerar Davis och Henrekson Hibbs och Locking (2000): ‘‘SAF also took a leading role in promoting the development of national bargaining, because large-scale manufacturing firms comprising SAF’s most important constituency believed that centralization would inhibit wage pressure from powerful unions in sheltered sectors from spilling over to wage settlements in the competitive, traded goods sector.’’
Davis och Henrekson skriver väldigt bra, och så här förklarar de sina hypoteser som följer ur litteraturöversikten:
"This account motivates several hypotheses about the impact of wage-setting institutions on the industry distribution of employment: First, Sweden’s centralized wage-setting regime disfavored industries that, for efficiency reasons, have high wage dispersion. Second, the centralized regime likewise disfavored industries with mean compensation levels nearer to the tails of the industry wage structure. Third, the centralized regime had stronger adverse effects on employment in low-wage than high-wage industries. /.../De diskuterar flera andra faktorer som bör spela roll. Företagsbeskattningen hade en hög "statutory" skattesats, men stora avdragsmöjligheter bland annat för accelererad förslitning av kapital. Kapitalintensiva tillverkningsindustrier tenderar att ha högre snittlöner än snittet och lägre lönespridning och kan utnyttja dessa avdragsmöjligheter mer. Institutionellt ägande av pensionsfonder och försäkringsbolag har favoriserats skattemässigt. Detta missgynnar ägardrivna tjänsteföretag som tenderar att ha låga snittlöner och hög lönespridning (s 353). Starkt jobbskydd ökar turnover costs vilket ökar relativa arbetskostnader i branscher med hög turnover, vilket tenderar vara branscher med låga löner och lågutbildade anställda. Aktiv arbetsmarknadspolitik höll uppe efterfrågan på arbetare som sagts upp i krympande branscher och kan ha gjort deras reallokering till växande branscher enklare. De diskuterar också huruvida det i själva verket är en jämlik fördelning av humankapital som förklarar Sveriges jämlika lönestruktur. Detta har utforskats av Björklund och Freeman (1997) som liksom Hibbs och Locking (1996) och Edin och Topel (1997) kommer fram till att lönebildningsinstitutionerna ändå spelar en viktig roll. D och H menar att (a) de bara kräver att centraliseringen förstärker svängningar som skulle ha inträffat också i en decentraliserad regim, (b) att de kontrollerar för skiften i utbud och efterfrågan som USA och Sverige har gemensamt, och (c) att det institutionella perspektivet genererar specifika hypoteser om effekter och timing, och att det är osannolikt att marknadskrafter skulle kunna producera exakt de effekter med den timing som de institutionella hypoteserna förutsagt (s 354).
Our account of Swedish wage-setting arrangements also makes predictions about the timing of these effects. In particular, we hypothesize that the effects on industry structure first intensify over time, reaching a peak around the middle 1980s, and then subside after the middle to late 1980s in response to the demise of centralized wage setting." (s 352)
De har paneldata på branschfördelning med ungefär femårsperioder för Sverige och USA 1960-1994. De delar in ekonomen i 61 branscher. Under 60-talet minskade skillnaden i branschsammansättning, ungefär 1970-85 ökade den, och efter 1985 eller 1990 minskade den (s 355). D och H undersöker utförligt med regressionsanalys hur förändringar i lönespridning kan förklara förändringar i branschsammansättning, men jag kommer inte gå in på detaljerna här. 1985 var den relativa sysselsättningsandelen 25 procent högre i USA för branscher med medellön en standardavvikelse över den totala medellönen, 79 procent högre för branscher med medellön en standardavvikelse under totala medellönen, och 26 procent högre för branscher med lönespridning en standardavvikelse över medel-lönespridningen för alla branscher (s 370f). De pekar på Australien, Italien och Norge som länder med stora förändringar i centralisering och decentralisering av lönebildning de senaste decennierna, och som därför kan studeras utifrån perspektivet här. De avslutar med att konstatera att olika forskare lyft fram olika effekter av lönekompression -- egalitärt (Björklund och Freeman 1997), dåliga incitament för arbetarna att utbilda sig (Edin och Topel 1997, Henrekson och Rosenberg 2001), bättre incitament för arbetsgivarna att investera i humankapital (Acemoglu och Pischke 1999) och höja kvaliteten på jobben (Davis 2001). Nettoeffekten av lönekompression på välfärd och effektivitet är därför en öppen fråga (s 372).
Lindquist 2005
Syftet med Lindquists (professor i nationalekonomi vid SOFI) artikel är att utvärdera välfärdseffekterna av lönekompression. Han gör detta i en dynamisk allmän jämviktsmodell med överlappande generationer och där agenter väljer konsumtion, sparande och utbildning (s 640). Valen görs i en situation med ett monopol-fackförbund som minskar löneskillnaderna mellan lågutbildade och högutbildade (low-skill, high-skill) anställda. Han menar sig visa att om arbetsmarknaden har fungerande konkurrens så leder också små nivåer av lönekompression till stora välfärdsförluster genom att skapa arbetslöshet bland lågutbildade. Effekten på högutbildades arbetsutbud är liten eftersom disincitamenteffekten av den lägre lönen för högutbildade i någon mån uppvägs av lägre alternativkostnad för utbildning eftersom arbetslösheten är större. Studien beaktar inte positiva effekter av lönekompression (!), såsom Agell och Lommeruds (1992) argument om försäkringseffekt, Cahug och Michels (1996) argument om incitament eller Acemoglu och Pischke (1999) om arbetsgivares incitament för att erbjuda de anställda vidareutbildning. Lindquist beaktar inte heller att fackmedlemmarna (eller folk i allmänhet, för den delen) kan värdera löneutjämning pga "purely egalitarian motives". Som läsare kan man ju då tycka att jo, om man från början bestämmer sig för att inte beakta några positiva effekter av fenomenet man studerar, så är det inte så konstigt om man kommer fram till att nettoeffekten av fenomenet är negativ.
Modellen kalibreras utifrån svenska data (s 641). Lindquist menar att resultaten är i linje med Nickell och Layards (1999) resultat att om andelen anställda som omfattas av kollektivavtal ökar från 25 till 70 procent så dubblas arbetslösheten (sic), och med Fredrikssons (1997) resultat om att färre universitetsutbildar sig i "Europa" än i USA eftersom inkomstskillnaderna är mindre i "Europa". Enligt Lindquists resultat så innebär en 5 procents kompression av lönerna (otydligt på vilken skala) ökar arbetslösheten bland lågutbildade med 5,5 procent. (Jag måste säga att jag är skeptisk till relevansen i dessa resultat; jfr Oesch 2010 som med faktiska data för 21 länder 1991-2006 får motsatta resultat om relationen mellan lönespridning och lågutbildades arbetslöshet.)
Albrecht, Björklund och Vroman 2009
Fram till mitten av 80-talet ökade den fackliga anslutningsgraden i Sverige, och andelen av de fackligt anslutna som var med i LO-förbund var mycket hög. Från och med mitten av 80-talet decentraliserades löneförhandlingarna, andelen anställda som var med i TCO- eller SACO-förbund ökade och andelen anställda som alls inte var med i facket ökade också. Hur har dessa förändringar påverkat lönespridningen i Sverige? Albrecht (Georgetown), Björklund (SOFI) och Vroman (Georgetown) undersöker detta utifrån statistik från Levnadsnivåundersökningarna 1968, 1981 och 2000. De använder en metodologi från Machado och Mata (2005) för att dekomponera förändringar i logg-lönefördelningen mellan två år i två delar: effekten av förändringar i fördelning av egenskaper, och effekten av förändring i avkastningen på dessa egenskaper. Man simulerar hur lönefördelningen hade utvecklats om fördelningen av egenskaper hade varit densamma och endast avkastningen hade förändrats.
Mellan 1968 och 1981 hade förändringen i fördelningen av arbetsmarknadsegenskaper en positiv effekt på lönespridningen. Men lönespridningen minskade ändå, eftersom avkastningen på egenskaper förändrades. Detta tolkar Albrecht et al som resultatet av den solidariska lönepolitiken (s 3). Också 1981-2000 dominerar effekten av förändrad avkastning effekten av förändrad fördelning av egenskaper. Relativlönerna både för den lägsta kvartilen och den högsta kvartilen ökade.
SAF-LO-ramavtalen** 1966-1983 omfattade ungefär 800 000 arbetare, eller ungefär 20 procent av den totala arbetskraften. De hade fyra egenskaper som höjde lönerna för de lågavlönade. Ett, en gemensam löneökning formulerad i absoluta tal (ören) istället för procent. Två, löneglidningsgarantier som kompenserade de som inte fått marknadsdriven löneglidning. Tre, levnadskostnadsadjusteringar betalades flat rate. Fyra, särskilda löneökningar för arbetare under en låglönegräns (s 5). Albrecht et al menar att också SAF-PTK-avtalen var utjämnande för sitt område, om än inte lika utjämnande som SAF-LO-avtalen. Och avtalen i offentlig sektor var utjämnande (s 7). Kollektivavtalen i Sverige omfattar inte bara fackanslutna anställda så löneskillnaderna mellan fackligt anslutna och icke fackligt anslutna bör inte vara så stora, men den enda studien av union wage premia i Sverige är d'Agostino (1992) och den visar 12 till 24 procents skillnad 1968-1981.
Förutom fackmedlemskap använder Albrecht et al kön, år av arbetserfarenhet, år på nuvarande jobb, år i utbildning, och privat eller offentlig sektor som variabler för att förklara (den loggade) reallönen (i 1968-SEK) (s 9f).
De använder kvantilregressioner för att kolla på "conditional log wage distributions" (s 11). Med kontroller är associationen mellan LO-medlemskap och lön positiv vid 10:e percentilen i fördelningen, men minskar över tid. Associationen för TCO/SACO-medlemskap och lön är negativ vid den 90:e percentilen. Författarna betonar att det handlar om associationer snarare än sann kausal effekt, eftersom fackmedlemskap är en endogen variabel (s 11f). Mellan 1968 och 1981 faller avkastningen på att vara man, på utbildning och på erfarenhet. Albrecht et al tolkar detta som resultat av den solidariska lönepolitiken (s 13).
De går vidare med Machado och Mata-metoden för att kolla på hur lönefördelningen hade varit om fördelningen av arbetsmarknadskaraktäristika inte hade förändrats mellan 1968 och 1981 eller mellan 1981 och 2000. De använder ett Stata-program skrivet av Blaise Melly (s 14n). I figur 4 nedan syns skillnaden mellan lönen, per percentil, år 1981 och den simulerade lönen år 1981 om 1981 fortfarande hade haft 1968 års avkastning.
I botten av inkomstfördelningen är lönen mycket högre 1981 än vad den hade varit om avkastningen på olika karaktäristika -- man, utbildning, erfarenhet, fackmedlemskap -- inte hade förändrats sedan 1968. I toppen av fördelningen är lönen däremot lägre 1981 än vad den hade varit med 1968 års avkastning. I nästa figur dekomponeras skillnaden mellan lönen 1981 och den simulerade lönen 1981 med 1968 års avkastning. Linjen från figur 4 plottas här som den gröna linjen, "effects of returns", och effekten av förändrade karaktäristika plottas som den röda linjen. Den totala reella skillnaden mellan 1981 och 1968 är den blå linjen.
Utvecklingen mellan 1968 och 1981 är väl i linje med den tidigare litteraturen om den centraliserade lönebildningen i Sverige, konstaterar författarna. Vad som är mer förvånande är den relativa stabiliteten mellan 1981 och 2000, trots de stora institutionella förändringarna under den perioden (s 17). Kanske kan den uteblivna ökningen av löneojämlikheten förklaras av mycket arbetsmarknadsutbildning i Sverige, spekulerar de utifrån Björklund et al (2005) och Fredriksson och Topel (2009). "A quantile regression approach to these or similar data would be a promising route for new research."
Fotnoter
*Teunings och Hartog (1998, s 25): "The basic claim of this book will be that corporatism serves to reduce exploitation of local rents, and that this enhances efficiency. More corporatist labour markets have wage structures with smaller inter-industry differentials, smaller tenure effects and smaller firm size effects. Corporatism, however, does not seem to obstruct the price mechanism with respect to schooling levels."
**Albrecht et al observerar att SAF-PTK-avtalen inte utforskats så noga som Hibbs och Locking gjort för SAF-LO-avtalen. "The agreements between SAF and PTK have not been scrutinized with the same detail as Hibbs and Locking (1996) did for the SAF-LO part of the labor market. There is no doubt that these agreements also had provisions that raised wages in the bottom of the distribution more than in the top, but these central agreements did not specify wage increases at the level of the individual worker in the way that the SAF-LO contracts did." (s 5) Och i fotnot: "This is what makes it difficult to simulate the implications of the SAF-PTK agreements in the same way as Hibbs and Locking (1996) did for the SAF-LO agreements."
Referenser
AGELL, J. (1999). On the benefits from rigid labour markets: norms, market failures, and social insurance. Economic Journal 108, pp. 143–64.
James Albrecht, Anders Björklund och Susan Vroman, "Unionization and the Evolution of the Wage Distribution in Sweden: 1968 to 2000", IZA DP No. 4246, June 2009
Michelle Alexopoulos och Jon Cohen, "Centralised wage bargaining and structural change in Sweden", European Review of Economic History 2003
Lars Calmfors, "Centralization of wage bargaining and macroeconomic performance: a survey", OECD Economic Studies, 1993
EDIN, P.-A. and TOPEL, R. (1997). Wage policy and restructuring: the Swedish labour market since 1960. In Richard B. Freeman, Robert Topel, and Birgitta Swedenborg (eds), The Welfare State in Transition: Reforming the Swedish Model. Chicago, IL: University of Chicago Press.
Steven J. Davis och Magnus Henrekson, "Wage-setting institutions as industrial policy", Labour Economics 2005
Elvander, Nils och Bertil Holmlund. 1997. The Swedish Bargaining System in the Melting Pot. Arbetslivsinstitutet.
FREEMAN, R. B. and GIBBONS, R. S. (1995). Getting together and breaking apart: the decline of centralised bargaining. In Richard B. Freeman and Lawrence F. Katz (eds), Differences and Changes in Wage Structure. Chicago, IL: University of Chicago Press.
Douglas A. Hibbs Jr. och Håkan Locking, "Wage compression, wage drift and wage inflation in Sweden", Labour Economics 1996
Douglas A. Hibbs Jr. och Håkan Locking, "Wage dispersion and productive efficiency", Journal of Labor Economics 2000.
Steinar Holden och Thea Birkeland, "Wage drift and the irrelevance of centralized bargaining", mimeo, Department of Economics, University of Oslo, 1995
Kåre Johansen, "Norwegian wage curves", Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 1995.
Assar Lindbeck, "The Swedish experience", i Transitions to a market economy in Central and Eastern Europe. Paris: OECD
Matthew J. Lindquist, "The welfare costs of union wage compression ", European Economic Review 2005
Machado, José and José Mata (2005) “Counterfactual Decomposition of Changes in Wage Distributions using Quantile Regression,” Journal of Applied Econometrics, 20(4), 445-465.
OLSSON, A. and BURNS, T. (1987). Collective bargaining regimes and their transitions: the rise and decline of the Swedish model. In Tom R. Burns and Helena Flam (eds), The Shaping of Social Organization. London: Sage.
CN Teulings och J Hartog, Corporatism or Competition? Labour Contracts, Institutions and Wage Structures in International Competition. Cambridge UP, 1998
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar