Vinstandelen i USA sedan 1929

Medianlönen har stagnerat i USA sedan det tidiga 1970-talet: det är ett vida diskuterat faktum, som en del av den vidare diskussionen om ökad ojämlikhet. Stagnationen har flera orsaker. Ett, löntagarna har sedan 70-talet tagit ut mer av löneutrymmet i form av anställningsförmåner (försäkringar etc) som inte är löner. Två, inom löntagarkollektivet har det skett en förskjutning av inkomster uppåt i fördelningen. Och tre, löntagarnas andel av nationalinkomsten har minskat.

Det sista faktumet är föga diskuterat (även om Jacobson och Occhino 2012, och en rad papers av Andrew T. Young, är undantag). Här tänkte jag ta en preliminär titt på hur man kan kolla på den funktionella inkomstfördelningens utveckling i USA på lite längre sikt.

Aron-Dine och Shapiro (2007) har i dataappendix tre relevanta variabler: wage share, employee compensation share, och profit share. Den första är då bara löner (på engelska wages och salaries), den andra inkluderar också andra anställningsförmåner, och den tredje är till synes ett sparsamt begrepp som inte inkluderar något av de egenanställdas inkomster -- dessa är inte heller inräknade i löntagarnas andel. Annars är det vanligt i såna här studier att de egenanställdas inkomster enligt någon princip -- de tillskrivs en lön som motsvarar snittet i ekonomin eller snittet i branschen -- delas upp i en lönedel och en vinstdel (se Freeman 2011). Den "nakna" vinstandelen från Aron-Dine och Shapiros paper ser ut så här:

Vi ser att vinsterna var extremt låga -- faktiskt minus något år -- under 30-talsdepressionen, varpå den hämtade sig till en hög nivå under 40- 50- och större delen av 60-talet. I slutet av 60-talet minskade vinstandelen från ca 12-13 procent till ungefär 9 procent och låg kvar på den nivån till slutet av 80-talet då den började öka igen, om än med en dipp runt år 2000. År 2006 var den tillbaka på 40-50-talens nivåer. Den blå prickade linjen är genomsnittet för hela perioden; de röda linjerna är genomsnitten för de fyra subperioder som hittas med en brytpunktsanalys (gjord med strucchange i R)*.

Jag går vidare med att kolla själv på National Income and Product Accounts (NIPA), som finns hos Bureau of Economic Affairs vid Department of Commerce. I tabell 1.12 National Income by Type of Income kan man få fram olika typer av inkomster -- löntagarnas andel, hyresinkomsternas andel, egenföretagarnas andel, vinstandelen. Allting för varje år sedan 1929 och allting före eller efter skatt. I diagrammet nedan syns löntagarnas andel, egenföretagarnas andel och vinsternas (corporate profits) andel från 1929 till 2011.

Egenföretagarnas andel är klart lägre i slutet av perioden än under 30- och 40-talen när en stor del av de sysselsatta var bönder och som sådana egenföretagare. Vinstandelen uppvisar under perioden 1940-2011 den välbekanta trågformen av tre faser: hög nivå -- låg nivå -- hög nivå. Löntagarnas andel ser ut att ha varit ganska konstant sedan 60-talet, men ligger de två sista åren, 2010-11, fyra procentenheter lägre (62 procent) än nivån som var snitt på 60- och 70-talen (66 procent). För 00-talet är snittet dock 64 procent, så det är för tidigt att säga att någon stor förändring skett i den variabeln. Trågformen syns -- om än inte så kraftigt accentuerad -- i diagrammet nedan med tre strukturella brytpunkter (1940, 1969 och 1993).

1940-1969 ligger vinstandelen över genomsnittet för hela perioden; 1969-1993 är vinstandelen lägre (inklusive Reaganåren!), och 1993-2011 är den över genomsnittet. Allt detta är före skatt; kanske kan post-skatt och transfereringar-data ge en annan bild.

En bild som återigen ger den välbekanta U-formen är i alla fall denna, över aktieutdelningar som procent av nationalinkomsten 1929-2011:

Hög nivå 1929-1940, låg nivå 1940-ca 1987 (WW2 som utjämnare), hög nivå sedan ca 1987. Utdelningarnas höga nivå i den nuvarande fasen och deras relation till andra frågor som sysselsättning, fördelning och stagnation har varit en stor diskussion de senaste åren; på bloggen har jag en översikt över diskussionen här.


Fotnot
*Bayesian Information Criterion (BIC) används som model fit-kriterium, och BIC är då i princip identiskt för en modell med två och tre brytpunkter: BIC är 336 och 337. Jag använder i diagrammet modellen med tre brytpunkter eftersom jag tycker att den passar bättre enligt eyeball econometrics. Modellen med två har brytpunkter 1939 och 1968; modellen med tre har 1939, 1969 och 1994.

Referenser
Aviva Aron-Dine and Isaac Shapiro, "SHARE OF NATIONAL INCOME GOING TO WAGES AND SALARIES AT RECORD LOW IN 2006: Share of Income Going to Corporate Profits at Record High", Center on Budget and Policy Priorities, 2007.
Rebecca Freeman, "Accounting for Self-Employed in Labor Share Estimates: The Case of the United States", OECD Working Paper, 2011.

Komplettare inkomstojämlikhetsbegrepp och ojämlikheten i USA

Lönespridningen och inkomstojämlikheten har ökat i USA de senaste trettio åren, det vet vi. Men olika studier bygger på olika typer av data och ger ofta bara delar av pusslet. Timothy Smeeding som är verksam vid University of Wisconsin och en av de ledande inkomstfördelningsforskarna och Jeffrey Thompson som är vid University of Massachusetts diskuterar i sitt paper "Recent Trends in the Distribution of Income: Labor, Wealth and More Complete Measures of Well Being" vad de kallar ett "mer komplett" begrepp om inkomstojämlikhet. Vad som gör deras begrepp "mer komplett" handlar framför allt om ett mer sofistikerat sätt att mäta kapitalinkomster. För den sjunkande löneandelen står för en viktig del av ökningen av inkomstojämlikhet:

"And, labor income in the form of wages had declined to 50.2 percent of national income by the third quarter of 2006 – a 50-year low as a share of national income (Aron-Dine and Shapiro, 2006; Bureau of Economic Analysis, 2010; Goldfarb and Leonard, 2005). Even after adding together labor income (even including supplements or employee benefits) and corporate profits, which peaked at 13.7 percent of total national income in the third quarter of 2006 after rising for three decades, there is still more than a fifth of the nation’s economic pie missing. Other uncounted components of National Income such as net interest, proprietor’s income and rental incomes are largely missing from micro date based income distribution calculations (see Table 1)." (s 7)

Men det är inte helt enkelt att mäta kapitalinkomster, eftersom de kan timas så flexibelt:

"powerful income recipients can choose the form and timeframe in which their compensation is paid, e.g., for tax reasons (Auten and Carroll, 1999; Gruber and Saez, 2002). For instance, the two founders of Google, in a widely reported press story, took $1 each in earnings in 2005. Of course, each one also exercised much less highly taxed stock options, which left them with $1.0 billion or more in ‘asset incomes’ in that year (Ackerman, 2006). Whether for reasons of tax and estate planning, or simple accumulation, the large majority of the gains from wealth, are not realized annually" (s 8f)

Smeeding och Thompson börjar med inkomstbegreppet

I = E + KI + NT

där I är total inkomst, E är arbetsinkomst (inklusive för egenföretagare), KI är kapitalinkomst och NT är nettotransfereringar från staten. Det är alltså posten KI som de ska utveckla. De förklarar att de data på kapitalinkomster som idag används ofta är bristande:

"Despite long-standing interest in labor and capital “factor shares,” macroeconomists (e.g., Goldfarb and Leonard, 2005; Guscina, 2006) and microeconomists who study distribution are both seemingly content with using data where only a small fraction of income from capital is measured. Interest, rent and dividends received are reported in most micro data based income definitions such as the one used by the Census Bureau. Capital gains and losses (KG, including those from realized stock options) and royalties, are counted in other income definitions such as that used by the CBO (2009) and by Federal Reserve Bank in the SCF income distribution measure.
However, the large majority of capital income (KI) accrues to persons but is never realized (and is therefore not counted in any given year). This includes imputed rental flows for owner occupied housing; business savings in the form of corporate and non-corporate retained earnings; and unrealized capital gains. Much of this income stays with the firm that utilizes capital and is not realized by the owners of these assets (except as it is reflected the value of their enterprise, either self owned or as shares of corporate stock)."

Det "mer kompletta inkomstbegreppet" som de använder blir då:

MCI = E + NT + (KG - IRD + IKI)

där MCI är "more complete income", KG är "capital gains" och royalties, IRD är räntor och utdelningar, och IKI är imputerad ökning av förmögenhet (s 11).

Anledningen till att de förändrar kapitalinkomstbegreppet är att de vill komma åt de inkomster från kapital som inte realiseras omedelbart utan istället tar sig uttryck som en ökning av ens förmögenhet.

Inkomstojämlikheten är större med Smeeding och Thompsons MCI-begrepp än med standardbegreppet (s 18). 99-50-ration ökar med 28 procent, medan 50-10-ration är oförändrad; ett mer komplett begrepp om kapitalinkomster ökar alltså föga förvånande inkomsterna mest i toppen av fördelningen. (Detta med bruttoinkomstbegrepp.) Bruttogini med MCI är 0,61 och netto 0,58, för år 2007. De kommenterar: "The story we are telling is one of shifting sources of incomes, especially at the top, from labor to capital income." (s 27)

Och i slutsatserna diskuterar de den nuvarnade fasen av ökad inkomstojämlikhet:

"Not unlike the Medici period in Italy, this “Richistan” (Frank, 2007) pattern is definitely at work in the early 21st century where flat earnings below the 80th percentile and falling median incomes for the non-elderly have drawn repeated questions about where the nation’s productivity gains have gone. (Gordon and Dew-Becker, 2005; Mishel et al, 2005; Lemieux, et al., 2007; Aron-Dine and Shapiro, 2006). The answer is that they went to, and remain in, higher value assets, including higher value corporate assets, proprietor’s incomes, net interest and profits (which drive up stock and bond market returns and the value of business equity).
Institutional and economic change has created a greater emphasis on worldwide ‘free market’ capitalism, high returns to the entrepreneurs—the inventors and creative users of capital (Acemogolou, 2002). These changes have been combined with tax advantages for both capital income and high incomes, and have led to the worsening of the social and political position of labor more generally (Levy and Temin, 2007). All of these factors have contributed to the shift to higher capital vs. labor income. Ever greater global trade and further technological change should only intensify these changes (Blinder, 2007; Freeman, 2007). While some claim labor incomes will rise more in the future than will capital incomes due to world population aging (Krueger and Ludwig, 2006), others see high and rising returns to asset holdings for those with productive assets such as pension savings (Poterba, et al., 2007a; 2007b; Love and Smith, 2007). Indeed while human capital and technology are “racing” for higher income shares (Goldin and Katz, 2006), technology and the entrepreneurs who own and deploy such capital are currently winning the race, and are increasingly likely to receive higher rewards in a world of mobile capital and workers (see also Freeman, 2007)." (s 27f)

Referens
Timothy Smeeding och Jeffrey Thompson. 2010. "Recent Trends in the Distribution of Income: Labor, Wealth and More Complete Measures of Well Being". PERI Working Paper. Amherst, MA: Political Economy Research Institute.

Decentraliseringen av löneförhandlingarna i Sverige

Fem papers om decentraliseringen i Sverige, och tre internationellt jämförande papers. Se också mitt inlägg om "lönekompression i den klassiska svenska modellen", som handlar om lönespridningens utveckling från centraliseringens början 1956 till dess slut 1983 och därefter.


Ahlén 1989
Kristina Ahlén var 1989 forskningschef på Arbetslivsinstitutet i Stockholm. Hon beskriver Rehn-Meidnermodellen så här: "Workers were to receive equal pay for equal work, regardless of the industry or the firm's profitability. The aim was to restrain inter-union wage rivalry and to promote structural change by squeezing profits." (s 330) Denna modell kunde fungera genom hög organiseringsgrad både för anställda och företag, och centralisering av löneförhandlingarna där tjänstemännen följde "the lead of the LO-SAF settlement" (331). Men ordningen ruckades successivt av tjänstesektorns, inte minst den offentliga sektorns, stora expansion. Denna ökade komplexitet var i sig inte nog för att avskaffa modellen. SAF tog i slutet av 60-talet initiativ till en omformulering av modellen, genom vad som kom att bli EFO-modellen. Enligt EFO skulle avtalen för k-sektorn sätta normen för resten av ekonomin, och löneökningarna för k-sektorn skulle bestämmas av produktivitetstillväxt och internationella prisutvecklingen i sektorn (s 332). Ytterligare en spänning för den centraliserade modellen -- utöver tjänstesektorns expansion -- var den mellan lokalt, arbetsplatsen, och centralt. Runt 1969 ökade frekvensen av vilda strejker, vilket Ahlén tolkar som missnöje med bristen på lokalt självstyre. Facken försökte genomföra organisatorisk decentralisering, och politiskt genomfördes arbetslivsreformer för att öka de anställdas inflytande. Detta gjorde dock arbetsgivarna missnöjda. Den tredje faktorn som underminerade den centraliserade modellen, och utlöste dess kris, var 1970-talets försvagning av ekonomin efter oljekrisen (s 333). Ahlén beskriver situationen väl:

"Suddenly the economy was no longer expanding sufficiently to finance both the expansion of public programmes and greater purchasing power of the various labour groups. The focus fell sharply on the allocation of the more limited resources, bringing underlying conflicts within the union sector into relief. In the 1970s, wages exploded in a self-destructive series of agreements that placed Swedish firms in the uncompetitive position of having the highest paid labour force in the world. The demise of the Swedish Model was made more certain by the simultaneous need to restructure industry in line with world trade developments. As in many countries, older industries such as steel and shipbuilding have contracted, while others, more technologically advanced, have expanded. The process is forcing firms to adjust in ways that are much more dramatic than the EFO model envisaged." (s 333)

Samtidigt mötte den offentliga sektorns expansion ökad kritik.

De första stegen mot decentralisering av löneförhandlingarna togs när SIF, SALF och CF tillsammans med sin motpart VF 1983 bröt sig ur SAF-PTK samordningen (s 334). 1987-88 skedde det slutgiltiga slutet för SAF-PTK-förhandlingarna, då alla PTK-förbund förhandlade på egen hand, och PTK:s roll minskades till att koordinera i frågor som pensioner och socialförsäkringar. På arbetarsidan togs det första steget också 1983, när Metall och VF klev ur samordningen. 1984 skedde för första gången sedan 1956 inga centrala förhandlingar mellan LO och SAF. Också 1985 och 1986 fanns starka viljor för branschvisa förhandlingar, men det första året centraliserades förhandlingarna genom regeringens intervention, och 1986 genom LO:s agerande. Men 1988 återvände den totala decentraliseringen. Ahlén menar att industriföretagen under 80-talet led av brist på arbetskraft på grund av sammanpressade löner och de tuffa arbetsförhållandena i industrin. Därför ville VF ha högre löner än genomsnittet för sina arbetare, så att de skulle kunna locka till sig arbetskraft (s 335). Andra arbetsgivarförbund vill samordna förhandlingarna, men LO säger nej till samordning utan VF. Ahlén menar att detta visar på exportsektorns stora vikt i den svenska ekonomin, att VF i princip på egen hand kunde avskaffa den centraliserade ordningen. 1988 visade dock stora löneökningar och ökade arbetsgivarnas stöd för koordinerade förhandlingar, och LO och PTK gick förvånansvärt nog med på centrala förhandlingar utan VF. Vissa SACO-förbund hotar dock med att bryta sig loss, och inom LO rasar en konflikt mellan Metall och Kommunal.

En stor del av löneökningarna under denna period skedde genom löneglidning. Löneglidningens andel av de totala ökningarna låg 1974-79 på 15 procent, 1982-86 på 36 procent, och stod 1987 för hela 66 procent och 1988 för 45 procent (s 337). "wage drift is considered by many as the key problem in the country's economic recovery". 1980 försökte LO och SAF begränsa löneglidningen genom att i ramavtalet sätta en gräns för hur mycket löneutvecklingen kunde påverkas lokalt, men detta fick ingen effekt, konstaterar Ahlén (s 339). Hon menar också att den stora löneglidningen gör den avancerade FOS-modellen (pdf), en utveckling av EFO som togs fram 1987 (och inkluderade ytterligare faktorer som kronkursen och dollarkursen), inte kan implementeras. Den största tjänstemannakonflikten i privat sektor i Sveriges historia inträffade 1988 när SIF ville öka sin kontroll -- genom de lokala fackliga organisationerna -- över den lokala löneutvecklingen (s 339).

Ett annat utmärkande drag för 1980-talets svenska arbetsmarknad var de starka konflikterna mellan olika fackförbund. Ahlén:

"Negotiations in the 1980s have been called a civil war in which rank order and relative pay levels are more important than actual purchasing power. The resulting leap-frog bargaining has created a wage-wage spiral that undermines the country's economy." (s 338)

Inom industrin luckrades gränserna mellan arbetares och tjänstemäns arbetsuppgifter upp under 1980-talet, samtidigt som arbetarnas löner var återhållna av den solidariska lönepolitiken och även den högst betalade arbetaren tjänade klart mindre än den lägst betalade tjänstemannen (s 338). Detta orsakade missnöje inom Metall och Fabriks och även LO centralt fick 1987 i sin deklarerade lönepolitik ta ställning för ökad lönespridning bland arbetare i industrin, för att reflektera denna utveckling.

På 70-talet försökte regeringen påverka lönebildningen genom skattesystemet, först artikulerat i Hagaförhandlingarna 1974-75 då regeringen ville att facken skulle gå med på lägre löneökningar i utbyte mot lägre skatter (s 340). Detta misslyckades och 1975-76 ökade industriarbetarlönerna med 40 procent. 1976-1981 försökte de borgerliga regeringarna att minska företagens lönekostnader genom en kombination av devalveringar, inkomstskattesänkningar och tillfälliga prisstopp. Inte heller detta lyckades. Den första rakt på sak-inkomstpolitiken skedde 1984-85 med Rosenbadmötena mellan regeringen, LO, PTK och SAF. Dessa möten var ett direkt svar på "the inflationary leapfrog bargaining that took place during the experiment with decentralised negotiations in 1984". Regeringen föreslog policies som skatterabatt, frysning av aktieutdelningar, och hotade med motdrag om löneökningarna blev för höga. De lyckades med att övertala parterna om en moderat löneökning, men på den statliga sektorn sprack ambitionerna genom en strejk från TCO-S, den största strejken någonsin i svensk offentlig sektor. Denna ledde till att regeringen fick höja räntan till sin högsta nivå på fyra år. 1986 återuppstod problemen och ungefär två tredjedelar av de offentliganställda konfliktade (s 341). Konflikten handlade bland annat om arbetsgivarens vägran att inkludera garantier för följsamhet till den privata sektorns löneglidning; denna garanti kom inte med vilket var endast tredje gången på trettio år som ett avtal slöts utan denna. 1988 fördes inga centrala förhandlingar och finansminister Feldt försökte därför påverka lönebildningen genom att hota med ekonomisk-politisk åtstramning om löneökningarna i privat sektor överskred 4 procent. Det gjorde dem och regeringen stramade åt, men inflationen låg ändå på 6,5 procent år 1988.

Ahlén diskuterar tre olika scenarios för vart Sveriges lönebildningssystem är på väg. Det första är inkomstpolitik. SAMAK föreslog 1985 i en rapport, som Feldt var med och skrev, att facken skulle aktivt delta i inkomstpolitik där lönebildningen skulle knytas ihop med skattesystemet och andra politiska områden. Inkomstpolitiken är dock betydligt mindre institutionellt utvecklad i Sverige än i många andra europeiska länder, konstaterar Ahlén (s 343). Facken har också under 80-talets andra hälft avfärdat systematisk inkomstpolitik, men samtidigt i praktiken gjort utspel i samband med avtalsrörelser som kopplat samman lönebildningen och den ekonomiska politiken. Det andra scenariot är en ny lönepolitik från facklig sida, alltså med bevarad autonomi från regeringen (bipartism snarare än tripartism). LO accepterar nu större lönespridning än vad man gjorde 1983. Men Ahlén menar att de stora konflikterna mellan fackförbunden gör detta scenario svårt. Scenario tre är "realigning the bargaining system", á la det förslag som Sveriges då främste arbetsmarknadsforskare Nils Elvander (1928-2006) lade fram i sin bok Den svenska modellen år 1988. Elvander menade att gränsdragningarna mellan facken inte längre avspeglade de relevanta skillnaderna och ville omgruppera de anställda i fyra block för förhandlingar: högteknologisk industri (både privat och offentlig sektor), "the tradable goods sector", "small industries" (mest hemmamarknadsbranscher), och handel och tjänster. Ahlén pekar på att danska LO 1988 omorganiserade sina 31 förbund till fem förhandlingskarteller -- byggnads och trä, industri, handel, transport och tjänster, och offentlig sektor. Den danska centralorganisationen höll 1989 en extraordinär kongress just för att diskutera den fackliga strukturen. Hon menar dock att omorganisering på mindre skala kan ha en större chans, t ex genom närmre samarbete och kanske t o m sammanslagning mellan Metall, Fabriks och SIF. Här kan svenskarna följa det norska exemplet; de fem norska industriförbunden gick 1988 ihop (s 345).

Ahlén menar att någon typ av centraliserad ordning måste till, även om det är svårt när den fackliga sammanhållningen urholkats.

"In the long term, it seems clear that a small export-dependent nation like Sweden can prosper only through fairly centralised labour relations in which maeroeconomic issues are given prominence." (s 346)

Freeman och Gibbons 1995
Richard Freeman (Harvard) och Robert Gibbons (Cornell) börjar sitt paper med att konstatera att under 70-talet och fram till mitten av 80-talet så sågs centraliserade löneförhandlingar av många ekonomer -- Crouch (1985), Bruno och Sachs (1985), Calmfors och Driffill (1988) -- som något positivt, att länder med sådana hade klarat situationen efter 70-talets oljekriser bättre än andra genom att CB kunde "internalize the negative externalities of sectoral union-management bargaining such as inflationary wage and price increases or unemployment" (s 345). Men ändå övergav en rad länder under 80-talet centraliserade CB (Katz 1993). Italien avskaffade Scala Mobile, Nya Zeelands nyliberala regering införde lagstiftning som försvagade CB-systemet, i Frankrike fick lokala avtal en större roll, detsamma hände i Österrike, och "perhaps most striking" så övergav Sverige 1983 den centraliserade ordningen. Vad förklarar centraliseringens tillbakagång -- den som verkade så positiv på 70-talet? F och M tittar på denna fråga, med ett särskilt fokus på Sverige. Deras förklaringsmodell ser i stark sammanfattning ut så här:

"Our analysis stresses that central negotiators have neither the instruments nor the information needed to tailor national agreements to the particular circumstances of individual industries or enterprises and thus must allow for some “wage drift” to maintain flexibility. But drift opens the door for defection by local bargaining pairs, which threatens the viability of centralized arrangements. We argue that the more variegated the economic environment, the greater is the equilibrium level of wage drift, and the stronger is the incentive for some local pair to defect. We attribute the decline in centralized bargaining in the 1980s to two forces that increased the dispersion of the local conditions covered by the central bargain-growing unionization of new groups, such as white-collar workers, and market forces favoring greater wage differentials-and to the decline in the threat of inflation, which was an initial motivation for centralized bargaining." (s 346)

Flanagan (1988), Calmfors och Driffil (1988) m fl har pekat på att centraliserade kollektivavtal kan innebära att externaliteter internaliseras och att inflationära löne-pris-spiraler undviks. Freeman och Gibbons menar att en nackdel underskattats: att de centrala förhandlarna inte har perfekt information och att centraliseringen kostar ekonomin flexibilitet. Avvikelser från de centrala avtalen måste därför tillåtas (t ex i form av löneglidning), men dessa avvikelser kan urholka stödet från förbunden till den centrala nivån. Den centrala nivån måste göra en avvägning om hur mycket avvikelser ska bestraffas (s 348). Alltför inflexibla löner kan leda både till misallokering av arbetskraft mellan minskande och växande sektorer, och till arbetslöshet (s 351f). I Freeman och Gibbons modell finns det tre utvecklingar som leder till centraliseringens försvagning. Den första är en ökning i spridningen av önskade utfall mellan sektorer; då kommer vissa sektorer få incitament att ta sig ur centraliseringen. Den andra är en ökad heterogenitet bland grupperna som omfattas; sannolikheten ökar då att vissa grupper ska ha incitament att ta sig ut. Den tredje är att det blir mindre viktigt att kontrollera inflationen genom centralisering, "a reduced value of wage discipline" (s 360). Freeman och Gibbons menar att alla tre faktorerna visat sig i OECD-länder under 80- och 90-talen. Den ökade lönespridningen som syns i t ex Storbritannien och USA tyder på att marknadskrafterna pressar för ökad lönespridning.  Den ökade fackliga organiseringen av tjänstemän och offentliganställda visar på ökad heterogenitet i grupperna som omfattas av ett potentiellt centraliserat avtalssystem. Och inflationen har sjunkit i den rika världen (post-Volckerchocken), vilket minskar värdet av lönedisciplin för policymakers (s 361). F och G utvecklar dock inte analysen genom en jämförande studie, utan genom att kolla specifikt på Sverige.

Sverige var det arketypiska fallet av ett centraliserat avtalssystem. "The explicit consideration that LO and SAF gave national economic conditions made Sweden the leading example of the all-encompassing unionism that can deliver socially desirable outcomes (Olson 1990)." (s 361) 1960-talet var den centraliserade ordningens höjdpunkt. Men två saker under decenniets andra hälft pekade till framtida problem. 1966 fick offentliganställda strejkrätt, och 1969 kom gruvarbetarnas vilda strejk som protesterade bl a mot centrala avtal som sänkte deras löner relativt till andra arbetare och till tjänstemännen i gruvsektorn. Under 70-talet försvagade de vilda strejkerna och oljeprisernas inflation det centraliserade systemet. 1970 strejkade arbetarna på Volvo t ex och fick 11 procents löneökning, jämfört med 3 procent i det centrala SAF-LO-avtalet. "High demand for labor and a limited supply of workers for production jobs made Volvo unwilling to weather a labor dispute for the sake of the central agreement". (s 364) Situationen var problematisk: "Workers struck other profitable companies for a share of “excess profits” and then struck less profitable companies to restore relativities." (364) Sveriges centraliserade system hanterade inte 70-talets oljeprisökningar på ett bra sätt. 1975 var löneinflationen högre än i något annat land än Japan, efter en våg av vilda strejker 1974. Förtjänstgarantier och inflationskompensation grasserade i kollektivavtalen. Ett annat problem för LO-SAF-systemet var oenigheten mellan LO och SAF i inflytandefrågorna och SAF:s missnöje när LO pressade Socialdemokraterna till politiska regleringar i frågan. På 80-talet kollapsade systemet (s 365). Det centraliserade systemet funkade inte: "frame bargaining delivered neither the noninflationary wage settlements that are the sine qua non of centralized arrangements nor economically appropriate wage differentials." (s 367)


Iversen 1996
Torben Iversen (dansk statsvetare, Harvard) jämför i denna artikel den centraliserade förhandlingsordningens sammanbrott i Danmark och Sverige under 1980-talet. Iversen förklarar sin modell så här:

"The study draws on modem theories of wage regulation and industrial relations and identifies three logics of consensual wage regulation with whose problems bargaining institutions are designed to cope. The first is unions' free-riding on the wage restraint of other unions; the second is the obtaining of flexible wage structures and working conditions under centralized rules; and the third is the reconciliation of redistributive organizational goals with differentials in the market power of different occupational groups. Depending on how firms and unions are affected by these logics, they will have competing institutional preferences. Based on this theoretical framework, I argue that in most corporatist countries, including Denmark and Sweden, structural and technological changes in the world economy since the mid 1970s have stimulated the growth of cross-class flexibility coalitions between firms producing high quality goods for fragmented and volatile international markets and groups of highly skilled workers enjoying favorable market positions. Compared to the first three decades after World War II, this development signified a sectoral realignment of workers and employers and was associated with political pressure for a more decentralized and unequal industrial relations system." (s 399)

Han pekar på att det finns två viktiga undantag till 80-talets decentraliseringstrend. I Österrike bestod det centraliserade systemet, och i Norge skedde recentralisering. Österrike förklarar Iversen med att lönebildningen där sedan länge varit frikopplad från de centrala förhandlingarna, och det norska fallet med att det där finns en stark, militant, löneinflationär grupp (oljearbetare) (s 400).

Iversen menar att diskussioner om centraliserade förhandlingar brukar bygga på två indikatorer: "centralization of bargaining authority" och koncentration av fackligt medlemskap. Vilken vikt som fästs vid vilken faktor varierar och därför kan "centralisering" betyda olika saker hos olika författare (s 400). Iversen gör ett index vars konstruktion är lånat från litteraturen om politiska partier, som har begreppet "effective number of parties" som sammanfattar graden av centralisering i en enda siffra. Iversen har använt denna metod för att konstruera tidsserier för centralisering för Danmark, Sverige, Österrike och Norge från mitten av 1960-talet till början av 1990-talet (s 401). För Sveriges del syns serien i figur 2:

Genom konkurrerande konfederationers tillväxt har centraliseringen med Iversens mått minskat långsamt men stadigt i de tre skandinaviska länderna (men inte i Österrike där alla fackförbund är med i ÖGB). Mer slående är dock att i Danmark och Sverige decentraliseras förhandlingarna i ett slag i början av 1980-talet -- 1981 i Danmark, 1983 i Sverige (s 402). Att rejäl decentralisering skett i två av länderna men inte i de andra två är intressant med tanke på att de fyra tenderar att klassificeras i samma kategori. Peter Katzenstein (1985) har Danmark, Norge och Österrike i samma subkategori av "social korporatism" och ser Sverige som endast marginellt annorlunda genom att landet har ett mer internationellt integrerat näringsliv. Och Peter Gourevitch (1978) m fl har pekat på att de fyra länderna är liknande i att de är exportberoende och integrerade på globala marknader (s 404).

Iversen går vidare med att diskutera de tre teorierna. För neokorporatismens betoning på behovet av kollektiv löneåterhållsamhet refererar han till Calmfors och Driffill (1984), Cameron (1984), Przeworski och Wallerstein (1982) och Olson (1982). Han menar dock att "the neocorporatist collective action framework" har tre svagheter. Den första är att den saknar en teori om institutionell design; genom att se löneåterhållsamheten som en kollektiv nyttighet får den en funktionalistisk tendens, att utgå från att centralisering uppstår av sig självt eftersom den leder till positiva utfall i form av löneåterhållsamhet. "As a theory of institutional design, neocorporatism therefore lacks microfoundations." Den andra svagheten är att utgå från att arbetsgivarna nöjer sig med centralisering eftersom den leder till LÅ; teorin bortser här från andra följder av centralisering, såsom minskad flexibilitet i lönesättningen. Den tredje svagheten är att neokorporatismens korrelation mellan omfattande fackförbund, "accomodating" ekonomisk politik och LÅ inte beaktar den lönekonkurrens som kan utlösas av centraliserade förhandlingars omfördelande drag.

Peter Swensons modell av klasskoalitioner har bättre mikrogrundvalar, menar Iversen. Enligt Swensons analys centraliserades arbetsmarknadssystemen i Sverige och Danmark som resultat av klasskoalitioner mellan arbetare och arbetsgivare i exportsektorn som medelst centralisering höll nere lönerna i hemmamarknadsssektorer, framför allt bygg, där arbetarna hade starka marknadspositioner, var militanta, och kostnaderna av löneökningar kunde externaliseras genom prisökningar (405, jfr 407). Iversen menar att denna modellen väl förklarar hur det centraliserade systemet uppstod. Hur decentraliseringen gick till förklaras inte lika bra av Swensons modell, menar han. Iversen vill utveckla Swensons modell så här:

"First, wage leveling must be linked directly to institutional design. This link can be made by conceptualizing wage leveling as an expression of nonmarket sources of bargaining power for low wage groups within the confederal union structure. Second, the incentive structure of unions and employers is at least partly endogenous to the macroeconomic policies of the government. Hence, while the theoretical division between sheltered and exposed sectors is valid, empirically the boundary is conditioned by the choice of macroeconomic policy regimes. Finally, it is necessary to identify employers' reasons, beyond cost control, for supporting decentralization." (406)

Förklaringen till varför arbetsgivarna, bortom kostnadskontroll, i vissa lägen vill ha decentraliserade förhandlingar hämtar Iversen från litteraturen om "flexibel specialisering" och "diversifierad kvalitetsproduktion", med Wolfgang Streeck m fl. Iversen sammanfattar sin modell i två bilder, om fackens och företagens incitament, strukturella positioner, och strategier:

Och dessa två kombineras i en tredje bild som illustrerar vilka koalitioner som kan bildas över klassgränserna, kring olika lönebildningsarrangemang:

Iversen menar att decentraliseringen i Sverige och Danmark på 80-talet kan förklaras av följande situation (s 411). Avsaknad av en inflationär privilegierad sektor gjorde att centraliseringen inte fyllde någon tämjande funktion; däremot hindrade den löneflexibilitet för de "strategiska" företagen, de i övre vänstra rutan i figur 6. I Norge fanns däremot den inflationära privilegierade sektorn som behövde tämjas; därför ingen decentralisering där. Och i Österrike låg lönesättningen utanför de centraliserade förhandlingarna, därför hindrade den inte löneflexibilitet och behövde inte avskaffas av arbetsgivarna (s 424f).

Iversen visar att lönespridningen både för arbetare och tjänstemän minskade rejält under den centraliserade förhandlingsordningen i båda länderna. Han menar att 80-talet såg stora distributiva konflikter inom löntagarkollektivet, både mellan höglöne- och låglönegrupper i privat sektor och mellan privat och offentlig sektor. När högavlönade arbetare skulle få mer för att arbetsgivarna skulle kunna attrahera arbetskraft till industrin, utlöste detta kompensations- och följsamhetsgarantier i andra gruppers kollektivavtal (s 414f). Vidare så menar Iversen att internationaliseringen av produkt- och tjänstemarknader som tog fart på 1970-talet ökade pressen på facken att "ta ansvar" i lönebildningen, vilket minskade hotet för wage pushes (416f) -- hur Iversen tänker att detta teoretiska argument går ihop med den de facto stora wage push som hände i Sverige 1975-78 fattar jag inte riktigt. Han menar också att statens fiskala kris på 70-talet och framåt ledde till hårdare bud för offentliganställda, och att offentliganställdas löner som procent av privatanställdas minskade från 109 till 98 procent mellan 1971-79 och 1980-88 i Danmark och från 97 till 89 procent i Sverige (s 418). Iversen diskuterar också den ekonomiska politikens implikationer för lönebildningen, och menar att den makroekonomiska situationen i Sverige under 80- och 90-talen var mindre gynnsam för löneåterhållsamhet än vad situationen i Danmark var (s 421).

Iversen ser (jfr Elvander 2002) i Sverige förberedelser för att pattern bargaining-system á la Tyskland eller Danmark. (Om PB jfr Traxler och Brandl 2010; Johnston 2009.)

"Sectoral bargaining cartels have brought white and blue collar workers in the engineering sector together in the same bargaining units, and recently the Engineering Industry Association (VI) was created through the merger of the two powerful employer organizations in the metalworking sector, the Engineering Employers' Association (VF) and the MetalworkingI ndustrialA ssociation (Mekanforbundet).5T5 he explicit aim of this reorganization is to create a bargaining system (similar to the German and Danish) in which collective wage agreements concluded in the exposed sector are pattern-setting for the entire economy." (s 422)

Sverige famlade dock sig fram till det PB-system som idag är systematiserat i industriavtaletordningen; efter 1983 års decentralisering vacklade förhandlingarna mellan sektorsnivå och centralisering genom politiskt ingripande. I Danmark var decentraliseringsprocessen smidigare. De decentraliserade förhandlingarna 1981 var de första sedan 1930-talet som inte involverade huvudorganisationerna eller Conciliation Board, och visade parterna att decentraliseringen kunde fungera (s 422). Förutom viss recentralisering 1983 och 1985 gick processen mer linjärt än sicksackprocessen i Sverige.


Pontusson och Swenson 1996
"We argue that the employer offensive should be understood as a resonse to a shift in power within old wage-bargaining institutions, introducing invasive regulation of firm-level pay practice and, at the same time, as a consequence of new flexibility-centered production strategies, giving rise to demands for more firm-level autonomy in wage bargaining."

s 224 P och S ser decentraliseringen som en fallstudie av institutionell omvandling
s 225 "the system of peak-level bargaining that distinguished the Swedish model of the postwar era was, in large measure, created by SAF as a means to organize wage restraint (Swenson, 1989)"
s 225 arbetsgivarna bytte preferenser av två skäl. Ett, den förändrade sammansättningen av sysselsättningen gjorde att anställda i hemmasektorer och offentlig sektor. Detta ruckade normeringen i det centraliserade systemet, satte fart på löneglidningen . Från detta perspektiv "the engineering employers did not abandon the model of wage bargaining that they had helped create in the 1950s; rather, they abandoned a new model that had emerged, over their objections, in the 1970s." Två, arbetsgivarna ville omstrukturera branschen till en organisering av produktionen som krävde större löneflexibilitet. Skäl ett är att "old interests struggled against new rigidities"; skäl två är att "new interests clashed with old rigidities". De menar att skäl ett mest förklarar början på arbetsgivaroffensiven, tidigt 1980-tal, och skäl två mest fortsättningen under 1990ö-talet (s 226).
s 225f teoretiskt innebär P och S förklaring en betoning på (a) till institutionerna exogena faktorer, (b) materiella faktorer (korporatismen försvagas här inte av postmaterialistiska värderingar eller liknande), (c) att arbete och kapital är två heterogena grupperingar.
s 226 P och S menar att den centraliserade modellen substantiellt hade två element: löneåterhållsamhet, och lönesolidaritet. 1950-talets löneförhandlingar beaktade implicit "löneutrymmet" som fanns för att industrin skulle behålla sin konkurrenskraft; senare gjordes detta hänsynstagande explicit, och formaliserades i EFO-modellen. Vad jag tycker är tveksamt i denna beskrivning är antagandet om löneåterhållsamhet -- som jag ser det påvisar de bara att lönepolitiken innebar en selektiv löneåterhållsamhet (i de mest produktiva företagen och branschen), inte en generell sådan. P och S menar att det 1974-76 inträffade en "wage explosion" (s 228) som visade att "peak-level bargaining failed to deliver restraint", men detta ska då ha varit första gången som det hände under den centraliserade perioden. De visar inte någon statistik för att ge belägg för denna bild: det vore ju intressant att se reallöneutveckling, produktlöneutveckling och produktivitet för perioden. T ex Wissén (1983, s 184) menar att produktlönerna ökade snabbare "än vad som var förenligt med en långsiktigt balanserad utveckling" redan under 60-talet, och framför allt under decenniets andra hälft* Det är också värt att konstatera att Hibbs och Locking (1996) i den grundläggande studien av löneutvecklingen under den centraliserade perioden inte påvisade någon generell löneåterhållsamhet, utan endast lönekompression. Hibbs och Locking konstaterade själva att det var oklart huruvida skiftet till branschnivå 1983 skulle leda till mindre lönetryck -- som Lindbeck hävdade -- eller mer, som Calmfors-Driffill-modellen skulle förutsäga. (Alexopoulos och Cohen (2003) hävdar däremot att det förelåg löneåterhållsamhet 1950-1970**.)
s 229 i början av 90-talet blev arbetsgivarna än mer ambitiösa med sin centraliseringsiver och föreslog att arbetstid och liknande skulle regleras på branschnivå men lönerna på företagsnivå, såsom Almega och arbetsledarnas förbund (numera Ledarna) gjorde 1992.

s 231 90-talskrisen och den kraftigt ökade arbetslösheten påverkade decentraliseringsdriven genom att (1) försvaga fackens förhandlingsposition, och (2) minska arbetsgivarnas oro att decentralisering skulle leda till löneoffensiv. Men å andra sidan drev SAF på för decentralisering också i slutet av 80-talet, då arbetsmarkanden var överhettad.
s 231f P och S håller med Iversen (1996) om att ekonomisk politik och makroekonomi hänger nära ihop, citerar att "decentralization is difficult to reconcile with cost competitiveness as long as the government pursues full employment policies". Pekar på att SAF lobbade för ekonomisk-politisk förändring samtidigt som de jobbade på att decentralisera avtalssystemet; frågan är dock hur mycket bäring det har att de gjorde dessa två saker samtidigt...
s 240f Handelns arbetsgivarorganisation (HAO) var den främsta motståndaren inom SAF till decentralisering av avtalssystemet (ref: De Geer 1989, s 271 och De Geer och Zetterberg 1987, s 81). Motsättningarna mellan VF och HAO gick ända tillbaka till 1965 då VF motsatte sig HAO:s inträde i SAF. 1980 var VF det största förbundet i SAF, med 25 procent av de totalt anställda i SAF-anslutna företag, och HAO näst störst med 14 procent. VF:s oro för ökade motsättningar bekräftades när HAO:s tillväxt och roll i SAF betydde att "it became increasingly difficult for the engineering industry to gain a hearing within SAF for its arguments that it be the pacesetter in pay increases" (cit Treslow 1988). HAO konkurrerade om arbetskraft med den offentliga sektorn där militanta fack drev upp lönerna. Det var också för HAO:s medlemmar att lockouta, med tanke på att kunderna då kunde gå till Konsum och PUB som stod utanför SAF (Ehrenkrona 1991, s 273).

P och S avslutar sin artikel med att relatera sin studie av decentralisering av avtalssystemet i Sverige till den bredare litteraturen inom jämförande politisk ekonomi/sociologi och statsvetenskap om korporatismens nedgång och institutionell förändring s (242f). Streeck och Schmitter (1991, Schmitter 1989, Streeck 1993) har pekat på tre orsaker till korporatismens nedgång. Ett, keynesianismens kris och välfärdsstatens kris har minskat regeringarnas förmåga att erbjuda de socila partners gotter i korporatistiska utbyten (oj, vilken bred pensel S och S målar med...). Två, klasstrukturens (framför allt arbetarklassens) ökade heterogenitet och sociokulturell förändring har gjort det svårare för arbetarrörelsen att formulera gemensamma mål som man kan ingå i korporatistiskt utbyte om. Och tre, fordismens nedgång och den "diversifierade kvalitetsproduktionens" uppgång. P och S kritiserar Streeck och Schmitter för att deras "diffuse general emphasis on changing structural conditions tends partially to obscure the interests and strategic calculations of the decisive collective actors involved in corporatist bargaining", och för att fokusera för mycket på arbetarrörelsen på arbetsgivarnas bekostnad. De menar också att Streeck och Schmitter betonar kulturella faktorer för mycket, och pekar på att det helt klart var "good old-fashioned" materiella intressen som ledde till decentraliseringen av avtalssystemet i Sverige. Pontusson och Swenson tar också en debatt med Lange, Wallerstein och Golden (1995) som med ett kvantitativt index på centralisering av lönebildningen i sex länder hävdat att decentralisering skett i Sverige och Danmark men inte i Norge, Finland, Tyskland och Österrike. P och S ifrågasätter om LGW:s index verkligen mäter de relevanta faktorerna: det enkla faktum att det finns ett centralt avtal betyder inte att det innehåller särskilt mycket (s 244f). De hänvisar också till att Katz (1993) i sin litteraturöversikt finner decentralisering i fem av sex studerade länder, och Howell (1992) i Frankrike. De pekar också liksom Iversen (1996) på att Österrike är ett intressant udda fall genom att ha centrala avtal men väldigt lite av centralt bestämd lönepolitik (s 245).


Wallerstein och Golden 1997
Wallerstein och Goldens (båda statsvetare, vid Northwestern respektive UCLA) artikel*** tar avstamp i 1980- och 90-talens nedgång för centraliserade kollektivavtalssystem. De nordiska länderna är typexempel på klassiska centraliserade system, men W och G menar att av dessa fyra är det bara i Sverige som förhandlingssystemet faktiskt decentraliserats; att centraliserade system bestått i de andra tre. Detta trots att litteraturen hävdar att centraliserade system blivit mindre funktionsdugliga sedan 70-talets slut genom tre i princip universella faktorer för de rika länderna. Skiftet från fordistisk produktion har av många forskare (Streeck 1993, Pontusson och Swenson 1996, Iversen 1996, Lindbeck och Snower 1995) hävdats ha en decentraliserande effekt när "diversified quality production" och "flexibel specialisering" blir viktigare och kräver mer lokal och individuell lönesättning. Det andra argumentet handlar om att facken blivit mer heterogena och därför fått minskad kapacitet att agera enat (Hernes 1991, Moene och Wallerstein 1993, Lange, Wallerstein och Golden 1995, Freeman och Gibbons 1995, Garrett och Way 1995). Den tredje faktorn är ökad rörlighet av produktionsfaktorer över nationsgränserna; Reder och Ullman (1993) menar att denna minskat centraliserade förhandlingars förmåga att "take wages out of competition" och Streeck och Schmitter (1991) menar att centraliseringen hade mycket att göra med regeringarnas behov av att kontrollera löneökningstakten för att bibehålla prisstabiliteten. Båda dessa argument kan inte stämma på en gång -- R och U:s implicerar att centralisering ökar lönerna och S och S att den minskar lönerna -- men båda hävdar att ökad ekonomisk integration minskar centraliseringens kraft (s 701f). Oavsett anledning så råder konsensus i litteraturen om att centraliserade förhandlingar  blivit mindre effektiva över tid och spelar mindre roll idag (=1997) än under de gyllene åren.

För att utvärdera påståendet om universell decentralisering krävs data. Katz (1993) har hävdat att decentraliseringen skett överallt medan Hyman (1994) pekat på nationella skillnader; men Wallerstein och Golden menar att "so far, all discussions have been largely anecdotal" (702). De presenterar därför ett dataset, som är en uppdatering av Lange, Wallerstein och Golden (1995). (För exempel på studier som jag bloggat om som använder GLW:s dataset, se Kwon och Pontusson 2010.) Inget ont om datasets, men att säga om en litteratur som inkluderar så bra fallstudier som Iversen (1996) och Pontusson och Swenson (1996) är "largely anecdotal" låter i mina öron både arrogant och missvisande.

Hur mäter man då centralisering av lönebildningen? Det finns flera problem. Ett, hur mycket förhandling som görs på olika nivåer kan variera från förhandlingsrunda till förhandlingsrunda. Därför måste man koda nivå för varje runda, snarare än en gång per land. Två, det händer i princip aldrig att förhandlingar bara sker på central nivå. "Multi-tiered bargaining" är så sett ett mer precist begrepp än "centralized bargaining" för vad som rådde t ex i Sverige 1956-1983. W och G kan beskriva vilka begränsningar som uppifrån sätts på företagsnivåförhandlingar, men kan bara "mäta" (kvantitativ samhällsvetenskap!) förskjutningar mellan toppnivån och branschnivån. Tre, i all de nordiska länderna finns det flera olika fackliga konfederationer, separata för arbetare och tjänstemän och akademiker. I Finland är lönesättningen för tjänstemän i industrin mer centraliserad än för arbetarna, men i Norge och Sverige är förhållandet det omvända. W och G fokuserar för enkelhetens skull på arbetarnas konfederationer, och hävdar att "historically, these organizations and their affiliates have set the pattern for wage negotiation in the private sector" (s 704). Fyra, många former av deltagande i förhandlingar är svåra att mäta: t ex informellt inflytande från de högre i hierarkin på de lägre. Och fem, lönesättningen kan centraliseras av privata aktörer eller genom regeringens intervention. W och G försöker ange vilket som är fallet. Som källor använder de litteraturen och från och med mitten a 70-talet European Industrial Relations Review. Litteraturen som de anger är: SE -- Swenson 1989, Kjellberg 1992, Calmfors och Forslund 1990, De Geer 1992; NO -- Rödseth och Holden 1990, Ström Stölen och Torp 1988, Fröland 1993; FI -- Knoelliger 1960, Tyrväinen 1989, Eriksson Suvanto och Vartia 1990; DK -- Due Madsen Jensen och Petersen 1994 (s 704n). De har skapat skalor för graden av central styrning av lönesättningen och graden av regeringsinblandning (s 705f). För Sverige ser indexen ut så här för 1950 till 1992:

1956 till 1965 var SAF-LO-ramavtalet enligt W och G helt dominerande (ref Olsson 1991), även om SIF slöt ett eget avtal med SAF. 1966 fick de offentliganställda strejkrätt, och det var också det första året då de privatanställda tjänstemännen fick klart högre löneökningar än arbetarna, som kompensation för arbetarnas löneglidning (s 709). 1969 slöt tre stora tjänstemannafack ett femårigt avtal före LO och SAF tecknat sitt avtal. 1973 bildades PTK, som 1974 till 1982 förhandlade för ungefär 25 till 30 procent av de privatanställda. Under 70-talets andra hälft koordinerade LO och PTK sina förhandlingar med SAF, men koordineringen bröt ihop 1980 över den solidariska lönepolitiken (Kjellberg 1992). Efter decentraliseringen 1983 fortsatte PTK att förhandla med SAF utanför verkstadsindustrin fram till 1988. 1986 lyckades PTK och LO koordinera sina förhandlingar för första gången sedan 1980, men 1988 kollapsade PTK och varje medlemsförbund förhandlade separat med SAF (s 710n). I ett nordiskt perspektiv är regeringen i Sverige väldigt lite inblandade i löneförhandlingarna, även om de försökte med Hagadiskussionerna 1974-75. Den mest betydande inblandningen i förhandlingarna efter 1945 skedde dock 1991 och 1992, när facken ville omförhandla sin kompensation för inflationen från 1989-90 års kollektivavtal. Regeringen försökte då införa en tvåårig lönefrysning kombinerat med strejkförbud och ett tak för prisökningarna (s 711). Detta misslyckades och regeringen avgick och återuppstod; den nyformade regeringen tillsatte Rehnbergkommissionen med mandat att förhandla ett tvåårigt avtal för hela arbetsmarknaden, som skulle implementeras genom branschförhandlingar. 1993 hade S-regeringen ersatts av en borgerlig regering som inte var intresserad av att behålla centraliserade förhandlingar, och kommissionens uppdrag förlängdes inte (Martin 1995).

De historiska genomgångarna av Norge, Finland och Danmark ska jag inte diskutera här, utan jag går rakt på den avslutande diskussionen. Danmark hade centrala avtal på LO-sidan 1952 till 1974, därefter sex år med statsreglerade löneökningar och sedan 1981 decentraliserade förhandlingar, men W och G menar att de många konsolideringar som skett bland arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer menar att decentraliseringen inte är så stor som man kan tro -- i själva verket är förhandlingsenheterna inte så många, utan det handlar mest om fem stora karteller, två på offentlig och tre på privat sektor (s 723f). I Norge återställdes centraliseringen under 80-talet. Och i Finland har inte mycket hänt sedan arbetarfackens återenande 1968. Sverige med sin kraftiga decentralisering efter 1983 är därför enligt W och G exceptionellt i den nordiska kontexten. De menar att detta ger anledning att ifrågasätta flera av de vitt spridda förklaringarna till decentraliseringar av arbetsmarknadssystem: Streecks "diversifierade kvalitetsproduktion", internationaliseringen av ekonomin, och arbetarklassens ökade heterogenitet. Alla dessa faktorer är lika närvarande i Danmark, Norge och Finland som i Sverige, menar W och G (antagligen korrekt), men ändå skiljer sig utfallen i form av decentralisering eller ej åt (725f). De menar också att solidarisk lönepolitik och löneutjämning, som ju Pontusson och Swenson pekar på som en förklaring till arbetsgivarnas motstånd ca 1980, fanns inte bara i Sverige. De avfärdar i en fotnot Iversens (1996) förklaring till skillnaden mellan Norge och Sverige; Iversen menar ju att de norska arbetsgivarna omfamnat centraliseringen för att behärska löneökningarna i oljesektorn medan de svenska arbetsgivarna inte haft någon liknande stark militant grupp mot sig att snärja i centralisering. W och G argumenterar mot detta med att oljearbetarna i Norge faktiskt inte omfattas av det centrala avtalet, och med att de ohållbara löneökningarna i slutet av 80-talet i Sverige visar att decentraliseringen faktiskt förenades med ohållbar facklig militans, som hejdades först av 90-talets massarbetslöshet (s 726n). Wallerstein och Golden framför en egen förklaring till varför just Sverige sett decentralisering, en faktor som skiljer Sverige och de andra nordiska länderna åt: större politisk polarisering mellan fack och arbetsgivare, och större politiska mål hos arbetsgivarna (s 727). Martin (1991) har visat att många fackliga ledare ser SAF:s utträde från de centrala förhandlingarna som en del av strategin för att försvaga LO:s inflytande över samhället, inte bara lönebildningen. SAF-företrädare förneknar dock detta, och Swenson hittar inga diskussioner om politiska effekter av decentraliseringen i sin studie av SAF:s styrelseprotokoll. W och G menar ändå, med referens till Martin (1991), att politiken var en avgörande faktor för de svenska arbetsgivarna; "in Sweden, it is not surprising that a satisfactory compromise that would have  preserved centralized bargaining was not achieved in the midst of an employers' offensive aimed at reducing the influence of the labor confederation in national politics as well as in the labor market" (s 728).


Thörnqvist 1999

"Even if internationally determined changes in the organization of work are important, changes in industrial relations still seem to be very much a question of a struggle between the different interests of employers and employees."

När SAF 2 februari 1990 förklarade att organisationen inte mer skulle delta i avtalsförhandlingar, så uppgav man två skäl. Ett, för att göra rum för större löneskillnader mellan k-sektorn och s-sektorn. Två, göra det enklare för arbetsgivare att använda lönerna för att sporra de anställda och stimulera kvalitetsproduktion. Thörnqvist, då vid historiska institutionen, Göteborgs universitet, menar dock att dessa deklarerade skäl inte behöver vara de enda faktiska skälen bakom beslutet (s 71). Han menar att det finns tre typ av motivationer för decentralisering: ekonomiska, organisatoriska, och politisk-ideologiska (s 72). Vad gäller det politisk-ideologiska så hävdade Lindbeck (1990) att det centraliserade systemet gav för mycket inflytande över samhället åt facken, och att det var ett skäl till decentraliseringen. SAF hade på 50-talet ett ekonomiskt intresse av centralisering, eftersom konkurrerande branschlönehöjningar gav inflationära effekter (De Geer 1986, s 110-11). Thörnqvist menar att LO däremot mest var för centraliseringen av organisatoriska skäl, snarare än ekonomiska som SAF (s 75). För LO möjliggjorde centraliseringen solidarisk lönepolitik och i allmänhet förbundsgemensam policy. Vad gäller 80-talets decentralisering så ifrågasätter Thörnqvist Pontusson och Swensons (1996) fokus på verkstadsindustriarbetsgivarnas ekonomiska skäl, som P och S menar var grundade i ett skifte till flexibel tillverkning (s 77). Thörnqvist menar att svensk industri inte flexibiliserades så mycket som P och S argument implicerar. Han menar också, med referens till Holmlund (1997), att de branschvisa lönerna inte divergerat särskilt mycket sedan decentraliseringen 1983. Däremot så pekar han på strejkvågen under 70-talet som en anledning till arbetsgivarnas omvärdering av det centraliserade systemet -- det hade tidigare till synes garanterat arbetsfred, men kunde tydligen inte längre göra detta (s 79). Han refererar också till Iversen (1996) om arbetskraftens ökade heterogenitet, med tjänstemän m m. Och så ville SAF försvaga LO, i svallvågorna av 70-talets arbetsmarknadslagstiftning och löntagarfondsfrågan (s 80).


Sheldon och Thorntwaite 1999
De australiensiska arbetsmarknadsforskarna Louise Thornthwaite och Peter Sheldon undersöker i sin artikel Verkstadsföreningens/Verkstadsindustriernas (organisationen bytte namn 1992) agerande sedan 1983 och fram till det första Industriavtalet. Artikeln bygger på ett antal intervjuer, på den tidigare litteraturen, och EIRR-rapporter. De beskriver Industriavtalet noggrant (s 525f), och diskuterar varför VI var intresserade av ett sådant. En intressant analys ges av Jan Bröms, då chefsekonom på SACO, som de intervjuat och som menar att arbetsgivarorganisationerna under 80-talet ändrade sin rekryteringspraktik och tog in mer ideologiskt övertygade, mindre förhandlingsvilliga personer. Detta för att försvåra förhandlingar på förbundsnivå och istället få ner så mycket av förhandlingarna som möjligt på företagsnivå (s 527). Men under 90-talet visade det sig att utfallen av denna strategi inte var oförblommerat positiva för arbetsgivarna. 1991 under högkonjunkturen grasserade löneglidningen och det blev en dyr avtalsrörelse för VI:s medlemmar, trots decentraliseringen. Samtidigt så förändrades LO-förbunden, mest relevant här Metall, under 90-talet, i riktning mot mer löneåterhållsamhet (bl a orsakat av den nya låginflationspolitiken), och bort från strejkvapnet (s 529). Detta gjorde det mindre smärtsamt för VI att sluta ett omfattande branschavtal 1997. VI hade då redan hunnit bli besvikna över att Bildtregeringen inte försämrat strejkrätten.

Sheldon och Thornthwaite menar att deras fallstudie ifrågasätter den teknologiska determinism som finns hos många författare i diskussionen om decentraliseringen av lönebildningen. De menar istället att "employer campaigns to decentralise (or centralise) bargaining are of a largely conjunctural political character and that they gather much of their strength from shifting intellectual fashions within management theory as well as from elements of 'group think' in employer circles." (s 531) -- de hänvisar till Sisson (1996) för en mer generell formulering av detta argument.


Ahlquist 2010
Metodgurun Ahlquist menar i detta paper att koordinering av lönebildningen har använts som oberoende variabel i ett otal studier, men att den mer sällan behandlats som beroende variabel, dvs som något som skall förklaras****. Han menar att ojämlik spridning av medlemmar mellan fackförbunden hindrar centralisering av strejkvapnet i konfederationerna, vilket hindrar koordinerade förhandlingar. Han använder data från Golden, Lange och Wallerstein för 15 länder från 1950 till 2000. Ett metodologiskt problem är att väldigt mycket av variationen för centrala variabler som huruvida konfederationen har strejkkassor eller inte, finns i tvärsnittsdimensionen snarare än i tidsseriedimensionen (s 7, 9).


Fotnoter
*Enligt Wissén ledde detta till kraftiga rationaliseringar inom industrin och att ej längre lönsamma maskiner skrotades. Denna typ av rationalisering kunde inte hålla på för evigt, även om den för tillfället ökade produktiviteten så snabbt att EFO-modellens ex post-kriterium om löneökningar inom löneutrymmet uppfylldes.
Wissén (1983, s 184): "EFO-modellens antagande att produktivitetsutvecklingen är oberoende av löneutvecklingen har säkert spelat en olycklig roll i sammanhanget. I verkligheten leder högre löner till högre produktivitet. Om man använder den faktiskt observerade produktivitetsökningen ex post för att bedöma det framtida utrymmet för löneökningar, är det lätt att hamna i den utveckling svensk industri upplevde.
Höga löneökningar ett år leder nämligen till snabb rationalisering och utslagning, dvs till snabb produktivitetstillväxt. Om detta tas till intäkt för att i nästa period höja lönerna ännu mer, får vi en utveckling där mer och mer kapital slås ut. Emellertid är EFO-modellens krav hela tiden uppfyllda och de relativa arbetskraftskostnaderna kan mycket väl vara konstanta."
Wissén pekar också (s 192) på att den snabba avskrivningen av kapital i k-sektorn skapade arbetslöshet, som bara kunde motverkas genom en snabb expansion av sysselsättningen i s-sektorn, vilket förstås skedde men "med det skattetryck vi nått idag, finns det skäl att betvivla att förloppet kan fortsätta. Den fulla sysselsättningen är då beroende av att den långa trenden av sysselsättningsminskning i k-sektorn kan brytas."
**Diskussionen om huruvida generell löneåterhållsamhet förelåg i Sverige 1956-1982 är helt uppenbart komplicerad. Wallerstein och Goldens referens (s 727n) i frågan är KO Moene och M Wallerstein, "How social democracy worked: labor market institutions", Politics and Society 1995: "See Moene and Wallerstein (1995) for an examination of the economics of wage compression amidst wage restraint."
***Begreppet "bargaining society" kommer från L Johansens artikel "The bargaining society and the inefficiency of bargaining", Kyklos 1979.
****En intressant vändning av kausaliteten är att han i Agells (1992) efterföljd spekulerar i om det kanske är så att arbetskrafter med jämnare lönespridning är mer benägna att bygga upp centraliserad lönebildning. Vilket ju är omvänd kausalitet jämfört med vad man ofta diskuterar -- att centraliserad lönebildning leder till jämnare lönespridning.
"One implication of the findings is particularly striking: it may be that the standard argument that centralized bargaining induces a more egalitarian distribution of wages and income has the story backwards; where workers (and the organizations that represent them) are not too unequal in their resources and interests they are more likely to cooperate in a centralized fashion.27 This comports with Scheve and Stasavage (2009)’s finding that income and wage inequality in Sweden had already fallen substantially and was declining at the time centralized bargaining was instituted. Decisively addressing this issue will require us to continue the work of explaining the complexion of unionism—–and other labor market institutions—–across countries.Why did some countries develop more balkanized craftbased unions as opposed to industrial unions? How much influence must be attributable to deep historical forces such as the legacy of guilds, the timing of industrialization, and the extension of the franchise (Ingham 1974; Iversen and Soskice 2009)? What is the role of changing job market risks (Beramendi 2007)? Is there a pivotal role for ideologies or even particular individuals? Ultimately, whether social democracy is a feasible developmental strategy for countries beyond a 60-year window in northwest Europe remains an open question." (s 14)

Referenser
Ahlén, Kristina. 1989."Swedish collective bargaining under pressure: Inter-union rivalry and incomes policies". British Journal of Industrial Relations.
Ahlquist, John. 2010. "The Political Underpinnings of Central Bargaining".
Freeman, R.B., Gibbons, R.S., 1995. Getting together and breaking apart: the decline of centralized bargaining (pdf). In: Freeman, R.B., Katz, L. (Eds.), Differences and Changes in Wage Structures. The University of Chicago Press, Chicago, pp. 345– 370.
Iversen, Torben. 1996. "Power, Flexibility, and the Breakdown of Centralized Wage Bargaining: Denmark and Sweden in Comparative Perspective" (pdf). Comparative European Politics.
Katz, Harry C. 1993. The decentralization of collective bargaining: A literature review and comparative analysis. Industrial Labor Relations Review 47.
Katzenstein, Peter. 1985. Small States in World Markets. Cornell UP.
Olsson, A.S. 1991. The Swedish Wage Negotiation System. Dartmouth.
Pontusson, Jonas och Peter Swenson. 1996.
Reder, M och Lloyd Ulman. 1993. "Unionism and unification". I Ulman, Barry Eichengreen och WT Dickens (red) Labor and an integrated Europe. Brookings Institution.
Sheldon och Thorntwaite. 1999. "Swedish engineering employers: The search for industrial peace in the absence of centralised collective bargaining". Industrial Relations Journal.
Thörnqvist, Christer.
Treslow, Kjell. 1986. Verkstadsföreningen under 90 år. Stockholm: VF.
Treslow, Kjell. 1988. "The Swedish Model". Papper presenterat på konferensen "New Sweden", Indiana University.
Wallerstein, Michael och Miriam Golden. 1997. "The Fragmentation of the Bargaining Society: Wage Setting in the Nordic Countries, 1950 to 1992". Comparative Political Studies.
Wissén, Pehr. 1983. "Sveriges industrikris: ett långsiktigt problem" (pdf). Ekonomisk Debatt 1983.

Lönekompression i den klassiska svenska modellen

"Struten" är berömd: minskningen av lönespridningen i Sverige under 1950-60-70-talen, som får ett linjediagram med högavlönade arbetares och lågavlönades arbetare att se ut som en strut, bred till vänster och smal till höger. Här ska jag skriva om sju papers på detta tema: vad som hände, varför det hände, och vad det fick för konsekvenser.


Edin och Holmlund 1993
s 7 Holmlund och Zetterberg (1991) och Edin och Zetterberg (1992) visar att löner i Sverige i mindre grad än i USA speglar branschspecifika "rents". Detta är förstås förenligt med den solidariska lönepolitiken.
s 9 oklart vad som kommer hända efter 1991-93 års statliga styrning av löneförhandlingarna. De flesta tror att det blir en återgång till sektorsnivån som den viktigaste nivån, så som det var åren efter 1983.
s 10 E och H använder lönedata från LNU 1968, 1974 och 1981 och från Household Market and Nonmarket Activities Survey (HUS) för 1984, 86, 88 och 1991.

90/10-relationen för privatanställda arbetare, data från SAF.

75-25-relationen för kvinnliga och manliga arbetare separat, data från SAF. Också i den offentliga sektorn har lönespridningen ökat, vilket Zetterberg (1988) visar för kommunerna (såvitt jag kan se med arbetare och tjänstemän sammantaget).

De kör humankapitalregressioner för lönerna, separat för var och ett av de första samplen -- 1968, 1974, 1981 och 1984. Lönen får förklaras av kön, antal år av arbetserfarenhet, densamma variabeln kvadrerad, och dummyvariabler för antal skolår som är över 9 och upp till 18 år. LNU och HUS har inte samma definition av utbildningsnivå så därför använder Edin och Holmlund dessa dummies för antal år. Mellan 1968 och 1984 minskar koefficienterna för kön, erfarenhet och utbildning, vilket visar på minskade löneskillnader i allmänhet och även mellan könen. Förändringen efter 1984 är mer svårtolkad. Koefficienterna ökar lite, men inte mycket. Och löneekvationens förklaringskraft (r2) sjunker (s 16).

De simulerar hur lönespridningen skulle vara under de senare samplen om (a) sample-karaktäristiken från 1968 skulle bibehållas, eller om (b) de skattade koefficienterna från 1968 skulle bibehållas.

Till höger i tabellen ser man att även om avkastningen på utbildning och erfarenhet skulle bestå 1968-91 så skulle fortfarande lönespridningen minska, eftersom arbetskraftens sammansättning förändras, t ex att utbildningsnivån ökar. De fortsätter med att undersöka förekomsten av skiften i vad för typ av utbildningsnivå som efterfrågas, á la Tinbergens (1975) "race between education and technology" och forskare som Katz och Murphy (1992) som visat att det på 80-talet i USA skedde ett skifte där fler högutbildade och färre lågutbildade efterfrågades, vilket förändrade relativlönerna (s 24-28). De menar att utbudet av universitetsutbildade relativt till gymnasieutbildade ökade kraftigt från början av 70-talet till mitten av 80-talet men därefter minskade något, och att förändringarna i lönepremien för att ha gått på universitetet gick i takt med dessa utbudsskiften (s 29). De menar också att utbudsskiften kan förklara den starka ökningen av ungdomslönerna under 70-talet. Från 1968 till 1986 ökade 18-19-årigars löner som procent av 35-44-åringar från 55 procent till 80 procent. Gruppen 18-19-åringar peakade i storlek i mitten av 60-talet och minskade rejält mellan 1965 och 1980 (s 31). I mitten av 80-talet kom återigen stora ungdomskullar ut i arbetskraften. Mycket av förändringarna i ungdomslöner, menar Edin och Holmlund, kan alltså förklaras av utbudsskiften (s 32).


s 34 "there is little doubt that the unions within TCO adhered to wage policies that were largely similar to those of LO"
s 35f Hibbs (1990) visar att löneutfallen var nära de centrala avtalen, att 80 procent av "frame compression" faktiskt genomfördes; men, säger E och H, han kontrollerar inte för om ramavtalen var kompatibla med utbud och efterfrågan.
s 36f de har data för 28 branscher inom svensk industri 1963-89 och kollar om effekten av industry rents på lönerna ökar efter 1983; Holmlund och Zetterberg (1991) och Forslund (1991, 1992) har tidigare visat att effekterna av branschspecifika faktorer som produktpriser och produktivitet har svaga effekter på lönerna. Edin och Holmlund kör regression där (log)löneförändringstakten i branschen förklaras av en laggad beroende variabel, laggad lönenivå och laggad variabel för vinst per anställd i branschen. Vinstvariabeln interageras med en tidsdummy för 1983-89 och interaktionen har en signifikant positiv effekt på löneökningstakten (s 37). Decentralisering kan också göra regionala löner mer responsiva till regionala arbetsmarknadsförhållanden. De har 24 län 1966-89 och kör regression med länets "labor market tightness" operationaliserat som skillnaden mellan vacancy rate och arbetslöshetens nivå. Interaktionen med 1983-89-dummyn får ingen signifikant effekt. Edin och Holmlund drar slutsatsen att decentraliseringen av förhandlingssystemet än så länge haft svaga effekter på lönespridningen (s 38).

Edin och Holmlund avslutar sin artikel (s 52f) med att peka på att facklig lönepolitik i allmänhet och den solidariska lönepolitiken i synnerhet varit prioriterade i förklaringarna av den minskade lönespridningen i Sverige. De accepterar denna förklaring i någon mån för LO-SAF-området men menar att den inte är hela historien utan att ett enkelt utbud-efterfrågan-ramverk ger en viktig del av pusslet. De erkänner att de inte har direkta mått på efterfråganskiften, men har visat skiften i utbud av högutbildade och ungdomar som stämmer i timing med relativlöneförskjutningarna.

Hibbs och Locking 1996
Den svenska arbetarrörelsens två huvudsakliga delar SAP och LO har båda eftersträvat ekonomisk jämlikhet, säger Hibbs och Locking. De citerar Rudolf Meidner: "The history of wages policy is the story of the efforts on the part of a pragmatic trade union movement to transform a sophisticated ideology of equality into a reality for the labour market and the national economy". Men ändå, säger Hibbs och Locking (s 110), har föga forskning ägnats åt fördelningskonsekvenser av lönebildningen.

I slutet av 60-talet, säger de, skiftade LO:s lönepolitik från "lika lön för lika arbete" till "lika lön för allt arbete". Låglönepotter var en viktig del av de centrala avtalen från denna tid fram till decentraliseringen 1983. Från 1970 till 1982-83 minskade variansen för privatanställda LO-medlemmars timlöner med 60 procent. Det finns inga bra individlönedata före 1970 (eller efter 1993 då SAF slutade samla in data), men Hibbs och Locking menar att den information som finns antyder att det skedde en stor kompression av relativlöner också under 60-talet (Hibbs och Locking 1995). Efter decentraliseringen av förhandlingarna 1982, då Metall och VF lämnade samordningen, ökade lönespridningen igen och var i början av 90-talet tillbaka på nivåer från mitten av 70-talet.  Hibbs och Locking menar att fackets ideologi och lönepolitik är en viktig förklaringsfaktor för minskningen av lönespridningen under 60- och 70-talen, och argumenterar då implicit mot bl a Edin och Holmlund (1993) som menade att institutionernas betydelse överdrivits och att marknadskrafter i själva verket kunde förklara mycket av minskningen i lönespridningen.

Ramavtalen 1956-83 innehöll egalitära normer, som enligt Hibbs och Locking (s 113) hade starkt genomslag eftersom lokala parter var tvungna att producera en egen fördelningsplan om de skulle få tillstånd att avvika från de centralt fastslagna normerna. Löneglidning var enligt H och L en förutsägbar del av systemet och de centrala parterna räknade med att sådan skulle ske, men den skulle alltså ske under reglerade former. De klassificerar ramavtalen som innehållandes föra delar: (1) en gemensam löneökning i öre till varje arbetare. (2) löneglidningsgarantier som skulle kompensera de arbetare som inte fått mycket löneglidning sedan det förra ramavtalet. (3) levnadskostnadsjusteringar som betalades ut enhetligt i ören och började uppträda i ramavtalen i det sena 70-talet. (4) låglönesatsningar, för arbetare som tjänade under en fastslagen "låglönegräns". Hibbs och Locking simulerar hur lönespridningens utveckling skulle se ut om den helt bestämdes av ramavtalen och jämför denna simulering med den faktiska utvecklingen. De två bilderna ser mycket lika ut -- 80 procent av förändringen i lönespridningen kan förklaras av ramavtalen --  och H och L drar därför slutsatsen att det var den egalitära lönepolitiken formulerad i ramavtalen som orsakade den minskade lönespridningen. Det kan förstås vara så, säger de, att lönepolitiken i själva verket råkade vara marknadskonform, men de menar med referens till den tidigare litteraturen att detta är osannolikt (s 116).

Det har ofta argumenterats att löneglidningen eroderade den minskning av lönespridningen som ramavtalen innebar (s 116). Därför undersöker H och L denna fråga, genom en dekomposition av individers löneökningar där faktisk löneökning består av (a) ramavtalets löneökning, och (b) löneglidning. Löneglidningen mäts här alltså som faktisk löneökning - ramavtalets löneökning. Detta mått plockar också upp effekter av att man bytt jobb samt för ackordsarbetare av ändrad arbetsintensitet, men H och L (s 117n) hävdar att dessa effekter är små. De visar att arbetare i högre lönepercentiler faktiskt hade mer löneglidning 1972-82.

De visar också snyggt att det finns ett positivt förhållande år-till-år mellan "compression push", som är hur mycket snävare lönespridning ramavtalet implicerar jämfört med den givna lönespridningen, och hur mycket löneglidning som inträffade detta år.

Flanagan (1990) och Jackman (1990) har hävdat att löneglidningen var så stor att den centrala lönepolitiken egentligen inte spelade så stor roll. Hibbs och Locking (s 120) argumenterar mot denna tolkning, och menar att löneglidningen var en del av samma "system" som ramavtalen. De pekar på att löneglidningen var en stor och återkommande del av löneutvecklingen, och att det därför är osannolikt att löneförhandlarna inte räknade med löneglidning och inte kunde i någon mån räkna fram hur stor löneglidningen skulle bli. Löneglidningen stod 1971-83 för 48 procent av nominallöneökningarna för arbetare i exportsektorn (s 126).

De går vidare med att spelteoretiskt influerat modellera löneförhandlingarna, med EFO-modellens "löneutrymme" -- produktivitetsutvecklingen i K-sektorn plus internationella prisutvecklingen för handelsvaror -- inkluderat. De låter ramavtalslöneökningen bestämmas av förväntad löneglidning, önskad lönekompression, och löneutrymmet.  Hur kunde man skatta kommande löneglidning? Hansen och Rehn (1956) visade i den första svenska studien av löneglidning att denna var starkt responsiv till arbetsmarknadens "tightness", ett resultat som fick stöd i senare forskning baserad på Phillipskurvan (Jacobsson och Lindbeck 1969) och "representativ agent"-Nash-förhandlingarmodeller (Holmlund och Skedinger 1990). Schager (1988) visade i en studie utifrån "dynamisk sökteori" att den bästa förklarande variabeln för löneglidning var antalet otillsatta lediga jobb, vilket också Holden (1989) fann för Norges del (s 127). Jacobsson och Lindbeck (1969) fann med "casual inspection of 1960s wage data" inget samband mellan centrala ansträngningar till lönekompression och löneglidning; Söderström och Uddén-Jondal (1985) gjorde en mer ekonometrisk studie och fick också nollresultat, men Hibbs och Locking menar att deras mått på "låglönetryck" var för grovt. De menar att deras egen modellering är mycket mer precis, och använder vacancy rate som oberoende variabel.

 

Ration av tjänstemäns löner till arbetarlöner har i robustness check inkluderats, men hade inte någon signifikant effekt på löneglidningen (s 129n). Att det föregående årets löneandel har en negativ koefficient menar H och L är "consistent with the idea that central bargainers took an error correction view of the long-run scope for nominal wage growth, and indicates that once international traded goods prices were transmitted to domestic product prices, Room exerted persistent influence on Frame Wage determination via gaps opened up between the real product wage level and average labor productivity" (129f). Men den negativa koefficienten är svag vilket indikerar att anpassningen är långsam, och detta syns också i att regeringen då och då såg sig tvungen att devalvera för att minska lönekostnaderna -- Johansen (1995) visar motsvarande ECM-resultat för Norges industrilöner. Hibbs och Locking menar att deras modell -- med ramavtalens löneökningar plus predicerad löneglidning -- kan förutsäga totala årliga löneökningar med god precision, vilket indikerar att löneförhandlarna faktiskt hade koll på hur stor löneglidningen skulle bli (s 131).

De diskuterar övergången från det centraliserade systemet där mycket av löneökningen/löneinflationen för den privata sektorns arbetare kom från lönepolitik ("compression push effect") till det decentraliserade systemet där marknadsdriven löneökning/löneinflation ("vacancy rate effect") spelar en relativt större roll. Detta illustreras snyggt i diagram 8:

Ideologi och lönepolitik spelade alltså en viktig roll i lönebildning under 1970-talet, och antagligen också under 50- och 60-talen. (De konstaterar i en fotnot att en reviewer föreslagit att skillnaden i denna artikels resultat jämfört med Flanagan 1990 skulle kunna vara eftersom de i sitt dataset saknar perioden 1956-72. Men H och L menar att studien av Holden och Birkeland (1995) för Danmark, Sverige och Norge 1961-1990 antyder att förhållandet var detsamma före 1972.) Därmed, säger Hibbs och Locking, skulle regeringens appeller till LO att behärska de totala löneökningarna för att bibehålla konkurrenskraften i princip kunna vara verkningssamma. Men att regeringen gång på gång tvingades devalvera implicerar att appellerna i praktiken inte fungerade (s 135). Efter 1983, "the conventional tool of policy-induced labor market slack became a more relevant instrument to check the pace of wage inflation, as the marginal effects graphed in Fig. 8 illustrated" (s 135).

1976-77 och 1982 devalverade regeringen för att Sveriges relativa arbetskraftskostnader ökat för mycket (s 137). Kommer det mer decentraliserade systemet efter 1982 att minska löneinflationen i Sverige? Assar Lindbeck hävdar det: "Lindbeck (1991) has argued that systems with central bargaining tend to experience higher wage inflation than more decentralized ones because centralization merely adds an extra layer of wage negotiation to the wage formation process." Men den välkända Calmfors-Driffil-modellen (1988) och Moene och Wallerstein (1993) hävdar det motsatta, att det centraliserade systemet skulle kunna ge mer löneåterhållsamhet. (Calmfors 1993 ger en översikt över diskussionen.) Än så länge är det för tidigt att säga, menar Hibbs och Locking; lönekostnaderna ökade kraftigt efter 1983 i enlighet med C-D-modellen, men å andra sidan kan dessa ökningar lika gärna bero på den mycket expansiva ekonomiska politik som fördes (s 137).


Hibbs och Locking 2000
Lönespridningens effekter på produktiviteten är en viktig fråga och stor diskussion, konstaterar Hibbs och Locking, men det finns väldigt lite ekonometrisk analys i frågan. Den svenska utvecklingen under efterkrigstiden erbjuder dock ett intressant fall att analysera, eftersom den uppvisar först en stor utjämning och sedan en stor ökning av lönespridningen.

Det finns flera olika teoretiska argument om hur lönespridningen ska påverka effektiviteten. Akerlof och Yellen (1988, 1990) och Levine (1991) har hävdat att minskad lönespridning inom företag kan ge mer harmoniska relationer på företaget, större ansträngningar från de anställda och därför förbättrad produktivitet. I motsats till detta har en rad forskare om det svenska fallet (Flam 1987, Lundberg 1985, Myrdal 1991) hävdat att externt påtryckt lönekompression i svenska företag skadat de mikroekonomiska incitamenten och produktiviteten. En tredje skola är Rehn och Meidner (1952) som argumenterade för att minskade löneskillnader mellan branscher och arbetsplatser skulle öka produktiviteten genom att öka hastigheten i överföringen av arbete och kapital från mindre produktiva till mer produktiva ställen; denna tankegång har fått mer avancerat empiriskt stöd senare (Agell och Lommerud 1993, Moene och Wallerstein 1997, Edin och Topel 1997).

Hibbs och Locking menar att lönebildningen (implicit för arbetare) genomgått tre faser sedan 1950-talet. Den första var "lika lön för lika arbete", då löner sammanpressades mer mellan branscher och fabriker, snarare än inom branscher och fabriker och mellan yrkesgrupper (s 5). Diagram 3 ovan visar att 1984 i Sverige så var inte lönen -- kontrollerat för en rad variabler -- högre i branscher med högre produktivitet (större förädlingsvärde per anställd) än i branscher med lägre produktivitet. I USA syns däremot den förväntade korrelationen mellan branschvis förädlingsvärde per anställd och lönepremium. H och L menar intressant nog att detta visar att Sveriges centraliserade löneförhandlingar i själva verket skapar en lönestruktur mer förenlig med neoklassisk teori -- mindre rent-sharing -- än vad USA:s decentraliserade system gör. De menar också med referens till Teulings och Hartog (1988) att detta är ett generellt mönster*. Vad vi ser i diagram 3 är givetvis konsistent med Rehn-Meidnermodellens strategi för ökad produktivitet: det ger incitament för kapital att röra sig till mer produktiva sektorer. Ökade denna strategi industriell produktivitet och produktion överlag, eller innebar lönekompressionen att incitamenten försämrades och att denna effekt var större än mellan-bransch-effekten? Det råder oenighet i litteraturen -- Agell och Lommerud (1993) och Moene och Wallerstein (1997) lutar åt den positiva tolkningen medan Lundberg (1985) -- som inte använde empiri -- och Jonsson och Siven (1986) är mer negativa. Fas II inom lönebildningen var, lätt karikerad, "lika lön för allt arbete". Under denna period minskar, som Hibbs (1991), Lindbeck (1983) och Jonsson och Siven (1986) visar, löneskillnaderna mellan yrken. Också inom arbetsplatser. Hibbs och Locking menar att även om det var LO som ledde jämlikhetsstrategin så omfamnades denna också av PTK och de offentliganställda tjänstemännens fack. Denna typ av utjämning är enligt de flesta nationalekonomer problematisk för incitamenten och effektiviteten (Flam 1987, Siven 1987) även om Akerlof och Yellens sociala teori gör ett motargument. I vilket fall så var den impopulär hos SAF: "whatever benefits in the form of wage restraint the dominant players in SAF got from Phase I solidarity policy were perceived by the mid-1970s as having been overwhelmed by union-imposed relative wage rigidity during an era of increasingly differentiated, 'post-Fordist' industrial production. (de Geer, 1992, Martin, 1984 and Pontusson and Swenson, 1996, supply extended discussions.)" Detta missnöje ledde 1983 till decentraliseringen som innebar en övergång till fas III inom lönebildningen sedan 50-talet, när Metall och VF bröt sig ur samordningen (Ahlén 1989).

Hibbs och Locking sammanfattar fint i en tabell lönespridningens (definierad som variansen) utveckling bland industriarbetare under de tre faserna. Den totala spridningen minskade under fas I (1962-70) med 34 procent och under fas II (1970-83) med 61 procent. Under fas III (1983-93) ökade den med 49 procent. Inom branscher: -26, -63, +39. Inom fabriker: NA, -60, +41. Mellan branscher: -50, -58, +76. Mellan fabriker: NA, -46, +56 (s 12).

Arbetsproduktivitetens utveckling var god under 60-talet, började en sämre trend någon gång i början av 70-talet, och har efter decentraliseringen av lönebildningen ingen entydig utveckling (s 13). Men för att undersöka effekterna av lönespridningen på produktiviteten vill Hibbs och Locking kontrollera för en rad variabler. De bryter ner löneutjämningen på inom- och mellan-effekter för de två nivåerna fabriker och branscher (s 17)

De använder Cobb-Douglas-produktionsfunktioner för att undersöka effekterna av lönespridningen (s 20). Regressionsresultaten visar negativa effekter på produktiviteten av minskad lönespridning inom fabriker och branscher, kontra Akerlof och Yellens argument, men positiva effekter av minskad lönespridning mellan fabriker och branscher, i enlighet med Rehn och Meidners argument (s 23f). Vad gäller Akerlof och Yellen så pekar Hibbs och Locking att det svenska fallet kanske inte är det bästa testet för A och Y:s teori, eftersom utjämningen av löner gick så väldigt långt i Sveriges 70-tal; A och Y:s teori gäller antagligen för en mindre spännvidd. Storleken av de skattade effekterna -- positiv av mellanminskning och negativ av inomminskning -- är ungefär så stora att de tar ut varandra (s 27-29) och i mitten av 90-talet befinner sig Sveriges industris effektivitet ungefär där den skulle varit utan solidarisk lönepolitik alls.


Alexopoulos och Cohen 2003
Michelle Alexopoulos och Jon Cohen, två nationalekonomer vid University of Toronto, vill i denna artikel omtolka vad centraliseringen av lönesättningen egentligen innebar i Sverige. Deras poäng är synnerligen enkel och jag tror att de överbetonar hur originella de egentligen är: Rehn-Meidner-modellen implicerade löneåterhållsamhet i de mest produktiva företagen vilket dessa företag tjänade på. Eftersom dessa företag hade stort inflytande inom SAF så omfamnade SAF centralisering av lönebildningen. A och C vill hävda att detta är ett originellt argument; jag är något tveksam, också till deras föreslagna kausala kanal av arbetskraftsutbud.

"It is often argued that wage moderation contributed to the ability of many European countries in the 1950s and the 1960s to achieve rapid economic growth with low inflation and low rates of unemployment. Wage moderation is usually attributed to one of two factors: excess supplies of labour linked to sectoral and geographical shifts of the labour force or institutional innovations in wage determination such as centralised wage bargaining. Italy and Germany are taken as examples of the first, while Sweden is held up as a classic case of the second. /.../

Sweden was the classic example, but certainly not the only one, where institutional innovations, especially centralised wage bargaining, were thought to have played a role in wage moderation. The Netherlands, Belgium, the other Scandinavian countries, even Italy, experimented with centralised wage bargaining in the postwar period with varying degrees of commitment and success (Calmfors 1993, Wallerstein et al. 1997)."

A och C vill med nya data visa att "institutional innovations in Sweden facilitated wage moderation through their impact on the supply of labour." De menar att det finns två kanaler genom vilka centraliserade löneförhandlingar leder till löneåterhållsamhetsstrategier. Det första teoretiska argumentet handlar om att fackföreningsrörelsen förhandlar centralt så måste de själva internalisera alla kostnader av för stora löneökningar som kommer i form av arbetslöshet. Det är ett argument á la Mancur Olson, och framfört av framför allt Calmfors och Driffill (1988) och Freeman och Gibbons (1995). Det andra teoretiska argumentet är att centraliserade förhandlingar låter arbete och kapital skapa ett implict överenskommelse där arbetarrörelsen avstår från löneutrymme i utbyte mot att företagen investerar övervinsterna och på så sätt skapar jobb och tillväxt. Detta argument har utvecklats av Eichengreen (1996) och Eichengreen och Iversen (1999). (A och C pekar också på att Andrew Martin gjorde ett liknande argument redan 1985.) Alexopoulos och Cohen vill dock framföra en tredje analys av hur centraliserade förhandlingar orsakar löneåterhållsamhet. Deras argument är så här:

"We argue that centralised bargaining Swedish-style was adopted in part because it helped to resolve serious labour supply problems faced by the rapidly growing, exportoriented firms such as Volvo, ASEA, and Saab. In other words, Sweden’s institutional innovation, much like guest workers in Germany or south-tonorth migration in Italy, served to relieve a labour supply constraint. It was, therefore, neither internalisation of externalities nor implicit contracts that produced wage moderation, but simply a reallocation of labour from the slow growing, low-productivity sectors to the fast growing, highproductivity ones." (s 333)

Denna "omallokeringshypotes" bygger på Rehn-Meidnermodellens analys (s 334). Alexopoulos och Cohen menar att löneåterhållsamheten skapades genom lönekompression.

Om modellen funkade så bra på 50- och 60-talen, varför hamnade den i kris på 70-talet och avskaffades 1983? De som gör internaliseringsargumentet pekar på den ökade mängden avtalsenheter på 70-talet (Olsson och Burns 1987, Freeman och Gibbons 1995). Eichengreen och Iversen pekar på ett skifte i efterfrågan på arbetskraft. Edin och Topel (1997) hävdar att lönekompressionen skadade incitamenten och därigenom humankapitalutvecklingen och orsakade en brist på "skilled workers". A och C följer Hibbs och Locking (2000) i att fokusera på de negativa effekterna på produktiviteten framför allt av utjämningen inom företag och branscher efter 1969. De menar att anställda bryr sig mycket om relativ löner, och att "Wage compression narrowed the differentials and, as a consequence, sapped the morale and effort of highly skilled workers, fostered wage inflation, cut into profits, and discouraged investment. In 1983, Volvo and its principal union, Metall, both desperate to escape the inflexibility of centralised bargaining, agreed to negotiate outside the central frame agreement and, in effect, brought an end to the system." (s 336)

Alexopoulos och Cohen lägger fram sitt argument genom att (1) visa att centraliseringen av lönesättningen skapades eftersom högproduktiva höglöneföretag, den mest inflytelserika gruppen inom SAF, fann Rehn-Meidnerplanen attraktiv eftersom den skulle lösa "a serious labour shortage". (2) centraliseringen "fostered wage moderation through wage compression, structural change, and a consequent increase in the supply of labour to the high-growth sectors" (s 337). (3) efter 1969 orsakade den radikaliserade lönekompressionen missnöje och löneinflation.

De visar att strukturell förändring skedde i Sverige 1945-75 där jordbrukssektorns betydelse minskade kraftigt (s 337-339). De lutar sig mot Henreksons (1996) tendentiösa analys för att säga att den svenska ekonomiska utvecklingen var god 1950-70. De visar sektorsutveckling på en ensiffrenivå, och menar att statistiken på tvåsiffrenivå inte är stabil nog. För att få mer detaljerad bild redovisar de AB Volvos utveckling. Antalet anställda på Volvo ökade från 3662 år 1953 till 9624 år 1963, en ökning med 163 procent. Detta betyder, menar A och C, att "high-wage firms, especially those geared to international markets such as Volvo, ASEA, Aga, Saab, Ericsson and Electrolux, were expanding rapidly in the early postwar years and were, thus, very much in need of workers." (s 340) Det är några obevisade steg i resonemanget här -- att alla dessa företag expanderade lika mycket, att de alla var höglöneföretag, och vad deras efterfrågan på arbetskraft egentligen betydde (och hur utbudet på den samma var). (De hänvisar dock till Freeman och Gibbons 1995 i slutet av den citerade meningen.)

Utbudet på arbetskraft i Sverige boostades inte av gästarbetarsystem såsom i till exempel Tyskland. Arbetslösheten var låg från ungefär 1946, och var än lägre bland Metallmedlemmar än i allmänhet (s 342). Nominallöneökningarna var höga för LO-arbetarna: 15 procent 1946, 10 procent 1947, 23 procent 1950 efter två år av frysta löner. "The decentralized system of wage determination clearly failed to provide wage stability." Detta problem löstes av centralisering. 1956-68, säger A och C, så pressade det centraliserade systemet upp lönerna inom lågprduktiva låglönesektorer vilket minskade antalet företag där och frigjorde arbetskraft som kunde röra sig till mer produktiva företag, såsom Volvo. "It was, in effect, wage moderation at the top and wage immoderation at the bottom." (s 343)

De definierar löneåterhållsamhet som att reallöneutvecklingen är långsammare än TFP-utvecklingen. Enligt detta mått så hade Sverige löneåterhållsamhet 1950-1970. Enligt data i Henrekson et al (1996) ökade TFP årligen med 2,3 procent på 50-talet och 4,5 procent på 60-talet. KPI ökade under 50-talet med 4,4 procent årligen och på 60-talet 3,7 procent. Av någon anledning redovisas inte nominallöneökningstakten men tydligen "nominal wages barely managed to keep pace with the increase in prices".

Så överlag förelåg löneåterhållsamhet 1950-70, menar Alexopoulos och Cohen. Utöver detta så skedde förstås en utjämning av lönerna under denna period, genom wage moderation på toppen och wage immoderation på botten. Detta illustreras branschvis i tabell 2 nedan och för Volvo och andra metallarbetare i figur 4:

Med en scatterplot visar de att reallöneökningen 1953-1968 (borde det inte börja 1956?) per sektor är negativt relaterad till förädlingsvärdet per anställd i sektorn 1953 (s 349). A och C menar att lönekompressionen som skedde är oförenlig både med implicit contract- och internaliserings-förklaringarna av centraliseringen. Jag vet inte om jag håller med om denna tolkning, men de förklarar den i alla fall så här: "Low-wage, low-productivity firms were unlikely to enter into an implicit agreement that endangered their survival. Moreover, if nothing were done to ease the labour supply constraint for the high-wage, high-productivity firms, they would have had a strong incentive to break ranks on wages in their bid to attract workers. The internalisation argument is based on the notion that labour tailored its wage demands to ensure full employment. On the other hand, the explicit objective of wage compression from below as conceived by Rehn-Meidner and as implemented in Sweden was to promote labour release from the lowwage, low-productivity sectors. The two would seem to be incompatible." (s 350) De offentliga utläggen på arbetsmarknadspolitik, framför allt arbetsmarknadsutbildning, ökade i 1947 års penningvärde från 20 miljoner 1956 till 207 miljoner år 1968. A och C menar att utifrån Rehn-Meidner-hypotesen så bör låglönebranscher respektive höglönebranscher ha påverkats som följer. Antalet jobb i låglönebranscherna bör ha minskat, och om skalfördelar gällde så att de minsta företagen var de minst produktiva, så bör genomsnittsstorleken ha ökat, och produktiviteten bör ha ökat eftersom de minst produktiva företagen slogs ut. I höglönebranscherna förväntas att antalet anställda ökar, även om det inte finns någon enkel prediktion om antalet arbetsställen och dessas storlek -- detta beror på skalfördelarna, teknologisk förändring m m. A och C definierar låglöne- lågproduktivitetsbranscher som textil, trä och kork, och läder, gummi och päls. Och höglöne- högproduktivitetsbranscher som verkstadsindustri, kemisk industri, papper och tryckerier (s 351). Resultattolkningen -- "the low-wage sectors released labour, the high-wage ones absorbed them" -- är densamma som Edin och Topel (1997).

Eichengreen (1996) menade att varje förklaring av de gyllene åren också måste kunna förklara epokens slut. A och C menar att Rehn-Meidnermodellen fann stöd hos SAF eftersom den ledde till löneåterhållsamhet i de mest produktiva företagen och löste arbetskraftsbrist för dem, och fann stöd hos LO eftersom den gav möjlighet för en egalitär lönepolitik. Varför avskaffades RM-modellen då? De som fört fram internaliseringsanalysen -- Olsson och Burns (1987), Freeman och Gibbons (1995) -- pekar på ökningen av antalet förhandlingsenheter som ledde till kaos i förhandlingssystemet. Olsson och Burns skriver: "the increase in the number of powerful actors – without an institutional framework to coordinate and regulate new, destabilising interactions – contributed to the relative decline of the powers of each actor to influence the wage and salary systems in favourable directions . . . The wage formation process developed into a wage-carousel where the demands of one labour union pushed up the demands of others." Eichengreen och Iversen (1999) förklarar däremot slutet med en övergång från fordistisk massproduktion till en mer differentierad produktion som krävde större lönespridning. Edin och Topel (1997) menar att lönekompressionen minskade arbetarnas investeringar i humankapital vilket gjorde de svenska exportföretagen mindre konkurrenskraftiga och gav dem incitament att bryta den centraliserade ordningen. (Agell 1999 kritiserar Edin och Topels förklaring, men presenterar enligt A och C inte hårda bevis för att investeringarna i humankapital inte sjönk.) A och C menar (s 356) att arbetarrörelsens bristande förmåga från och med 70-talet till löneåterhållsamhet förklarar arbetsgivarnas missnöje med den centraliserade ordningen, men inte fackets missnöje: fragmenteringen höjde ju löneökningarna. Men ändå omfamnade Metall, enligt författarna, VF:s propå 1983 om att förhandla på egen hand. Enligt Eichengreen och Iversen (1999) så handlade löneglidningen om att lågavlönade ville hämta in mot mer högavlönade arbetare; i själva verket så var det, som Hibbs och Locking (1996) visar, så att det var de högavlönade som hade mest löneglidning, för att, säger A och C, bibehålla löneskillnaderna. A och C menar, och har diskuterat mer utförligt annanstans (2002), att arbetare inte bara bryr sig om sina absoluta löner utan också relativlöner och att högavlönade arbetare på 70-talet tappade i motivation på grund av lönekompressionen. Detta uttrycktes i lägre produktivitet och ökad frånvaro från jobbet (vilket minskade vinsterna på t ex Volvo). A och C menar att Pontusson och Swensons (1996) argument att Metall lämnade samordningen för att de ville ha större löneskillnad mellan exportsektorn och offentliga sektorn, som att just lönekompressionen minskade motivationen i verkstadsindustrin. Exportföretagen kunde inte höja lönerna kraftigt för att öka motivationen, och det var svårt att säga upp folk. De tvingades därför ta till medel som Volvos Kalmarfabrik för att göra de anställda mer motiverade (s 358).

"Centralised wage determination was viewed strictly as a means to an end – it made possible wage compression from below and fostered labour release. In essence, then, the Rehn-Meidner plan produced wage moderation in a very conventional manner – it facilitated an increase in the supply of labour to the most dynamic sectors of the economy. In this respect, the Swedish experience is much closer to that of, say, Germany and Italy than is usually recognised." (s 360)

A och C menar att policyslutsatsen från deras studie är att centraliserade löneförhandlingar inte är önskvärda idag -- inte skulle hjälpa lösa Europas arbetslöshetsproblem -- eftersom de under de gyllene åren inte fungerade så som tidigare analyser hävdat (s 360f).


Davis och Henrekson 2005
Enkel premiss: om relativlöner påverkar allokeringen av arbete och kapital så kommer lönebildningsinstitutioner som påverkar relativlöner ha en indirekt effekt på branschstrukturen (s 346). Davis  (University of Chicago) och Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning) jämför Sverige och USA 1960-1994 och visar att centraliserad lönebildning påverkar sysselsättningsstrukturen på tre sätt: (a) skifte bort från låglönebranscher, (b) skifte bort från höglönebranscher, och (c) skifte bort från branscher med stor lönespridning. De menar att effekterna är stora; att som mest 40 procent av skillnaden i branschstruktur mellan USA och Sverige kan förklaras av detta.

Tidigare har Edin och Topel (1997) visat att sysselsättningen i Sverige växte snabbare 1960-70 och 1970-90 i branscher (industries) som hade högre löner från början och snabbare lönetillväxt. Davis och Henrekson (1997, 1999) visar att branschfördelningen av sysselsättning i Sverige i mitten av 80-talet skiftar bort från låglönebranscher till höglönebranscher och framför allt mellanlönebranscher, jämfört med USA. D och H menar attt de förbättrar den tidigare litteraturen på två sätt. Ett, datasetet täcker en längre period, har mer frekventa observationer, och har en finare branschindelning utanför industrin. Detta låter dem göra en "difference-in-difference style of investigation in much of this study", medan Edin och Topel kollade på skillnader över tid inom Sverige och Davis och Henrekson tidigare jämförde de två länderna vid en viss tidpunkt. Två, här kollar de på relationen mellan inom-bransch-lönespridningen och sysselsättningsfördelningen medan de tidigare studierna bara kollade på branschsnittlönerna relativt till snittlönen överlag.

Översikten över den svenska lönebildningen bygger i hög grad på Hibbs och Locking och de källor som de använde, men här tilläggs också några intressanta poänger, framför allt om andra grupper än privatanställda LO-medlemmar som ju var Hibbs och Lockings ämne. Under ospecifierad period var det vanligt att korrigeringar för privatanställda tjänstemäns löneglidning skrevs in i LO-avtal och offentliga sektorns avtal; sådana korrigeringar blev enligt De Geer (1992) mindre vanliga efter mitten av 70-talet. Löneförhandlingarna i offentlig sektor centraliserades allt mer från och med 1966 och blev helt centraliserade efter de stora konflikterna 1970-71 (Elvander 1988, Elvander och Holmlund 1997). Offentliga sektorns centraliserade avtal hade en stark egalitär tendens och höll i sig till slutet av 80-talet (s 350). Från och med 1966 sattes också lönen för de flesta privatanställda tjänstemän centralt i avtal mellan SAF och PTK; "by 1970-71, a national system of centralized wage bargaining for white-collar workers was firmly in place". Detta höll fram till 1988 då ingenjörernas fack bröt sig ur centraliseringen med sina motparter (Elvander och Holmlund 1997). Om varför arbetsgivarna ändå omfamnade den centraliserade lönebildningen så pass länge citerar Davis och Henrekson Hibbs och Locking (2000): ‘‘SAF also took a leading role in promoting the development of national bargaining, because large-scale manufacturing firms comprising SAF’s most important constituency believed that centralization would inhibit wage pressure from powerful unions in sheltered sectors from spilling over to wage settlements in the competitive, traded goods sector.’’

Davis och Henrekson skriver väldigt bra, och så här förklarar de sina hypoteser som följer ur litteraturöversikten:

"This account motivates several hypotheses about the impact of wage-setting institutions on the industry distribution of employment: First, Sweden’s centralized wage-setting regime disfavored industries that, for efficiency reasons, have high wage dispersion. Second, the centralized regime likewise disfavored industries with mean compensation levels nearer to the tails of the industry wage structure. Third, the centralized regime had stronger adverse effects on employment in low-wage than high-wage industries. /.../
Our account of Swedish wage-setting arrangements also makes predictions about the timing of these effects. In particular, we hypothesize that the effects on industry structure first intensify over time, reaching a peak around the middle 1980s, and then subside after the middle to late 1980s in response to the demise of centralized wage setting." (s 352)

De diskuterar flera andra faktorer som bör spela roll. Företagsbeskattningen hade en hög "statutory" skattesats, men stora avdragsmöjligheter bland annat för accelererad förslitning av kapital. Kapitalintensiva tillverkningsindustrier tenderar att ha högre snittlöner än snittet och lägre lönespridning och kan utnyttja dessa avdragsmöjligheter mer. Institutionellt ägande av pensionsfonder och försäkringsbolag har favoriserats skattemässigt. Detta missgynnar ägardrivna tjänsteföretag som tenderar att ha låga snittlöner och hög lönespridning (s 353). Starkt jobbskydd ökar turnover costs vilket ökar relativa arbetskostnader i branscher med hög turnover, vilket tenderar vara branscher med låga löner och lågutbildade anställda. Aktiv arbetsmarknadspolitik höll uppe efterfrågan på arbetare som sagts upp i krympande branscher och kan ha gjort deras reallokering till växande branscher enklare. De diskuterar också huruvida det i själva verket är en jämlik fördelning av humankapital som förklarar Sveriges jämlika lönestruktur. Detta har utforskats av Björklund och Freeman (1997) som liksom Hibbs och Locking (1996) och Edin och Topel (1997) kommer fram till att lönebildningsinstitutionerna ändå spelar en viktig roll. D och H menar att (a) de bara kräver att centraliseringen förstärker svängningar som skulle ha inträffat också i en decentraliserad regim, (b) att de kontrollerar för skiften i utbud och efterfrågan som USA och Sverige har gemensamt, och (c) att det institutionella perspektivet genererar specifika hypoteser om effekter och timing, och att det är osannolikt att marknadskrafter skulle kunna producera exakt de effekter med den timing som de institutionella hypoteserna förutsagt (s 354).

De har paneldata på branschfördelning med ungefär femårsperioder för Sverige och USA 1960-1994. De delar in ekonomen i 61 branscher. Under 60-talet minskade skillnaden i branschsammansättning, ungefär 1970-85 ökade den, och efter 1985 eller 1990 minskade den (s 355). D och H undersöker utförligt med regressionsanalys hur förändringar i lönespridning kan förklara förändringar i branschsammansättning, men jag kommer inte gå in på detaljerna här. 1985 var den relativa sysselsättningsandelen 25 procent högre i USA för branscher med medellön en standardavvikelse över den totala medellönen, 79 procent högre för branscher med medellön en standardavvikelse under totala medellönen, och 26 procent högre för branscher med lönespridning en standardavvikelse över medel-lönespridningen för alla branscher (s 370f). De pekar på Australien, Italien och Norge som länder med stora förändringar i centralisering och decentralisering av lönebildning de senaste decennierna, och som därför kan studeras utifrån perspektivet här. De avslutar med att konstatera att olika forskare lyft fram olika effekter av lönekompression -- egalitärt (Björklund och Freeman 1997), dåliga incitament för arbetarna att utbilda sig (Edin och Topel 1997, Henrekson och Rosenberg 2001), bättre incitament för arbetsgivarna att investera i humankapital (Acemoglu och Pischke 1999) och höja kvaliteten på jobben (Davis 2001). Nettoeffekten av lönekompression på välfärd och effektivitet är därför en öppen fråga (s 372).



Lindquist 2005
Syftet med Lindquists  (professor i nationalekonomi vid SOFI) artikel är att utvärdera välfärdseffekterna av lönekompression. Han gör detta i en dynamisk allmän jämviktsmodell med överlappande generationer och där agenter väljer konsumtion, sparande och utbildning (s 640). Valen görs i en situation med ett monopol-fackförbund som minskar löneskillnaderna mellan lågutbildade och högutbildade (low-skill, high-skill) anställda. Han menar sig visa att om arbetsmarknaden har fungerande konkurrens så leder också små nivåer av lönekompression till stora välfärdsförluster genom att skapa arbetslöshet bland lågutbildade. Effekten på högutbildades arbetsutbud är liten eftersom disincitamenteffekten av den lägre lönen för högutbildade i någon mån uppvägs av lägre alternativkostnad för utbildning eftersom arbetslösheten är större. Studien beaktar inte positiva effekter av lönekompression (!), såsom Agell och Lommeruds (1992) argument om försäkringseffekt, Cahug och Michels (1996) argument om incitament eller Acemoglu och Pischke (1999) om arbetsgivares incitament för att erbjuda de anställda vidareutbildning. Lindquist beaktar inte heller att fackmedlemmarna (eller folk i allmänhet, för den delen) kan värdera löneutjämning pga "purely egalitarian motives". Som läsare kan man ju då tycka att jo, om man från början bestämmer sig för att inte beakta några positiva effekter av fenomenet man studerar, så är det inte så konstigt om man kommer fram till att nettoeffekten av fenomenet är negativ.

Modellen kalibreras utifrån svenska data (s 641). Lindquist menar att resultaten är i linje med Nickell och Layards (1999) resultat att om andelen anställda som omfattas av kollektivavtal ökar från 25 till 70 procent så dubblas arbetslösheten (sic), och med Fredrikssons (1997) resultat om att färre universitetsutbildar sig i "Europa" än i USA eftersom inkomstskillnaderna är mindre i "Europa". Enligt Lindquists resultat så innebär en 5 procents kompression av lönerna (otydligt på vilken skala) ökar arbetslösheten bland lågutbildade med 5,5 procent. (Jag måste säga att jag är skeptisk till relevansen i dessa resultat; jfr Oesch 2010 som med faktiska data för 21 länder 1991-2006 får motsatta resultat om relationen mellan lönespridning och lågutbildades arbetslöshet.)


Albrecht, Björklund och Vroman 2009
Fram till mitten av 80-talet ökade den fackliga anslutningsgraden i Sverige, och andelen av de fackligt anslutna som var med i LO-förbund var mycket hög. Från och med mitten av 80-talet decentraliserades löneförhandlingarna, andelen anställda som var med i TCO- eller SACO-förbund ökade och andelen anställda som alls inte var med i facket ökade också. Hur har dessa förändringar påverkat lönespridningen i Sverige? Albrecht (Georgetown), Björklund (SOFI) och Vroman (Georgetown) undersöker detta utifrån statistik från Levnadsnivåundersökningarna 1968, 1981 och 2000. De använder en metodologi från Machado och Mata (2005) för att dekomponera förändringar i logg-lönefördelningen mellan två år i två delar: effekten av förändringar i fördelning av egenskaper, och effekten av förändring i avkastningen på dessa egenskaper. Man simulerar hur lönefördelningen hade utvecklats om fördelningen av egenskaper hade varit densamma och endast avkastningen hade förändrats.

Mellan 1968 och 1981 hade förändringen i fördelningen av arbetsmarknadsegenskaper en positiv effekt på lönespridningen. Men lönespridningen minskade ändå, eftersom avkastningen på egenskaper förändrades. Detta tolkar Albrecht et al som resultatet av den solidariska lönepolitiken (s 3). Också 1981-2000 dominerar effekten av förändrad avkastning effekten av förändrad fördelning av egenskaper. Relativlönerna både för den lägsta kvartilen och den högsta kvartilen ökade.

SAF-LO-ramavtalen** 1966-1983 omfattade ungefär 800 000 arbetare, eller ungefär 20 procent av den totala arbetskraften. De hade fyra egenskaper som höjde lönerna för de lågavlönade. Ett, en gemensam löneökning formulerad i absoluta tal (ören) istället för procent. Två, löneglidningsgarantier som kompenserade de som inte fått marknadsdriven löneglidning. Tre, levnadskostnadsadjusteringar betalades flat rate. Fyra, särskilda löneökningar för arbetare under en låglönegräns (s 5). Albrecht et al menar att också SAF-PTK-avtalen var utjämnande för sitt område, om än inte lika utjämnande som SAF-LO-avtalen. Och avtalen i offentlig sektor var utjämnande (s 7). Kollektivavtalen i Sverige omfattar inte bara fackanslutna anställda så löneskillnaderna mellan fackligt anslutna och icke fackligt anslutna bör inte vara så stora, men den enda studien av union wage premia i Sverige är d'Agostino (1992) och den visar 12 till 24 procents skillnad 1968-1981.

Förutom fackmedlemskap använder Albrecht et al kön, år av arbetserfarenhet, år på nuvarande jobb, år i utbildning, och privat eller offentlig sektor som variabler för att förklara (den loggade) reallönen (i 1968-SEK) (s 9f).

De använder kvantilregressioner för att kolla på "conditional log wage distributions" (s 11). Med kontroller är associationen mellan LO-medlemskap och lön positiv vid 10:e percentilen i fördelningen, men minskar över tid. Associationen för TCO/SACO-medlemskap och lön är negativ vid den 90:e percentilen. Författarna betonar att det handlar om associationer snarare än sann kausal effekt, eftersom fackmedlemskap är en endogen variabel (s 11f). Mellan 1968 och 1981 faller avkastningen på att vara man, på utbildning och på erfarenhet. Albrecht et al tolkar detta som resultat av den solidariska lönepolitiken (s 13).

De går vidare med Machado och Mata-metoden för att kolla på hur lönefördelningen hade varit om fördelningen av arbetsmarknadskaraktäristika inte hade förändrats mellan 1968 och 1981 eller mellan 1981 och 2000. De använder ett Stata-program skrivet av Blaise Melly (s 14n). I figur 4 nedan syns skillnaden mellan lönen, per percentil, år 1981 och den simulerade lönen år 1981 om 1981 fortfarande hade haft 1968 års avkastning.

I botten av inkomstfördelningen är lönen mycket högre 1981 än vad den hade varit om avkastningen på olika karaktäristika -- man, utbildning, erfarenhet, fackmedlemskap -- inte hade förändrats sedan 1968. I toppen av fördelningen är lönen däremot lägre 1981 än vad den hade varit med 1968 års avkastning. I nästa figur dekomponeras skillnaden mellan lönen 1981 och den simulerade lönen 1981 med 1968 års avkastning. Linjen från figur 4 plottas här som den gröna linjen, "effects of returns", och effekten av förändrade karaktäristika plottas som den röda linjen. Den totala reella skillnaden mellan 1981 och 1968 är den blå linjen.

Utvecklingen mellan 1968 och 1981 är väl i linje med den tidigare litteraturen om den centraliserade lönebildningen i Sverige, konstaterar författarna. Vad som är mer förvånande är den relativa stabiliteten mellan 1981 och 2000, trots de stora institutionella förändringarna under den perioden (s 17). Kanske kan den uteblivna ökningen av löneojämlikheten förklaras av mycket arbetsmarknadsutbildning i Sverige, spekulerar de utifrån Björklund et al (2005) och Fredriksson och Topel (2009). "A quantile regression approach to these or similar data would be a promising route for new research."



Fotnoter
*Teunings och Hartog (1998, s 25): "The basic claim of this book will be that corporatism serves to reduce exploitation of local rents, and that this enhances efficiency. More corporatist labour markets have wage structures with smaller inter-industry differentials, smaller tenure effects and smaller firm size effects. Corporatism, however, does not seem to obstruct the price mechanism with respect to schooling levels."
**Albrecht et al observerar att SAF-PTK-avtalen inte utforskats så noga som Hibbs och Locking gjort för SAF-LO-avtalen. "The agreements between SAF and PTK have not been scrutinized with the same detail as Hibbs and Locking (1996) did for the SAF-LO part of the labor market. There is no doubt that these agreements also had provisions that raised wages in the bottom of the distribution more than in the top, but these central agreements did not specify wage increases at the level of the individual worker in the way that the SAF-LO contracts did." (s 5) Och i fotnot: "This is what makes it difficult to simulate the implications of the SAF-PTK agreements in the same way as Hibbs and Locking (1996) did for the SAF-LO agreements."

Referenser
AGELL, J. (1999). On the benefits from rigid labour markets: norms, market failures, and social insurance. Economic Journal 108, pp. 143–64.
James Albrecht, Anders Björklund och Susan Vroman, "Unionization and the Evolution of the Wage Distribution in Sweden: 1968 to 2000", IZA DP No. 4246, June 2009
Michelle Alexopoulos och Jon Cohen, "Centralised wage bargaining and structural change in Sweden", European Review of Economic History 2003
Lars Calmfors, "Centralization of wage bargaining and macroeconomic performance: a survey", OECD Economic Studies, 1993
EDIN, P.-A. and TOPEL, R. (1997). Wage policy and restructuring: the Swedish labour market since 1960. In Richard B. Freeman, Robert Topel, and Birgitta Swedenborg (eds), The Welfare State in Transition: Reforming the Swedish Model. Chicago, IL: University of Chicago Press.
Steven J. Davis och Magnus Henrekson, "Wage-setting institutions as industrial policy", Labour Economics 2005
Elvander, Nils och Bertil Holmlund. 1997. The Swedish Bargaining System in the Melting Pot. Arbetslivsinstitutet.
FREEMAN, R. B. and GIBBONS, R. S. (1995). Getting together and breaking apart: the decline of centralised bargaining. In Richard B. Freeman and Lawrence F. Katz (eds), Differences and Changes in Wage Structure. Chicago, IL: University of Chicago Press.
Douglas A. Hibbs Jr. och Håkan Locking, "Wage compression, wage drift and wage inflation in Sweden", Labour Economics 1996
Douglas A. Hibbs Jr. och Håkan Locking, "Wage dispersion and productive efficiency", Journal of Labor Economics 2000.
Steinar Holden och Thea Birkeland, "Wage drift and the irrelevance of centralized bargaining", mimeo, Department of Economics, University of Oslo, 1995
Kåre Johansen, "Norwegian wage curves", Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 1995.
Assar Lindbeck, "The Swedish experience", i Transitions to a market economy in Central and Eastern Europe. Paris: OECD
Matthew J. Lindquist, "The welfare costs of union wage compression ", European Economic Review 2005

Machado, José and José Mata (2005) “Counterfactual Decomposition of Changes in Wage Distributions using Quantile Regression,” Journal of Applied Econometrics, 20(4), 445-465.
OLSSON, A. and BURNS, T. (1987). Collective bargaining regimes and their transitions: the rise and decline of the Swedish model. In Tom R. Burns and Helena Flam (eds), The Shaping of Social Organization. London: Sage.
CN Teulings och J Hartog, Corporatism or Competition? Labour Contracts, Institutions and Wage Structures in International Competition. Cambridge UP, 1998