Scruggs och Allan 2006
Scruggs och Allan börjar med att konstatera ett stort problem: EA har inte gjort sina data offentliga. "As a consequence, the most frequently used empirical indicators of differences in welfare-state characteristics have never been subjected to the normal procedures for scientific validation, critique and replication" (56, jfr 57). Och E-A:s typologi byggde på data för ett enda år per land, cirka 1980.
Scruggs och Allan har tagit fram egna data på ersättningsnivåer och annat för de tre välfärdssystem som EA använde för att skapa sin typologi: pensioner, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Scruggs och Allan har tidsserier för varje land, från 1971 till 2002, och har i andra empiriska artiklar använt data på detta sätt, men i denna artikel följer de Esping-Andersen och kollar bara på år 1980.
EA:s typologi vilade som sagt på två index: avkommodifiering -- hur mycket välfärdsstaten minskar medborgarnas beroende av marknaden för sin försörjning -- och stratifiering. I artikeln från 2006 kollar Scruggs och Allan bara på det första indexet, avkommodifiering. Det bygger på tre välfärdssystem, med fem dimensioner i varje: pensioner, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Den viktigaste dimensionen eller indikatorn för arbetslöshets- och sjukförsäkringen är hur hög ersättning en "average production worker" får ut de första sex månaderna, i förhållande till sin tidigare lön. För pensionerna tar Scruggs och Allan fram två typer av ersättning, "minimum" och "standard". Mini är vad man får oavsett hur mycket man arbetat; "standard" är vad APW:får om hen arbetat varje år. Utöver ersättningsnivå så inkluderas som sagt fyra andra dimensioner av varje system. Tre dimensioner består av kvalificeringskrav, som för arbetslöshets- och sjukförsäkringarna är a) antal väntedagar innan man får pengar, b) hur länge man får pengar, och c) antal veckor man måste ha jobbat för att få pengar. För pensionssystemet är kvalificeringsindikatorerna bara två, a) antal år man måste varit i systemet för att få standardpensionen, och b) hur mycket den anställde betalat av "total payroll contributions" till pensionssystemet. Den femte dimensionen för varje system är täckningsgraden: för a- och s-försäkring är detta hur stor andel av arbetskraften som är försäkrade, och för pensionen hur stor andel av folk över 65 som får pension.
Tre system gånger fem dimensioner ger femton indikatorer. För att bygga upp sitt avkommodifieringsindex "betygsatte" EA varje land på var och en av dessa femton. För att kunna jämföra saker som mäts på helt olika skalor -- antal veckor, procent av tidigare lön etc -- så har EA ett betygssystem som bygger på indikatorns snittvärde för de arton länderna, och hur det aktuella landet ligger till jämfört med snittet, mätt i standardavvikelser. Om landet har ett värde mer än en standardavvikelse under snittet får det poäng 1, om inom snittet +/- en SD får landet 2 poäng, och om över en standardavvikelse över snittet får landet poäng 3. Indikatorerna syns som statistik i tabell 1:
För att räkna ut indexet så viktas ersättningsration dubbelt, sen läggs de andra tre elementen till, och sen multipliceras denna summa med täckningsration (s 60). Tabell 2 nedan visar till vänster Esping-Andersens ursprungliga rangordning från 1990 från minst avkommodifiering (Australien) till mest (Sverige); till höger syns Scruggs och Allans replikationsresultat baserat på deras egna nyframtagna data.
Sverige, Norge och Danmark har fortfarande mest avkommodifiering och USA och Australien minst, men en del annat ändras. Avkommodifieringen i Japan överskattades i Esping-Andersens bok, Italien överskattades något och Nya Zeeland och Kanada underskattades (62).
Scruggs och Allan går vidare med att göra ett eget mått, som de menar är bättre på att fånga välfärdsstatens faktiska generositet än vad dekommodifieringsindexet är. Detta index kallar de "benefit generosity index". De har en omfattande datadiskussion här (62-67). Därefter jämför de rankingen på BGI med E-A:s ursprungliga ranking. Italien ser nu mycket liberalare och snålare ut, som en liberal-konservativ hybrid. Japan är nu en liberal stat, inte konservativ. Och Schweiz, som EA menade hade en snål välfärdsstat, är nu topp 6, närmre till Sverige än till USA. Gränserna mellan typerna av välfärdsregimer blir mer porösa, konstaterar Scruggs och Allan:
"our updated ‘benefit generosity index’ fails to do a very good job of distinguishing between the ideal-type ‘liberal,’ ‘conservative’ and ‘social democratic’ regimes. Perhaps more fundamentally, our analysis raises doubts about whether it is even meaningful to speak of ‘welfare regimes’." (68)Ett viktigt resultat för detta argument är att korrelationerna mellan generositet i de olika systemen inom länderna är svaga, med Scruggs och Allans data (69). Alltså: ett land med generösa pensioner behöver inte ha generös arbetslöshetsförsäkring, och så vidare. Och tanken på välfärdstypologier bygger ju på att ett land med generös pension också ska ha generös arbetslöshetsförsäkring.
"there are not elective affinities within countries’ social insurance programmes, an assumption on which the whole notion of distinctive regimes rests. The possible exception here is for the most generous group. The three Scandinavian countries, plus the Netherlands, tend to do well on all three programmes." (69)Scruggs och Allan avslutar dock sin artikel diplomatiskt och försiktigt, med en förhoppning om en mer källkritisk hållning till Esping-Andersens typologi, och en uppmaning till vidare forskning i form av att någon bör titta på den andra viktiga dimensionen i Esping-Andersen, nämligen stratifiering.
Scruggs och Allan 2008
Att kolla på dimensionen stratifiering gör Scruggs och Allan i sin artikel från 2008. En ny dimension är att de här inte bara redovisar data för år 1980, utan också för år 2004, vilket gör att de inte bara kan jämföra med Esping-Andersen (1990), som ju hade data för 1980, utan också kolla på om det skett förändring sedan dess.
De börjar med att gå igenom vad Esping Andersen menade med stratifiering och hur den fungerar på olika sätt i hans tre typer av välfärdsstater. I konservativa välfärdsstater syftar välfärdspolitiken enligt E-A till att behålla ordningen och bevara den sociala strukturen; Scruggs och Allan skriver utifrån E-A att "social policy in conservative welfare regimes has as a primary goal the preservation of traditional status differences in society" (645). I liberala välfärdsstater syftar välfärdspolitiken däremot till att knyta medborgarna till marknaden och göra dem beroende av marknaden (á la Polanyis analys). Scruggs och Allan exemplifierar den tredje typen, socialdemokratin med Per Albin Hanssons folkhemspolitik och menar att "social democratic welfare policy sought broader equality through nonmarket mechanisms within the confines of a capitalist economy" (646)
För att skapa tre stratifieringsindex -- ett konservativt, ett liberalt och ett socialdemokratiskt -- använder Scruggs och Allan liksom EA åtta indikatorer. Två är mått på konservatism: a) segmenteringen av offentliga pensionssystemet på grundval av yrkesskillnader, och b) pensionsutlägg för offentliganställda som procent av BNP. Tre är indikatorer för liberalism: hur viktiga behovsprövade program är, hur stor andel av pensionerna som kommer från privata system, och hur stor andel privata utgifter är av de totala sjukvårdsutgifter. Och två faktorer används som mått på socialdemokratisk stratifiering: programuniversalism vilket definieras som andel av arbetskraften som kan få pengar från systemet, och hur jämlika förmånerna är, mätt som ratio av basförmånen till maximal förmån i de tre välfärdssystemen (646).
Poängsystemet för att skapa indexet är liknande som det i artikeln från 2006. Om landet har mer än en standardavvikelse högre än snittet får 4 poäng, inom en standardavvikelse från snittet ger 2 poäng, och lägre än en standardavvikelse under snittet får 0 poäng.
Kontinentaleuropeiska länder som Frankrike, Italien och Österrike har starkt segmenterade pensionssystem (648). Italien och Japans system har blivit mindre segmenterade under perioden 1980-2004. Överlag så är det fyra länder som byter grupp vad gäller det konservativa stratifieringsindexet: Finland och Belgien byter plats (strong/medium-grupperna), och Nederländerna och USA gör detsamma (medium/low-grupperna). Det viktigaste resultatet för detta index är dock att den konservativa stratifieringen minskat i de konservativa länderna 1980-2004, särskilt i Italien och Tyskland (651).
Vad gäller det liberala stratifieringsindexet så är det fem länder som skiljer sig åt med Scruggs och Allans data jämför med Esping-Andersesns: Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna och Norge. I Norge och Irland visar Scruggs och Allans data mycket större privata sjukvårdsutgifter än vad EA angav. De två "liberala" länderna Kanada och Nya Zeeland har lägre privata utgifter på sjukvård (som % av totalen) än flera länder från andra grupper. Detta index visar också en generell liberalisering över perioden 1980-2004, med ökande privata sjukvårdsutgifter och därmed ett slags konvergens (653). Enligt Scruggs och Allan har EA underskattat hur omfattande means-testing är i Danmark, Finland, Nya Zeeland, Australien och Storbritannien. Faktum är att Danmark och Norge framstår som två av de mest liberala länderna på denna indikator. Totalt sett på det liberala indexet så framstår Danmark, Finland och NZ mycket mer liberala med Scruggs och Allans data; Danmark byter grupp och har här en högre liberal poäng än t ex Frankrike och Nederländerna, även om det inte räcker hela vägen till den liberala gruppen. Det viktigaste resultatet för det liberala indexet är dock att den liberala stratifieringen ökat rejält 1980-2004. Detta motsäger, konstaterar Scruggs och Allan, en stor litteratur (bl a Pierson 1994, och Swank 2002, Castles 2002 och Lindert 2004) som, ofta utifrån utgiftsdata, hävdar att välfärdsstaten bestått under den s k "nyliberalismens epok":
"welfare states in the early twenty-first century are more liberal than they had been just two decades earlier. Of the countries with the nine lowest scores in 1980, six have higher scores in the second period. (Only one country, France, shows a decline in liberal stratification over the period.) These changes, of course, are consistent with the idea that welfare states have become much more “market compatible” overall in recent decades. If our assertion that the share of private pensions in total pension spending has also increased in recent years, increased reliance on the market over time in all countries would be all the more dramatic. Overall, this result contradicts claims, often relying on variations in spending patterns, that OECD welfare states have not liberalized significantly in recent decades." (655)Argumentet i slutet där, mot Pierson, Lindet m fl är mycket intressant. I mitt inlägg "Har välfärdsstaten krympt?" menade jag att den inte gjort det i t ex Sverige, om man kollar på offentliga sociala utgifter som procent av BNP, men att den förändrats på andra sätt och blivit mindre omfördelande. Jag tror att Scruggs och Allan skulle säga något liknande.
Vad gäller socialdemokratisk stratifiering så menar Scruggs och Allan att EA:s data underskattade universalismen (täckningsration) för de flesta länder, och särskilt de icke-socialdemokratiska. Också på benefit equality har t ex USA underskattats grovt, enligt Scruggs och Allan. Med deras nya data är det bara Sverige och Danmark från den socialdemokratiska gruppen som förblir i toppgruppen på detta index för år 1980. Finland hamnar i bottengruppen och Norge i mitten (659).
Scruggs och Allans typologiresultat är mycket mer tvetydiga än Esping-Andersens. I EA (1990) hörde 15 av de 18 länderna bara till toppgruppen på ett av de tre stratifieringsindexen (liberal, socialdemokratisk, konservativ). Irland och NZ var som avvikare rätt oproblematiska genom att hamna i mittgruppen på liberal stratifiering och låga gruppen på de två andra. Det var bara Storbritannien som verkligen var krånglig, genom att hamna i mittgruppen både på liberal och socialdemokratisk, och låg på konservativ stratifiering. Det framstod alltså ändå som att EA:s tre-typologi funkade väl: 15 av länderna utmärkte sig tydligt på sin tänkta dimension. "Our reassessment suggests that these original results were, in fact, too good to be true", säger Scruggs och Allan (661). Med deras data hamnar två länderna (CAN och DK) i höga gruppen på två dimensioner, och fyra länder inte i någon hög grupp alls (BEL, IRL, NZ och NO). Så Danmark var 1980 mer liberalt än man skulle kunna tro (jfr Rothstein och Knudsen), och Kanada mer socialdemokratiskt. Och när man kollar på förändringen till 2002 blir bilden än krångligare: Irland och Belgien hamnar i mest socialdemokratiska gruppen, och Finland ser ut som en liberal/konservativ hybrid! (663)
En substantiell slutsats är ett de facto ifrågasättande av hela välfärdsregim-diskursen.
"conceptually, our results raise questions about the degree of empirical support for 'welfare regimes,' as opposed to 'welfare programs.' The operating assumption since (at least) Three Worlds is that welfare state programs are not independent within countries but rather are systematically interrelated. Our results imply that welfare states may not be so interrelated and may, in fact, be subject to reform at different speeds." (663)
Referenser
Lyle Scruggs och James Allan. 2006. "Welfare-state decommodification in 18 OECD countries: a replication and revision". Journal of European Social Policy.
Lyle Scruggs och James Allan. 2008. "Social Stratification and Welfare Regimes for the Twenty-first Century Revisiting The Three Worlds of Welfare Capitalism". World Politics.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar