Han tar upp tre typer av förklaringar till varför vänstern blev mer EU-positiv på 70-80-talen. Den första är ett argument att EU fr o m 1980-talet blev mer socialdemokratiskt. Den andra förklaringen är att EU:s permanens blivit mer och mer uppenbar, och att socialdemokraterna därför har slutat fundera på en annan ordning och anpassat sig till att EU faktiskt finns. Den tredje möjliga förklaringen är att socialdemokraternas värderingar och vilja har förändrats och blivit förenliga med EU:s faktiska politik (dvs den omvända förklaringen till nr 1. Som exempel på det första argumentet citerar Bailey Alan Cafruny och Paul Douglas.
Cafruny:
"Because social democracy depends on state power, it must either reassert national autonomy with all the problems entailed by this strategy [due to the internationalization and liberalization of the economy] or work toward a federalist system to re-regulate the economy at the level of the EU."Douglas:
"the EU is the vehicle the left needs if it is to challenge the power of global neoliberalism"Argument 2 menar Bailey är otillräckligt: hur skulle socialdemokraterna kunnat mobilisera faktisk entusiasm om det bara var detta som det handlade om? Som exempel på argument 3 tar Bailey bland annat ett citat från Robert Geyer (1997):
"As modernizing social democrats increasingly accept the growing decoupling of the national economy from national social control and abandon their previous strategy of maintaining a national political and economic movement, they weaken the link between social democracy and nationalism."Själv menar Bailey att förklaringen är att sossar dämpar sin inrikespolitiska besvikelse -- över att det socialdemokratiska projektet med välfärdsstatens utbyggnad och full sysselsättning misslyckats eller avstannat -- genom att hoppas på EU (s 18). Eftersom att EU är så komplicerat så kan sossarna behålla sin sosse-cred trots att inget uppnås: "EU är så komplicerat, det går långsamt", kan de säga.
Efter att ha lagt fram denna bakgrund går Bailey vidare med tre fallstudier, av de socialdemokratiska partierna i Sverige, Frankrike och Storbritannien.
I Sverige ansökte regeringen om EG-medlemskap utan att det hade förankrats i det socialdemokratiska partiet; Bailey konstaterar med referens till Aylott (1999) att föga utrymme lämnades åt diskussion. (Jfr Jan Teorells avhandling från 1998; jag har bloggat om den här.) Ledarna för ja-sidan inom SAP argumenterade för att nationalstaten inte längre räckte till för socialdemokratisk politik. Ingvar Carlsson sa till Veckans Affärer i juni 1994: "we must show that issues like social-security, unemployment and the environment will be better solved if we are in the EU than if we stand outside". Under 90-talets andra hälft förde SAP-regeringen en "ortodox" ekonomisk politik -- stram, normpolitisk, liknande Maastrichtkriterierna -- samtidigt som man på EU-nivå arbetade för en mer progressiv agenda där. Den svenska regeringen spelade en viktig roll för att få in ett kapitel om sysselsättning i Amsterdamfördraget, och ex-finansministern Allan Larsson både genom en ledande roll i Party of European Socialists och genom att bli Director General på DG Employment and Social Affairs. Bailey menar att
"The case of Sweden, therefore, illustrates the manner in which the retreat and retrenchment of social democracy during the 1980s and 1990s was accompanied by a significant turn towards Europe. This turn was itself consistently portrayed as a means to pursue renewed (yet, significantly more moderate) social democratic objectives at the supranational level."(s 22)I Storbritannien upplevde Labour en minst sagt dramatisk period under början av Thatcher-eran. Partiet hade 1975 varit splittrat inför EG-omröstningen, och under åren fram till Thatchers valvinst 1979 misslyckades den ekonomiska politiken så totalt att landet fick söka hjälp hos IMF för att lösa krisen. I början av 1980-talet stärktes vänsterflygeln inom partiet rejält (vilket ledde till att en del av högerflygeln lämnade och bildade Social Democratic Party, SDP), och inför valet 1983 ingick i valplattformen ett utträde ur EG, som ansågs vara ett hinder för den politik man ville föra:
The next Labour government, committed to radical socialist policies for reviving the British economy, is bound to find continued membership [of the EC] a most serious obstacle to the fulfilment of those policies … For all these reasons, British withdrawal from the Community is the right policy for Britain – to be completed well within the lifetime of the parliament. (cit s 23)Valet 1983 blev en katastrof för Labour, och partiledaren Michael Foot avgick och ersattes av Neil Kinnock som sökte en mer moderat väg. Kinnock var också mer EG-vänlig. Efter en tredje valförlust 1987 började Labours omvärdering av EG på allvar, vilket underlättades av att kommissionens ordförande Jacques Delors stod för en "sociala Europa"-politik. Inför 1989 års Europaparlamentval såg Labour mycket annorlunda på EG än man hade gjort 1983:
"1992 and the Single Market create great opportunities and great challenges for Britain. We believe that Europe must be a Community as well as a Market. We want a Community that modernises industry, protects the environment, generates jobs, advances women’s rights and helps the regions. We want the British people to get the best from the European Community."Det fanns vid den tiden en eurokeynesiansk strömning inom Labour, som förespråkade reflation, koordinerade investeringar och planering på europeisk nivå. John Smith som efterträdde Neil Kinnock 1992 var EG-vänlig, och likaså förstås Tony Blair som blev partiledare 1994. Två av New Labours arkitekter, Mandelson och Liddle, skrev 1998:
"In the modern world it is only through Britain’s committed participation in the European Union that we can regain true sovereignty – in other words, the political ability to tackle problems in the public interest – over many issues which have slipped beyond the nation-state’s individual reach, whether the question be global warming, the prevention of future wars in Europe, or international economic co-operation to provide the conditions of stability necessary to boost economic growth in Europe and restore full employment." (cit s 25)Bailey menar att New Labour talat om eller förespråkat en mer traditionell socialdemokratisk politik på EU-nivå än inrikespolitiskt (s 26).
På 1970-talet var Parti Socialiste (PS) skeptiskt till EG. 1972 hade man ett gemensamt valprogram med PCF, där motståndet till EG-medlemskap var med. Efter valsegern 1981 skulle 1972 års program genomföras. Experimentet gick åt skogen och ledde till Mitterands U-sväng, från "socialism i ett land" till EMS-medlemskap och franc fort-politiken. Första halvan av 1984 var Frankrike ordförande i EG och Mitterand stödde då det första utkastet till EU. Vid valet 1986 hade t o m delar av vänstern inom PS svängt till att vara EG-förespråkare. Under 90-talet fortsatte EU-optimismen och 1997 stod denna verklighetsfrånvända tirad om EMU att läsa i PS valmanifest:
"We want a political and not a technical vision for Europe. We want a dynamic approach to Europe, not one of accounting … For Socialists, making the euro succeed involves building a Europe which is turned towards growth, employment and democracy." (cit s 28)I Amsterdam 1997 var den franska regeringen -- liksom den svenska -- en del av alliansen för en pro-sysselsättningspolitik i fördraget. Jospin förespråkade också en europeisk ekonomisk regering för att balansera den teknokratiska ECB. (Detta lyckades inte.) Bailey sammanfattar:
"In sum, similarly to the scene in Sweden and the UK, Europe has increasingly been utilized by the French Parti Socialiste as a vehicle through which to pursue (albeit relatively moderate) social democratic initiatives and thereby retain legitimacy as a social democratic party, despite the necessity of curtailing social ambitions and policy achievements at the national level." (cit s 29)I sina slutsatser så hävdar Bailey att a) socialdemokratisk politik har inte gjort några framsteg på EU-nivå, och att b) socialdemokratiska partier blivit allt mer EU-positiva. Den enda förklaringen som håller till kombinationen av dessa två faktum är enligt Bailey att socialdemokratiska partierna kan prata om socialdemokratisk politik på EU-nivå, utan att behöva uppnå något. "European integration has enabled the obfuscation of social democratic failure, thereby contributing to the legitimation of ‘new’ social democracy." (30)
Referens
Nicholas Aylott. 1999. Swedish Social Democracy and European Integration: The People's Home on the Market. Ashgate.
David J Bailey. 2005. "Obfuscation through Integration: Legitimating 'New' Social Democracy in the European Union". Journal of Common Market Studies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar