Socialdemokratins uppgång, enligt Boix

Statsvetaren Carles Boix kollar i sitt paper "The Rise of Social Democracy" från 2011 på socialdemokratins utveckling i västvärlden 1870-1940.

Han kombinerar historiskt berättande, baserat på litteraturen, med kvantitativ metod, närmare bestämt "ecological inference" som han hämtar från metodgurun Gary King (1997). Det handlar om två tillvägagångssätt: 1) han kollar på flöden mellan partier, samt icke-röstning, av väljare, och  2) för valda tidpunkter runt WW1 kollar han på social bakgrund och röstning. Boix huvudslutsats är: "The empirical analysis shows that social democratic parties were strict working-class parties and that they grew after the introduction of universal suffrage and at the expense of urban liberal parties." (s 2) Socialdemokratins valframgångar berodde enligt Boix på två faktorer: a) växande och föränderlig väljarskara, b) liberalernas oförmåga att få stöd från arbtarna när facken började stödja socialdemokratiska kandidater

Boix gör fyra fallstudier av socialdemokratiska partier: Labour i Storbritannien, SFIO i Frankrike, SPD i Tyskland och SAP i Sverige. 1907 röstade 28 procent av protestanterna men bara 4 procent av katolikerna i Tyskland på SPD (s 10). Partiet Zentrum mycket starkt bland katoliker; konservativa partiet ett protestantiskt agrart parti och vänsterliberalerna parti för den urbana protestantiska över- och medelklassen. I Sverige blev det inte mycket fart på SAP väljarmässigt förrän rösträttsreformen 1909 som ökade andelen röstberättigade vuxna män från 39 till 79 procent. 1908 fick SAP 14,6 procent av rösterna; 1914 36 procent (s 12). I valet 1911 röstade 70 procent av röstande arbetare i städerna på SAP, ungefär 1/3 av tjänstemän i städerna, och i princip inga jordbruksarbetare. År 1920 hade andelen anställda i jordbruket som röstade på SAP ökat till 20 procent, och andelen av arbetare i städerna till 90 procent. Diagrammet nedan visar andelen röstande för SAP per inkomstnivå i Stockholms kommunalval 1913:

Boix diskuterar fall -- USA är det mest kända -- där det trots en arbetarklass med rösträtt inte utvecklades något starkt socialdemokratiskt parti. Han hävdar att den avgörande faktorn var inte socialdemokratins egna strategiska val (som kanske Sheri Berman skulle betona), utan liberalernas förmågor: "the fortune of electoral socialism were eventually determined by the capacity of liberal and progressive candidates to organize, borrowing Przeworski and Sprague's expression, a 'supra-class' strategy encompassing both the middle classes (commercial employees, shopkeepers, the petty bourgeioisie, and so on) and urban workers (at least, their skilled and semi-skilled strata)" (s 17). Viktigt för liberalernas kapacitet var enligt Boix fackens vägval, om de stöttade liberala kandidater eller gick över till socialdemokratin. Som de gjorde t ex i Norge på 1890-talet, och i Sverige: "In Sweden the initial Lib-Lab strategic electoral alliances collapsed once the extension of male suffrage and proportional representation gave social democrats enough room to compete for seats directly." (s 22)

Demokraterna i USA är kanske det bästa exemplet på en lyckad supra-klass-allians från liberalt håll. Boix skriver:

"In the United States, Democratic politicians seemed to have combined two political strategies to sustain their dominant position in the left. On the one hand, they also promoted, like Canada’s liberal party, progressive policies such as the Social Security Act of 1935 and massive countercyclical programs under the New Deal. On the other hand, they bought off urban working populations through clientelistic policies. /.../

union support for a socialist alternative was patchy in the United States because the Democratic party could deliver the goods. Because democracy and universal male suffrage had preceded industrialization, the existing political parties had the organizational resources to integrate the urban working class when it formed. The Democratic party (and in some cases the Republican party too) did through the construction of urban party machines that sustained extensive clientelistic networks. Those networks cut the ground from under any socialist alternative." (s 24, 26)

Och hävdar att: "what seems certain is that any satisfactory theory about the rise of social democracy (and about the final structure of party systems across the world) must examine the fortunes of socialism in the context of the strategic choices that non-socialist parties made in the path toward full democratic institutions one hundred years ago." (s 27)


Referenser
Carles Boix, "The Rise of Social Democracy" (pdf), 2011
Gary King, A Solution to the Ecological Inference Problem (Princeton University Press, 1997)

Fotnot
Facklig anslutningsgrad: "Before the turn of the 20th century, the highest levels of trade unionization (in Britain and Denmark) stood at around 16-18 percent of the dependent labor force. But a substantial number of countries had unionization rates around 2 to 5 percent of the labor force. Unionization rates grew rapidly in the 1910s and particularly in the period of 1917-22 -- at a time of great social agitation, unionization rates reached almost half of the work force in Belgium and Sweden and averaged about a fourth of the labor force in Western Europe." (s 20n)