torsdag 13 september 2012

Strukturella brytpunkter i inkomstfördelningens historia

En av de mer intuitivt tilltalande metoderna inom tidsserieekonometri är undersökningar av förekomsten av "strukturella brytpunkter", alltså tidpunkter i serierna där data börjar bete sig annorlunda än vad de gjorde före denna tidpunkt. Till exempel inkomstfördelningen kanske blev mer och mer ojämlik, men sedan kom en skattereform eller något liknande som vi förväntar oss ska ha brutit trenden: då kan man undersöka inkomstfördelningsserien för en strukturell brytpunkt där. Här på bloggen har jag tidigare skrivit om Scheve och Stasavages (2009) undersökning av inkomstfördelningen i Sverige, Danmark, Nederländerna och Irland och letande efter strukturella brytpunkter där till exempel vid Saltsjöbadsavtalet 1938 och början på den centraliserade lönebildningen 1952.

Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har också använt strukturella brytpunkter-tekniken på inkomstfördelningsdata, i deras fall paneldata med 18 länder, och de letar efter såväl land-specifika som gemensamma brytpunkter. Statistiken är den bekanta toppinkomststatistiken från Atkinson, Piketty, Saez, Roine och Waldenström själva med flera.

Med Qu och Perrons (2007) metod för att hitta sample-gemensamma brytpunkter hittar de två för hela samplet: år 1945 och år 1980. Som jag har gått igenom i mitt inlägg om toppinkomstforskningen så utjämnades inkomstfördelningen i de rika länderna rejält under andra världskriget, och efter WW2 började också de så kallade "gyllene åren" under vilka inkomstfördelningen var relativt jämn -- eller åtminstone blev det. År 1980 bryts förstås den utvecklingen och inkomstfördelningen börjar bli mer ojämlik i princip i alla rika länder. De gör också test för några undergrupper, t ex de nordiska länderna -- här Finland, Norge och Sverige -- för vilka de hittar brytpunkter år 1939, 1961 och 1991. Under perioden före 1939 föll toppercentilens andel av de totala inkomsterna i de nordiska länderna med 0.5 procent, 1939-1961 med 1.4 procent och efter 1961 blev den utjämnande tendensen än starkare: -2.4 procent. År 1991 bröts så denna utveckling och toppinkomsternas andel ökade kraftigt, med 4.2 procent. Grafiskt ser detta ut så här:


I sin beskrivning av de nordiska ländernas utveckling (s 841) så menar de att när man gör en närmare undersökning av perioden efter 1950 så hittas två strukturella brott: ett runt 1980 när ojämlikheten slutar minska, och ett i början av 1990-talet när den börjar öka igen.



Vad gäller andra länder så konstaterar de att det i alla fall finns tre länder som inte visar några större ökningar av toppercentilens andel de senaste trettio åren: Tyskland, Nederländerna och Schweiz. Contra Piketty (2003) så gör dock t ex Frankrike det (s 845). Däremot så menar de att den stora ökningen av toppinkomsterna som de nordiska länderna uppvisar ger anledning att ifrågasätta de institutionell-politiska förklaringarna av skillnader i inkomstojämlikhet mellan länder, typ Korpi m fl som menar att de nordiska länderna är mer jämlika på grund av starkare arbetarrörelse och större välfärdsstat. Roine och Waldenström menar i enlighet med Scheve och Stasavage (2009) att de inte finner stöd för en sådan hypotes vad gäller toppinkomstandelarna. Istället lyfter de fram några makroekonomiska variabler som förklaringar till den nordiska utvecklingen:
"First, stock market values in the Nordic countries have soared since the early 1980s when compared to most other countries in the sample (see Roine & Waldenstrom, 2008). If executive compensation increases in proportion to stock market value, as Gabaix and Landier (2008) suggested, this could certainly explain the disproportionate increases in top income shares in Scandinavia. It would also make sense that part of this would show as realized capital gains, especially given the dual tax system in these countries, where tax levels are lower for capital gains than for wage income. Relating to this point, Roine, Vlachos, and Waldenstrom (2009) find that financial development (measured as stock market capitalization to income) has strongly benefited the rich in a cross: section of countries. Other features common to the Nordic countries that
may play a role are that they are all small, open economies with an important share of large multinational firms and also that English (though a second language) is commonly spoken in the population. If it is the case that these to a larger extent compete for ‘‘superstars’’ on a global rather than a national level, this could help explain the disproportionate increase in the top, in line with Rosen (1981)." (s 845)

Referenser
Qu, Zhongjun, and Pierre Perron, ‘‘Estimating and Testing Multiple Structural Changes in Multivariate Regressions,’’ Econometrica 75 (2007), 459–502.
Jesper Roine and Daniel Waldenström, "Common Trends and Shocks to Top Incomes: A Structural Breaks Approach", The Review of Economics and Statistics, August 2011, 93(3): 832–846

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar