Löneåterhållsamhetsstrategier i förhållande till lönesättningsinstitutioner och exportsektorsfacksstyrka

Litteraturen om löneförhandlingssystemens effekter på ekonomisk performance har, skriver Franz Traxler och Bernd Brandl i sin artikel "Collective Bargaining, Macroeconomic Performance, and the Sectoral Composition of Trade Unions" från 2010, gått igenom två faser. Den första var en debatt på 1980-talet om hur graden av centralisering påverkar ekonomisk performance. Den "korporatistiska" sidan av debatten hävdade att effekten var linjär: mer centralisering, bättre performance. "Hump-shape"-sidan med företrädare som Calmfors och Driffill hävdade däremot att effekten var icke-linjär: antingen låg eller hög centralisering gav bra resultat, medan en mellanposition gav dåliga utfall. (Traxler och Brandl pekar [s 104] på att Calmfors och Driffill utgick från ett antagande om perfekta marknader, vilket gynnar resultatet om låg centralisering.) Den andra fasen i litteraturen var på 1990-talet och förändrade den tidigare teorin på två sätt. Ett, Soskice med flera visade att koordinering av förhandlingarna kunde fungera som substitut för direkt centralisering, vilket innebär att med detta i åtanke så behöver inte mellanhög nivå av centralisering vara dåligt för ekonomisk performance som Calmfors och Driffill hävdade. Två, en mängd forskare studerade löneförhandlingssystemens samband med andra institutioner som regeringens färg, centralbankens grad av oberoende, och fackföreningsrörelsens sektorssammansättning. Traxler och Brandls paper som jag ska skriva om här anknyter till den sist nämnda interaktionen: sambandet mellan löneförhandlingssystem och fackföreningsrörelsens sektorssammansättning.


Tidigare litteratur om löneförhandlingssystem och facksammansättning
Deras litteraturöversyn börjar med ett paper från 1990 av Colin Crouch, där han argumenterade för att exportsektorfackens dominans i fackföreningsrörelsen kunde vara substitut för centralisering av förhandlingarna. Idén är att om exportsektorfacken dominerar och får övriga fack att följa deras ledning och lönepolitik, så kommer lönepolitiken att vara anpassad till den internationella konkurrenssituationen, vilket gynnar den ekonomiska utvecklingen. Crouch hade data för 13 länder från 1960-talet till det tidiga 1980-talet och kollade på bivariata korrelationer mellan å ena sidan exportsektorfackets dominans och centralisering av förhandlingarna, och å andra sidan inflation och arbetslöshet. På Crouch följde Geoffrey Garrett och Christopher Way, som hävdade att Calmfors-Driffills hump shape-teori håller när offentliga sektorns fack är svaga, men inte när de är starka. Med starka offentlig sektor-fack och centraliserade förhandlingar, menade Garrett och Way, kan offentliga sektorns fack pressa igenom för höga lönehöjningar (eftersom de inte är konkurrensutsatta) och minska ekonomins konkurrenskraft. De hade data för 15 länder 1970-1990, med data för vart femte år. Deras mått på den offentliga sektorns facks styrka var en skala med antalet fackmedlemmar i offentlig sektor delat med totala antalet anställda i landet. Måttet på centralisering av förhandlingarna var ett sammansatt index inklusive hur stor del av arbetskraften som täcks av kollektivavtal, koncentration mellan konfederationer, och inom-konfederation-koncentration. De beroende variablerna var liksom för Crouch inflation och arbetslöshet, och även Garrett och Way kom fram till att starkare offentligsektor-fack ökade inflationen och arbetslösheten. Nästa studie var av Robert Franzese som använde årliga data från 1974 till 1990 för 21 länder och använde ration statsanställda till industrianställda som proxy för den offentliga sektorns facks styrka. Franzese kom fram till samma huvudresultat som Garrett och Way, nämligen att ökad centralisering av förhandlingarna får positiva effekter om exportsektorns fack dominerar fackföreningsrörelsen men negativa effekter om offentliga sektorns fack dominerar. Skillnaden mellan Crouchs analys å ena sidan och Garrett och Ways och Franzeses å den andra är alltså att för Crouch är exportsektorfackets dominans ett substitut för centralisering, medan för Garrett, Way och Franzese är dominans och centralisering komplementära (s 98). Traxler och Brandl säger att de tar med sig två brister ur denna litteratur, som bör åtgärdas: för det första den teoretiska oklarheten om relationen mellan dominans och centralisering, och för det andra den metodologiska problematiken att varken Crouch, Garrett och Way eller Franzese operationaliserat dominans-frågan på ett sätt som mäter både exportsektorns fack och offentliga sektorns fack, utan bara kollat på den ena sidan, antingen exportsektorns styrka (Crouch) eller offentliga sektorns styrka och storlek (Garrett och Way, Franzese).

Traxler och Brandls studie
Den teoretiska fråga som de plockat upp från den tidigare litteraturen angriper de med att hävda att man bör se löneförhandlingssystem som kvalitativt annorlunda från varandra, snarare än olika punkter på en ordinalskala: "different degrees of encompassment tend to qualitatively differ in their relationship to sector-specific interests. Therefore, one has to adopt a categorical rather than a parametric measure of the bargaining structure." (s 99) Deras typologi rymmer "peak-level coordination" med hög vertikal koordinering (PC-HC) eller låg dito (PC-LC), "pattern bargaining" (PB) som är att en sektor fastställs som löneledande, samt okoordinerade förhandlingar (UC). Deras hypotes är att PB ska ha en signifikant interaktion med fackföreningsrörelsens sammansättning, medan det inte bör finnas någon sådan interaktion med PC eller UC (s 100). PB förväntas (s 103) vara "highly sensitive to inter-sectoral power configurations" och att löneåterhållsamhetsstrategier ska bli vanligare med PB om exportsektorfacken dominerar rörelsen.

Traxler och Brandl hävdar att löneåterhållsamhetsstrategier är bra för den ekonomiska utvecklingen i landet. Ur denna synvinkel menar de att den typ av förhandlingssystem som kommer att ge sämst utfall - alltså minst chans till löneåterhållsamhetsstrategi - är peak-level coordination utan vertikal koordinering (PC-LC), alltså ett system där man har koordinering på toppen av facken men där facktopparna inte kan kontrollera de lägre förhandlingsnivåerna. I ett sådant system kan löneglidning och "redistributional conflicts" bli stora problem, hävdar Traxler och Brandl (s 104). De andra typerna PC-HC, PB och UC antas inte ha lika direkta effekter.
De beroende variablerna är två: löneförändringstakten, och inflation. Data är för 18 länder och åren 1985-2002 (s 109). Estimatorn är OLS med panelkorrigerade standardfel. Modellerna inkluderar laggade beroende variabler för att få bort autokorrelationen. Intressant nog så använder de års-dummies men inte land-dummies, "since they would wash out precisely the cross-institutional effects that we are interested in" (s 106, n6). Detta trots att deras institutionella variabler faktiskt uppvisar en del variation över tid inom länderna, vilket man inte kan ta för givet i jämförande politisk ekonomi (jfr Baccaro och Simonis oberoende variabel). I tabellen nedan ser vi värdena för de två centrala oberoende variablerna för sex av arton länder i datasetet; BS är "bargaining system" och de två variablerna nedan BS är exportsektorfackens andel av totala fackliga medlemmar, och offentliga sektorfackens dito.

Vi ser att BS åtminstone för Sverige uppvisar variation över tid. Om man kollar på övriga tolv länder så gäller detta även Australien (ett skifte), Belgien (två), Danmark (en), Finland (två) och Nya Zeeland (ett). Också UEXP-UPUB-relationen förändras inom länderna över tid. I de sex som vi ser ovan förändras relationen från 0,67 till 0,73, i Portugal från 0,85 till 0,56 (alltså en stor relativ förstärkning av offentliga sektorns fack!), i Spanien från 2,37 till 10,05, i Sverige från 0,74 till 0,73 (okej, det är inte mycket variation...), i Storbritannien från 1,99 till 1,23, och i USA från 1,21 till 0,50 (jfr Portugal). Observera att UEXP och UPUB mäts som andelen av medlemmar i landet största konfederation som tillhör någon av konfederationens tre största "rena" exportsektorfack respektive "rena" offentligsektorsfack. Som "ren" definierar Traxler och Brandl de förbund där minst 66 procent av medlemmarna kommer från exportsektorn respektive offentliga sektorn (s 106).

Kontrollvariablerna är utrikeshandel, penningpolitik, arbetslöshet, och facklig anslutningsgrad. De två huvudsakliga oberoende variablerna är UEXP/UPUB som är relationen mellan antal medlemmar i tillverkningsindustrifack och antal medlemmar i offentliga sektorsfack, och löneförhandlingssystemet (s 106). För förhandlingssystemet så följer de klassificeringen i Traxler, Blaschke och Kittel (2001) med de fyra ovan nämnda kategorierna PC-HC, PC-LC, PB, UC samt en SIC som är statsintervention i löneförhandlingarna under året. SIC används som referenskategori. En snygg grej med denna variabel är att Traxler och Brandl (s 108) testar ifall löneförhandlingssystemet, vars effekt på ekonomisk performance ju ska testas, i själva verket är endogent i förhållande till ekonomisk performance. Detta gör de genom att köra en modell där skifte i systemtyp är beroende variabel och skillnaden mellan landets löneökningstakt och genomsnittliga löneökningstakten, alternativt arbetslösheten är oberoende variabel. De får inte signifikanta resultat med dessa regressioner. De använder också Granger-kausalitetstest för endogenitet mellan exportsektorfackens styrka och facklig anslutningsgrad. För endogenitet med arbetslöshet och inflation så testar de alternativa modellspecifikationer där de två variablerna byts ut mot skattade värden för arbetslöshet och inflation utifrån modellen (s 109). Resultaten blir inte annorlunda med dessa andra mått på arbetslöshet och inflation. I tabell 3 nedan syns resultaten, med förändringar i "compensation per employee" som beroende variabel i modellerna 1-2 och arbetslöshet som beroende variabel i modellerna 3-4. Skillnaderna mellan 1a och 1b och 2a och 2b är att i 1b och 2b används den arbetslöshetsvariabel som räknats fram som nämnts ovan, medan 1a och 2a har den "vanliga" arbetslöshetsvariabeln. 1a och 1b och 3a och 3b saknar interaktionsvariabler; 2a, 2b, 4a och 4b är alltså de hela modellerna.

Traxler och Brandl diskuterar resultaten för den mer intressanta beroende variabeln, ΔCPE, så här:

"PC-LG performs significantly worse than any other bargaining category, whereas PB records significantly lower labor cost growth than the other categories. Uncoordinated bargaining does not differ in labor cost effects from the reference category (i.e., SIC). However, the same holds true for PC-HG in contrast to our expectations. The most plausible explanation is that peak-level coordination has lost its distinct performance profile as a consequence of the manifold forms of organized decentralization of wage bargaining to the local level, which has spread since the early 1990s. This may have qualified the ability of the peak level to govern wages even when governability is high. This concurs with earlier, period-wise analyses that document that wage moderation by this category became weaker during the first half of the 1990s, as compared with previous periods (Traxler, Blaschke, and Kittel 2001). Likewise, UB lacks a clear performance profile because its performance strongly varies with competition in product and labor markets. /.../

Turning to the models that include the interaction effects, one finds that only PB significantly interacts with sectoral union composition: with growing strength of the exposed-sector unions relative to public-sector unions labor cost growth significantly decreases. The high responsiveness of PB to union composition is also underlined by the fact that the main effect of PB becomes insignificant in models 2a and 2b." (s 110)

So far, so good. Resultaten för modellerna med arbetslöshet som beroende variabel ger däremot väldigt tråkiga resultat, faktiskt så tråkiga att jag blir lätt förvånade att de inkluderats i pappret. Variabeln ΔAD, förändringar i total efterfrågan (aggregate demand) dominerar tillsammans med de två laggade beroende variablerna resultaten helt: r2 blir runt 0,96 men utan att knappt någon av de institutionella variablerna, som ju är de verkligt intressanta, blir signifikanta. I modellerna utan interaktioner (3a och 3b) får Traxler och Brandl inga signifikanta effekter alls av typ av förhandlingssystem. I modellerna med interaktioner (4a och 4b) blir i alla fall förhandlingssystemens bad boy PC-LG signifikant, på det lite märkliga sättet genom en interaktion med exportsektorfackens dominans. Traxler och Brandls substantiella slutsatser av arbetslöshetsmodellerna är att resultateten stödjer nykeynesianismen: det är efterfrågan som spelar roll (s 112).
Traxler och Brandls avslutande slutsats är att varken Crouchs substitut-hypotes eller Garrett, Way och Franzeses komplement-hypotes stämmer helt, eftersom förhandlingssystem är kvalitativt snarare än kvantitativt olika (s 112). För PC-HC och UB gäller substitut-effekten, men för PB en komplementär effekt:

"Extremes of coordination (i.e., peak-level coordination and UB) are characterized by a substitutive relationship: their effect on labor cost developments is insensitive to sectoral union composition because neither of the two extremes is structurally skewed toward the interests of a certain sector. By contrast, coordination by PB systematically interacts with sectoral union composition in that its dampening impact on labor costs significantly increases with growing exposed-sector union strength."

Referens
Franz Traxler och Bernd Brandl, "Collective Bargaining, Macroeconomic Performance, and the Sectoral Composition of Trade Unions", Industrial Relations nr 1 2010