Den förhärskande lönesättningsprincipen i Sverige har, i olika utformningar, länge varit: den konkurrensutsatta exportsektorn ska vara löneledande. För att den svenska ekonomins konkurrenskraft ska kunna upprätthållas, så ska exportsektorns löner öka i en takt som är en funktion av produktivitetens tillväxt och lönetillväxten i våra konkurrentländer/handelspartners, och hemmasektorns löner ska också följa denna norm: om de ökar snabbare än så, så får Sverige löneinflation och konkurrenskraften minskar. Denna modell, som till synes omöjliggör relativlönejusteringar som skulle gynna lågavlönade kvinnor i sektorer som kommunal och handels, kritiseras regelbundet, men modellen tycks bestå. Nationalekonomerna Tor Jacobson och Henry Ohlsson undersöker i sin artikel "Long-Run Relations Between Private and Public Sector Wages in Sweden" empiriskt frågan om vilken sektor som faktiskt är löneledande, med kvartalsdata för åren 1968-1988.
Lönemodeller
Jacobson och Ohlsson utgår från EFO-modellen, som de kallar för en svensk version av "The Scandinavian Model of Inflation", motsvarande Aukrustmodellen i Norge. EFO står för (Gösta) Edgren, (Karl-Olof) Faxén och (Clas-Erik) Odhner, chefsekonomer på TCO, SAF respektive LO i början av 1970-talet när modellen kodifierades. Grundantagandet är att "the tradeable sector", ungefär motsvarande gruvor och tillverkningsindustri, ska vara löneledande gentemot "the nontradeable sector". Ett utrymme för K-sektorn (konkurrensutsatt) sätts som funktion av produktivitet och världsmarknadens priser, och "wage levels in the tradeable sector transmit to the rest of the economy through bargaining institutions and market forces." (s 344) Löneandelen antas vara konstant på lång sikt (s 345).
Empirisk undersökning
Jacobson och Ohlsson framställer forskningsläget*, som verkar magert, mycket enkelt: "Holmlund and Ohlsson (1992) offer some evidence for Sweden on wage linkages between private and public sectors. They find that wage increases in the private sector Granger cause public sector wage increases." (s 344) De menar att Holmlund och Ohlsson, som ju hade tre sektorer, bara jämförde ekonometriskt två i taget, och att framsteget med den nya artikeln är att de själva kollar på alla tre sektorer samtidigt.
Vad jag tycker är konstigt med denna artikel, och verkar även konstigt med Holmlund och Ohlsson (1992), är att de sektorer som de empiriskt använder är privat sektor i sin helhet, kommunsektorn och statlig sektor. Men varför distinktionen mellan kommuner och statlig sektor är intressant för att testa om EFO-modellen fungerar begriper jag inte - den viktiga länken där är ju mellan K-sektor och S-sektor - och allra konstigast är förstås att de bara har privat sektor i sin helhet, istället för uppdelad mellan "tradeable" och "nontradeable" (t ex handeln, bygg). Jacobson och Ohlsson försvarar (s 346) detta lite lamt och utan referenser med att bara 24 procent av de sysselsatta i Sverige år 1988 var sysselsatta i tillverkningsindustrin, och att "the private and public sector, not tradeables and nontradeables, have been the main wage bargaining areas".
Den empiriska metoden är kointegrationsanalys från de danska framkantsekonometrikerna Søren Johansen och Katarina Juselius, som enligt Wikipedia var mest citerade respektive åttonde mest citerade ekonomen i världen 1990-1999. Det nuvarande värdet för en variabel bestäms här av dess egna tidigare värden med en viss mängd laggar, samt övriga variabler också de laggade. För att bestämma hur många laggar som behövs för den empiriska undersökningen använder Jacobson och Ohlsson (s 348) Akaike Information Criterion, Bayesian Information Criterion och iterated logarithm criterion. AIC föreslår fyra laggar, men BIC och LIL två laggar. J och O hävdar att BIC och LIL tenderar att undervärdera hur många laggar som behövs, och bestämmer sig för att använda tre stycken laggar.
I sina empiriska undersökningar finner de en gemensam trend (s 351) för de tre löneserierna, och att den privata sektorns löner är en exogen variabel, vilket J och O tolkar som att denna sektor är den löneledande (s 352f). "Although the EFO-model does not deal with the interaction between private sector and public sector wages, the result that the private sector leads the public sector is in the spirit of the EFO-model." Och den substantiella slutsatsen blir: "Employers' organizations and trade unions in the private sector have sometimes argued that the public sector has been (but should not be) wage leader. We cannot, however, find any evidence that this is an accurate general description of the wage linkages between the private and the public sectors in Sweden." (s 356)
Fotnot
*Det nyare forskningsläget för Sverige beskrivs av Lamo, Perez och Schuknecht (2009) som: "The main theoretical reference as regards expected causality is the so-called Scandinavian model of inflation that assumes that the traded-goods sector is the wage leader, i.e. that wage leadership is exerted by the sectors that are more open to competition (see for example Strom, 1997). Bemmels and Zaidi (1990) look at Canadian industries and find a confirmation of the Scandinavian model, namely
the tradable sector leading wage setting. Nevertheless, this model is sometimes at odds with the empirical literature. In the case of public/private wages sectoral interactions Friberg (2007) does not find evidence of the Scandinavian model for Sweden (along these lines see also Holmlund and Ohlsson, 1992, and Tagtstrom, 2000). In response to Friberg, Lindquist and Vilhelmsson (2004) apply a vector error correction approach to wage setting in Sweden with annual data for the period 1970-
2002, and find long run wage leadership of the private sector and no Granger causation from the public to the private sector in the short run, in line with the results already obtained by Jacobson and Ohlsson (1994)."
Referenser
Holmlund B, Ohlsson H (1992) Wage linkages between private and public sectors in Sweden (pdf). Labour
Tor Jacobson och Henry Ohlsson, "Long-Run Relations Between Private and Public Sector Wages in Sweden", Empirical Economics 1994
Ana Lamo, Javier J Perez och Ludger Schuknecht, "Public and Private Sector Wages: Co-Movement and Causality", ECB Working Paper, 2008
lördag 30 juni 2012
Ett långsiktigt test av Eichengreenhypotesen på Storbritannien
Vad jag kallar Eichengreenhypotesen är idén att en anledning till den goda ekonomiska utvecklingen i Västländerna under de så kallade "gyllene åren" 1950-73 var facklig löneåterhållsamhet kombinerad med en klasskompromiss som innebar att arbetsgivarna återinvesterade de större vinster som uppstod av löneåterhållsamheten, och så skapade tillväxt och nya jobb. Barry Eichengreen har lagt fram denna analys i sitt kapitel i Tonolo och Crafts antologi (1996) om tillväxt i Europa sedan andra världskriget, och i en teoretisk artikel med Torben Iversen 1999 och en mer empirisk artikel med Pedro Vazquez 1999. De båda ekonomisk-historikerna Timothy Hatton och George Boyer testar i sin artikel "Unemployment and the UK labour market before, during and after the Golden Age" från 2005 denna hypotes på Storbritannien med hjälp av ett egenskapat och långt dataset. De konstaterar att "to date there has been no quantitative analysis to show that, as a result of the postwar consensus, real wages (and hence unemployment) were lower than they would otherwise have been." (s 43)
Datasetet omfattar åren 1871-1999 och alltså en rad av mycket olika ekonomiska eror: inte bara de gyllene åren och den nyliberala perioden därefter, som är vanligt i ekonometriska studier, utan också mellankrigsperioden såväl som perioden före första världskriget samt det ekonomiska uppsving som ägde rum mellan 1870-talets början och 1890-talets början. Hatton och Boyers långa tidsserier möjliggör för dem att testa en modell på flera olika kvalitativt olika epoker, och se om koefficienterna blir likadana för de olika epokerna eller om de olika epokernas funktionssätt skilde sig åt. Artikelns data presenteras i tabellen nedan, som är indelad i fem epoker: 1871-1891, 1892-1913, 1921-1938, 1947-1973, och 1974-1999. (Första och andra världskrigets år har uteslutits eftersom de ekonomiskt sett inte är jämförbara med år från icke-krigstider.)
Vi ser att arbetslösheten var klart lägst under "de gyllene åren", här definierat som 1947-1973: då var den 2.1 procent, att jämföra t ex med 10.9 procent under mellankrigstiden och 10.1 procent under perioden sedan oljekrisen 1973. Vi ser också att datasetet innehåller en stor mängd kontrollvariabler för de ekonometriska analyser av arbetslösheten som ska göras: variabler som a-kassans ersättningsgrad som har ansetts höja arbetslösheten, såväl som produktivitetsutvecklingen, strukturell förändring och världshandelns tillväxttakt.
Hur ska Hatton och Boyer använda tidsserierna för att undersöka "de gyllene årens" funktionssätt? De menar att det finns två sätt att förklara varför arbetslösheten var så låg då (s 39). Det ena angreppssättet är att det finns variabler som spelar roll men som ännu inte har inkluderats i studierna. Det andra är att arbetsmarknaden fungerade annorlunda under de åren: "the forces that would normally raise the equilibrium unemployment level were suspended or went into abeyance during the golden age, such that there was a shift in the relationship between unemployment and its determinants in that period as compared with all others." För att undersöka det första angreppssättets potential har de med variablerna om strukturell förändring, arbetsproduktivitet, världshandelns utveckling som proxy för total efterfrågan, och realräntan. För att undersöka det första angreppssättet så kör de helt enkelt modellerna separat för de olika perioderna, och ser om resultaten blir annorlunda för de gyllene åren än för de andra perioderna.
Modeller för löneutveckling och arbetslöshet
Vilka är då de förhållanden som Hatton och Boyer vill testa för de fem perioderna? Jo, den centrala kausala variabeln för Eichengreenhypotesen är löneåterhållsamhet, så man måste testa en modell för löneutveckling. En viktig utfallsvariabel är arbetslösheten, så även denna måste modelleras.
Löneekvationen skriver de så här:
, där w är nominallönen, p är prisnivån, π är produktivitet, u är arbetslöshet och x är en vektor av "wage pressure"-variabler. β1 är alltså effekten av produktivitetsutvecklingen, β2 är en error correction-effekt som implicerar att reallönen anpassar sig långsamt tillbaka, och β3 är effekten av arbetslöshetens nivå.
Arbetslöshetsekvationen är en "inverted (nominal) Phillips curve":
Arbetslösheten bestäms här av (α1) sin nivå under den föregående perioden, av (α2) förändringen i förändringen av prisnivån (dvs förändringen i inflationstakten), av (α3) förändringen i produktivitet, (α4) förhållandet mellan produktivitet och reallön under den föregående perioden, och av (z) skiften i efterfrågan.
Empirisk undersökning
I tabell 2 nedan ser vi Hatton och Boyers reallöneregressioner, á la ekvation 1 ovan, med data för fyra perioder, 1872-1913, mellankrigstiden 1922-1938, de gyllene åren 1948-1971, samt den nyliberala perioden 1980-1999. Här har de inte bara uteslutit första och andra världskrigets år, utan också åren 1972-1979 som de hävdar (s 45) var övergångsår mellan två samhällsekonomiska regimer.
Arbetslösheten har i alla fyra regressionerna en negativ och signifikant effekt på löneutvecklingen, precis som vi skulle vänta oss både utifrån mainstream-nationalekonomi som Blanchard och utifrån heterodox ekonomi som Kalecki. Lika lite förvånande är att mer produktivitetsutveckling i alla fyra regressioner är associerad med högre löneutveckling. Mer intressant är att vi i den första regressionen ser att effekten av dummy-variabeln för de gyllene åren faktiskt har en positiv effekt: löneutvecklingen dessa år var alltså i förhållande till modellens fundamenta högre än förväntat! Detta är tvärtom vad Eichengreenhypotesen skulle förutsäga. Modell 2 är likadan som modell 1 fast med tre institutionella variabler - Hatton och Boyer kallar dem "wage pressure variables" - tillagda: a-kassans ersättningsgrad, förändring i facklig anslutningsgrad*, och skattenivån. Ingen av dessa är signifikant och r2 för modellen ökar inte. Däremot slutar dummyn för de gyllene åren vara signifikant. Modell 3 tar bort de tre period-dummies från modell 1 och kör istället med de gyllene åren-dummyn interagerad med de tre institutionella variablerna, för att se om effekterna av dessa var annorlunda under de gyllene åren (jämför resonemanget ovan om angreppsätt för att begripa de gyllene åren). Resultaten för dessa tre interaktioner är att a-kassan hade en starkare positiv effekt på löneutvecklingen under de gyllene åren än under de andra åren, att också facket hade en starkare effekt och närmare signifikans, och att skattenivån under de gyllene åren hade en negativ effekt på löneutvecklingen, vilket är motsatsen till effekten för övriga år**. Modell 4 är likadan som modell 3 förutom att de variabler som inte var signifikanta i modell 3 har tagits bort; denna ändring förändrar inte resultaten även om interaktionen mellan facklig anslutningsgrad och gyllene åren-dummyn här blir rejält signifikant. Resultaten överlag går tvärs emot Eichengreenhypotesen. Så här förklarar Hatton och Boyer resultaten i kolumn 3 ovan: "the replacement rate and trade union growth exerted more influence during the golden age than at other times, and not less, as a casual reading of the literature on the postwar consensus might suggest. But it is consistent with Broadberry (1994) who also finds that these variables had larger effects after the Second World War than they did during the interwar period" (s 46). De förklarar detta med att "as is often noted", löneåterhållsamhet på central nivå ofta ogjordes av lönemilitans och "wage drift" på lokal nivå.
Resultaten för Hatton och Boyers arbetslöshetsregressioner, som de gör ungefär likadant som löneregressionerna, är inte lika intressanta, utan tämligen otydliga. Väldigt intressant blir det däremot när de går vidare med att räkna fram NAIRU för de fem perioderna, utifrån följande ekvation:
Inflations"överraskningen" (ΔΔp) sätts till 0 och de andra variablerna till sina period-genomsnittsvärden. Dessa hypotetiska NAIRUs är rätt lika de faktiskt observerade arbetslöshetsvärdena även om den är lite lägre än snittet för mellankrigsperioden och för perioden efter 1979. De går vidare, och det här är väldigt intressant, med att räkna fram nya hypotetiska NAIRUs där de låter en variabel i taget skifta jämfört med sina faktiskt antagna värden: i uträkning 3 antas produktivitetsutvecklingen vara konstant, och uträkningen 4 är bränslepriserna konstanta, i uträkning 5 är det realräntan som är konstant, i uträkning 6 är världshandelns tillväxt konstant, och i uträkning 7 är alla fyra nämnda variabler hållna konstanta. I uträkning 8 sker inget lönesättningsskifte 1948-1971, utan koefficienterna från löneekvationen för åren före och efter de gyllene åren appliceras också på de gyllene årens år, och i uträkning 9 inga arbetslöshetsskiften 1948-71 och 1980-99. I uträkning 10 sker inga skiften i reallöne- och arbetslöshetsekvationerna (s 50). På detta sätt kan de, när de relaterar varje uträknings NAIRU-värden med den faktiskt observerade arbetslösheten, se hur stor del av (de hypotetiska, som överlappar väl med de reella) skiftena mellan perioderna som kan förklaras av just den variabel som de låter variera i den aktuella uträkningen; det är väldigt snyggt och pedagogiskt. Men resultaten blir fortfarande att det är tidsdummyn för de gyllene åren, inte någon av de inkluderade makroekonomiska variablerna, som kan förklara varför arbetslösheten var så låg då: "the dramatic fall in the unemployment rate across the Second World War seems to have been largely due to a shift in labour demand that cannot be accounted for by the economic variables that appear in the model. Specifically: for a given ratio of the real wage relative to productivity, unemployment was lower than ever before or since." (s 51)
De går vidare med det hypotetiska angreppssättet för att förstå vad som hände under 1970-talet, ett decennium som innebar övergången från en ekonomisk-politisk och samhällsekonomisk epok till en annan och det decennium då arbetslösheten ökade så snabbt i Storbritannien. De vill undersöka tre olika hypoteser till varför arbetslösheten ökade så snabbt då: efterkrigskonsensus upphörande, negativa chocker från världsekonomin, och "the reversal of the favourable shifts in labour demand that took place across the Second World War". Resultaten av denna kontrafaktiska övning syns i tabell 5:
Den första raden är den faktiska arbetslösheten. Den andra raden är:
Alltså: om koefficienterna från arbetslöshetsregressionen där dummyn för 1948-71 är satt till ett används för att förutspå arbetslöshetens utveckling under 1970-talet, så hamnar den simulerade arbetslöshetsnivån för 1978 på två procentenheter lägre än den faktiska, och för 1979 på 1.6 procentenheter lägre. Hälften av den ökade arbetslösheten kan inte förklaras av denna simulation (s 52). Rad 3 är ytterligare en substantiellt intressant simulation: den
Nästa simulation som Hatton och Boyer gör är att prediktera utvecklignen av arbetslösheten 1972-1989 med två olika uppsättningar av koefficienter: en från perioden 1948-71 och en från 1980-99. Simulationen med den senare periodens koefficienter kan då ses som ett tankeexperiment: om Storbritannien redan 1972 hade gått över till Thatcherepokens funktionssätt/koefficienter, hur skulle arbetslösheten då ha utvecklats under 70-talet? Detta är den heldragna linjen i figur 2 nedan, och vi ser att med Thatcherregimen på plats redan 1972 hade arbetslösheten stigit mycket snabbare. För åren 1982-89 överensstämmer denna simulations värden bra med de faktiska (som är den prickade linjen).
Om däremot de magiska koefficienterna från de gyllene åren/den epokens funktionssätt/ hade bestått, så hade arbetslösheten varit fortsatt mycket låg, som mest 5 procent, fram till 1999. Återigen så är det alltså inte att värdena på variablerna var speciella för de gyllene åren, utan det var koefficienterna som var speciella.
Hatton och Boyer sammanfattar sina resultat bland annat så här:
Fotnoter
*Intressant är att den fackliga anslutningsgraden alltså är inkluderad i förändringar snarare än nivåer, vilket jag aldrig har sett för. Hatton och Boyer motiverar detta så här: "This is included as the change rather than as the level, which would be consistent with the idea that trade unions exert leverage chiefly during periods of expansion." (s 46) Som robustness check kör de också regressionerna med anslutningsgraden i nivå istället för i förändring; detta förändrar inte resultaten. (ibid)
**Resultaten för skattevariabeln diskuterar de så här: "Equally notable are the coefficients on the share of direct tax in national income. These indicate that before and after the golden age, the tax wedge tended to increase the real wage. By contrast, during the golden age that seemingly strong effect disappeared and was even slightly reversed. Insofar as increases in the tax share reflected the expansion of the welfare state, this did not add to wage pressure during the golden age. Thus the impact of the postwar consensus on the wage bargain appears to be the following. Before and after the golden age workers’ bargaining power was weak and the target wage was the private wage; during the golden age bargaining power was stronger but the target wage was the social wage. These two forces operated in opposite directions with the result that, relative to the economic fundamentals, the real wage was no lower during the golden age than it was at other times." (s 47)
Referenser
Stephen Broadberry, "Why was unemployment in postwar Britain so low?" Bulletin of Economic Research, 1994
Timothy J Hatton och George R Boyer, "Unemployment and the UK labour market before, during and after the Golden Age", European Review of Economic History 2005
Datasetet omfattar åren 1871-1999 och alltså en rad av mycket olika ekonomiska eror: inte bara de gyllene åren och den nyliberala perioden därefter, som är vanligt i ekonometriska studier, utan också mellankrigsperioden såväl som perioden före första världskriget samt det ekonomiska uppsving som ägde rum mellan 1870-talets början och 1890-talets början. Hatton och Boyers långa tidsserier möjliggör för dem att testa en modell på flera olika kvalitativt olika epoker, och se om koefficienterna blir likadana för de olika epokerna eller om de olika epokernas funktionssätt skilde sig åt. Artikelns data presenteras i tabellen nedan, som är indelad i fem epoker: 1871-1891, 1892-1913, 1921-1938, 1947-1973, och 1974-1999. (Första och andra världskrigets år har uteslutits eftersom de ekonomiskt sett inte är jämförbara med år från icke-krigstider.)
Vi ser att arbetslösheten var klart lägst under "de gyllene åren", här definierat som 1947-1973: då var den 2.1 procent, att jämföra t ex med 10.9 procent under mellankrigstiden och 10.1 procent under perioden sedan oljekrisen 1973. Vi ser också att datasetet innehåller en stor mängd kontrollvariabler för de ekonometriska analyser av arbetslösheten som ska göras: variabler som a-kassans ersättningsgrad som har ansetts höja arbetslösheten, såväl som produktivitetsutvecklingen, strukturell förändring och världshandelns tillväxttakt.
Hur ska Hatton och Boyer använda tidsserierna för att undersöka "de gyllene årens" funktionssätt? De menar att det finns två sätt att förklara varför arbetslösheten var så låg då (s 39). Det ena angreppssättet är att det finns variabler som spelar roll men som ännu inte har inkluderats i studierna. Det andra är att arbetsmarknaden fungerade annorlunda under de åren: "the forces that would normally raise the equilibrium unemployment level were suspended or went into abeyance during the golden age, such that there was a shift in the relationship between unemployment and its determinants in that period as compared with all others." För att undersöka det första angreppssättets potential har de med variablerna om strukturell förändring, arbetsproduktivitet, världshandelns utveckling som proxy för total efterfrågan, och realräntan. För att undersöka det första angreppssättet så kör de helt enkelt modellerna separat för de olika perioderna, och ser om resultaten blir annorlunda för de gyllene åren än för de andra perioderna.
Modeller för löneutveckling och arbetslöshet
Vilka är då de förhållanden som Hatton och Boyer vill testa för de fem perioderna? Jo, den centrala kausala variabeln för Eichengreenhypotesen är löneåterhållsamhet, så man måste testa en modell för löneutveckling. En viktig utfallsvariabel är arbetslösheten, så även denna måste modelleras.
Löneekvationen skriver de så här:
Arbetslöshetsekvationen är en "inverted (nominal) Phillips curve":
Empirisk undersökning
I tabell 2 nedan ser vi Hatton och Boyers reallöneregressioner, á la ekvation 1 ovan, med data för fyra perioder, 1872-1913, mellankrigstiden 1922-1938, de gyllene åren 1948-1971, samt den nyliberala perioden 1980-1999. Här har de inte bara uteslutit första och andra världskrigets år, utan också åren 1972-1979 som de hävdar (s 45) var övergångsår mellan två samhällsekonomiska regimer.
Arbetslösheten har i alla fyra regressionerna en negativ och signifikant effekt på löneutvecklingen, precis som vi skulle vänta oss både utifrån mainstream-nationalekonomi som Blanchard och utifrån heterodox ekonomi som Kalecki. Lika lite förvånande är att mer produktivitetsutveckling i alla fyra regressioner är associerad med högre löneutveckling. Mer intressant är att vi i den första regressionen ser att effekten av dummy-variabeln för de gyllene åren faktiskt har en positiv effekt: löneutvecklingen dessa år var alltså i förhållande till modellens fundamenta högre än förväntat! Detta är tvärtom vad Eichengreenhypotesen skulle förutsäga. Modell 2 är likadan som modell 1 fast med tre institutionella variabler - Hatton och Boyer kallar dem "wage pressure variables" - tillagda: a-kassans ersättningsgrad, förändring i facklig anslutningsgrad*, och skattenivån. Ingen av dessa är signifikant och r2 för modellen ökar inte. Däremot slutar dummyn för de gyllene åren vara signifikant. Modell 3 tar bort de tre period-dummies från modell 1 och kör istället med de gyllene åren-dummyn interagerad med de tre institutionella variablerna, för att se om effekterna av dessa var annorlunda under de gyllene åren (jämför resonemanget ovan om angreppsätt för att begripa de gyllene åren). Resultaten för dessa tre interaktioner är att a-kassan hade en starkare positiv effekt på löneutvecklingen under de gyllene åren än under de andra åren, att också facket hade en starkare effekt och närmare signifikans, och att skattenivån under de gyllene åren hade en negativ effekt på löneutvecklingen, vilket är motsatsen till effekten för övriga år**. Modell 4 är likadan som modell 3 förutom att de variabler som inte var signifikanta i modell 3 har tagits bort; denna ändring förändrar inte resultaten även om interaktionen mellan facklig anslutningsgrad och gyllene åren-dummyn här blir rejält signifikant. Resultaten överlag går tvärs emot Eichengreenhypotesen. Så här förklarar Hatton och Boyer resultaten i kolumn 3 ovan: "the replacement rate and trade union growth exerted more influence during the golden age than at other times, and not less, as a casual reading of the literature on the postwar consensus might suggest. But it is consistent with Broadberry (1994) who also finds that these variables had larger effects after the Second World War than they did during the interwar period" (s 46). De förklarar detta med att "as is often noted", löneåterhållsamhet på central nivå ofta ogjordes av lönemilitans och "wage drift" på lokal nivå.
Resultaten för Hatton och Boyers arbetslöshetsregressioner, som de gör ungefär likadant som löneregressionerna, är inte lika intressanta, utan tämligen otydliga. Väldigt intressant blir det däremot när de går vidare med att räkna fram NAIRU för de fem perioderna, utifrån följande ekvation:
De går vidare med det hypotetiska angreppssättet för att förstå vad som hände under 1970-talet, ett decennium som innebar övergången från en ekonomisk-politisk och samhällsekonomisk epok till en annan och det decennium då arbetslösheten ökade så snabbt i Storbritannien. De vill undersöka tre olika hypoteser till varför arbetslösheten ökade så snabbt då: efterkrigskonsensus upphörande, negativa chocker från världsekonomin, och "the reversal of the favourable shifts in labour demand that took place across the Second World War". Resultaten av denna kontrafaktiska övning syns i tabell 5:
Den första raden är den faktiska arbetslösheten. Den andra raden är:
"the result of a recursive simulation that uses the real wage equation in the last column of Table 2 and the unemployment equation in the last column of Table 3. The coefficients used are those for the golden age (that is, setting the dummy for 1948–71 equal to one). The simulation starts from the actual value of the real wage for 1971 and the actual values of the unemployment rate for 1970 and 1971. Thereafter the values predicted by the model are used as lagged values for subsequent years. The unemployment rates that emerge from the simulation are a shade lower than the actuals in the early 1970s and the gap increases through the late 1970s."
Alltså: om koefficienterna från arbetslöshetsregressionen där dummyn för 1948-71 är satt till ett används för att förutspå arbetslöshetens utveckling under 1970-talet, så hamnar den simulerade arbetslöshetsnivån för 1978 på två procentenheter lägre än den faktiska, och för 1979 på 1.6 procentenheter lägre. Hälften av den ökade arbetslösheten kan inte förklaras av denna simulation (s 52). Rad 3 är ytterligare en substantiellt intressant simulation: den
"reports the result of a similar simulation, but this time the interactions in the wage equation between the dummy for 1948–71 and the direct tax share, the replacement rate, and trade union density, are removed. This simulation asks what the unemployment rate would have been if the postwar consensus had broken down in 1972 rather than continuing through the 1970s. This result should be compared with the simulation in the second row. It suggests that in the absence of the postwar consensus the unemployment rate would have been the same until 1975. After that, unemployment is 0.3 percentage points lower in the absence of the postwar consensus than when the wage equation relevant to 1948–71 is used. This suggests that the breakdown of the golden age wage-setting structure was not the cause of rising unemployment during the 1970s. If anything it was the opposite; real wages and unemployment would have been slightly higher at the end of the 1970s under the golden age wage-setting regime." (s 52)Återigen, så är detta resultat antitetiska til Eichengreenhypotesen. De övriga simulationerna i tabell 5 testar för makroekonomiska chocker: realräntor, inflation, oljepriset, produktivitet och världshandel. Vi ser att de variabler som kan förklara mest av den ökade arbetslösheten - i bemärkelsen att i avsaknad av deras faktiska utveckling under 1970-talet så är arbetslösheten låg - är bränslepriset (i princip oljepriset efter OPEC-chocken 1973), produktivitetsnedsaktningen, och världshandelns tillväxt. Om dessa tre hålls konstanta (se rad 9) så skulle arbetslösheten år 1979 bara ha varit 2.3 procent, dvs i princip full sysselsättning.
Nästa simulation som Hatton och Boyer gör är att prediktera utvecklignen av arbetslösheten 1972-1989 med två olika uppsättningar av koefficienter: en från perioden 1948-71 och en från 1980-99. Simulationen med den senare periodens koefficienter kan då ses som ett tankeexperiment: om Storbritannien redan 1972 hade gått över till Thatcherepokens funktionssätt/koefficienter, hur skulle arbetslösheten då ha utvecklats under 70-talet? Detta är den heldragna linjen i figur 2 nedan, och vi ser att med Thatcherregimen på plats redan 1972 hade arbetslösheten stigit mycket snabbare. För åren 1982-89 överensstämmer denna simulations värden bra med de faktiska (som är den prickade linjen).
Om däremot de magiska koefficienterna från de gyllene åren/den epokens funktionssätt/ hade bestått, så hade arbetslösheten varit fortsatt mycket låg, som mest 5 procent, fram till 1999. Återigen så är det alltså inte att värdena på variablerna var speciella för de gyllene åren, utan det var koefficienterna som var speciella.
Hatton och Boyer sammanfattar sina resultat bland annat så här:
"Low unemployment during the golden age was not the result of real wages that were set lower relative to productivity than they were in the eras that came before or after. /.../De tar upp Blanchards förklaring om att löneandelen och därmed efterfrågan har sjunkit och att arbetsmarknader har avreglerats snabbare än produktmarknader vilket har minskat arbetares rents relativt till företags, men avfärdar denna förklaring: löneandelen har ju inte fallit så snabbt i Storbritannien som i Kontinentaleuropa. Deras sista slutsats och instruktion för vidare forskning blir:
The major reason for the low unemployment of the golden age appears to have been an outward shift in the labour demand curve, a shift that was largely reversed from the 1970s.
The return to higher unemployment in the 1970s was not due to a change in wage-setting behaviour that might be associated with the demise of the postwar consensus. It was partly due to adverse economic conditions and partly due to labour demand shifts.
The progressive shift in labour demand began in the early 1970s but the decisive change came in 1980. The shifts in labour demand remain something of a mystery and it is fair to say that if explaining low unemployment in the golden age is the holy grail, it has not yet been found." (s 55)
"the estimates presented here indicate that it is shifts in the level of unemployment for a given ratio of the real wage to productivity (or for a given share of labour in income) across major economic eras that needs to be explained. This suggests that future research should focus on the unemployment equation rather than on the wage-setting equation. And it would be useful to analyse long-run data for a wider range of countries in order to gain a better understanding of what lies behind these infrequent shifts in labour demand." (s 55)
Fotnoter
*Intressant är att den fackliga anslutningsgraden alltså är inkluderad i förändringar snarare än nivåer, vilket jag aldrig har sett för. Hatton och Boyer motiverar detta så här: "This is included as the change rather than as the level, which would be consistent with the idea that trade unions exert leverage chiefly during periods of expansion." (s 46) Som robustness check kör de också regressionerna med anslutningsgraden i nivå istället för i förändring; detta förändrar inte resultaten. (ibid)
**Resultaten för skattevariabeln diskuterar de så här: "Equally notable are the coefficients on the share of direct tax in national income. These indicate that before and after the golden age, the tax wedge tended to increase the real wage. By contrast, during the golden age that seemingly strong effect disappeared and was even slightly reversed. Insofar as increases in the tax share reflected the expansion of the welfare state, this did not add to wage pressure during the golden age. Thus the impact of the postwar consensus on the wage bargain appears to be the following. Before and after the golden age workers’ bargaining power was weak and the target wage was the private wage; during the golden age bargaining power was stronger but the target wage was the social wage. These two forces operated in opposite directions with the result that, relative to the economic fundamentals, the real wage was no lower during the golden age than it was at other times." (s 47)
Referenser
Stephen Broadberry, "Why was unemployment in postwar Britain so low?" Bulletin of Economic Research, 1994
Timothy J Hatton och George R Boyer, "Unemployment and the UK labour market before, during and after the Golden Age", European Review of Economic History 2005
fredag 29 juni 2012
Eurokrisen, juni-juli 2012
statsobligationsräntor från Bloomberg
"In Anderson’s view, the European project has engendered neither
a federation nor an intergovernmental organization; rather it is
the most fully realized form of Hayek’s ultraliberal ‘catallaxy’. /.../
Like a secular version of faith in divine providence, belief in the
spontaneous order of the markets entails a desire to protect it from
the untimely interventions of people seeking ‘a just distribution’ which,
according to Hayek, is nothing more than ‘an atavism, based on primordial
emotions’. Hence the need to ‘dethrone the political’ by means of
constitutional steps which create ‘a functioning market in which nobody
can conclusively determine how well-off particular groups or individuals
will be’. In other words, it is necessary to put the division of labour
and the distribution of its fruits beyond the reach of the electorate. This is
the dream that the European institutions have turned into a reality. Beneath
the chaste veil of what is conventionally known as the eu’s
‘democratic deficit’ lies a denial of democracy."
Alain Supiot i New Left Review januari-februari 2012
Det är två månader sedan bloggens senaste eurokrisuppdatering, som bara var en klippsamling, och idag pågår ett krismöte modell större, så det är hög tid för ett nytt inlägg i frågan. Det nuvarande krismötet är kanske inte någon game changer av episka mått - en marknadsanalytiker säger till Financial Times att ”We suspect that the roadmap presented at the EU Summit is really a roadmap of the roadmap. The result is that the markets will be disappointed, which should continue to favor our bias for a stronger dollar and yen.” - men inte desto mindre ett bra ögonblick för en lite långsiktigare diskussion, vilket jag ska försöka ge här. Denna gång ska jag försöka göra det lite mer ambitiöst och genomskrivet, och diskutera de frågor som jag tänker mig är de viktigaste. Jag skriver om: (I) vilken typ av kris?, (II) gemensam finansiering av upplåning (eurobonds etc) och EU-styrning av den ekonomiska politiken, (III) ECB som lender of last resort, (IV) banking union och finansiell stabilitet i eurozonen, (V) olika uttåg: hur ska eurozonen se ut?, och (VI) eurokrisens implikationer.
Varför just dessa sex punkter? Den första, om vilken typ av kris, torde vara självklar: för att kunna diskutera policies för att bli av med krisen, måste man förstå vad krisen består av och vilka dess orsaker är. Jag har tidigare i enlighet med i princip alla till vänster om Anders Borg drivit linjen att eurokrisen är en imbalansernas kris snarare än statsfinansernas kris, men har inte betonat det finansiella inslaget, vilket jag ska göra här som en korrigering. Del II-IV handlar om aktuella policyförslag om hur EU ska komma ur krisen. Att dessa är de huvudsakliga fälten som diskuteras för hur eurozonen ska reformeras torde inte var så kontroversiellt; om man kollar på den rapport som van Rompuy, Draghi, Juncker och Barroso levererat till mötet idag så är deras reformfält enligt Economists EU-korrespondent "four 'building blocks' for deeper euro-zone integration: a European system to guarantee bank deposits and manage troubled banks; fiscal integration to exert greater control on national budgets and steps towards issuing joint debt; more integration in economic policy-making to boost competitiveness; and more democratic accountability in European-level decisions." (jfr Spiegel 25/6, Avent 26/6) Alltså finansiell stabilitet (min punkt IV), ekonomisk-politisk integration och gemensam upplåning (min punkt II), och så de i mitt tycke snömosigare och mindre intressanta punkterna "mer integrerad ekonomisk politik" och "mer demokratisk kontroll" (ha!). Del V i detta blogginlägg tar kort upp frågorna om "Grexit" etc som diskuterats flitigt i år, och går tillbaka till 1990-talets EMU-designdiskussioner för att ge perspektiv. Del VI är för mer långsiktiga och heterodoxa funderingar om hur eurozonens kris egentligen ska tolkas, och om det inte i själva verket är så att det som händer i EMU just nu är precis vad som ska hända utifrån hur unionen designats: Tietmeyers tryckkokare har satts igång.
I. Vilken typ av kris?
Tidigare har den stora diskussionen om krisens orsaker varit mellan current account balances-lägret, som Paul Krugman (senast med Richard Layard här), och statsskuldslägret. De som pratat om CAB har hävdat att vad länder som Spanien, Grekland och Portugal som behövt bailouts i den nuvarande krisen hade gemensamt före krisen började var inte att de alla hade dåliga statsfinanser (Spanien hade det inte) utan att de hade stora handelsunderskott på grund av dålig konkurrenskraft på grund av divergerande produktivitets- och arbetskostnadsutvecklingar i eurozonen.
På sistone har kanske eurokrisen som finanskris blivit allt mer uppenbar. Wolfgang Münchau tog den vinkeln i sin FT-krönika 20 maj: att det är det finansiella systemets instabilitet, inte strukturella imbalanser mellan kärna och periferi, som är det verkliga hotet mot eurozonens existens. Nationalekonomen Perry Mehrling talar liknande om den europeiska krisen idag som en kombination av en statsskuldskris och en bankkris. Utvecklingen i Spanien, mycket diskuterad de senaste månaderna, är ett bra exempel på detta: de stora förlusterna som finns i det finansiella systemet efter att landets byggboom och finansiella bubbla spruckit, måste realiseras någonstans och om bankerna inte klarar detta utan att ta hela ekonomin med sig ner, så tar staten över förlusterna (jfr Mackintosh 27/6).
II. Gemensam finansiering av upplåning och EU-styrning av den ekonomiska politiken
Eurobonds roll i kris-policydiskussionen är mycket uppenbar: en stor del av problemen i Europa idag är statsfinanser, och oron för dessa gör att det blir dyrt för många europeiska stater att låna pengar. Om eurozonsländerna gick samman och lånade tillsammans och garanterade varandras lån så skulle säkerheten för långivarna givetvis öka, och räntorna skulle falla för länder som Spanien och Portugal som idag lånar ensamma och står för skulderna i princip ensamma. Enligt en beräkning skulle gemensamma statsobligationer innebära en ökad lånekostnad för Tyskland på 1,9 procent av BNP, 0,8 procent för Frankrike och ungefär 1 procent för Österrike, Finland och Nederländerna, medan kostnaderna skulle sjunka med 8,7 procent av BNP (!) för Portugal, 3,6 procent för Irland, 2,4 procent för Italien och 1,7 procent för Spanien. Detta är det viktiga ekonomiska grundfaktumet om eurobonds. Det centrala politiska faktumet om eurobonds är, utifrån detta föga förvånande, att Tyskland är emot (Giles et al 22/5) och att länder som Italien är för. Tysklands finansminister förklarar sin inställning kort i en intervju med Wall Street Journal: “There will be no jointly guaranteed bonds without a common fiscal policy.” (Boston och Karnitsching 28/6). Annorstädes har han pekat på att Frankrikes president Hollande nu vill sänka pensionsåldern för vissa typer av arbetare till 60 år, samtidigt som den tyska regeringen vill höja pensionsåldern till 67, och Schäuble menar då att det är orimligt att staten med hårdare politik mot de egna medborgare ska finansiera den generösare statens välfärdspolitik. Så här förklarar Schüble utförligare den tyska regeringens inställning i en ny intervju med Der Spiegel:
"Schäuble: As long as we don't have a fiscal union, we cannot assume joint liability for debtsHuruvida eurobonds kommer införas eller inte, är alltså en dragkamp mellan Tyskland/kärnan och Italien/periferin i eurozonen. Det är inte omöjligt att de skulle kunna införas som en del av en kompromiss där den ökade kontrollen över nationella budgetar som Tyskland vill att EMU ska ha införs, tillsammans med eurobonds (jfr Porter 26/6).
SPIEGEL: Why are you so uncompromising on this issue?
Schäuble: Because you can't separate the responsibility for decisions and the liability. This applies to almost all areas, but especially to money. Someone who has the ability to spend money at someone else's expense will do so. You do it, and so do I. The markets know that. And that's why they too would not find euro bonds convincing in the end.
SPIEGEL: What would a fiscal union have to look like so that Germany could accept euro bonds?
Schäuble: In an optimal scenario, there would be a European finance minister, who would have a veto against national budgets and would have to approve levels of new borrowing. It would be up the individual countries to decide how to spend the approved funds, that is, how to answer the question: "Should we spend more money on families or on road construction?"
SPIEGEL: And you seriously believe that this could work?
Schäuble: It's been working for a long time in competition policy. When the current Italian prime minister, Mario Monti, was the EU competition commissioner, he successfully tangled with major international corporations like Microsoft. A European finance minister would, should it become necessary, be forced to take on Italy, for example."
Vad som är vidare intressant med eurobonds är: hur kan de utformas? Ett intressant förslag kommer från Oxford-ekonomen John Muellbauer i Financial Times 11 juni. Hans utformning är till för att förena fördelen med eurobonds - lägre lånekostnader - med att få bort den nackdel som tyska regeringen inte gillar - moral hazard. Så här skriver han:
"I call it a euro insurance bond. Not only would it satisfy Germany’s partners and the European Central Bank, it would also end market panic. The idea is straightforward. Think of car insurance: just as bad drivers with accident records pay higher risk premiums, so countries with weak fundamentals would pay a higher interest rate on their euro insurance bond issue into a central insurance fund. For outside investors, however, all such bonds would trade at the same price. A similar scheme was proposed by Wim Boonstra of Rabobank more than 20 years ago." (Muellbauer 11/6)Obligationerna skulle alltså utges av en enda enhet och de som lånar ut skulle få en enda ränta. Men till enheten som sköter obligationerna, skulle medlemsstaterna betala olika mycket beroende på sitt beteende. Frågan är då hur mycket denna lösning skulle minska de perifera medlemsstaternas lånekostnader. Andra alternativa utformning är att enbart ha eurobonds för upp till 60 % av BNP för varje land, vilket skulle minska moral hazard-problemet genom att "oansvarig" upplåning (definierat som över 60 procent av BNP) skulle behöva bekostas av den enskilda medlemsstaten ensam, medan "rimligare" belåning (<60%) skulle finansieras gemensamt och därför vara billig. Denna lösning har framförts av bland andra Paul de Grauwe och jag tycker fortfarande att den verkar rimlig. De tyska "visa männen" har också ett liknande förslag, som presenteras här.
Tankesmedjamannen Charles Grant ger ett större perspektiv på eurobonds, gemensamt styrd ekonomisk politik och motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland:
"The story of the euro, like that of the EU itself, is one of Franco-German bargaining. The current disconnect between Paris and Berlin is destabilising the euro. In the long run the euro is not sustainable without a grand bargain between France and Germany. Germany will need to accept the principle of eurobonds, some sort of banking union, softer budgetary targets for the countries in difficulty, and the writing off of more of those countries’ debts. In return France and the other euro countries will have to swallow both structural reforms that would enhance productivity, and greater EU sway over budgets and other economic policies."Och en sådan kompromiss låter som en rätt rimlig gissning av vad som kommer att ske, på 5-10 års sikt.
III. ECB som lender of the last resort
Paul Krugman bloggade häromdagen om att Spanien och Storbritannien har liknande dåliga statsfinanser - budgetunderskott, stora och ökande statsskulder - men mycket olika statsräntor. Detta beror enligt Krugman på att Storbritannien, som har en egen valuta, har Bank of England som "lender of last resort" som kan skapa mer pengar och låna ut mer pengar till den brittiska staten i fall av en kris, medan Spanien inte har det; Spanien har ECB vars utlåning direkt till medlemsstater var tänkt att vara noll så som EMU designats, även om man gjort faktiska avsteg från detta i den nuvarande krisen. Krugman skriver så här:
"The British government basically can’t face a 'rollover' crisis in which bond buyers refuse to purchase its debt, because the Bank of England can always step in as financier of last resort. The government of Spain, however, can face such a crisis – and there is always the risk that fears of such a crisis, leading to default, could become a self-fulfilling prophecy.Också Tim Duy har kritiserat ECB. Han citerar Bloomberg angående Spanien och Italien:
As DeGrauwe has pointed out, Britain’s fiscal outlook does not look notably better than Spain’s. Yet the interest rate on British 10-year bonds was 1.7% at the time of writing, whereas the rate on Spanish 10-years was 6.6%; presumably this liquidity risk was playing an important role in the difference."
Bundesbank board member Andreas Dombret this week said the ECB won’t buy more government bonds to ease the market tensions while Swedish central bank governor Stefan Ingves today said it’s hard to see what else the ECB could do for Spanish lenders.Och kommenterar: "It is never a good sign when the monetary authority - the lender of last resort - is no longer willing to buy your bonds. If the ECB sees only risk at these rates, why should private investors jump into the pool?"
“We have done our part,” Dombret said in a June 11 interview in London. “Now it’s up to the political leaders to deliver on the fiscal and structural policy side.”
I EMU är det dock inte bara ECB som kan stödköpa statsobligationer för att pressa ner räntorna. Också bailoutfonderna EFSF och ESM finns. Dessa har instruktionerna att inte köpa obligationer direkt från medlemsstater, utan bara från privata handlare. FT:s Peter Spiegel diskuterar vilka fördelar det skulle ha att ändra deras mandat så att de också för köpa direkt från stater:
"By declaring the EFSF was going to move into an auction, perhaps at a pre-agreed price, they would effectively set a floor that would encourage private investors to pile in. Indeed, as one senior official said at the time, the EFSF might not even need to spend a cent; the mere threat of auction intervention might be enough to drive up prices and spark confidence, luring buyers back.Förändringar av statsobligationsköp - från ECB såväl som EFSF och ESM - skulle spela stor roll för eurozonens krishantering (om än kanske inte för normala funktionsätt, olikt eurobonds). Diskussionen på krismötet verkar vara mer ad hoc - vilka punktaktioner ska genomföras - än systematisk - att skriva om mandaten för ECB, EFSF och ESM. Vilket inte är så konstigt: att förändra mandaten vore "konstitutionella" typer av förändringar och så sett krångligt och långsiktigt; då är rimligare att istället fuska lite med mandaten för att kunna agera på kort sikt, vilket givetvis är nödvändigt i en akut kris som denna. FT:s Peter Spiegels rapport från krismötets första dag säger att den italiensk-spanska alliansen (jfr Giles et al 20/6) för nya obligationsköp för att sänka dessa länders räntor nått vissa framgångar; detta efter en skamlös förhandlingstaktik där de blockerade den helt orelaterade tillväxtpakten så länge som tyskarna inte gav efter i obligationsfrågan (se Chaffin et al 29/6). Det blir så att EFSF och ESM får köpa italienska och spanska obligationer direkt från medlemsstaterna, kombinerat med viss övervakning av finanspolitiken. Denna övervakning kommer dock inte vara av den tuffa typ som Grekland utsatts för, utan istället begränsas till att se till att staterna följer stabilitets- och tillväxtpaktens regler (Spiegel och Chaffin 29/6).
In addition to the prospect of using only very little of the EFSF’s increasingly scarce resources, a primary market intervention also had another political benefit: instead of buying bonds off private investors – in essence, rewarding the bad bets made by bankers and traders – the EFSF money would go directly to the governments selling the bonds."
IV. Banking union och finansiell stabilitet
Centralbanker har, skriver den keynesianske ekonomen John Grahl i sin bok After Maastricht från 1997, två huvudsakliga uppdrag: det första är att behärska penningmängden och prisnivåns utveckling, det andra är att vara "lender of last resort" och upprätthålla finansiell stabilitet. Grahl menar att dessa mål ibland kan stå emot varandra: målet om finansiell stabilitet kan på kort sikt i kriser innebära att centralbanken måste föra en i någon mån inflationär politik för att återskapa den finansiella stabiliteten. Men i ECB:s uppdrag, som designade i Maastrichtfördraget, betonas den första aspekten helt och hållet och man bortser från den andra aspekten, konstaterar Grahl (s 140-149). Att detta var fallet och anmärkningsvärt konstaterades under EMU:s formationsfas inte bara av Grahl utan också t ex av Paul Temperton i antologin The Euro från 1998 (s 196, 128): ECB ges i Maastrichtföredraget inte någon uppgift att stabilisera finansiella marknader och inget uppdrag som lender of last resort. Tanken för finansiell stabilitet i eurozonen var att den skulle hanteras av nationella reglerare. Denna idé har man nu gjort stora avsteg ifrån, och inriktningen har blivit en helt annan.
Den stora diskussionen i eurokrisen de senaste två månaderna eller så har varit Spanien, där kopplingen mellan den finansiella sektorns kris och statsskuldskrisen görs mycket uppenbar. Banken Bankia nationaliserades i maj (Gapper 30/5) och Spaniens regering bad den 4 juni uttryckligen EU om en bailout av sina banker (Mallet och Spiegel 6/6, Lex 6/6). Det har diskuterats hur mycket pengar som skulle behövas - 60 miljarder €, 100 miljarder etc - och hur räddningsaktionen skulle gå till (Watkins 25/6). Den spanska regeringen ville att EU skulle gå in direkt och bailouta de spanska bankerna, vilket också Frankrikes finansminister stöttat (Dinmore och Spiegel 22/6) liksom Krugman (24/6), men dealen verkar bli som tyskarna vill att den spanska staten - eller, mer precist, dess Fund for Orderly Bank Restructuring (Spiegel och Mallet 10/6) - får låna €100 miljarder att använda till bailouts. Problemet med detta är att det ytterligare ökar statsskulden; Gavyn Davies konstaterar (10/6): " A bail-out of €80 billion, which should impress the markets, would therefore solve the problem of the Spanish banks at the cost of adding around 11 percentage points to the government debt ratio, taking it to over 100 per cent of GDP in 2015." Ytterligare en diskussionsfråga är hur pengarna ska kanaliseras till Spanien. Den tyska regeringen vill att Spanien ska låna från ESM eftersom ESM:s lån har "debt seniority" vilket innebär att i fall av en delvis konkurs så ska ESM få tillbaka sina pengar först (Cotterill 20/6, Mallet och Barber 24/6). Ytterligare en fråga är hur "snällt" lånet ska vara: vilken ränta, och ska det ackompanjeras av reformkrav på Spanien?
Det finns några aspekter av "banking union". En är en insättningsgaranti på EU-nivå för att förhindra "bank runs" som de som vi sett - på liten skala i alla fall - i Spanien och Grekland i denna krisen. Ännu en är att ha en gemensam bankreglerare med starkare nypor än vad den nu existerande European Banking Authority har. Kopplat till detta så har det diskuterats om man skulle ha en EU- eller EMU-gemensam metod för att kontrollera finansiella institutioner som går i konkurs.
Någon EU-vid insättningsgaranti verkar inte skapas, nu i alla fall. Däremot har man på krismötets första dag bestämt sig för att skapa ännu en gemensam bankreglerare, bara ett och ett halvt år efter att man startade EBA. Den nya regleraren ska ligga under ECB (Spiegel och Chaffin 29/6). Financial Times kallar i sin rapport från mötet denna reform för "arguably the most significant change to the single currency area since it was created." FT beskriver vidare överenskommelsen:
"Both the agreement to allow direct injections into weak eurozone banks and the creation of a single supervisor are important steps towards breaking what many considered the most insidious development in the eurozone crisis – weak banks dragging down otherwise healthy governments, and highly indebted governments undermining otherwise solvent banks.Den nya regleraren ska skapas av Kommissionen och man siktar på att den vara designad redan i slutet av detta år. Den irländska regeringen, som själv bailoutats av EU under hårdare villkor än de nyskapade för Italien och Spanien, hyllar den nya överenskommelsen som kommer att appliceras också på Irland i deras fortsatta bailout-arbete. Landets vice premiärminister säger: "This is a massive breakthrough for Ireland and it changes the game in terms of our bank debt. This deal will allow the country to recover much faster". Överenskommelsen underlättar för Irland genom att - potentiellt - flytta över en större del av landets enorma övertagna bankskulder till ESM, och genom att minska trojkans inflytande över landets politik. Ännu en viktig praxisförändring i det nya stödet till Spanien och Italien är att ESM:s lån till staterna inte kommer att ha senioritet över andra utlånare. James Mackintosh hävdar i en hårtslående krönika i FT (29/6) att den nya Spanienräddningen innebär att en överföringsunion har införts bakvägen:
'It is imperative to break the vicious circle between banks and sovereigns,' eurozone heads of state said in a post-summit statement.
Because countries will no longer be responsible for bailing out financial institutions on their own, bank crashes like those in Ireland and Spain will no longer be the burden of national treasuries. Instead, the €500bn European Stability Mechanism will pick up the tab."
"Germany has accepted that the new European rescue fund, the European Stability Mechanism, will be allowed to carry out direct rescues of banks in order to break the sovereign-bank circle of doom. Details are meant to be agreed by the end of this year.
If this happened, it would be huge – a fiscal union by the back door. If weak country banks can prop up their governments, and in turn be propped up by the ESM (for which read German taxpayers), government debt has in effect been mutualised."
V. Olika uttåg: hur ska eurozonen se ut?
Det har pratats en hel del om ett eventuellt grekiskt utträde och dess konsekvenser, och medlemskapet som var tänkt att vara för evigt och oupplösligt (för att ge EMU trovärdighet), har därför börjat framstå som mindre oupplösligt, helt enkelt. I princip finns det två olika typer av förslag på hur eurozonens sammansättning skulle kunna förändras till det bättre genom utträden. Det ena är att Grekland och liknande länder med svaga ekonomier - Portugal, Spanien, Italien - utträder och låter sina nya nationella valutor sjunka i värde för att öka konkurrenskraften. Kvar blir då en "hårdvaluteunion" som kanske mer liknar ett optimalt valutaområde än vad det nuvarande EMU gör. Det andra förslaget är det motsatta: att Tyskland och liknande länder med starka ekonomier utträder och att eurozonen så omvandlas till en svagvaluteunion där euron devalverar. Detta förslaget är med tanke på Tysklands sentimentala anknytning till europeisk integration och centrala plats i EMU:s utformning inte relevant annat än som ett tankeexperiment, men framförs inte desto mindre då och då, senast i New York Times i tisdags av en hedgefondekonom och en professor vid University of Chicago (Griffin och Kashyap 26/6)
Den första typen av förslag - att svaga länder lämnar - är dock det mer relevanta. Detta har också en tydlig historisk parallel till EMU:s formationsfas. Även då förstod förstås ekonomer att det skulle kunna bli problematiskt med en valutaunion med starkt heterogena ekonomier där konjunkturcyklerna går i otakt och med helt olika ekonomisk-politiska regimer. Bundesbank, en viktig spelare i skapandet av EMU där alla centralbanker spelade stor roll genom att skriva Delorsrapporten 1988, förespråkade en valutaunion endast bestående av Tyskland, Benelux och Frankrike (Levitt och Lord s 50, 73). Detta nationalekonomiska förnuft trumfades dock av den europeiska integrationens huvudlösa politik: det var politiskt inkorrekt att inte inbjuda de nyare medlemsstaterna Portugal, Grekland och Spanien, och än värre med Italien som var ett grundarland av gemenskapen men inte desto mindre hade skakiga statsfinanser. Den stora valutaunionens förespråkare var framför allt Frankrike, som ville ha en bred union som motvikt till Tysklands dominans (ibid, s 74). Socialisten Lionel Jospin ställde efter valsegern 1997, just när det var crunch time för frågan om vilka länder som skulle ingå, kravet att Italien, Spanien, Grekland och Portugal skulle inkluderas (ibid, s 68).
VI. Eurokrisens implikationer
Det bästa som skrivits om EMU på mycket länge är JW Masons blogginlägg "The Pain is the Agenda: Method in the ECB's Madness". Han klargör med exempel på ECB:s resonemang i den nuvarande krisen, hur Tietmeyers tryckkokare faktiskt är i spel i eurozonen idag. Som jag har bloggat om här så har nationalekonomer förväntat sig av EMU att unionen skulle leda till ökad takt i avregleringar av produkt- och arbetsmarknader, och till lägre löneökningstakt i medlemsländerna. Under tiden som euron infördes och fram till den nuvarande krisen så har knappast något av detta inträffat, som Alesina et al och Mikosch och Sturm visar i sina respektiva ekonometriska studier. Men vad är det då som händer idag, när krishanteringspolitiken slår till? Jo, i krisländer som Grekland genomför EU allt vad man orkar en nyliberal politik för avreglerade marknader och ökad pris- och löneflexiblitet (svagare fack, decentraliserad lönesättning etc).
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt, i mitt tycke Sveriges kanske vettigaste ekonomisk-politiska debattör, raljerade i riksdagen för någon vecka sedan om att stödet för euron i Sverige är lägre än andelen som tror på UFOn. Jag tror att detta är en farlig väg att gå för vänstern, att raljera över eurons "misslyckande". För är det inte i själva verket så att vi idag ser EMU exakt så som det är menat att fungera? EMU har designats för att minska det penningpolitiska och ekonomisk-politiska svängrummet för medlemsstaterna och så enligt Alesina et als logik tvinga fram avregleringar och försvagningar av facket och vänsterpolitikens kraft, för att öka pris- och löneflexibilitet. Det må vara lockande som eurokritiker att idag raljera och säga: "vad var det vi sa", nu när eurons dysfunktionalitet tydligt visat sig, men jag tror att det är grovt förhastat att idag prata om att euron kommer att försvinna, att euron inte kommer att vara relevant i den närmre framtiden, osv. För euron kommer att överleva den nuvarande krisen, och eurozonen kommer att gå ur krisen som en lite mer nyliberal och lite mindre demokratisk region, där Europas högerledare kan vara djupt nöjda med att de tar steg mot Hayeks marknadsssamhälle, där distributionen av inkomster och tillgångar mer och mer läggs bortom politikens och demokratins inflytande. (jfr Supiot 2012)
Som Der Spiegels intervjuare säger till Wolfgang Schäuble i den ovan citerade intervjun: "It almost sounds as if you had longed for the crisis so you could finally correct the birth defects of the euro".
Referenser
Ryan Avent, "The Rube Goldberg solution", Economist Free Exchange 26 juni
Alex Barker, "Ten things to remember about a banking union", FT Brussels Blog 6 juni
Alex Barker och Gerrit Wiesmann, "Euro blueprint maps way to banking union", FT 24 juni
William Boston och Matthew Karnitsching, "Germany May Compromise on Joint Debt", Wall Street Journal 28 juni
Hugh Carnegy, "France seeks eurozone stability package", FT 13 juni
Joshua Chaffin, Peter Spiegel och Hugh Carnegy, "Italy's demands hold up growth pact", FT 29 juni
Joseph Cotterill, "Spanish seniority, encore", FT Alphaville 20 juni
Gavyn Davies, "The consequences of Spain's bank rescue", 10 juni
Guy Dinmore och Peter Spiegel, "Eurozone rift deepens over debt crisis", FT 22 juni
Tim Duy, "Is anyone answering the phones at the ECB?", 13 juni
Economist, "Eurobonds: an unpalatable solution", 20 augusti 2011
Economist, "Between two nightmares", 16 juni
Economist Charlemagne: "Is Grexit good for the Euro?", 16 juni
Economist Charlemagne, "A delicate proposal", 26 juni
Jeffrey Frankel, "Could Eurobonds Help Solve the Euro Crisis", 19 juni
John Gapper, "Bankia fiasco carries the same old lessons", FT 30 maj
Chris Giles, George Parker och Peter Spiegel, "G20 bid to cut eurozone borrowing costs", FT 20 juni
Chris Giles, Peter Spiegel och Quentin Peel, "Germany rules out common eurobonds", FT 22 maj
John Grahl, After Maastricht: A Guide to European Monetary Union (Lawrence and Wishart, 1997)
Charles Grant, "Needed: a French-German concordat", 27 juni
Kenneth C. Griffin och Anil K Kashyap, "To Save the Euro, Germany Must Leave It", New York Times 26 juni
Paul Krugman, "Revenge of the Optimum Currency Area", 24 juni
Paul Krugman och Richard Layard, "A manifesto for economic sense", FT 27 juni
Malcolm Levitt och Christopher Lord, The Political Economy of Monetary Union (Macmillan, 2000)
Lex, "Spain: Rayoy there!", FT 6 juni
James Mackintosh, "Differences between Ireland and Spain matter", FT 27 juni
James Mackintosh, "Eurozone fiscal union by the back door", FT 29 juni
Victor Mallet och Peter Spiegel, "Spain makes explicit plea for bank aid", FT 6 juni
Victor Mallet och Alex Barker, "Spain to ask for aid as EU fights crisis", FT 24 juni
JW Mason, "Pain Is the Agenda: The Method in the ECB's Madness", 11 juni
Perry Mehrling, "Lethal Embrace", INET 19 juni
John Muellbauer, "A eurozone medicine Ms Merkel could swallow", FT 11 juni
Wolfgang Münchau, "How to save Spain's banks - and the eurozone", FT 10 juni
Eduardo Porter, "Why Germany Will Pay Up To Save the Euro", New York Times 26 juni
Quentin Peel, Victor Mallet och Robin Wigglesworth, "Merkel stands firm on tackling crisis", FT 14 juni
Spiegel, "Berlin and EU weigh greater bank oversight", 5 juni
Spiegel, "'We certainly don't want to divide Europe'", 25 juni
Peter Spiegel, "Italy, Spain, and EU bond purchase schemes", 20 juni
Peter Spiegel, "EU plan to rewrite eurozone budgets", FT 25 juni
Peter Spiegel, "Monti's need for speed underpins EU summit", FT 26 juni
Peter Spiegel, "Instransigence hides subtle shifts for the EU", FT 28 juni
Peter Spiegel och Joshua Chaffin, "Europe agrees deal for struggling banks", FT 29 juni
Peter Spiegel och Victor Mallet, "Spain seeks eurozone bailout", FT 10 juni
Peter Spiegel, Quentin Peel och Hugh Carnegy, "Merkel digs in heels over action on euro", FT 27 juni
Alain Supiot, "Under Eastern Eyes", New Left Review januari-februari 2012
Paul Temperton (red), The Euro (Wiley and Sons, 1998)
Xavier Vives, "Banking Disunion", Project Syndicate 26 juni
Mary Watkins, "Bondholders fear losses in Spain bailout", FT 25 juni
tidigare blogginlägg jag skrivit om krisen: "Grekisk hjärngympa", 20 juli 2011; "Mer om Europas kris", 19 augusti 2011; "Eurozonens vägar", 4 oktober 2011; "Europaktens politiska ekonomi", med Love Christensen, 27 mars 2012; "Politiska krissvar i PIIGS", 4 juni.
---
uppdatering 14 januari 2013
I inlägget här från juni 2012 så diskuterade jag hyfsat utförligt (sektion III) ECB:s obligationsköpande och vart det skulle kunna vara på väg. Jag skrev att "diskussionen på krismötet verkar vara mer ad hoc - vilka punktaktioner ska genomföras - än systematisk - att skriva om mandaten för ECB, EFSF och ESM". Jag nämnde också de italienska och spanska regeringarnas påtryckningar om mer generöst obligationsköpande från ECB:s sida. Såhär ett halvår senare så är mitt intryck att Italien och Spanien fick som de ville, och att jag hade rätt i att förändringen mot mer expansivt agerande från ECB skulle bli ad hoc snarare än genom konstitutionellt agerande. Idag skriver en ekonom från banken Allianz i FT:
"For many, 2012 will be remembered for just three words: “whatever it takes”. The rebound on European financial markets, triggered by Mario Draghi’s famous statement at the end of July, has been impressive.Heise är optimistisk om eurozonen och menar att de reformer som genomförts i Italien, Portugal, Spanien med flera länder liknar Tysklands Agenda- och Hartz-reformer, som han menar fått goda konsekvenser, och att tillväxten därför kommer få fart i euro-periferin. 2013 diskuterar han därför som en möjlighet till "Crexit" -- crisis exit.
Back in the early summer, before the European Central Bank president’s tour de force, gloom lay over Europe as progress towards resolution of the debt crisis remained elusive and the fragmentation of the eurozone seemed a distinct possibility.
Since then, yields on peripheral government bonds have narrowed sharply – Italian 10-year bonds down from 6.4 per cent to 4.2 per cent, Spanish from 7.4 per cent to 4.9 per cent – and stock markets have bounced back strongly."
Michael Heise, "'Grexit' fears give way to 'crexit' optimism", FT 14 januari 2013
När jag var i Berlin i september snavade jag i Berliner Zeitung över ett mycket intressant porträtt av den unge Bundesbank-chefen Jens Weidmann, som står fast vid den tyska monetaristiska traditionen och är missnöjd med ECB:s lössläppta obligationsköpande.
Robert von Heusinger, "Der Überzeugungstaktiker", Berliner Zeitung 21 september 2012
---
Uppdatering 8 mars 2013
Kommissionärerna Olli Rehn och Nellie Kroes med staber är i en rätt smutsig debattfight med Paul Krugman, som kritiserar dem för EU:s austerity-politik. Kevin O'Rourke kommenterar:
"One of the tragedies of the interwar period is that the good guys — liberal internationalists — tended to support a macroeconomic policy mix that was destructive, as a result of their support for the gold standard. In so doing they helped undermine the case for liberal internationalism. It would be helpful if the cocooned elites in Brussels remembered that they are, de facto, the public face of the European project, and that when they defend the indefensible they are in their turn undermining that project."O'Rourke, "Methinks they do protest too much", 5 mars
Uppdatering 25 mars 2013
Peter Spiegel rapporterar i FT att det uppstått sprickor i "trojkan" om hur krishanteringen ska göras. I diskussionerna i helgen om Cyperns bailout kom IMF och EU-Kommissionen för första gången till ett möte utan ett gemensamt förslag. Spiegels källor menar att avståndet mellan IMF och Kommissionen blivit större sedan Lagarde tog över från DSK som IMF:s chef, att Lagarde lyssnar noggrant på sina ekonomer och ställer högre krav på överenskommelserna utifrån det, medan DSK var mer av en "dealmaker".
Peter Spiegel, "Bailout exposes differences within troika", FT 24 mars
Uppdatering 8 september 2013
Apropa JW Masons analys:
"Valutaprojektet hade förvisso sina entusiaster. En av dem var Studentförbundsprofilen Anders Borg. Någon gång kring 1994-95 besökte han Frihetsfrontens tisdagspub för att förklara fördelarna med EMU. Det skulle lära folket ekonomisk disciplin, vilket de omöjligt skulle förstå värdet av annars. ”När en dagisfröken undrar varför ni vill skära ner offentliga utgifter kan ni ju inte komma och säga: ’Vi har ett ideologiskt projekt.’” hånade Borg den nyliberala publiken."Mattias Svenssons blogg, 8 september.
Uppdatering 12 december 2013
Apropå JW Masons analys, igen: New York Times rapporterar att de interna devalveringarna i eurozonen innebär en stor omstöpning av arbetsmarknaderna där, med kraftiga avregleringar:
"In 2008, 1.9 million Portuguese workers in the private sector were covered by collective bargaining agreements. Last year, the number was down to 300,000. Spain has eased restrictions on collective layoffs and unfair dismissal, and softened limits on extending temporary work, allowing workers to be kept on fixed-term contracts for up to four years. Ireland and Portugal have frozen the minimum wage, while Greece has cut it by nearly a fourth. This is what is known in Europe as “internal devaluation.”I artikeln intervjuas också Andrew Watt från Hans-Böckler-Stiftung; han menar att det kommer bli svårt att bygga upp arbetsmarknadssystemen igen om man så skulle vilja i framtiden, och att Europa går i US-amerikansk riktning.
Tethered to the euro and thus unable to devalue their currency to help make their goods less expensive in export markets, many European countries — especially those along the Continent’s southern rim that have been hammered by the financial crisis — have been furiously dismantling workplace protections in a bid to reduce the cost of labor. The rationale — forcefully articulated by the German government of Angela Merkel, the European Commission and somewhat less enthusiastically by the International Monetary Fund — is that this is the only strategy available to restore competitiveness, increase employment and recover solvency. These policy moves are radically changing the nature of Europe’s society.
“The speed of change has certainly been very fast,” said Raymond Torres, the chief economist of the International Labor Organization in Geneva. “As far as I can tell, these are the most significant changes since World War II.” While most of the debate over Europe’s response to the financial crisis has focused on the budget austerity enveloping the Continent, the comparatively unheralded erosion of worker protection is likely to have at least as big and lasting an impact on Europe’s social contract. “It has a disastrous effect on social cohesion and a tremendous effect on inequality,” argued Jean-Paul Fitoussi, an economics professor at the Institut d’Études Politiques de Paris. “Well-being has fallen all across Europe. One symptom is the rise of extremist political parties.”
Europe’s strategy offers a test of the role played by labor market institutions — from unions to the minimum wage — in moderating the soaring income inequality that has become one of the hallmarks of our era. /.../ The drop in unionization in Portugal “is going to blow the wage distribution apart,” David Card, a labor economist at the University of California, Berkeley, said."
Eduardo Porter, "Americanized Labor Policies Take Off In Europe", New York Times 4 december 2013
onsdag 20 juni 2012
Jag har tilldelats Ola S Svenssons minnespris 2012
Roligt: jag har tilldelats Ola S Svenssons minnespris 2012! Motiveringen är:
"Erik Bengtsson har med en tydlig argumentation varit pådrivande i den pånyttfödda ekonomiska debatt som startat i finanskrisens spår. Med skärpa och hög intellektuell nivå har Erik argumenterat för att ekonomisk forskning inte på något vis stödjer en nyliberal ideologisk ordning utan likväl kan användas i en argumentation för en socialdemokratisk politik. För sitt kritiska förhållningssätt till nationalekonomi och för att vara en del av den framväxande rörelse där ekonomisk jämlikhet åter är ett nyckelord tilldelas Erik Bengtsson Ola S. Svenssons minnespris."Från Socialdemokratiska studentförbundets hemsida.
Har EMU sänkt löneökningstakten?
Nationalekonomen Hans-Peter Grüner, verksam vid universitetet i Mannheim, hävdar i artikeln "The EMU is not a failure" från 2010 att EMU sänker (jämvikts)arbetslösheten i medlemsländerna genom att sänka löneökningstakten i dem. Varför skulle då EMU-medlemskapet göra detta? Grüner hävdar att eftersom medlemskapet i EMU gör penningpolitiken mindre responsiv till fackens lönepolitik i enskilda medlemsländer, så kommer facken att behöva anpassa sig till den mindre förstående penningpolitiken genom att sänka sina lönekrav ("wage mark-ups") för att inte öka medlemmarnas risk för arbetslöshet. Också i allmänhet så förvärrar EMU konjunktursvängningarna i medlemsländerna, vilket gör att facken måste bli försiktigare (Mikosch och Sturm, s 29). Facken styrs nämligen av risk-averse medlemmar som inte vill bli arbetslösa. Minskningen av löne-markups ska därefter sänka inflationstakten och arbetslösheten i EMU-länderna.
De två schweiziska ekonomerna Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm testar i sin artikel "Has the EMU reduced wage growth and unemployment", publicerad i European Journal of Political Economy tidigare i år, denna hypotes på ett kortfattat, effektivt, välskrivet och föredömligt sätt. De kollar på tre typer av beroende variabler: mått på volatilitet (inflation och tillväxt) för att se om eMU verkligen lett till ökade omsvängningar i medlemsländerna, nominella löneökningar, samt arbetslösheten som förstås ska påverkas av löneökningarna.
Tidigare litteratur
Mikosch och Sturm går igenom sex tidigare studier - två teoretiska och fyra empiriska - av konsekvenser för arbetsmarknader av EMU. De teoretiska är Grüner och Hefeker (1999) och Cukierman och Lippi (2001) som båda hävdat att EMU kan leda till ökad löneinflation eftersom facken blir mer aggressiva när de inte "bestraffas" för oansvarig lönepolitik lika tydligt som är fallet när penningpolitiken är nationell. Denna hypotes - som Grüner företrädde 1999 - är alltså rakt motsatt den som Grüner (2010) lägger fram. Sibert och Sutherland (2000) menar att penningpolitisk centralisering ökar incitamenten till arbetsmarknadsavregleringar (jfr Alesina et al 2010) ifall makroekonomiska chocker är asymmetriska i förhållande till medlemsstaterna alternativt den monetära unionen har många medlemmar så att centralbanken inte kan dämpa chocker på ett effektivt sätt. Om det omvända gäller å menar de att snarare penningpolitisk decentralisering skulle öka reformtakten för att länder på så sätt vill skydda sig från beggar thy neighbour-politik. Duval och Elmeskov (2006) menar att avregleringstakten sjunkit efter EMU-inträden, medan Bednarek-Sekunda et al (2010) hävdar att EMU inte påverkat reformtakten. Posen och Popov-Gould (2006) hävdar att EMU har lett till ökad löneåterhållsamhet i medlemsländerna.
Mikosch och Sturms empiriska studie
Mikosch och Sturm har data för 22 OECD-länder (s 29). Alla data är kvartalsdata, säsongsadjusterade och antingen från OECD Main Indicators eller OECD Economic Outlook. Data är från första kvartalet 1984 till andra kvartalet 2008, dvs just innan den världsekonomiska krisen bröt ut. Variablerna är BNP, industriproduktion, arbetslösheten, konsumentprisinflation, och förändringen av nominallönerna i tillverkning. De använder en difference in differences-approach, som de motiverar med den rimliga förklaringen att länders val att gå med i EMU eller inte i sig påverkats av de makroekonomiska variabler (löneökningstakt, konjunkturer, arbetslöshet) som Mikosch och Sturm har som beroende variabler i modeller med EMU-medlemskap som oberoende variabel. De skriver att denna metod är "able to identify the causal effect of a treatment on particular outcomes even when one cannot assume that the assignment probability of the treatment to the entities under examination is independent of the potential outcome (so-called unconfoundedness)." (s 29)
De använder tre relaterade set-ups (s 30). Den första är enklast tänkbara där data delas in i perioderna 1984-1998 (pre-EMU) och 1999-2008 (med EMU), och ländernas medelvärden på variablerna observeras, och länderna som gick med i EMU 1999 blir "treatment group" och länderna som inte gick med i EMU 1999 blir kontrollgruppen.
(y är den aktuella utfallsvariabeln, i är land, t är tidsperiod 1 eller 2, G är en dummyvariabel för EMU-medlemskap, och u är residualen.)
Med denna set-up blir data alltså bara två tvärsnitt, och behandlingseffekten beräknas som den genomsnittliga förändringen i den relevanta gruppen i kontrollgruppen jämfört med den tidigare perioden, minus förändringen i kontrollgruppen. Setup 2 är som 1 fast med en fri koefficient på värdet av utfallsvariabeln under tidsperiod ett (1984-1998):
Setup 3 är viktigare och används av Sturm och Mikosch i analyserna av lönetillväxt och arbetslöshet.
A är en land-dummy, b tidsdummy där t nu kan ta värdet för år istället för bara period 1 eller 2 som i setup 1 och 2, P en perioddummy för period 1 eller 2 som interageras med G som är dummyn för EMU-medlemskap eller ej, och d är liksom i setup 2 koefficienten på den laggade beroende variabeln. Landsdummies (ai) ska ta bort strukturella och institutionella variationer mellan länder som inte varierar över tid, och årsdummies (bt) ska ta bort effekten av internationella konjunkturcykler.
Mikosch och Sturm menar att DiD-approachen med lite ad hoc-tillagda kontrollvariabler är lämplig ekonometriskt sett, men kanske inte överensstämmer med teori om lönebildning (Blanchard och Katz 1999) tillräckligt väl. Därför går de vidare med mer realistiska lönebildningsmodeller, som börjar med följande:
Där w är nominallönen, pe är förväntad inflation, r är reservationslönen, l är arbetsproduktivitet, u är arbetslösheten och e är feltermen. Reservationslönen r antas bestämmas av produktiviteten och den laggade reallönen. Reallönerna förväntas ha en error correction-term i form av föregående periods reallön minus produktiviteten: om reallönerna har ökat snabbare än produktiviteten i perioden t-1 så förväntas lönerna öka långsammare i perioden t (s 31). Mikosch och Sturm operationaliserar för sin undersökning detta teoretiserande så här:
Där a är landsdummies, b årsdummies, c koefficienten på interaktionen mellan period 1 eller 2 och med i EMU eller ej, d1 koefficienten på inflationens rörelse föregående år jämfört med året före det, d2 koefficienten på tidigare löne-markup (alltså error correction-termen, jfr ovan), d3 koefficienten på utvecklingen av arbetsproduktiviteten från år t-2 till år t-1, och d4 är koefficienten på arbetslösheten under t-1.
Grüners hypotes är som sagt tredelad, och alla tre delar testas empiriskt av Mikosch och Sturm. (1), EMU ska öka volatiliteten i medlemsländerna. (2), som en följd av detta ska facken minska sina löne-markups. Och (3), som en följd av (2) ska arbetslösheten vara lägre i än utan EMU.
De börjar naturligt nog med steg (1), och använder för att testa effekten på volatiliteten, som operationaliseras som (a) standardavvikelsen av BNP-tillväxt, (b) standardavvikelsen av industriell tillväxt, och (c) standardavvikelsen av arbetslösheten, setups 1 och 2 ovan. Dessa regressioner visar att volatiliteten var mindre överlag under 1999-2008 (hehe, precis innan krisen..) än under 1984-1998, men att volatiliteten minskade mindre i EMU-länderna än i länderna utan EMU. Skillnaden är dock i de flesta fall inte signifikant. Slutsatsen av detta blir att bara svagt stöd ges åt Grüners hypotes om ökad volatilitet i EMU (s 32).
Steg (2) är att titta på lönetillväxten. Dessa resultat syns i tabell 2 nedan. Modell 1 är utifrån setup 1 ovan, som jämför perioden 1984-1998 med perioden 1999-2008, och sammanfattar data. Modellerna 2-4 håller sig till samma metod men lägger till kontrollvariabler. Modellerna 5-6 är däremot panelregressioner med land-dummies, det vill säga withinregressioner, utifrån setup 3 ovan. N ökar där från 19 till ungefär 1500 (19 länder * en massa kvartal). Modell 7 är utifrån den Blanchard och Katz-inspirerade ekvationen som återgivits sist ovan. Modell 8 är en version av denna.
I modellerna 1-3 har EMU-variabeln "rätt" riktning, minus (alltså att EMU-medlemskap är associerat med lägre löneökningar), men den är inte signifikant i någon av dem. (T-värdena syns inom paranteser i tabellen.) Och i modell 4 har koefficienten till och med fel tecken, och är inte heller där signifikant. Inte heller med panelmodellerna 5-10 blir EMU-variabeln signifikant. Detta stämmer väldigt dåligt överens med Grüners teori, men väl överens med vad vi vet om utvecklingen i Portugal och Grekland under 2000-talet: lönerna har ökat för snabbt där, så Grüners mekanism verkar helt enkelt inte finnas på plats. Däremot så kan man ju spekulera i om den krisframkallade chockpolitik som förs i PIIGS-länderna idag kan vara politikens sätt att ersätta "den osynliga handen" och mer eller mindre hårdfört införa den flexibilitet som EMU kräver, á la Tietmeyers tryckkokare. (Denna hypotes är giltig också för att förklara bristen på arbetsmarknadsreformer i Alesina et al 2010: hade deras studie gjorts år 2015 är det mycket möjligt att förväntningarna om att EMU skulle framkalla nyliberala reformer skulle infrias, eftersom att eurokrisen då kommer att ha använts för att genomdriva just de reformerna.) Det som jag i övrigt tycker är konstigast med resultaten i tabell 2 är att produktivitetsutvecklingen bisarrt nog inte är signifikant en enda gång. Att arbetslösheten är negativ och signifikant två av fyra gånger är rimligare, och att modellerna 7 och 8 visar på "mean reversion" i löneutvecklingen på så sätt att error correction-termen är signifikant och negativ är också det rimligt.
Steg (3) i den empiriska undersökningen är att titta på utvecklingen av arbetslösheten. Liksom med löneutveckling använder Mikosch och Sturm både DID-modeller och vanliga panelregressioner. De kontrollerar för arbetslöshet laggad ett år, inflation, arbetsproduktivitetens utveckling, samt industriell tillväxt alternativt BNP-tillväxt. EMU-variabelns koefficient blir inte signifikant en enda gång, och har också olika tecken: negativ som förväntat tre gånger, positiv fyra gånger (s 34). Mikosch och Sturm konstaterar att Grüners teori inte heller här får något stöd. Mikosch och Sturm genomför en mängd robustness checks för sina tre empiriska steg: de varierar samplet (1970-2008, 1984-2010, utan Danmark och Sverige, osv), lägger till en dummyvariabel för Maastricht-till-EMU-perioden, laggar kontrollvariablerna, lägger in interaktioner mellan EMU-variabeln och andra, lägger in en dummy för stora länder, utesluter omväxlande sydeuropeiska och nordeuropeiska länder från samplet, och använder DID-approachen för att kolla på ett land i taget (s 35f). Deras huvudsakliga slutsatser är robusta.
Det är en mycket bra artikel, kortfattad, effektiv, välstrukturerad och övertygande. Men som jag påpekat ovan kan man inflika att den ny-orientering i europeiska arbetsmarknads- och lönesättningssystem som Grüner, Alesina med flera spekulerat i om EMU skulle innebära, kanske materialiseras först nu i och med eurokrisen, alltså bortom tidsperioden för Mikosch och Sturms empiriska undersökning.
Referenser
Bednarek-Sekunda, E., Jong-A-Pin, R., de Haan, J., 2010. The European Economic and Monetary Union and labour market reform. European Union Politics 11, 3–27.
Olivier Blanchard och Lawrence Katz, "Wage dynamics: reconciling theory and evidence", American Economic Review 1999
Cukierman, A., Lippi, F., 2001. Labor markets and monetary union: a preliminary strategic analysis. The Economic Journal 111, 541–565.
Duval, R., Elmeskov, J., 2006. The effects of EMU on structural reforms in labour and product markets. ECB Working Paper, 596. European Central Bank, Frankfurt am Main
Hans Peter Grüner, "Why EMU is not a failure", European Journal of Political Economy 2010
Grüner, H.P., Hefeker, C., 1999. How will EMU affect inflation and unemployment in Europe? The Scandinavian Journal of Economics 101, 33–47.
Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm, "Has the EMU reduced wage growth and unemployment? Testing a model of trade union behavior", European Journal of Political Economy 2012
Posen, A.S., Popov Gould, D., 2006. Has EMU had any impact on the degree of wage restraint? CESifo Working Paper, 1783. CESifo, Munich.
Sibert, A., Sutherland, A., 2000. Monetary regimes and labour market reform. Journal of International Economics 51, 421–435.
De två schweiziska ekonomerna Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm testar i sin artikel "Has the EMU reduced wage growth and unemployment", publicerad i European Journal of Political Economy tidigare i år, denna hypotes på ett kortfattat, effektivt, välskrivet och föredömligt sätt. De kollar på tre typer av beroende variabler: mått på volatilitet (inflation och tillväxt) för att se om eMU verkligen lett till ökade omsvängningar i medlemsländerna, nominella löneökningar, samt arbetslösheten som förstås ska påverkas av löneökningarna.
Tidigare litteratur
Mikosch och Sturm går igenom sex tidigare studier - två teoretiska och fyra empiriska - av konsekvenser för arbetsmarknader av EMU. De teoretiska är Grüner och Hefeker (1999) och Cukierman och Lippi (2001) som båda hävdat att EMU kan leda till ökad löneinflation eftersom facken blir mer aggressiva när de inte "bestraffas" för oansvarig lönepolitik lika tydligt som är fallet när penningpolitiken är nationell. Denna hypotes - som Grüner företrädde 1999 - är alltså rakt motsatt den som Grüner (2010) lägger fram. Sibert och Sutherland (2000) menar att penningpolitisk centralisering ökar incitamenten till arbetsmarknadsavregleringar (jfr Alesina et al 2010) ifall makroekonomiska chocker är asymmetriska i förhållande till medlemsstaterna alternativt den monetära unionen har många medlemmar så att centralbanken inte kan dämpa chocker på ett effektivt sätt. Om det omvända gäller å menar de att snarare penningpolitisk decentralisering skulle öka reformtakten för att länder på så sätt vill skydda sig från beggar thy neighbour-politik. Duval och Elmeskov (2006) menar att avregleringstakten sjunkit efter EMU-inträden, medan Bednarek-Sekunda et al (2010) hävdar att EMU inte påverkat reformtakten. Posen och Popov-Gould (2006) hävdar att EMU har lett till ökad löneåterhållsamhet i medlemsländerna.
Mikosch och Sturms empiriska studie
Mikosch och Sturm har data för 22 OECD-länder (s 29). Alla data är kvartalsdata, säsongsadjusterade och antingen från OECD Main Indicators eller OECD Economic Outlook. Data är från första kvartalet 1984 till andra kvartalet 2008, dvs just innan den världsekonomiska krisen bröt ut. Variablerna är BNP, industriproduktion, arbetslösheten, konsumentprisinflation, och förändringen av nominallönerna i tillverkning. De använder en difference in differences-approach, som de motiverar med den rimliga förklaringen att länders val att gå med i EMU eller inte i sig påverkats av de makroekonomiska variabler (löneökningstakt, konjunkturer, arbetslöshet) som Mikosch och Sturm har som beroende variabler i modeller med EMU-medlemskap som oberoende variabel. De skriver att denna metod är "able to identify the causal effect of a treatment on particular outcomes even when one cannot assume that the assignment probability of the treatment to the entities under examination is independent of the potential outcome (so-called unconfoundedness)." (s 29)
De använder tre relaterade set-ups (s 30). Den första är enklast tänkbara där data delas in i perioderna 1984-1998 (pre-EMU) och 1999-2008 (med EMU), och ländernas medelvärden på variablerna observeras, och länderna som gick med i EMU 1999 blir "treatment group" och länderna som inte gick med i EMU 1999 blir kontrollgruppen.
(y är den aktuella utfallsvariabeln, i är land, t är tidsperiod 1 eller 2, G är en dummyvariabel för EMU-medlemskap, och u är residualen.)
Med denna set-up blir data alltså bara två tvärsnitt, och behandlingseffekten beräknas som den genomsnittliga förändringen i den relevanta gruppen i kontrollgruppen jämfört med den tidigare perioden, minus förändringen i kontrollgruppen. Setup 2 är som 1 fast med en fri koefficient på värdet av utfallsvariabeln under tidsperiod ett (1984-1998):
A är en land-dummy, b tidsdummy där t nu kan ta värdet för år istället för bara period 1 eller 2 som i setup 1 och 2, P en perioddummy för period 1 eller 2 som interageras med G som är dummyn för EMU-medlemskap eller ej, och d är liksom i setup 2 koefficienten på den laggade beroende variabeln. Landsdummies (ai) ska ta bort strukturella och institutionella variationer mellan länder som inte varierar över tid, och årsdummies (bt) ska ta bort effekten av internationella konjunkturcykler.
Mikosch och Sturm menar att DiD-approachen med lite ad hoc-tillagda kontrollvariabler är lämplig ekonometriskt sett, men kanske inte överensstämmer med teori om lönebildning (Blanchard och Katz 1999) tillräckligt väl. Därför går de vidare med mer realistiska lönebildningsmodeller, som börjar med följande:
Där a är landsdummies, b årsdummies, c koefficienten på interaktionen mellan period 1 eller 2 och med i EMU eller ej, d1 koefficienten på inflationens rörelse föregående år jämfört med året före det, d2 koefficienten på tidigare löne-markup (alltså error correction-termen, jfr ovan), d3 koefficienten på utvecklingen av arbetsproduktiviteten från år t-2 till år t-1, och d4 är koefficienten på arbetslösheten under t-1.
Grüners hypotes är som sagt tredelad, och alla tre delar testas empiriskt av Mikosch och Sturm. (1), EMU ska öka volatiliteten i medlemsländerna. (2), som en följd av detta ska facken minska sina löne-markups. Och (3), som en följd av (2) ska arbetslösheten vara lägre i än utan EMU.
De börjar naturligt nog med steg (1), och använder för att testa effekten på volatiliteten, som operationaliseras som (a) standardavvikelsen av BNP-tillväxt, (b) standardavvikelsen av industriell tillväxt, och (c) standardavvikelsen av arbetslösheten, setups 1 och 2 ovan. Dessa regressioner visar att volatiliteten var mindre överlag under 1999-2008 (hehe, precis innan krisen..) än under 1984-1998, men att volatiliteten minskade mindre i EMU-länderna än i länderna utan EMU. Skillnaden är dock i de flesta fall inte signifikant. Slutsatsen av detta blir att bara svagt stöd ges åt Grüners hypotes om ökad volatilitet i EMU (s 32).
Steg (2) är att titta på lönetillväxten. Dessa resultat syns i tabell 2 nedan. Modell 1 är utifrån setup 1 ovan, som jämför perioden 1984-1998 med perioden 1999-2008, och sammanfattar data. Modellerna 2-4 håller sig till samma metod men lägger till kontrollvariabler. Modellerna 5-6 är däremot panelregressioner med land-dummies, det vill säga withinregressioner, utifrån setup 3 ovan. N ökar där från 19 till ungefär 1500 (19 länder * en massa kvartal). Modell 7 är utifrån den Blanchard och Katz-inspirerade ekvationen som återgivits sist ovan. Modell 8 är en version av denna.
I modellerna 1-3 har EMU-variabeln "rätt" riktning, minus (alltså att EMU-medlemskap är associerat med lägre löneökningar), men den är inte signifikant i någon av dem. (T-värdena syns inom paranteser i tabellen.) Och i modell 4 har koefficienten till och med fel tecken, och är inte heller där signifikant. Inte heller med panelmodellerna 5-10 blir EMU-variabeln signifikant. Detta stämmer väldigt dåligt överens med Grüners teori, men väl överens med vad vi vet om utvecklingen i Portugal och Grekland under 2000-talet: lönerna har ökat för snabbt där, så Grüners mekanism verkar helt enkelt inte finnas på plats. Däremot så kan man ju spekulera i om den krisframkallade chockpolitik som förs i PIIGS-länderna idag kan vara politikens sätt att ersätta "den osynliga handen" och mer eller mindre hårdfört införa den flexibilitet som EMU kräver, á la Tietmeyers tryckkokare. (Denna hypotes är giltig också för att förklara bristen på arbetsmarknadsreformer i Alesina et al 2010: hade deras studie gjorts år 2015 är det mycket möjligt att förväntningarna om att EMU skulle framkalla nyliberala reformer skulle infrias, eftersom att eurokrisen då kommer att ha använts för att genomdriva just de reformerna.) Det som jag i övrigt tycker är konstigast med resultaten i tabell 2 är att produktivitetsutvecklingen bisarrt nog inte är signifikant en enda gång. Att arbetslösheten är negativ och signifikant två av fyra gånger är rimligare, och att modellerna 7 och 8 visar på "mean reversion" i löneutvecklingen på så sätt att error correction-termen är signifikant och negativ är också det rimligt.
Steg (3) i den empiriska undersökningen är att titta på utvecklingen av arbetslösheten. Liksom med löneutveckling använder Mikosch och Sturm både DID-modeller och vanliga panelregressioner. De kontrollerar för arbetslöshet laggad ett år, inflation, arbetsproduktivitetens utveckling, samt industriell tillväxt alternativt BNP-tillväxt. EMU-variabelns koefficient blir inte signifikant en enda gång, och har också olika tecken: negativ som förväntat tre gånger, positiv fyra gånger (s 34). Mikosch och Sturm konstaterar att Grüners teori inte heller här får något stöd. Mikosch och Sturm genomför en mängd robustness checks för sina tre empiriska steg: de varierar samplet (1970-2008, 1984-2010, utan Danmark och Sverige, osv), lägger till en dummyvariabel för Maastricht-till-EMU-perioden, laggar kontrollvariablerna, lägger in interaktioner mellan EMU-variabeln och andra, lägger in en dummy för stora länder, utesluter omväxlande sydeuropeiska och nordeuropeiska länder från samplet, och använder DID-approachen för att kolla på ett land i taget (s 35f). Deras huvudsakliga slutsatser är robusta.
Det är en mycket bra artikel, kortfattad, effektiv, välstrukturerad och övertygande. Men som jag påpekat ovan kan man inflika att den ny-orientering i europeiska arbetsmarknads- och lönesättningssystem som Grüner, Alesina med flera spekulerat i om EMU skulle innebära, kanske materialiseras först nu i och med eurokrisen, alltså bortom tidsperioden för Mikosch och Sturms empiriska undersökning.
Referenser
Bednarek-Sekunda, E., Jong-A-Pin, R., de Haan, J., 2010. The European Economic and Monetary Union and labour market reform. European Union Politics 11, 3–27.
Olivier Blanchard och Lawrence Katz, "Wage dynamics: reconciling theory and evidence", American Economic Review 1999
Cukierman, A., Lippi, F., 2001. Labor markets and monetary union: a preliminary strategic analysis. The Economic Journal 111, 541–565.
Duval, R., Elmeskov, J., 2006. The effects of EMU on structural reforms in labour and product markets. ECB Working Paper, 596. European Central Bank, Frankfurt am Main
Hans Peter Grüner, "Why EMU is not a failure", European Journal of Political Economy 2010
Grüner, H.P., Hefeker, C., 1999. How will EMU affect inflation and unemployment in Europe? The Scandinavian Journal of Economics 101, 33–47.
Heiner Mikosch och Jan-Egbert Sturm, "Has the EMU reduced wage growth and unemployment? Testing a model of trade union behavior", European Journal of Political Economy 2012
Posen, A.S., Popov Gould, D., 2006. Has EMU had any impact on the degree of wage restraint? CESifo Working Paper, 1783. CESifo, Munich.
Sibert, A., Sutherland, A., 2000. Monetary regimes and labour market reform. Journal of International Economics 51, 421–435.