statsobligationsräntor från Bloomberg
"In Anderson’s view, the European project has engendered neither
a federation nor an intergovernmental organization; rather it is
the most fully realized form of Hayek’s ultraliberal ‘catallaxy’. /.../
Like a secular version of faith in divine providence, belief in the
spontaneous order of the markets entails a desire to protect it from
the untimely interventions of people seeking ‘a just distribution’ which,
according to Hayek, is nothing more than ‘an atavism, based on primordial
emotions’. Hence the need to ‘dethrone the political’ by means of
constitutional steps which create ‘a functioning market in which nobody
can conclusively determine how well-off particular groups or individuals
will be’. In other words, it is necessary to put the division of labour
and the distribution of its fruits beyond the reach of the electorate. This is
the dream that the European institutions have turned into a reality. Beneath
the chaste veil of what is conventionally known as the eu’s
‘democratic deficit’ lies a denial of democracy."
Alain Supiot i New Left Review januari-februari 2012
Det är två månader sedan bloggens senaste eurokrisuppdatering, som bara var en klippsamling, och idag pågår ett krismöte modell större, så det är hög tid för ett nytt inlägg i frågan. Det nuvarande krismötet är kanske inte någon game changer av episka mått - en marknadsanalytiker säger till Financial Times att ”We suspect that the roadmap presented at the EU Summit is really a roadmap of the roadmap. The result is that the markets will be disappointed, which should continue to favor our bias for a stronger dollar and yen.” - men inte desto mindre ett bra ögonblick för en lite långsiktigare diskussion, vilket jag ska försöka ge här. Denna gång ska jag försöka göra det lite mer ambitiöst och genomskrivet, och diskutera de frågor som jag tänker mig är de viktigaste. Jag skriver om: (I) vilken typ av kris?, (II) gemensam finansiering av upplåning (eurobonds etc) och EU-styrning av den ekonomiska politiken, (III) ECB som lender of last resort, (IV) banking union och finansiell stabilitet i eurozonen, (V) olika uttåg: hur ska eurozonen se ut?, och (VI) eurokrisens implikationer.
Varför just dessa sex punkter? Den första, om vilken typ av kris, torde vara självklar: för att kunna diskutera policies för att bli av med krisen, måste man förstå vad krisen består av och vilka dess orsaker är. Jag har tidigare i enlighet med i princip alla till vänster om Anders Borg drivit linjen att eurokrisen är en imbalansernas kris snarare än statsfinansernas kris, men har inte betonat det finansiella inslaget, vilket jag ska göra här som en korrigering. Del II-IV handlar om aktuella policyförslag om hur EU ska komma ur krisen. Att dessa är de huvudsakliga fälten som diskuteras för hur eurozonen ska reformeras torde inte var så kontroversiellt; om man kollar på den rapport som van Rompuy, Draghi, Juncker och Barroso levererat till mötet idag så är deras reformfält enligt Economists EU-korrespondent "four 'building blocks' for deeper euro-zone integration: a European system to guarantee bank deposits and manage troubled banks; fiscal integration to exert greater control on national budgets and steps towards issuing joint debt; more integration in economic policy-making to boost competitiveness; and more democratic accountability in European-level decisions." (jfr Spiegel 25/6, Avent 26/6) Alltså finansiell stabilitet (min punkt IV), ekonomisk-politisk integration och gemensam upplåning (min punkt II), och så de i mitt tycke snömosigare och mindre intressanta punkterna "mer integrerad ekonomisk politik" och "mer demokratisk kontroll" (ha!). Del V i detta blogginlägg tar kort upp frågorna om "Grexit" etc som diskuterats flitigt i år, och går tillbaka till 1990-talets EMU-designdiskussioner för att ge perspektiv. Del VI är för mer långsiktiga och heterodoxa funderingar om hur eurozonens kris egentligen ska tolkas, och om det inte i själva verket är så att det som händer i EMU just nu är precis vad som ska hända utifrån hur unionen designats: Tietmeyers tryckkokare har satts igång.
I. Vilken typ av kris?
Tidigare har den stora diskussionen om krisens orsaker varit mellan current account balances-lägret, som Paul Krugman (senast med Richard Layard här), och statsskuldslägret. De som pratat om CAB har hävdat att vad länder som Spanien, Grekland och Portugal som behövt bailouts i den nuvarande krisen hade gemensamt före krisen började var inte att de alla hade dåliga statsfinanser (Spanien hade det inte) utan att de hade stora handelsunderskott på grund av dålig konkurrenskraft på grund av divergerande produktivitets- och arbetskostnadsutvecklingar i eurozonen.
På sistone har kanske eurokrisen som finanskris blivit allt mer uppenbar. Wolfgang Münchau tog den vinkeln i sin FT-krönika 20 maj: att det är det finansiella systemets instabilitet, inte strukturella imbalanser mellan kärna och periferi, som är det verkliga hotet mot eurozonens existens. Nationalekonomen Perry Mehrling talar liknande om den europeiska krisen idag som en kombination av en statsskuldskris och en bankkris. Utvecklingen i Spanien, mycket diskuterad de senaste månaderna, är ett bra exempel på detta: de stora förlusterna som finns i det finansiella systemet efter att landets byggboom och finansiella bubbla spruckit, måste realiseras någonstans och om bankerna inte klarar detta utan att ta hela ekonomin med sig ner, så tar staten över förlusterna (jfr Mackintosh 27/6).
II. Gemensam finansiering av upplåning och EU-styrning av den ekonomiska politiken
Eurobonds roll i kris-policydiskussionen är mycket uppenbar: en stor del av problemen i Europa idag är statsfinanser, och oron för dessa gör att det blir dyrt för många europeiska stater att låna pengar. Om eurozonsländerna gick samman och lånade tillsammans och garanterade varandras lån så skulle säkerheten för långivarna givetvis öka, och räntorna skulle falla för länder som Spanien och Portugal som idag lånar ensamma och står för skulderna i princip ensamma. Enligt en beräkning skulle gemensamma statsobligationer innebära en ökad lånekostnad för Tyskland på 1,9 procent av BNP, 0,8 procent för Frankrike och ungefär 1 procent för Österrike, Finland och Nederländerna, medan kostnaderna skulle sjunka med 8,7 procent av BNP (!) för Portugal, 3,6 procent för Irland, 2,4 procent för Italien och 1,7 procent för Spanien. Detta är det viktiga ekonomiska grundfaktumet om eurobonds. Det centrala politiska faktumet om eurobonds är, utifrån detta föga förvånande, att Tyskland är emot (Giles et al 22/5) och att länder som Italien är för. Tysklands finansminister förklarar sin inställning kort i en intervju med Wall Street Journal: “There will be no jointly guaranteed bonds without a common fiscal policy.” (Boston och Karnitsching 28/6). Annorstädes har han pekat på att Frankrikes president Hollande nu vill sänka pensionsåldern för vissa typer av arbetare till 60 år, samtidigt som den tyska regeringen vill höja pensionsåldern till 67, och Schäuble menar då att det är orimligt att staten med hårdare politik mot de egna medborgare ska finansiera den generösare statens välfärdspolitik. Så här förklarar Schüble utförligare den tyska regeringens inställning i en ny intervju med Der Spiegel:
"Schäuble: As long as we don't have a fiscal union, we cannot assume joint liability for debtsHuruvida eurobonds kommer införas eller inte, är alltså en dragkamp mellan Tyskland/kärnan och Italien/periferin i eurozonen. Det är inte omöjligt att de skulle kunna införas som en del av en kompromiss där den ökade kontrollen över nationella budgetar som Tyskland vill att EMU ska ha införs, tillsammans med eurobonds (jfr Porter 26/6).
SPIEGEL: Why are you so uncompromising on this issue?
Schäuble: Because you can't separate the responsibility for decisions and the liability. This applies to almost all areas, but especially to money. Someone who has the ability to spend money at someone else's expense will do so. You do it, and so do I. The markets know that. And that's why they too would not find euro bonds convincing in the end.
SPIEGEL: What would a fiscal union have to look like so that Germany could accept euro bonds?
Schäuble: In an optimal scenario, there would be a European finance minister, who would have a veto against national budgets and would have to approve levels of new borrowing. It would be up the individual countries to decide how to spend the approved funds, that is, how to answer the question: "Should we spend more money on families or on road construction?"
SPIEGEL: And you seriously believe that this could work?
Schäuble: It's been working for a long time in competition policy. When the current Italian prime minister, Mario Monti, was the EU competition commissioner, he successfully tangled with major international corporations like Microsoft. A European finance minister would, should it become necessary, be forced to take on Italy, for example."
Vad som är vidare intressant med eurobonds är: hur kan de utformas? Ett intressant förslag kommer från Oxford-ekonomen John Muellbauer i Financial Times 11 juni. Hans utformning är till för att förena fördelen med eurobonds - lägre lånekostnader - med att få bort den nackdel som tyska regeringen inte gillar - moral hazard. Så här skriver han:
"I call it a euro insurance bond. Not only would it satisfy Germany’s partners and the European Central Bank, it would also end market panic. The idea is straightforward. Think of car insurance: just as bad drivers with accident records pay higher risk premiums, so countries with weak fundamentals would pay a higher interest rate on their euro insurance bond issue into a central insurance fund. For outside investors, however, all such bonds would trade at the same price. A similar scheme was proposed by Wim Boonstra of Rabobank more than 20 years ago." (Muellbauer 11/6)Obligationerna skulle alltså utges av en enda enhet och de som lånar ut skulle få en enda ränta. Men till enheten som sköter obligationerna, skulle medlemsstaterna betala olika mycket beroende på sitt beteende. Frågan är då hur mycket denna lösning skulle minska de perifera medlemsstaternas lånekostnader. Andra alternativa utformning är att enbart ha eurobonds för upp till 60 % av BNP för varje land, vilket skulle minska moral hazard-problemet genom att "oansvarig" upplåning (definierat som över 60 procent av BNP) skulle behöva bekostas av den enskilda medlemsstaten ensam, medan "rimligare" belåning (<60%) skulle finansieras gemensamt och därför vara billig. Denna lösning har framförts av bland andra Paul de Grauwe och jag tycker fortfarande att den verkar rimlig. De tyska "visa männen" har också ett liknande förslag, som presenteras här.
Tankesmedjamannen Charles Grant ger ett större perspektiv på eurobonds, gemensamt styrd ekonomisk politik och motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland:
"The story of the euro, like that of the EU itself, is one of Franco-German bargaining. The current disconnect between Paris and Berlin is destabilising the euro. In the long run the euro is not sustainable without a grand bargain between France and Germany. Germany will need to accept the principle of eurobonds, some sort of banking union, softer budgetary targets for the countries in difficulty, and the writing off of more of those countries’ debts. In return France and the other euro countries will have to swallow both structural reforms that would enhance productivity, and greater EU sway over budgets and other economic policies."Och en sådan kompromiss låter som en rätt rimlig gissning av vad som kommer att ske, på 5-10 års sikt.
III. ECB som lender of the last resort
Paul Krugman bloggade häromdagen om att Spanien och Storbritannien har liknande dåliga statsfinanser - budgetunderskott, stora och ökande statsskulder - men mycket olika statsräntor. Detta beror enligt Krugman på att Storbritannien, som har en egen valuta, har Bank of England som "lender of last resort" som kan skapa mer pengar och låna ut mer pengar till den brittiska staten i fall av en kris, medan Spanien inte har det; Spanien har ECB vars utlåning direkt till medlemsstater var tänkt att vara noll så som EMU designats, även om man gjort faktiska avsteg från detta i den nuvarande krisen. Krugman skriver så här:
"The British government basically can’t face a 'rollover' crisis in which bond buyers refuse to purchase its debt, because the Bank of England can always step in as financier of last resort. The government of Spain, however, can face such a crisis – and there is always the risk that fears of such a crisis, leading to default, could become a self-fulfilling prophecy.Också Tim Duy har kritiserat ECB. Han citerar Bloomberg angående Spanien och Italien:
As DeGrauwe has pointed out, Britain’s fiscal outlook does not look notably better than Spain’s. Yet the interest rate on British 10-year bonds was 1.7% at the time of writing, whereas the rate on Spanish 10-years was 6.6%; presumably this liquidity risk was playing an important role in the difference."
Bundesbank board member Andreas Dombret this week said the ECB won’t buy more government bonds to ease the market tensions while Swedish central bank governor Stefan Ingves today said it’s hard to see what else the ECB could do for Spanish lenders.Och kommenterar: "It is never a good sign when the monetary authority - the lender of last resort - is no longer willing to buy your bonds. If the ECB sees only risk at these rates, why should private investors jump into the pool?"
“We have done our part,” Dombret said in a June 11 interview in London. “Now it’s up to the political leaders to deliver on the fiscal and structural policy side.”
I EMU är det dock inte bara ECB som kan stödköpa statsobligationer för att pressa ner räntorna. Också bailoutfonderna EFSF och ESM finns. Dessa har instruktionerna att inte köpa obligationer direkt från medlemsstater, utan bara från privata handlare. FT:s Peter Spiegel diskuterar vilka fördelar det skulle ha att ändra deras mandat så att de också för köpa direkt från stater:
"By declaring the EFSF was going to move into an auction, perhaps at a pre-agreed price, they would effectively set a floor that would encourage private investors to pile in. Indeed, as one senior official said at the time, the EFSF might not even need to spend a cent; the mere threat of auction intervention might be enough to drive up prices and spark confidence, luring buyers back.Förändringar av statsobligationsköp - från ECB såväl som EFSF och ESM - skulle spela stor roll för eurozonens krishantering (om än kanske inte för normala funktionsätt, olikt eurobonds). Diskussionen på krismötet verkar vara mer ad hoc - vilka punktaktioner ska genomföras - än systematisk - att skriva om mandaten för ECB, EFSF och ESM. Vilket inte är så konstigt: att förändra mandaten vore "konstitutionella" typer av förändringar och så sett krångligt och långsiktigt; då är rimligare att istället fuska lite med mandaten för att kunna agera på kort sikt, vilket givetvis är nödvändigt i en akut kris som denna. FT:s Peter Spiegels rapport från krismötets första dag säger att den italiensk-spanska alliansen (jfr Giles et al 20/6) för nya obligationsköp för att sänka dessa länders räntor nått vissa framgångar; detta efter en skamlös förhandlingstaktik där de blockerade den helt orelaterade tillväxtpakten så länge som tyskarna inte gav efter i obligationsfrågan (se Chaffin et al 29/6). Det blir så att EFSF och ESM får köpa italienska och spanska obligationer direkt från medlemsstaterna, kombinerat med viss övervakning av finanspolitiken. Denna övervakning kommer dock inte vara av den tuffa typ som Grekland utsatts för, utan istället begränsas till att se till att staterna följer stabilitets- och tillväxtpaktens regler (Spiegel och Chaffin 29/6).
In addition to the prospect of using only very little of the EFSF’s increasingly scarce resources, a primary market intervention also had another political benefit: instead of buying bonds off private investors – in essence, rewarding the bad bets made by bankers and traders – the EFSF money would go directly to the governments selling the bonds."
IV. Banking union och finansiell stabilitet
Centralbanker har, skriver den keynesianske ekonomen John Grahl i sin bok After Maastricht från 1997, två huvudsakliga uppdrag: det första är att behärska penningmängden och prisnivåns utveckling, det andra är att vara "lender of last resort" och upprätthålla finansiell stabilitet. Grahl menar att dessa mål ibland kan stå emot varandra: målet om finansiell stabilitet kan på kort sikt i kriser innebära att centralbanken måste föra en i någon mån inflationär politik för att återskapa den finansiella stabiliteten. Men i ECB:s uppdrag, som designade i Maastrichtfördraget, betonas den första aspekten helt och hållet och man bortser från den andra aspekten, konstaterar Grahl (s 140-149). Att detta var fallet och anmärkningsvärt konstaterades under EMU:s formationsfas inte bara av Grahl utan också t ex av Paul Temperton i antologin The Euro från 1998 (s 196, 128): ECB ges i Maastrichtföredraget inte någon uppgift att stabilisera finansiella marknader och inget uppdrag som lender of last resort. Tanken för finansiell stabilitet i eurozonen var att den skulle hanteras av nationella reglerare. Denna idé har man nu gjort stora avsteg ifrån, och inriktningen har blivit en helt annan.
Den stora diskussionen i eurokrisen de senaste två månaderna eller så har varit Spanien, där kopplingen mellan den finansiella sektorns kris och statsskuldskrisen görs mycket uppenbar. Banken Bankia nationaliserades i maj (Gapper 30/5) och Spaniens regering bad den 4 juni uttryckligen EU om en bailout av sina banker (Mallet och Spiegel 6/6, Lex 6/6). Det har diskuterats hur mycket pengar som skulle behövas - 60 miljarder €, 100 miljarder etc - och hur räddningsaktionen skulle gå till (Watkins 25/6). Den spanska regeringen ville att EU skulle gå in direkt och bailouta de spanska bankerna, vilket också Frankrikes finansminister stöttat (Dinmore och Spiegel 22/6) liksom Krugman (24/6), men dealen verkar bli som tyskarna vill att den spanska staten - eller, mer precist, dess Fund for Orderly Bank Restructuring (Spiegel och Mallet 10/6) - får låna €100 miljarder att använda till bailouts. Problemet med detta är att det ytterligare ökar statsskulden; Gavyn Davies konstaterar (10/6): " A bail-out of €80 billion, which should impress the markets, would therefore solve the problem of the Spanish banks at the cost of adding around 11 percentage points to the government debt ratio, taking it to over 100 per cent of GDP in 2015." Ytterligare en diskussionsfråga är hur pengarna ska kanaliseras till Spanien. Den tyska regeringen vill att Spanien ska låna från ESM eftersom ESM:s lån har "debt seniority" vilket innebär att i fall av en delvis konkurs så ska ESM få tillbaka sina pengar först (Cotterill 20/6, Mallet och Barber 24/6). Ytterligare en fråga är hur "snällt" lånet ska vara: vilken ränta, och ska det ackompanjeras av reformkrav på Spanien?
Det finns några aspekter av "banking union". En är en insättningsgaranti på EU-nivå för att förhindra "bank runs" som de som vi sett - på liten skala i alla fall - i Spanien och Grekland i denna krisen. Ännu en är att ha en gemensam bankreglerare med starkare nypor än vad den nu existerande European Banking Authority har. Kopplat till detta så har det diskuterats om man skulle ha en EU- eller EMU-gemensam metod för att kontrollera finansiella institutioner som går i konkurs.
Någon EU-vid insättningsgaranti verkar inte skapas, nu i alla fall. Däremot har man på krismötets första dag bestämt sig för att skapa ännu en gemensam bankreglerare, bara ett och ett halvt år efter att man startade EBA. Den nya regleraren ska ligga under ECB (Spiegel och Chaffin 29/6). Financial Times kallar i sin rapport från mötet denna reform för "arguably the most significant change to the single currency area since it was created." FT beskriver vidare överenskommelsen:
"Both the agreement to allow direct injections into weak eurozone banks and the creation of a single supervisor are important steps towards breaking what many considered the most insidious development in the eurozone crisis – weak banks dragging down otherwise healthy governments, and highly indebted governments undermining otherwise solvent banks.Den nya regleraren ska skapas av Kommissionen och man siktar på att den vara designad redan i slutet av detta år. Den irländska regeringen, som själv bailoutats av EU under hårdare villkor än de nyskapade för Italien och Spanien, hyllar den nya överenskommelsen som kommer att appliceras också på Irland i deras fortsatta bailout-arbete. Landets vice premiärminister säger: "This is a massive breakthrough for Ireland and it changes the game in terms of our bank debt. This deal will allow the country to recover much faster". Överenskommelsen underlättar för Irland genom att - potentiellt - flytta över en större del av landets enorma övertagna bankskulder till ESM, och genom att minska trojkans inflytande över landets politik. Ännu en viktig praxisförändring i det nya stödet till Spanien och Italien är att ESM:s lån till staterna inte kommer att ha senioritet över andra utlånare. James Mackintosh hävdar i en hårtslående krönika i FT (29/6) att den nya Spanienräddningen innebär att en överföringsunion har införts bakvägen:
'It is imperative to break the vicious circle between banks and sovereigns,' eurozone heads of state said in a post-summit statement.
Because countries will no longer be responsible for bailing out financial institutions on their own, bank crashes like those in Ireland and Spain will no longer be the burden of national treasuries. Instead, the €500bn European Stability Mechanism will pick up the tab."
"Germany has accepted that the new European rescue fund, the European Stability Mechanism, will be allowed to carry out direct rescues of banks in order to break the sovereign-bank circle of doom. Details are meant to be agreed by the end of this year.
If this happened, it would be huge – a fiscal union by the back door. If weak country banks can prop up their governments, and in turn be propped up by the ESM (for which read German taxpayers), government debt has in effect been mutualised."
V. Olika uttåg: hur ska eurozonen se ut?
Det har pratats en hel del om ett eventuellt grekiskt utträde och dess konsekvenser, och medlemskapet som var tänkt att vara för evigt och oupplösligt (för att ge EMU trovärdighet), har därför börjat framstå som mindre oupplösligt, helt enkelt. I princip finns det två olika typer av förslag på hur eurozonens sammansättning skulle kunna förändras till det bättre genom utträden. Det ena är att Grekland och liknande länder med svaga ekonomier - Portugal, Spanien, Italien - utträder och låter sina nya nationella valutor sjunka i värde för att öka konkurrenskraften. Kvar blir då en "hårdvaluteunion" som kanske mer liknar ett optimalt valutaområde än vad det nuvarande EMU gör. Det andra förslaget är det motsatta: att Tyskland och liknande länder med starka ekonomier utträder och att eurozonen så omvandlas till en svagvaluteunion där euron devalverar. Detta förslaget är med tanke på Tysklands sentimentala anknytning till europeisk integration och centrala plats i EMU:s utformning inte relevant annat än som ett tankeexperiment, men framförs inte desto mindre då och då, senast i New York Times i tisdags av en hedgefondekonom och en professor vid University of Chicago (Griffin och Kashyap 26/6)
Den första typen av förslag - att svaga länder lämnar - är dock det mer relevanta. Detta har också en tydlig historisk parallel till EMU:s formationsfas. Även då förstod förstås ekonomer att det skulle kunna bli problematiskt med en valutaunion med starkt heterogena ekonomier där konjunkturcyklerna går i otakt och med helt olika ekonomisk-politiska regimer. Bundesbank, en viktig spelare i skapandet av EMU där alla centralbanker spelade stor roll genom att skriva Delorsrapporten 1988, förespråkade en valutaunion endast bestående av Tyskland, Benelux och Frankrike (Levitt och Lord s 50, 73). Detta nationalekonomiska förnuft trumfades dock av den europeiska integrationens huvudlösa politik: det var politiskt inkorrekt att inte inbjuda de nyare medlemsstaterna Portugal, Grekland och Spanien, och än värre med Italien som var ett grundarland av gemenskapen men inte desto mindre hade skakiga statsfinanser. Den stora valutaunionens förespråkare var framför allt Frankrike, som ville ha en bred union som motvikt till Tysklands dominans (ibid, s 74). Socialisten Lionel Jospin ställde efter valsegern 1997, just när det var crunch time för frågan om vilka länder som skulle ingå, kravet att Italien, Spanien, Grekland och Portugal skulle inkluderas (ibid, s 68).
VI. Eurokrisens implikationer
Det bästa som skrivits om EMU på mycket länge är JW Masons blogginlägg "The Pain is the Agenda: Method in the ECB's Madness". Han klargör med exempel på ECB:s resonemang i den nuvarande krisen, hur Tietmeyers tryckkokare faktiskt är i spel i eurozonen idag. Som jag har bloggat om här så har nationalekonomer förväntat sig av EMU att unionen skulle leda till ökad takt i avregleringar av produkt- och arbetsmarknader, och till lägre löneökningstakt i medlemsländerna. Under tiden som euron infördes och fram till den nuvarande krisen så har knappast något av detta inträffat, som Alesina et al och Mikosch och Sturm visar i sina respektiva ekonometriska studier. Men vad är det då som händer idag, när krishanteringspolitiken slår till? Jo, i krisländer som Grekland genomför EU allt vad man orkar en nyliberal politik för avreglerade marknader och ökad pris- och löneflexiblitet (svagare fack, decentraliserad lönesättning etc).
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt, i mitt tycke Sveriges kanske vettigaste ekonomisk-politiska debattör, raljerade i riksdagen för någon vecka sedan om att stödet för euron i Sverige är lägre än andelen som tror på UFOn. Jag tror att detta är en farlig väg att gå för vänstern, att raljera över eurons "misslyckande". För är det inte i själva verket så att vi idag ser EMU exakt så som det är menat att fungera? EMU har designats för att minska det penningpolitiska och ekonomisk-politiska svängrummet för medlemsstaterna och så enligt Alesina et als logik tvinga fram avregleringar och försvagningar av facket och vänsterpolitikens kraft, för att öka pris- och löneflexibilitet. Det må vara lockande som eurokritiker att idag raljera och säga: "vad var det vi sa", nu när eurons dysfunktionalitet tydligt visat sig, men jag tror att det är grovt förhastat att idag prata om att euron kommer att försvinna, att euron inte kommer att vara relevant i den närmre framtiden, osv. För euron kommer att överleva den nuvarande krisen, och eurozonen kommer att gå ur krisen som en lite mer nyliberal och lite mindre demokratisk region, där Europas högerledare kan vara djupt nöjda med att de tar steg mot Hayeks marknadsssamhälle, där distributionen av inkomster och tillgångar mer och mer läggs bortom politikens och demokratins inflytande. (jfr Supiot 2012)
Som Der Spiegels intervjuare säger till Wolfgang Schäuble i den ovan citerade intervjun: "It almost sounds as if you had longed for the crisis so you could finally correct the birth defects of the euro".
Referenser
Ryan Avent, "The Rube Goldberg solution", Economist Free Exchange 26 juni
Alex Barker, "Ten things to remember about a banking union", FT Brussels Blog 6 juni
Alex Barker och Gerrit Wiesmann, "Euro blueprint maps way to banking union", FT 24 juni
William Boston och Matthew Karnitsching, "Germany May Compromise on Joint Debt", Wall Street Journal 28 juni
Hugh Carnegy, "France seeks eurozone stability package", FT 13 juni
Joshua Chaffin, Peter Spiegel och Hugh Carnegy, "Italy's demands hold up growth pact", FT 29 juni
Joseph Cotterill, "Spanish seniority, encore", FT Alphaville 20 juni
Gavyn Davies, "The consequences of Spain's bank rescue", 10 juni
Guy Dinmore och Peter Spiegel, "Eurozone rift deepens over debt crisis", FT 22 juni
Tim Duy, "Is anyone answering the phones at the ECB?", 13 juni
Economist, "Eurobonds: an unpalatable solution", 20 augusti 2011
Economist, "Between two nightmares", 16 juni
Economist Charlemagne: "Is Grexit good for the Euro?", 16 juni
Economist Charlemagne, "A delicate proposal", 26 juni
Jeffrey Frankel, "Could Eurobonds Help Solve the Euro Crisis", 19 juni
John Gapper, "Bankia fiasco carries the same old lessons", FT 30 maj
Chris Giles, George Parker och Peter Spiegel, "G20 bid to cut eurozone borrowing costs", FT 20 juni
Chris Giles, Peter Spiegel och Quentin Peel, "Germany rules out common eurobonds", FT 22 maj
John Grahl, After Maastricht: A Guide to European Monetary Union (Lawrence and Wishart, 1997)
Charles Grant, "Needed: a French-German concordat", 27 juni
Kenneth C. Griffin och Anil K Kashyap, "To Save the Euro, Germany Must Leave It", New York Times 26 juni
Paul Krugman, "Revenge of the Optimum Currency Area", 24 juni
Paul Krugman och Richard Layard, "A manifesto for economic sense", FT 27 juni
Malcolm Levitt och Christopher Lord, The Political Economy of Monetary Union (Macmillan, 2000)
Lex, "Spain: Rayoy there!", FT 6 juni
James Mackintosh, "Differences between Ireland and Spain matter", FT 27 juni
James Mackintosh, "Eurozone fiscal union by the back door", FT 29 juni
Victor Mallet och Peter Spiegel, "Spain makes explicit plea for bank aid", FT 6 juni
Victor Mallet och Alex Barker, "Spain to ask for aid as EU fights crisis", FT 24 juni
JW Mason, "Pain Is the Agenda: The Method in the ECB's Madness", 11 juni
Perry Mehrling, "Lethal Embrace", INET 19 juni
John Muellbauer, "A eurozone medicine Ms Merkel could swallow", FT 11 juni
Wolfgang Münchau, "How to save Spain's banks - and the eurozone", FT 10 juni
Eduardo Porter, "Why Germany Will Pay Up To Save the Euro", New York Times 26 juni
Quentin Peel, Victor Mallet och Robin Wigglesworth, "Merkel stands firm on tackling crisis", FT 14 juni
Spiegel, "Berlin and EU weigh greater bank oversight", 5 juni
Spiegel, "'We certainly don't want to divide Europe'", 25 juni
Peter Spiegel, "Italy, Spain, and EU bond purchase schemes", 20 juni
Peter Spiegel, "EU plan to rewrite eurozone budgets", FT 25 juni
Peter Spiegel, "Monti's need for speed underpins EU summit", FT 26 juni
Peter Spiegel, "Instransigence hides subtle shifts for the EU", FT 28 juni
Peter Spiegel och Joshua Chaffin, "Europe agrees deal for struggling banks", FT 29 juni
Peter Spiegel och Victor Mallet, "Spain seeks eurozone bailout", FT 10 juni
Peter Spiegel, Quentin Peel och Hugh Carnegy, "Merkel digs in heels over action on euro", FT 27 juni
Alain Supiot, "Under Eastern Eyes", New Left Review januari-februari 2012
Paul Temperton (red), The Euro (Wiley and Sons, 1998)
Xavier Vives, "Banking Disunion", Project Syndicate 26 juni
Mary Watkins, "Bondholders fear losses in Spain bailout", FT 25 juni
tidigare blogginlägg jag skrivit om krisen: "Grekisk hjärngympa", 20 juli 2011; "Mer om Europas kris", 19 augusti 2011; "Eurozonens vägar", 4 oktober 2011; "Europaktens politiska ekonomi", med Love Christensen, 27 mars 2012; "Politiska krissvar i PIIGS", 4 juni.
---
uppdatering 14 januari 2013
I inlägget här från juni 2012 så diskuterade jag hyfsat utförligt (sektion III) ECB:s obligationsköpande och vart det skulle kunna vara på väg. Jag skrev att "diskussionen på krismötet verkar vara mer ad hoc - vilka punktaktioner ska genomföras - än systematisk - att skriva om mandaten för ECB, EFSF och ESM". Jag nämnde också de italienska och spanska regeringarnas påtryckningar om mer generöst obligationsköpande från ECB:s sida. Såhär ett halvår senare så är mitt intryck att Italien och Spanien fick som de ville, och att jag hade rätt i att förändringen mot mer expansivt agerande från ECB skulle bli ad hoc snarare än genom konstitutionellt agerande. Idag skriver en ekonom från banken Allianz i FT:
"For many, 2012 will be remembered for just three words: “whatever it takes”. The rebound on European financial markets, triggered by Mario Draghi’s famous statement at the end of July, has been impressive.Heise är optimistisk om eurozonen och menar att de reformer som genomförts i Italien, Portugal, Spanien med flera länder liknar Tysklands Agenda- och Hartz-reformer, som han menar fått goda konsekvenser, och att tillväxten därför kommer få fart i euro-periferin. 2013 diskuterar han därför som en möjlighet till "Crexit" -- crisis exit.
Back in the early summer, before the European Central Bank president’s tour de force, gloom lay over Europe as progress towards resolution of the debt crisis remained elusive and the fragmentation of the eurozone seemed a distinct possibility.
Since then, yields on peripheral government bonds have narrowed sharply – Italian 10-year bonds down from 6.4 per cent to 4.2 per cent, Spanish from 7.4 per cent to 4.9 per cent – and stock markets have bounced back strongly."
Michael Heise, "'Grexit' fears give way to 'crexit' optimism", FT 14 januari 2013
När jag var i Berlin i september snavade jag i Berliner Zeitung över ett mycket intressant porträtt av den unge Bundesbank-chefen Jens Weidmann, som står fast vid den tyska monetaristiska traditionen och är missnöjd med ECB:s lössläppta obligationsköpande.
Robert von Heusinger, "Der Überzeugungstaktiker", Berliner Zeitung 21 september 2012
---
Uppdatering 8 mars 2013
Kommissionärerna Olli Rehn och Nellie Kroes med staber är i en rätt smutsig debattfight med Paul Krugman, som kritiserar dem för EU:s austerity-politik. Kevin O'Rourke kommenterar:
"One of the tragedies of the interwar period is that the good guys — liberal internationalists — tended to support a macroeconomic policy mix that was destructive, as a result of their support for the gold standard. In so doing they helped undermine the case for liberal internationalism. It would be helpful if the cocooned elites in Brussels remembered that they are, de facto, the public face of the European project, and that when they defend the indefensible they are in their turn undermining that project."O'Rourke, "Methinks they do protest too much", 5 mars
Uppdatering 25 mars 2013
Peter Spiegel rapporterar i FT att det uppstått sprickor i "trojkan" om hur krishanteringen ska göras. I diskussionerna i helgen om Cyperns bailout kom IMF och EU-Kommissionen för första gången till ett möte utan ett gemensamt förslag. Spiegels källor menar att avståndet mellan IMF och Kommissionen blivit större sedan Lagarde tog över från DSK som IMF:s chef, att Lagarde lyssnar noggrant på sina ekonomer och ställer högre krav på överenskommelserna utifrån det, medan DSK var mer av en "dealmaker".
Peter Spiegel, "Bailout exposes differences within troika", FT 24 mars
Uppdatering 8 september 2013
Apropa JW Masons analys:
"Valutaprojektet hade förvisso sina entusiaster. En av dem var Studentförbundsprofilen Anders Borg. Någon gång kring 1994-95 besökte han Frihetsfrontens tisdagspub för att förklara fördelarna med EMU. Det skulle lära folket ekonomisk disciplin, vilket de omöjligt skulle förstå värdet av annars. ”När en dagisfröken undrar varför ni vill skära ner offentliga utgifter kan ni ju inte komma och säga: ’Vi har ett ideologiskt projekt.’” hånade Borg den nyliberala publiken."Mattias Svenssons blogg, 8 september.
Uppdatering 12 december 2013
Apropå JW Masons analys, igen: New York Times rapporterar att de interna devalveringarna i eurozonen innebär en stor omstöpning av arbetsmarknaderna där, med kraftiga avregleringar:
"In 2008, 1.9 million Portuguese workers in the private sector were covered by collective bargaining agreements. Last year, the number was down to 300,000. Spain has eased restrictions on collective layoffs and unfair dismissal, and softened limits on extending temporary work, allowing workers to be kept on fixed-term contracts for up to four years. Ireland and Portugal have frozen the minimum wage, while Greece has cut it by nearly a fourth. This is what is known in Europe as “internal devaluation.”I artikeln intervjuas också Andrew Watt från Hans-Böckler-Stiftung; han menar att det kommer bli svårt att bygga upp arbetsmarknadssystemen igen om man så skulle vilja i framtiden, och att Europa går i US-amerikansk riktning.
Tethered to the euro and thus unable to devalue their currency to help make their goods less expensive in export markets, many European countries — especially those along the Continent’s southern rim that have been hammered by the financial crisis — have been furiously dismantling workplace protections in a bid to reduce the cost of labor. The rationale — forcefully articulated by the German government of Angela Merkel, the European Commission and somewhat less enthusiastically by the International Monetary Fund — is that this is the only strategy available to restore competitiveness, increase employment and recover solvency. These policy moves are radically changing the nature of Europe’s society.
“The speed of change has certainly been very fast,” said Raymond Torres, the chief economist of the International Labor Organization in Geneva. “As far as I can tell, these are the most significant changes since World War II.” While most of the debate over Europe’s response to the financial crisis has focused on the budget austerity enveloping the Continent, the comparatively unheralded erosion of worker protection is likely to have at least as big and lasting an impact on Europe’s social contract. “It has a disastrous effect on social cohesion and a tremendous effect on inequality,” argued Jean-Paul Fitoussi, an economics professor at the Institut d’Études Politiques de Paris. “Well-being has fallen all across Europe. One symptom is the rise of extremist political parties.”
Europe’s strategy offers a test of the role played by labor market institutions — from unions to the minimum wage — in moderating the soaring income inequality that has become one of the hallmarks of our era. /.../ The drop in unionization in Portugal “is going to blow the wage distribution apart,” David Card, a labor economist at the University of California, Berkeley, said."
Eduardo Porter, "Americanized Labor Policies Take Off In Europe", New York Times 4 december 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar