Hur byter medborgare i Tyskland parti-identifikation?

Parti-identifikation är något annat än röstning, och har en egen dynamik. Statsvetarna Anja Neundorf, Daniel Stegmüller och Thomas Scotto undersöker i sin artikel "The Individual-level Dynamics of Bounded Partisanship" från 2011 just denna dynamik, i Västtyskland/Tyskland år 1984-2007. De utgår från att folk sällan skiftar mellan (i identifikation) mellan stora och motsatta partier, utan oftare mellan stark identifikation och att vara fristående. Detta stylized fact kommer från internationell forskning, framför allt på USA och Storbritannien, och gäller också Tyskland, vilket vi ser i tabellen nedan:

Data som artikeln bygger på kommer från databasen German Socio-Economic Panel. Vi ser i tabellen att mindre än en procent av medborgarna byter under ett givet år partiidentifikation från SPD till CDU eller vice versa. Forskarna talar om "bounded partisanship", att medborgarna inte slumpmässigt väljer parti över hela det politiska spektrumet, utan att rörelser oftast är, om man byter parti, till ett parti som står ens tidigare parti nära. Neundorf et als artikel bygger i hög grad på Clarke och McCutcheon (2009) som opererar med en "mover-stayer"-modell, där väljarna vad gäller partiidentifikation delas in i två typer: trögrörliga "stayers" och lättrörliga "movers", med helt olika rörelsemönster (s 459). Neundorf et al jobbar dock istället med en tredelad modell med två typer av "movers", den ena gruppen dominerad av flexibla anhängare till SPD och den andra av flexibla anhängare till CDU. De två olika typerna av flexibla anhängare bör reagera olika på parti-relaterade händelser och förändringar.

Den tidsperiod som Neundorf et al studerar, 1984-2007, inkluderar tre stycken "major shake-ups" i det tyska partilandskapet. De är (1) enandet av Tyskland år 1990. (2) CDU:s mutskandal år 1999. (3) SPD:s högersväng år 2003, som gav upphov till protester och skapandet av ett nytt vänsterparti. (s 464) Den första händelsen är givetvis den största och kan förväntas påverka alla väljare på något sätt, men de andra två är parti-specifika händelser som kan förväntas påverka de egna väljarna och anhängarna - särskilt de flexibla anhängarna - men knappast motståndarnas anhängare. Neundorf et al förklarar det så här:

 "If it is indeed necessary to take into account the bounded character of partisanship when studying its dynamics, we should find different patterns of movements among flexible SPD and CDU supporters during major events specific only to one major political party. SPD partisans should not be very impressed by the CDU-Spendenaffäre, while CDU adherents should not be affected by any policy shifts of the SPD." (s 464)

Metoderna som författarna använder för att undersöka frågan - Markovkedjor med olika hög grad av kontrollvariabler inkluderade - är bortom mitt grepp. Men en del av resultatredovisningen är betydligt mer begripligt. De två graferna nedan visar de två grupperna av "movers" - den första som domineras av flexibla CDU-anhängare i den övre grafen och den andra som domineras av flexibla SPD-anhängare i den nedre grafen - och deras rörelsemönster bort från och in i identifikation med CDU respektive SPD under 1984-2007.

Vi ser att utflödena ur CDU-identitfikation peakar 1993 (post-återföreningsbesvikelse) och 1999-2000 efter partibidragsskandalen, och att utflödena ur SPD peakar 1993 (samma post-återföreningsbesvikelse) samt 2003 i och med Agenda 2010. År 2003 slutade nästan 50 procent av de flexibla SPD-anhängarna att identifiera sig med partiet!

Slutsatserna i denna artikel är inte mycket att åberopa här på bloggen, då de framför allt är metodologiska och mycket forskningsinterna. Så var inte heller anledningen att jag läste artikeln att jag egentligen är så intresserad av latent markov models, utan för att jag ska ha en av författarna (Stegmüller) som lärare på en metodkurs i sommar och är nyfiken på vad han håller på med.

Referenser
Harold D Clarke och Allan McCutcheon, "The Dynamics of Party Identification Reconsidered", Public Opinion Quarterly 2009
Anja Neundorf, Daniel Stegmueller och Thomas J Scotto, "The Individual-Level Dynamics of Bounded Partisanship" (pdf), Public Opinion Quarterly nr 3 2011