Man brukar säga att i Sverige så emigrerade mellan 1870 och 1914 ungefär en fjärdedel av befolkningen till Amerika. Med det så kvalificerar vi oss till en topplacering i Europas emigrationsliga under perioden. Jag brukar säga till mina studenter att de fyra länder som såg störst del av befolkningen emigrera var Irland, Italien, Norge och Sverige, ungefär i den ordningen. En referens som jag brukar använda, som dock inte presenterar riktigt så användbar kumulativ statistik utan statistik decennium för decennium är Timothy Hatton och Jeffrey Williamsons gamla NBER-working paper från 1992, "What Drove the Mass Migrations from Europe in the Late Nineteenth Century?". (Publicerad som artikel i Population and Development Review, 1994.)
Ett bredare kumulativt mått kommer från Wikipedia men är i absoluta tal, inte relaterat till befolkningen:
De länder som framträder som viktiga här utanför min lista på fyra länder är Tyskland, Storbritannien, Österrike-Ungern och Ryssland. Fyra väldigt folkrika länder, så inte lika högt i per capita-rankings som är mer intressanta från emigrationsperspektivet, även om absoluta tal är mer intressant från USA-immigrationsperspektivet. En annan aspekt är att emigrationen från Tyskland och Storbritannien var mer utspridd över tid, med större inslag från perioden före 1870, som jag inte är lika fokuserad på.
Faktum är att en annan av Jeffrey Williamsons artiklar om emigrationen kanske är mer användbar: "Convergence in the age of mass migration", med Alan M. Taylor, publicerad i European Review of Economic History 1997. Denna tabell, återgiven nedan, innehåller den kumulativa utvandringen 1870-1910 i procent av befolkningen. Här har Irland störst emigration, 36 procent, Italien näst störst, 31 procent, Norge tredje störst, 19 procent, och Sverige fjärde störst, 15 procent.
Olikheterna mellan de fyra toppländerna är uppenbara, vilket gör att jag alltid är skeptisk till förklaringar till t ex den svenska välfärdsstaten eller arbetarrörelsens uppgång som fokuserar på emigrationen. Om det nu var emigrationen i sig som gjorde det, varför såg inte Irland eller Italien samma utveckling? Här spelar scope conditions uppenbart en stor roll, eller kanske vad makroekonomerna kallar "the missing intercept problem" i identifikationsrevolutionens mikroekonomiska designer.
Utifrån detta är det ju särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv att kolla på forskningen om emigrationen från de andra länderna och inte minst då Irland och Italien. 2019 publicerade Rowena Gray (UC Merced), Gaia Narciso (Trinity College Dublin) och Gaspare Tortorici (då TCD, nu Luxemburgiska myndigheterna) en mycket intressant artikel om emigrationen från Italien. De fokuserar inte på emigrationens konsekvenser, som i studier av hur emigrationen påverkade löner eller politiken, utan på emigrationens drivkrafter. Närmare bestämt på effekterna av den jordbruksomställning som följde på inflödet till Västeuropa av billigt spannmål från Ryssland och Amerika på 1870- och 1880-talen, drivet av de nya, effektiva transportmetoderna järnvägar och ångbåtar. Intressant nog så är deras analys av spannmålschocken hade den exakt motsatta effekten på emigrationen som jag tänker mig att den hade i Sverige!
Gray, Narciso och Tortorici säger att spannmålschocken, som gjorde produktion av vete, råg och annat spannmål i Italien mindre lönsamt, minskade emigrationen genom att den gjorde att italiernarna i mer spannnmålsproducerande områden fick mindre pengar över och därför fick svårare att ha råd med en biljett med båten till USA. Det var alltså likviditetsproblem som styrde. Jag skulle förvänta mig det motsatta: att spannmålschocken skulle öka emigrationen från de mer drabbade områdena genom att skicka signaler om att det inte var värt att stanna.
Det finns tidigare studier av emigrationen på nivån 16 regioner -- Gomellini och Ó Gráda ("Migrations", kapitel i Oxford Handbook of the Italian Economy since Unification, 2013) -- och så en analys av Hatton och Williamson (The Age of Mass Migration, Oxford UP, 1998) som använder 69 provinser, men bara för två folkräkningsår, 1901 och 1911. Statistiken som de använder kommer från Direzione Generale di Statistica som finns från 1876 och framåt (en annan källa finns först från 1902). En lustig detalj är att italiensk lag sa att en migrant var tvungen att först söka om ett nulla osta, ett dokument som gjorde dem behöriga för att skaffa ett pass, och först i steg två fixade man ett faktiskt pass. Datat bygger på nulla osta-certifikat, så det kommer alltså finnas ett antal i serien som faktiskt aldrig fick ett pass och aldrig emigrerade. En annan databegränsning är att många italienska emigranter (många USA-emigranter över huvud taget, men särskilt många i Italien) återmigrerade hem igen. Detta mäts inte med DGS-datat. Men det är inte heller något stort problem för deras studie i och med att den är fokuserad på faktorerna bakom den ursprungliga emigrationen.
De kompletterar DGS-datat med data från Ellis Island, dit de flesta invandrarna till USA kom. De har 3,5 miljoner datapunkter mellan 1892 och 1912 och har genom bearbetning lyckats etablera ursprungsregion för 1,62 miljoner av dem.
Kartorna i Figur 1 visar migrationsintensiteten för 1880-talet (vänster), 1890-tal (mitten) och 1900-talets första decennium (höger). Från början var emigrationen koncentrerad i nordost och centrala-södra Italien; i början av 1900-talet hade emigrationen i nordost avtagit och emigrationen var istället väldigt stor i ett långt bälte från Marche i centrala Italien till Kalabrien och Sicilien i Södern.
Deras huvudsakliga oberoende variabel är varupriser, som de hämtar från den italienska importstatistiken. Italien, säger de, var ett litet fattigt land som inte kunde sätta priserna på den internationella marknaden, och importpriserna är alltså exogena till vad den italienska ekonomin gjorde. [1] Prisvariablerna kombineras sedan med det italienska jordbrukets koncentration på olika varor per provins: vete, majs, havre, vin, olivolja och ris, för åren 1876-1881. Produktionsspecialiseringen mäts alltså före den beroende variabeln, emigrationen, också detta för att undkomma endogenitet. "It is similar to the measures of local labor market exposure to import competition developed by Topalova (2007) and Autor et al. (2013)." De kollar inte bara på pristrenderna överlag utan också på volatiliten som i sig kan vara en variabel som driver på emigrationen.
De kontrollerar också för ett par saker som tidigare forskning, som Hatton och Williamson (1998), pekat på som viktiga för emigrationsflöden. Den första är ortens emigrationshistoria, som mäts med stocken av emigranter därifrån i destinationslandet. Den andra är jordägandeförhållanden: de mäter här med 1881 års folkräkning andelen sysselsatta i jordbrukssektorn som inte själva ägde jord. Italien hade ett höggradigt proletariserat jordbruk och andelen överlag är 85 procent! De kontrollerar också för den industriella sysselsättningen i regionen, eftersom lokal industrialisering kan ge jobbmöjligheter som minskar sannolikheten för emigration.
De ekonometriska resultaten säger att det finns en stark och positiv koppling mellan prisutveckling och emigration. En 1 procents ökning i det lokala produktprisindexet är associerat med något i stil med 1 procent mer emigration. Gray et al tolkar och kommenterar resultaten så här:
"Our finding is in line with Bazzi (2017) , who also explored the relationship between income and propensity to migrate in contemporary Indonesia and finds an inverted U-shaped relation between wealth and migration. Throughout our sample period, Italy remained a slowly-developing country where liquidity constraints prevailed despite negative price shocks making migration more appealing. This result is supported by Faini and Venturini (1994) who argue that Italy was indeed caught in a poverty trap that curbed out-migration. Spitzer and Zimran’s (2018) paper also suggested that migrants from poorer Italian provinces and those who were able to finance their own trips were more positively selected, consistent with the presence of significant liquidity constraints. Evidence of liquidity constraints have further been demonstrated in data on selection of migrants in Covarrubias et al. (2015) , who showed that for the period 1899–1932 across 39 countries that sent migrants to the US, when GDP increased, the average skill level of migrants decreased. Our results also fit with theory from Ciccarelli et al. (2018) who present a version of their model with liquidity constraints which shows that, in that case, areas with initially low wages could respond to increasing real incomes by migrating —they believe that this effect might be magnified in areas with more concentrated landholding or monopsonistic labor markets. Finally, Spain and Italy are often analyzed together as development and migration laggards. Sanchez-Alonso (1995, 2000) found that agricultural wages and migration rates were positively correlated at the province level for pre-1914 Spain."
När de inkluderar kontrollvariabler så är lokal industrialisering negativt associerad med emigration, som man skulle tro, och andelen icke jordägare inom jordbruket, interagerat med priserna, får en negativ koefficient, "indicating that small owners’ incomes might have been more responsive to price fluctuations. On the other hand, landless laborers might have benefited from food price reductions, being able to count on a higher income."
I Online Appendix gör de fler robustnss checks, med odlingsmönster från 1879-1883 eller 1891-94 istället för 1876-1881, med jordbrukspriser istället för importpriser, osv.
referenser
Rowena Gray, Gaia Narciso och Gaspare Tortorici (2019) "Globalization, agricultural markets and mass migration: Italy, 1881–1912", Explorations in Economic History 74:101276.
fotnoter
[1] Också: "We argue that international prices, which our measure proxies for, are driven by international
demand and supply forces and are independent of changes in these factors at the province level. We expect that changes in supply costs dominated during these years, given the advances in shipping technology."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar