torsdag 14 november 2024

Jordbrukets utveckling och den ekonomiska tillväxten

 
illustration från Carl Johan Gadds bok Den agrara revolutionen, kapitel 26, 
"Jordbrukets begynnande mekanisering". Fritt tillgänglig här.
 

När jag undervisar om Sveriges ekonomiska historia så brukar jag föreläsa om den agrara revolutionen ca 1720-1850, när Sverige bröt sig ur den malthusianska fällan och befolkningen kunde öka (faktiskt fördubblas på 100 år) utan att den genomsnittliga levnadsstandarden försämrades. Jag säger då, med stöd i läroböcker bland annat av Lars Magnusson (Sveriges ekonomiska historia, 1996) och Carl-Johan Gadd (Den agrara revolutionen, 2001) att den agrara revolutionen var en förutsättning för industrialiseringen, som för dagens svenskar är mer omedelbart uppenbart intressant. Jag stöttar mig då bland annat på detta uttalande av Gadd:

"Västeuropas agrara revolution på 1700- och 1800-talen var viktig, bland annat då den var en förutsättning för industrialiseringen. Den allt högre produktiviteten inom jordbruket gjorde det möjligt att förse övriga samhällssektorer med livsmedel och arbetskraft. Delar av jordbrukarbefolkningen blev tämligen välbärgad och kunde utgöra en marknad för industriprodukter. Med ökad massproduktion inom industrin och därmed billigare industrivaror, drogs med tiden även de fattigare skikten av jordbrukarbefolkningen in i marknadsutbytet." (Gadd, Den agrara revolutionen, s. 12)

Ur det svenska ekonomisk-historiska perspektivet är det ganska självklart att den agrara utvecklingen är central för den industriella utvecklingen: genom att öka produktiviteten frigörs arbetskraft som blir tillgänglig för industrin, och när inkomsterna för bönder och andra i jordbruket stiger, växer marknaden för industriellt tillverkade varor.

 


Hos utvecklingsekonomerna är relationen mellan jordbrukets produktivitet och den ekonomiska utvecklingen mer av en öppen fråga. Detta snappar jag upp från Douglas Gollins introduktionskapitel "Agricultural Productivity and Economic Growth" i Handbook of Agricultural Economics, volym 4. Gollin lär mig om det "agro-pessimistiska" perspektivet som ser jordbruket som en sektor med låg produktivitet, som man inte ska satsa på; under vissa antaganden så är jordbrukstillväxt negativt för den ekonomiska tillväxten. Hur kan detta vara?

Gollins diskussion börjar med övergripande fakta. I hela världen är det ungefär 40 procent av de anställda som arbetar i jordbruket, och i fattiga länder är andelen högre, 65 procent i de länder som FN klassificerar som "least developed". (Om man ser separat på kvinnor så är andelen ännu högre.) Sett till andel av BNP så står jordbruket i många utvecklingsekonomier för 25-30 procent av BNP, och i en del fattiga länder i Afrika och Sydasien för mer än 40 procent. Både jordbrukets andel av sysselsättningen och av BNP är starkt negativt korrelerad med BNP per capita; diagrammet som jag klistrat in ovan illustrerar den förstnämnda av de två korrelationerna. Diagrammet ovan bygger på ett tvärsnitt av länder runt år 2000, men korrelationen håller också om man istället kollar på tidsserier från dagens rika länder. 

Att jordbrukets andel av sysselsättningen är så mycket större än andelen av BNP påvisar att produktiviteten är lägre i jordbruket än i den övriga ekonomin, och Gollin illustrerar detta vidare genom att jobba med makrodatat. Det är osannolikt att skillnaden beror på mätfel; levnadsstandarden i utvecklingsekonomier är typiskt lägre på landsbygden än i städerna, vilket syns i hushållssurveys såväl som antroprometriska studier av hälsotillstånd. (s. 3835) Däremot kan den lägre produktiviteten i jordbruket teoretiskt bero på en särskilt lågutbildad arbetskraft där, eller att företag i jordbruket är särskilt illa styrda, eller att klimatet arbetar emot jordbruket i fattiga länder.

Utöver produktiveten i sig är ett annat skäl att intressera sig för jordbruket, säger Gollin, att jordbruket helt enkelt står för befolkningens mat. Få utvecklingsekonomier, säger han, importerar mer än 10 procent av sina kalorier; i Uganda är andelen bara 2 procent. (s. 3835) [1] Den relativt lågproduktiva produktionen i jordbruket och importens lilla roll innebär att mat är dyrt i utvecklingsekonomier, och reallönen låg; arbetarna lägger en stor del av sina inkomster på mat. Utifrån dessa olika presenterade fakta konstaterar Gollin att:

"In a proximate sense, it is clear that a major cause of low incomes and slow growth in the developing world is the low level and the slow growth of agricultural productivity. This does not necessarily imply that agriculture should be targeted for remedial investments; after all, perhaps a better strategy is to import larger quantities of food or even to provide food aid on a more systematic basis. But it appears essential to look at developing economies in ways that disaggregate by sector." (s. 3836)

Specifikt så ställer situationen några frågor: "Why are so many people in the developing world “stuck” in the subsistence agricultural sector, using little improved technology and essentially unable to benefit from the division of labor? Given the income and productivity differences across sectors, why do we not observe more people migrating out of subsistence agriculture and moving to cities?" (s. 3837)

Denna idéhistoriska och analytiska bakgrund ger han till frågorna:

"As early as Adam Smith, economists recognized that economic growth is accompanied by a sectoral transformation that leads to the movement of labor and other resources out of agriculture and into other activities.4 The nature of this transition—and the direction of causation—have attracted much discussion and generated a surprising degree of controversy. For example, economic historians have debated whether or not agricultural productivity improvements preceded the Industrial Revolution, and development economists have argued over whether foreign assistance should give priority to agricultural development or industrial development. The stylized facts, however, are not in dispute. Kuznets (1966) initially documented the nature of the structural transformation in both time-series and cross-section data; other early empirical work includes Chenery and Syrquin (1975), Syrquin (1988), and similar studies that documented patterns of sectoral change within and across countries." (s. 3837)
Den tidiga utvecklingsekonomiska litteraturen, säger Gollin, gav två konkurrerande perspektiv på jordbrukets roll i utvecklingen. Lewis, Rosenstein-Rodan (1943) och Rostow såg den moderna ekonomiska tillväxten som ett resutltat av industrialiseringen. I detta rätt negativa perspektiv -- förutom Lewis (1955) så refererar Gollin till Fei och Ranis (1964) -- sågs "subsistence agriculture as a default source of employment and as a pool of reserve labor." (s. 3838) 

Det andra perspektivet var att likt TW Schultz (1953) se på "the food problem" som att många fattiga länder är i en situation av "high food drain", där inkomstnivån är så låg att en stor mängd av hushållsutgifterna går åt till mat, vilket gör att hushållen inte kan köpa särskilt mycket industrivaror. Schultz fick inflytande över en stor utvecklingslitteratur "which held that an agricultural surplus is a necessary condition for a country to begin the development process"; Gollin referaar här Johnston och Mellor (1961), Johnston (1970), Johnston och Kilby (1975) med flera. I denna diskussion utvecklades den så kallade Mellor-hypotesen, " a narrative model that outlined a set of general equilibrium impacts that were claimed to result from agricultural productivity growth": förbättrad levnadsstandard för bönderna och de fattiga på landsbygden, fallande matpriser, sänkta nominallöner i takt med priserna vilket ger sjunkande kostnader, ökad inhemsk efterfrågan på industrivaror, och ökad konkurrenskraft. Mellor (1995, 1996) har presenterat ramverket utförligt, men inte formaliserat modellen, menar Gollin.

På 1990-talet kom en stor litteratur med två-sektor-modeller. Bland dessa fanns en rad studier specifikt av strukturomvandlingen (Echevarira 1995, 1997; Kogel och Prskawetz 2001; osv). Andra har uttryckligen testat Harris och Todaros (1970) dualismmodell med arbetslöshet (Temple 2005, Vollrath 2004, 2008) eller med andra rigiditeter som hindrar marknaden från att cleara (Caselli och Coleman 2001). Enligt dessa modeller blir en viktig policyrekommendation att få bort rigiditeter som förhindrar strukturomvandlingen, alltså överföringen av arbetare och kapital från jordbruk till andra sektorer. 

En annan uppsättning tillväxtpapers, säger Gollin och refererar bl.a. till egna artiklar (2002, 2007), följer Schultz i att fokusera på att fattiga länder hindras i sin tillväxt process av att de måste binda upp en så stor del av arbetskraften och andra resurser i att producera mat: "These papers show that the transition to modern “Solow”-type growth can be slowed dramatically when countries must feed themselves." (s. 3846. Detta är ju för övrigt helt förenligt med Gadds och andra svenska historikers perspektiv på den agrara revolutionen i Sverige.) Helt i enlighet med Schultz (1964) argumenterar dessa papers för att en stor ökning av jordbruksproduktiviteten kan ha stora positiva effekter på den ekonomiska utvecklingen; Gollin presenterar i sitt kapitel en modell över detta från Gollin, Parente och Rogerson (2002, AER P & P). I dessa modeller antar man en stängd ekonomi, där det alltså inte importeras mat utan ekonomin måste vara självförsörjande på mat. Matsuyama (1992) arbetar istället med en öppen ekonomi-modell med två sektorer, jordbruk och industri, och där ett land som koncentrerar sig på jordbruket kan utveckla en konkurrensfördel där, och så fastna i en sektor med låg potential för teknologiska framsteg, vilket på sikt blir en tillväxtfälla. Motsvarande så modellerar Hansen och Prescott ("Malthus to Solow", AER, 2002) en ekonomi med bara en sektor och visar hur ekonomin med högre produktivitet i "den traditionella sektorn", jordbruket, kan få en försenad övergång till en modern Solow-ekonomi och Solow-tillväxt.

Från dessa konkurrerande teoretiska modeller övergår Gollin till empiriska studier av konsekvenserna av jordbruksomvandling. Dessa har lidit av svårigheter att hitta en riktigt bra kausal design, säger han. Man har kanske studerat ett land som importerat en viss jordbruksteknik som fått stor effekt, och jämfört med länder som inte importerade tekniken samtidigt. Men då har man ju problemet med att landet som importerar tekniken skiljer sig åt från de andra länderna också på andra sätt. Gollin är inte heller övertygad av den sorts argument som jag använder när jag undervisar om den agrara revolutionen i Sverige:

"Supporters of agricultural development generally look at successful countries and argue that they have almost all experienced significant agricultural development. This is a specious argument. Almost by definition, any country that has developed has undergone a structural transformation that involves some growth in the agricultural sector. As a result, these countries appear to show a positive relationship between agricultural development and growth; but this relationship could be spurious." (s. 3848)

Här säger han i och för sig ingenting om ifall dessa "supporters" anger några kausala mekanismer, det gör ju Gadd, Magnusson och andra ekonomisk-historiker som jag bygger min undervisning i frågan på. Det verkar vara en enklare korrelations-slutsatsdragning som han opponerar sig emot, också när han refererar motståndare till jordbruksfokus som pekar på länder särskilt i Afrika söder om Sahara som satsat på jordbruksutveckling och inte fått några stora tillväxteffekter. (3849)

Från enkla före-och-efter-jämförelser går han över till studier som använder regressionsanalyser för en uppsättning länder, i tvärsnitt eller paneldata. På 1990-talet och 2000-talets första decennium kom det ett par sådana studier, som visar att BNP-tillväxten är positivt korrelerad med utvecklingen i jordbruket, men det är förstås regressioner som lider av endogenitetsproblem. Humphries och Knowles (1998) avänder därför klimatvariabler som förväntas påverka jordbruket, men inte andra sektorer, som instrumentvariabler för jordbruksutvecklingen och skattar också då en positiv "effekt" av jordbrukets utveckling. En annan approach har varit att använda Grangerkausalitetsmodeller för att utläsa effekten av jordbruket på den övriga ekonomin. Vanligare är att studera effekten av jordbrukets produktivitet på minskningar av graden fattigdom, som Datt och Ravaillon (1996), Thirtle et al (2001), Irz et al (2002) med flera studier. De flesta av dessa studier menar att jordbrukets utveckling har större positiv effektivitet på fattigdomsminskningen än vad andra ekonomiska variabler har; Mellor (2000, "Faster more equitable growth: The relation between growth in agriculture and poverty reduction", CAER II Discussion Paper) uttrycker denna hållning allra kraftigast, och karaktäriserades av Hasan och Quibria (2004) som "agricultural fundamentalism". Gollin sammanfattar den empiriska litteraturen baserad på regressioner som att den överlag stöttar idén att jordbruket är centralt för den ekonomiska utvecklingen, men att studierna metodologiskt inte är stringenta nog.

Från detta vänder han sig till en litteratur som använder en ganska annorlunda metod, growth accounting i Solows (1957) tradition. Jag är väldigt intresserad av denna litteratur och citerar därför långt: 

"Several papers in this literature argue that productivity growth has been higher in agriculture than in manufacturing. This result was obtained in Jorgenson, Gollop, and Fraumeni for the U.S. time series (1987) and Jorgenson and Gollop (1992); Jorgenson and Stiroh (2000) found a similar result for a more recent data period, with agriculture among the sectors with the highest TFP growth. Mundlak (2005) similarly finds that TFP growth accounts for essentially all of agriculture’s productivity growth in the period 1940–90 in the US.

Looking at a broader set of countries, including a number of developing countries, Martin and Mitra (2001) find that TFP growth in agriculture exceeds that in manufacturing. Bernard and Jones (1996) find that agricultural TFP growth is higher than nonagricultural TFP growth in a sample of 14 OECD countries for the period from 1970–1987.

In a recent study focusing on two rapidly growing large economies, Bosworth and Collins (2008) find that agricultural TFP growth has been a major source of economic growth for both India and China during the past 25 years, though not so important as industrial growth in China or growth in services in India. This study also notes the important role that has been played in both countries by sectoral reallocations of labor out of (low productivity) agriculture into higher productivity industry and services. The results of this paper are echoed to a large extent in Gulati et al. (2005), who find that China’s growth was heavily influenced by agricultural reforms, with strong accompanying effects on poverty reduction. Gulati and his coauthors argue that China has been more successful than India at reducing the poverty headcount, and they attribute this performance to the agricultural roots of Chinese reforms." (s. 3851)

Detta är ju superintressant! Gollin säger att det visserligen är en välkänd begränsning för growth accounting-litteraturen att den bara kan ange proximate orsaker till tillväxt: ökade faktorinputs (arbete, jord, kapital) eller totalfaktorproduktiviteten. Men ändå! En mer problematisk punkt är att tillväxtbokföringen kan missta verkan för orsak om en dynamisk sektor lockar arbetskraft ur den mindre produktiva sektorn, som då får högre arbetsproduktivitet genom större kapitalintensitet: då är orsakssambandet ju att sektor X påverkat sektor Y, men utfallet blir högre produktivitet i sektor Y. (Landon-Lane och Robertson 2003.)

En utveckling av denna litteratur är development accounting, eller levels accounting, som använder metoder från tillväxtbokföringen men också vill ta in skillnader mellan länder. Denna litteratur började med Klenow och Rodríguez-Clare (1997) och Hall och Jones (1999), med ensektormodeller, men från och emd Caselli (2005) i Handbook of Economic Growth så infördes också multisektormodeller, och Caselli fann att produktivitetsskillnader i just jordbruket var en mycket viktig orsak till skillnader i medelinkomst mellan fattiga och rika länder. Cordoba och Ripoll (2007) invände och menade att en stor del av skillnaden i output mellan sektorer förklaras av att urbana arbetare har mer humankapital, så är mer produktiva, än arbetare i den rurala sektorn. Restuccia, Yang och Zhu (2008) fortsatte på denna debatten och hävdade, med ett bygge på "business cycle accounting", att inputvaror i jordbruket -- jag antar att det är maskiner och så -- tenderar att vara relativt dyra i fattiga länder, vilket gör att de inte används så mycket, och att en alltför stor del av arbetskraften allokeras till jordbruket, vilket tyder på något slags rigiditeter som hejdar arbetskraftens rörlighet till mer produktiva sektorer. En rad forskare har fortsatt på diskussionerna om felallokering av arbetskraft, t ex Vollrath (2009) om "dual economy effects".

En annorlunda approach är att använda allmänna jämviktsmodeller, computable general equilibrium models. [2] En standard CGE-modell för jordbruket presenteras i ett working paper från FN-affilierade The International Food Policy Research Institute skrivet av Hans Löfgren, Rebecca Lee Harris och Sherman Robinson. Så här diskuterar Gollin för- och nackdelarna med denna approach:

"Models of this kind offer the advantages of clean causal identification—at least relative to the econometric approaches described earlier. However, CGE models depend fundamentally on the underlying elasticity estimates, functional specifications, and coefficients. For this reason, their results are sometimes accused of lacking transparency. Nevertheless, a number of CGE models have been developed that offer the best available estimates of specific productivity improvements—for example, for the introduction of improved sweet potatoes in Uganda." (s. 3854)
Ännu en inriktning i forskningen är mer historisk, och handlar om frågan som jag började blogginlägget med: jordbrukets betydelse eller ej för den industriella revolutionen i Europa. Crafts (1985) citeras som exempel på en analys som sätter just den förbättrade jordbruksproduktiviteten före den industriella revolutionen och menar att sambandet är kausalt; Gollin tar också upp Bezemer och Headeys artikel i World Development 2008 som exempel. Det motsatta perspektivet säger att Storbritannien inte hade särskilt hög produktivitet i jordbruket på 1700-talet, jämfört med övriga Europa, och att utvecklingen i jordbruket därför inte kan förklara varför den industriella revolutionen började just i Storbritannien. Dercon (2009) presenterar detta perspektiv, som bygger på ekonomisk-historisk forskning bland annat av Allen (1999) och Clark (1998, 2002). Gollin motiverar historikens betydelse för nutida debatter så här:

"Although this debate focuses on events that took place several centuries ago, the implications for current thinking about agricultural development could be significant. If agricultural productivity growth was not an essential part of the Industrial Revolution, perhaps it is even less necessary for today’s developing economies, which after all have access to robust international markets for most agricultural goods." (s. 3856)

Han pekar dock på att det egentligen inte är någon av forskarna i den ekonomisk-historiska debatten som hävdar att jordbrukets produktivitet inte spelade någon roll alls för den industriella revolutionen. Frågan är bara hur mycket och när.

Från dessa diskussioner går Gollin över till diskussionen om "agro-pessimismen", alltså hållningen att jordbruket kanske inte var så avgörande. Alice Amsden (1989) hävdar till exempel att Korea industrialiserades utan någon föregående jordbruksrevolution, och motsvarande argument har gjorts också i Kina, eller i vilket fall att jordbruket bara spelade en mindre roll, tidigt i tillväxtprocessen. Dercon (2009) menar att kausaliteen kan vara omvänd (lite som i Allens analys i Enclosure and the Yeoman): det är den ekonomiska tillväxten i andra sektorer som effektiviserar jordbruket, inte tvärtom. Att stötta det småskaliga jordbruket kan vara att stötta den mest produktiva sektorn i hela ekonomin, säger Dercon: det är bättre att främja de mer specialiserade och produktiva exportsektorerna istället. Åtminstone för länder med kust och hamnar menar han att import av mat, och intern migration från landsbygden till städerna, är ett fullgott alternativ till att satsa på det inhemska jordbruket. Detta stämmer också överens med Paul Colliers (2008) argument att biståndspolitiken delvis präglats av en "romantisk populism" som har ett rosigt perspektiv på småskaligt jordbruk, ett perspektiv som leder fel.

För att sätta ihop debatten mellan Mellor-hypotesen och agro-pessimismen lägger Gollin fram en enkel modell (en "heuristic device"), baserad på Gollin och Rogerson (2009). Varje individ i ekonomin har en smak för två sorts varor:

u(a-ã) + v (m + ~m)

där u är smaken för jordbruksvaror och v den för industrivaror. Både u och v är positiva värden, liksom ã och ~m. Detta gör att inkomstelasticiteten för jordbruksvaror är <1 och den för industrivaror >1. Industrivaran produceras:

m = A_m * n_m

där n_m är antal arbetare i industrin. Jordbruksvaran produceras:

a = A_a * L^θ * n_a^1-θ

där n_a är mängden arbetare i jordbruket och L är jorden.

Ekonomin producerar tillräckligt mycket a så att varje konsument har åtminstone _a. "We assume that land ownership is equally distributed across the population." Det optimala mängden arbetare i jordbruket är:

n_a = [ _a / A_a ]^1/(1-θ)

Gollin förklarar:

"The key implication of this model is that in a closed economy in which food is a necessity, there is a powerful negative relationship between agricultural TFP and employment in agriculture. In particular, a 1% decrease in agricultural TFP A_a will lead to an even larger percentage increase in employment in agriculture, equal to 1/1(1-θ)." (s. 3859)
Modellen driver hem en enkel men viktig poäng: andelen anställda i jordbruket, och jordbrukets arbetsproduktivitet, kommer vara starkt negativt korrelerade, så länge inte det är en öppen ekonomi med ett viktigt inslag av export av jordbruksvaror. Förutsättningarna för handel, t ex infrastrukturen och transportkostnaderna, kommer alltså också vara viktiga. Detta visar att det agro-pessimistiska argumentet har en poäng förutsatt att landet är en öppen ekonomi med kapacitet att importera tillräckligt mycket mat för att försörja en befolkning som arbetar utanför jordbruket. (s. 3860) Här kan vi väl konstatera, om man går tillbaka till fallet Sverige ca 1750-1850, att de förutsättningarna helt enkelt inte fanns då, eftersom det inte fanns någon stort utbud av mat att importera. Däremot kan importen till exempel av billigt kanadensiskt bacon och av spannmål från Ryssland, Kanada och USA absolut ha spelat en roll för industrialiseringsprocessen ca 1880-1914. Gollin säger också i sina slutsatser att agro-pessimismen helt enkelt inte kan vara relevant för alla u-länder idag, inte till exempel för Kongo där den inhemska matproduktionen kommer fortsätta vara viktig. Det sista Gollin säger i översiktsartikeln är att jordbruket kommer fortsätta vara viktigt för utvecklingsekonomin, och att det också för med sig en särskild roll för staten eftersom både växtförädling och transportinfrastruktur är verksamheter av public goods-karaktär, där den samhälleliga avkastningen är större än den privata, och som alltså kräver offentliga investeringar.

Utifrån Gollins översiktskapitel så tänker jag att jag med gott samvete kan fortsätta berätta för studenterna om hur nödvändig den agrara revolutionen var för Sveriges industrialisering. På den tiden fanns inte möjligheten att exportera mat i tillräckligt hög grad för att försörja befolkningen, så för att möjliggöra arbetsdelningen som industrialiseringen innebär, var en kraftigt expanderad jordbruksproduktivitet nödvändig.


referenser

Douglas Gollin (2010), "Agricultural Productivity and Economic Growth", i Handbook of Agricultural Economics, Volume 4, red. Prabhu Pingali och Robert Evenson. Amsterdam: Elsevier.

fotnoter

[1] Här blir jag lite förvånad, bara för att när Rysslands krig i Ukraina började så varnades det en del för att det fanns fattiga länder i Afrika som var beroende av import av ukrainskt vete, och att utbudschocken orsakad av kriget skulle orsaka stora prisökningar och kanske t o m svält i länder som Tanzania. Jag hittar också en studie från Kiel-institutet från förra året som säger ungefär det: importerna är ganska små överlag, men koncentrerade till viktiga varor som spannmål, och därför kan kriget ändå ha stora effekter på konsumenter i Afrika söder om Sahara.

[2] Här hänvisar Gollin också till Handbook of Agricultural Economics vol 2a, sektion 4. Där finns relevanta kapitel av Thomas W. Hertel, Maurice Schiff och Alberto Valdés, Pier Giorgio Ardeni och John Freebairn, och av C. Peter Timmer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar