År 2020 publicerade tidskriften German Politics ett specialnummer med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". Premissen, som förklarad av gästredaktörerna, statsvetarna Sidney A. Rothstein (Williams College) och Tobias Schulze-Cleven (Rutgers), var mycket intressant: Tyskland har sedan länge spelat en speciell roll i teori- och modellbyggen i jämförande politisk ekonomi. [1] I dessa teorier har Tyskland stått för en stabil samhällsekonomisk modell, ofta kontrasterad med USA och Storbritanniens liberala, anglosaxiska modeller. [2] Också Rothstein och Schulze-Cleven vill arbeta med en modell av en nationell politisk ekonomi "as a system of institutions and practices that ‘fit’ together across different realms of activity" (s. 291), en formulering som låter väldigt kompatibel med Varieties of Capitalisms betoning på institutionell komplementaritet.
Numret består av hela 12 artiklar, utöver introduktionen. Rothstein och Schulze-Cleven har en teoretisk artikel om Tyskland som politisk ekonomi; Niccolo Durazzi och Chiara Benassi har en artikel om yrkesutbildningens roll; Ute Klammer har en artikel om pensioner; Benjamin Braun och Richard Deeg skriver om finanssektorn och den exportorienterade tillväxtmodellen; Thomas Haipeter har en teoretisk artikel om hur användbart (eller inte) begreppet finanskapitalism är för att förstå utvecklingen i Tyskland; Stephen J. Silvia skriver om facken och företagsråd i globala tyska företag; Martin Behrens och Heiner Dribbusch skriver om konflikt mellan företag och fack vad gäller företagsråd; Björn Bremer skriver om SPD:s ekonomiska politik; Brigitte Young skriver om den tyska ekonomins utveckling; Jan Behringer m fl skriver om den ekonomiska ojämlikheten; Wade Jacoby skriver om överskotten i betalningsbalansen; och specialnumret avslutas med en paneldiskussion med Walther Müller-Jentsch, Britta Rehder och redaktörerna.
Rothstein och Schulze-Clevens teoretiska artikel börjar med en trumpetstöt: "The social democratic century is over, with both politics and policies shifting significantly across Europe (Dahrendorf 1999)." (s. 297) Politiken har individualiserats och bygger mindre på klass än den gjorde tidigare, och socialdemokratisk ekonomisk politik har nyliberaliserats, säger de. Under 2000-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt, och löneandelen fallit (ref Haipeter 2017), "highlighting both intensifying conflict between winners and losers of structural changes, and reflecting companies’ turn toward value extraction over the reinvestment of profits." (s. 298) Också politiken har blivit mindre inkluderande, säger de med referenser till Mair (2013) och Armin Schäfer (2013), och de två stora centristiska partierna har båda omfamnat nyliberal ekonomisk politik.
Syftet med vår artikel är tvådelat, säger de. Ett, "we seek to better understand the current state of Germany’s political economy as a less orderly and progressively more tension-ridden configuration." (s. 299) Två, att arbeta teoretiskt med hur man, i Paul Piersons (2004) anda, kan förstå politisk förändring.
Diskussionen om oordning och förändring börjar hjälpsamt nog med att diskutera teorier om balans och stabilitet. Det finns tre typer av sådana teorier som utvecklats för den tyska politiska ekonomin, säger de: teorier som ser företagens intressen och institutionell komplementaritet som de drivande faktorerna, teorier som ser klassförhållandena som den viktigaste bestämningsfaktorn, och teorier som fokuserar på institutionaliserade idéer. Dessa tre sammanfattas i tabell 1 nedan.
Den idag mest inflytelserika teorin -- "which has arguably become hegemonic in comparative political economy scholarship" -- är Varieties of Capitalism, den första typen av teori. Den fokuserar på kontrasten mellan Tyskland som idealtypen koordinerad marknadsekonomi, och USA som idealtypen liberal marknadsekonomi. VoC bygger på rational choice-institutionalism och stabiliteten, institutionernas persistens, uppstår enligt teorin eftersom olika institutioner är komplementära och samspelar med aktörernas strategier, som båda formas av institutionerna och upprätthåller dem. Företagens intressen och agerande är centrala i VoC och enligt teorin så agerar företagen/arbetsgivarna i en koordinerad marknadsekonomi i en miljö med ambitiös yrkesutbildning, kvalificerad produktion med relativt höga löner, och relativt reglerad arbetsmarknad. Det lönar sig för företagen att betala relativt bra löner och inte vilja avreglera arbetsförhållandena, eftersom de kan ta bra betalt för produkterna (tänk tyska bilar och andra verkstadsindustriprodukter). Där finns det alltså enligt VoC en institutionell stabilitet: företagen tjänar gott med pengar inom existerande ramar och vill därför inte ändra dem. I en koordinerad marknadsekonomi agerar företagen också på längre sikt, med en mindre finansialiserad och mindre "kvartalskapitalistisk" företagsstyrning än vad man har i de mer börsdrivna liberala marknadsekonomierna.
VoC gav en elegant och sammanhängande förklaring till mönster av beständighet som den tyska ekonomin uppvisade under flera decennier. Men på 2000-talet, säger Rothstein och Schulze-Cleven, hände flera förändringar i Tyskland som kontrasterade mot VoC:s prediktioner. Finanssektorn stärktes och förändrade då också landets corporate governance, t ex genom större ägande genom private equity-företag och hedgefonder som står för ett aktivistiskt, investerardrivet ägande som kontrasterar mot tyska traditioner av starka fackklubbar och företagsråd. (s. 300) Samtidigt har löneskillnaderna ökat, bland annat genom att lönenivåerna i tjänstesektorn halkat efter de i industrin, samtidigt som löneökningarna i industrin inte rört sig i takt med produktivitetstillväxten. Jobbkontrakten har avreglerats, och i kontrast till VoC:s prediktioner så har arbetsgivarna, vilket Kinderman (2017) visar, arbetat hårt politiskt för att få till ytterligare liberaliseringar. Företagen verkar också förändrat sin styrning från "retain and invest"-strategin till en "downsize and distribute"-strategi som associeras med USA och liberala marknadsekonomier. "In turn, VoC’s reading of an institutional equilibrium has become hard to sustain, and arguments about a better balance between economic growth and social welfare in CMEs have lost much of their former punch." (s. 301)
Den andra typen av stabilitet handlar om hur man skapat intressebalans genom korporatistiska förhandlingar och institutioner. Den "korporatistiska" analysen och teoribildningen var mer inflytelserik på 1980-talet och var mindre precis som teoretisk modell, mer en teoretisering av landets modernhistoriska utveckling. I denna anda teoretiserade Wolfgang Streeck 1991 hur även arbetsgivarna kunde tjäna på starka fack, genom att fackens makt tvingade företagen att satsa på en kombination av höga löner (externt givet) och hög produktivitet, med en stark specialisering på "diversifierad kvalitetsproduktion". Hade de fått välja fritt kanske de hade föredragit en liberal arbetsmarknad, men utan det fria valet så kunde de acceptera den tyska institutionella modellen. Liknande så teoretiserade Müller-Jentsch (1991) hur företagsråden och den lagstadgade representationen för facken i företagens styrelser innebar en Konfliktpartnerschaft mellan arbetsgivare och arbetare på företagsnivån, och en motsvarande balans fanns också på sektorsnivån. Även med integrationen av DDR och öppnandet av östra Europa för tyskt kapital fanns enligt det tidiga 00-talets forskning tillräckligt många veto points i den tyska politiska ekonomin för att hindra ett skifte till den liberala modellen. Så blev det inte, säger Rothstein och Schulze-Cleven:
"With the benefit of hindsight, we know that the Social Democrats’ neoliberal turn with the Agenda 2010 and Hartz labour market reforms came to cut this Gordian knot. While successful in attracting centrist swing voters and extending the life of Schröder’s Red-Green coalition government, this strategic reorientation had far-reaching consequences. Not only did it sever many of the party’s links with the union movement and accelerate the SPD’s transformation into what some have called a ‘cartel’ party (Jacoby and Behrens 2016; Walter 2018), it also spurred the fragmentation of the German party system, with West German unionists playing a key role in the formation of Die Linke and union members moving toward support for the AfD at rates above overall averages in the population (Schwander and Manow 2017; DGB Bundesvorstand 2017). This has precluded any medium-term chances of forming a centre-left government.
Fragmentation in electoral politics reflects and reinforces a growing imbalance of power as employers gain the upper hand over labour. Pushed by increasingly critical and no longer captive employers, and underwritten by a progressively more activist state, contemporary Germany has broken with the tradition of consensus rule (Vail 2003). Policymakers have liberalised political decision-making, such as in the administration of federal employment policy, where social partners’ roles in economic governance have been marginalised (Trampusch 2009; Hassel and Schiller 2010). Often, liberalisation also entailed increasing the scope of market allocation, a turn that labour had become too weak to prevent. With union membership levels down, collective bargaining coverage declining, and public opinion clearly favouring reforms, Germany’s institutions did not provide labour with enough power to block these changes." (s. 302-3)
Denna försvagning av arbetarrörelsen har också lett till "significant welfare state retrenchment": hårdare regler för förtidspension, en mer workfare-orienterad politik mot arbetslöshet och så vidare. Samtidigt har facken försvagats och styrkan i arbetsmarknadsregleringarna har börjat variera mer med typen av företag, med starkare råd på medelstora industriföretag än annanstans på arbetsmarknaden. Detta har förstärkt den tendens till företagsegoism (Betriebsegoismus) som redan Streeck (1984) observerade i det gamla systemet. Forskare från VoC-traditionen som Anke Hassel (2014) och Kathleen Thelen (2014) har nu analyserat den tyska utvecklingen som en "dualisering" av arbetsmarknaden, att skilja från en bredare "liberalisering" som USA och Storbritannien har sett, eller en "inbäddad flexibilisering" som i Norden. (s. 304) Rothstein och Schulze-Cleven sammanfattar läget i denna forskningslitteratur som att man är ense om att mycket förändrats med den tyska samhällsekonomiska modellen på 00- och 10-talet, men att man är oense om hur djup förändringen är (är den lik USA eller ej?) och vilka som drivkrafterna är. De låter Streeck få det sista ordet i denna litteraturbeskrivning: "Yet, whatever the specific disagreement might be, the general tenor of most analyses is that contemporary Germany has been experiencing capitalism’s reassertion over its 20th-century democratic limits (Streeck 2009)." (s. 304)
Den tredje litteraturen om stabilitet handlar om idéernas betydelse. Kan man säga att den tyska samhällsekonomin och dess aktörer vägleds av en grundläggande idé och ett ideal om en "social marknadsekonomi" (Soziale Marktwirtschaft)? En idé som i enlighet med Ordoliberalismens filosofi, utvecklad av Walter Eucken och andra under mellankrigstiden, skulle förena ordning och frihet. Jag tycker inte att det är riktigt klart på vilket sätt idéerna enligt Rothstein och Schulze-Cleven skulle binda upp aktörerna och skapa stabilitet, men de pekar på en intressant process på 1960-70-talen där SPD utvidgar medbestämmandet på arbetsmarknaden men också arbetar med en retorik om Modell Deutschland, om att föra en specifikt tysk politik. (s. 305) Här pekar de också på Tysklands särskilda roll i EMU och med utformningen av en stram, snudd på monetaristisk politik under 1990- och 00-talen.
Från redogörelsen och diskussionen av de tre teorierna om stabilitet, går Rothstein och Schulze-Cleven vidare med att diskutera 2000-talets samhällsekonomiska förändringar och hur olika forskare tacklat detta. De börjar med att säga att det skett ett skifte i teorierna, från nationalekonomers mer tekniska vokabulär till mer sociologiska begrepp för att begripliggöra stabilitet och förändring. De pekar på tre aspekter av förändring, som alla teoretiserats av kapitalismens klassiska teoretiker: Marx, Weber, Schumpeter, Polanyi. De tre aspekterna är "the dynamics of capitalist expansion, the exhaustion of public authorities’ mechanisms of social compensation, and the accumulation of social power" (s. 307). Så här Streeckianskt -- artikeln är väldigt Max Plancksk -- börjar de diskussionen om den kapitalistiska expansionen:
"Conceptions of capitalism are united by their emphasis on the system’s propensity for expansion, with ‘restless’ agents entrepreneurially pushing up against the established social order as they search for new profit opportunities by expanding the scope of markets, commoditising more of the life world, and relying on individual contracts to govern a greater share of social relations (Streeck 2011). Without sufficient counteracting mechanisms for shoring up collectively constituted institutions, this behaviour not only leaves market orders inherently unstable, it also incessantly (re-)shapes social collectivities in their image (Vergesellschaftung).This functional logic of capitalist organisation operates independently of any particular individual, and its systemic effects are clearly visible in contemporary Germany and across Europe (Streeck 2014). From the global production networks implied by corporations’ vertical disintegration to ‘activating’ labour policy reforms, markets have become ever more central to political and social organisation – both across societies and within them (Rosa, Lessenich, and Dörre 2015)." (s. 307)På den andra punkten, "exhaustion of social compensation", diskuterar de i vilken grad välfärdsstaten skyddar medborgarna "from markets' harshest effects". Har staten i enlighet med Habermas (1973) och Offes (2006) teorier tappat mark i förhållande till marknaden, och marknaden blivit allt viktigare för folks medlemsstandard? Här gör de återigen en Streecksk (2014) analys av minskad välfärdsgenerositet och ökad offentlig skuldsättning, något som de med Streeck förklarar med ökad skatterörlighet undan skatter. (s. 307) Folk känner sig osäkrare och tröttare -- deras referenser här är Sennett (2000) och Ehrenberg (2010) och klassamhället blir mer segmenterat, t ex genom utbildningens förändringar. (s. 308)
Den tredje frågan är ackumulation och koncentration av makt. Här menar Rothstein och Schulze-Cleven att den tyska förmögenhetsfördelningen är nästan lika ojämlik som den i USA, och mycket mera än den i eurozonen. De refererar till Marcel Fratzscher (2016, Verteilungskampf: Warum Deutschland immer ungleicher wird) men som jag också bloggat om tidigare är jag inte särskilt förtjust i den här typen av jämförelser mellan förmögenhetsfördelningar som inte tar hänsyn till skillnader i hur bostadsmarknaden fungerar, och framför allt missar betydelsen av ifall pensionssparandet är privat (=ser mindre ojämlikt ut) eller offentligt (=är mindre ojämlikt). [3] I vilket fall så säger Rothstein och Schulze-Cleven att de rika aktiverar sin materiella makt för att bevara och skydda den, genom jurister, försäkringar, banker, lobbyister, think tanks och så vidare. De kopplar denna aktivitet till att skattereformer gynnsamma för de rika genomförts under 90- och 2000-talen: förmögenhetsskatten avskaffades 1996, bolagsskatten har sänkts, arvsskatten likaså, och så vidare. (s. 309)
För att analysera hur dessa processer hänger ihop och samspelar i att omvandla den tyska samhällsekonomiska modellen, använder Rothstein och Schulze-Cleven begreppet "multivalent policy feedback". De utgår från statsvetaren Paul Piersons (2000) mycket intressanta teoretisering om feedbackprocessernas viktiga roll i hur samhällen förändras. Institutioner har positiva och negativa externaliteter och när en institution så har detta spill-over-effekter också på andra institutioner, just som vi skulle kunna tänka oss utifrån VoC. Så här exemplifierar Rothstein och Schulze-Cleven resonemanget:
"Just as positive externalities across spheres can shore up a system’s stability, instability from negative externalities in one realm may destabilise others through feedback spirals, underwriting vicious circles and accelerating institutional change. For example, weakened unions are less capable of enforcing labour regulations, which encourages employers to exercise greater discretion and, in turn, further weakens unions. Importantly, feedback dynamics are not restricted to the realm of interests as emphasised in VoC conceptions, but also affect the distribution of power and actors’ ideational orientations. This leaves them central to the causal processes that variously challenge or shore up the class solidarities necessary to keep precarious working conditions in check (Doellgast, Lillie, and Pulignano 2018)." (s. 309)
Som vi ser i citatet så går den institutionella förändringen här, med dess knock-on-effekter, enligt Rothstein och Schulze-Cleven bortom hur VoC teoretiserade förändring. De föreslår också att man ska ta ett organisatoriskt perspektiv på förändringen. Det är lite oklart för mig exakt vad det betyder [4] men de menar att ett "organisationscentriskt" perspektiv har tre fördelar. Ett, att det visar att aktörer inte bara agerar inom nationella begränsningar, utan också globala sådana. Två, själva gränsdragningen mellan olika organisationer är i sig en viktig formande faktor för den politiska konflikten. Tre, "collective actors’ experimentation with institutions is a product of strategic interactions between them, which is obscured by merely focussing on one actor alone." (s. 310) Här är det samhällsvetenskapliga (ekonomisk-sociologiska) språket såpass tätt att jag inte riktigt förstår vad de menar.
I vilket fall, så återgår de i nästa stycke till Offe och Wiesenthals (1980) klassiska analys av relationen mellan klass, organisering och makt i kapitalistiska samhällen. Rothstein och Schulze-Cleven arbetar lite implicit med en slags polanyisk modell med en dualism mellan ofjättrad kapitalism och en inbäddad kapitalism, och diskussionen om organisationer etc handlar helt enkelt om det: att sätta ord på hur olika aktörer organiserar och mobiliserar sig för olika typer av samhällsekonomier, i olika hög grad kapitalistiska. (s. 310) I slutsatserna återkommer de till den stora bilden: "reaking from the paradigm of stability, Modell Deutschland of decades past no longer exists, with contemporary institutional arrangements exhibiting far less coherence than equilibrium-based accounts once
suggested. " (s. 310) När företag, organisationer och hushåll vänt sig mot nyliberala lösningar, har Tyskland allt mer fjärmat sig från den teoretiska modell där den tyska samhällsekonomin var ett alternativ till anglosaxisk kvartalskapitalism.
Intressant nog så vänder de sig i diskussionen om detta, om de stora dragen i förändringen, tillbaka till den historiska och statsvetenskapliga forskningen om Tyskland ca 1871-1945 och den klassiska Sonderweg-debatten, som bedriven av David Blackbourn och Geoff Eley (1984). I sin kritik av tidigare jämförelser av Storbritannien, Frankrike och Tyskland gav Blackbourn och Eley inte bara nya insikter om Tyskland, som var fallet som de diskuterade, utan också om Storbritannien och Frankrike. "These
efforts produced a far better understanding of cross-national transformations through tighter conceptualisations of causal mechanisms (Berman 2001)." (s. 311)
Jag kollar också på de mer rent ekonomiska artiklarna i specialnumret. Nationalekonomerna Jan Behringer, Nikolaus Kowall, Thomas Theobald & Till van Treeck skriver om den ekonomiska ojämlikheten och diskuterar bland annat de statistiska problemen. Den mesta tyska offentliga debatten om inkomstfördelningen bygger på hushållsundersökningen SOEP (den socioekonomiska panelen), men det är ett välkänt faktum för sådana surveys att de rikaste hushållen väljer att inte vara med och att studier baserade på surveys därför underskattar ojämlikheten. Behringer et al använder därför också Thomas Pikettys metod med att beräkna toppinkomstandelar baserat på skattestatistiken, men lägger också ganska mycket energi på att beräkna de företagsvinster som aldrig delas ut till hushållen. De menar att löneandelen av nationalinkomsten fallit ganska kraftigt på den här sidan av millennieskiftet, men att de ökade kapitalinkomsterna bara delvis delas ut. [5] De vill beräkna ojämlikheten också med de icke utdelade inkomsterna, och i relation till detta bredare inkomstbegrepp argumenterar de också för återinförandet av förmögenhetsskatten (avskaffad 1997) och en breddning av arvsskatten.
De gör också några intressanta och spekulativa kontrafaktiska scenarier där de lite verbalt modellerar hur en chock till den funktionella eller den personliga inkomstfördelningen påverkar BNP, inhemsk efterfrågan och nettoexporterna. (s. 490-1) Modellerna bygger bland annat på den relativa inkomsthypotesen, att en ökad inkomst (och därmed konsumtionskraft) för de välbärgade kommer leda till att de konsumerar ännu mer av prestigeladdade varor, vilket får de mindre välbärgade att ta större lån för att kunna hänga med i konsumtionsracet. Enligt denna modell så kommer belåningen och den makroekonomiska instabiliteten att öka, när den ekonomiska ojämlikheten ökar. Detta har inte minst hänt i USA, medan de händer att i Tyskland har löneandelens fall gynnat exporterna. Så här avrundar de sin artikel:
"As an overall conclusion from this article, we certainly plead for shifting the debate about economic inequality in Germany from its current main focus on the Gini coefficient of household income to a much broader focus including on the functional income distribution (wages versus profits) and the importance of corporate retained earnings. However, debating economic inequality in such broader terms and addressing it politically through a wealth and inheritance taxes faces the resistance of powerful lobby groups including family-owned businesses (the German Mittelstand)." (s. 494)
Den andra rent ekonomiska artikeln i numret är skriven av Brigitte Young, professor emerita i politisk ekonomi vid universitetet i Münster. Hennes artikel handlar visserligen inte så mycket om ekonomin per se som om diskurser som omger den tyska ekonomin, och mera specifikt då skiftena mellan perioder där den tyska ekonomin baissas fullständigt -- på 1990-talet kallades Tyskland "the sick man of Europe" -- och perioder av hausse, som 2010-talets hyllningar till "exportvärldsmästaren" Tyskland. 2010-talets tyska regeringar betade av på statsskulden -- en variabel ständigt i centrum för europeiska ekonomisk-politiska debatter -- och samtidigt så tickade bytesbalansöverskottet på, runt 7-8 procent av BNP. (s. 465) Frågan i Youngs artikel är hur man förklarat omvändningen från sick man of Europe på 1990-talet till ekonomisk powerhouse på 2010-talet. Hon kontrasterar två förklaringar. Den ena hyllar policyeliterna och deras kloka politik vad gäller Schröders Agenda 2010. Den andra -- här refererar hon till Scharp (2015), Stockhammer och Köhler (2015) och Young (2016) -- säger istället att Tyskland tjänat på en undervärderad euro och pumpat upp sina handelsöverskott till osunda nivåer.
referenser
tidskriften German Politics, specialnummer (Volym 29, nummer 3) med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century".
fotnoter
[1] En observation som jag hört om Varieties of Capitalism-teorin är att den i grund och botten handlar om att Storbritannien och Tyskland har två olika samhällsekonomier, och att förklara hur och varför.
[2] En intressant observation som Rothstein och Schultze-Cleven gör: "As late as the turn of the century, both scholars and policymakers perceived political and institutional stability to be so entrenched that it threatened to turn into stagnation
(Kitschelt and Streeck 2003)." (s. 290)
[3] Jag har inte läst Fratzschers bok så kan inte kritisera den, utan vad jag är kritisk mot är bara hur Rothstein och Schulze-Cleven använder den här. Så här diskuterar de förmögenhetsojämlikheten: "In the Eurozone, it [Germany] is the most unequal and exhibits the lowest median wealth (Fratzscher 2016, 39–44). The drivers for this are complex, but the legacy of socialism in the East, low rates of home ownership country-wide, and the existence of many – and often large – privately-held Mittelstand businesses are some of the most important factors. Moreover, in line with other rich democracies, Germany’s net private wealth has grown as a share of national income over the past half-century – effectively doubling from above two-hundred to above four-hundred percent – while net public assets have dwindled from above one-hundred percent to low positive shares (Piketty 2014, 144). Processes of privatisation and financialisation have strongly supported this striking divergence (Krippner 2005), with returns on capital tending to be higher the greater the capital endowments, given
opportunities for lower relative transactions costs and more aggressive portfolio allocations with longer investment horizons." (s. 308) De har alltså inte med frågan om pensionssparandet, som är en så central faktor för att länder med relativt ambitiösa offentliga socialförsäkringssystem som Sverige och Tyskland tenderar att ha exceptionellt hög "förmögenhetsojämlikhet" i internationella jämförelser.
[4] Så här introducerar de ämnet: "In ever-changing capitalism, organisations provide important resources for democrati-
cally embedding markets, whether as sites of conflict or as collective agents that construct political coalitions within and across classes (Herrigel 2015). At this point in time, scholars’ refinement of VoC frameworks cannot quite capture these crucial func-
tions of organisations." (s. 310)
[5] Två intressanta referenser av delvis samma författare är Belabed, C., T. Theobald, and T. van Treeck. 2017. “Income Distribution and Current Account Imbalances.” Cambridge Journal of Economics 42 (1): 47–94. Och Behringer, J., and T. van Treeck. 2018. “Income Distribution and the Current Account.” Journal of International Economics 114: 238–254. Tyvärr så utvecklar de inte riktigt frågan om kopplingen mellan makro-utvecklingen och handelsöverskottet, och inkomstfördelningen i artikeln i German Politics.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar