Statens roll i den franska arbetsmarknadens omvandling

 

loggan för Le Mouvement des entreprises de France, den stora franska 

arbetsgivareföreningen, grundad 1998 och en av huvudaktörerna i 

Bruno Amables artikel om den franska arbetsmarknadens omvandling

 

Den franske nationalekonomen och statsvetaren Bruno Amable, professor i Genève, börjar en artikel med Lucio Baccaro och Chris Howells (2011, Politics and Society) argument att de europeiska ländernas arbetsmarknader har nyliberaliserats  sedan 1980-talets början. Med det menar de att kollektivavtalen och -förhandlingarna decentraliserats och i högre grad hamnat på företagets eller arbetsplatsens nivå, att anställningsrelationen individualiserats, och att arbetsmarknaderna avreglerats. Också den franska arbetsmarknaden har gått åt detta håll, säger Amable, men ett särskilt drag är att staten varit central också i den nyliberala omvandlingen, i enlighet med Howells (2006, Levy ed., 2009, Politics and Society) argument. [1] Kanske har arbetsgivarna och arbetstagarnas organisationer varit så svaga att de inte kunnat omförhandla arbetsmarknadens spelregler själva, och därför har staten tagit den ledande rollen, säger Howell.

Syftet med Amables syfte är att visa att staten spelat en stor roll, men att det inte är fråga om någon enkelriktad decentralisering. Han menar att regeringarnas policies gentemot arbetsmarknaden och dess flexibilisering varierat beroende på regeringens färg: vänster eller höger. Vänsterns väljarstöd (constituency) är inte minst arbetare, kontorsarbetare och anställda i offentlig sektor, medan högern har mer utpräglat stöd bland anställda i privat sektor. Högern har -- kanske paradoxalt -- använt centrala, tripartistiska förhandlingar för att få till större förändringar av arbetsmarknaden, minska konfliktnivån och öka flexibiliteten, medan vänstern har föredragit decentraliserade förhandlingar, samtidigt som de bevarat arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringarna. (524-525)

Han ger en generös bakgrund över den franska arbetsmarknadsmodellen sedan 1945, djupt influerad av en "moderniserings"-ideologi där dialog mellan arbetare och chefer skulle vara en bidragande faktor till den produktivitetstillväxt som man ville ha. (s. 527-528) Där refererar han också det mycket fascinerande faktat att president De Gaulle i slutet av 1960-talet till och med lekte med tanken att vd:ar skulle väljas av sina anställda. (s. 528) I samma anda laborerade de Gaulle också med idéer om vinstdelning. Efter oljekrisen förändrades utvärderingarna av den franska ekonomiska modellen och president Valery Giscard d'Estaing hävdade 1976 att Frankrike borde gå bortom "de traditionella ideologierna", med vilket han menade kollektivism och planekonomi på ena sidan, och laissez faire på den andra, och istället krympa staten och satsa på en social liberalism. (s. 529)

Det är mot denna bakgrund som de liberaliserande ambitionerna sedan 1980-talet ska ses. I början av 1980-talet var den politiska skalan i Frankrike fortfarande dominerad av samma blockpolitik som funnits på plats sedan 1958, med ett Vänsterblock och ett Högerblock. Vänsterblocket leddes av Socialistpartiet med Kommunistpartiets som stöd, och ville ha större statsinterventionism, mer anställningsskydd och reallöneökningar. Högerblocket bestod av en Gaullist-liberal koalition med starkt stöd hos tjänstemän i privat sektor, de liberala yrkena, egenföretagare och de flesta bönder. 1982 skedde under Mitterrandregeringen den legendariska U-svängen i vänsterns ekonomiska politik [2], med ett skifte, säger Amable, till en utbudsorienterad politik med större vinstmarginaler som tillsammans med ökad anställningsflexibilitet skulle öka investeringarna och skapa fler jobb. (s. 530-531) 

Amable menar att Socialistpartiet här hamnade i en motsägelse som de befunnit sig i sedan dess: ska de välja policies som är populära i deras traditionella väljarbas, eller ska de välja de policies -- mer utbudsorienterad ekonomisk politik -- som de tror på? PS har sedan 1980-talet framför allt valt det senare, säger han. (s. 531) En del av de viktigaste nyliberala reformerna i Frankrike har genomförts av Socialistregeringar, säger han: avregleringar av finanssektorn på 1980-90-talen, reform av företagens styrning år 2001, och privatiseringar på 00-talet. Däremot rörde PS-regeringerna inte arbetsrätten eller socialförsäkringarna, som var centrala för väljarbasen. (s. 531) Detta kom att förändras under Francois Hollandes presidentskap från 2012 och framåt, säger han: PS väljarbas var då knappt sig lik sedan 1970-talet utan bestod mer av högutbildade och tjänstemän som inte brydde sig lika mycket om arbetsrätten. Hollande sa också i valrörelsen 2012 att ett av hans huvudsakliga politiska mål var att avreglera arbetsmarknaden i samma anda som de tyska Hartz-reformerna. Arbetarväljarna gick allt mer till den radikala högern eller struntade i att rösta; denna historia känns igen t ex från Pikettys analys av "the Brahmin left". [3] Amable refererar till och med att en journalist frågade Hollande om han inte oroade sig över att tappa arbetarväljarna, och att Hollande då sa att "losing the support of blue-collar workers did not matter." (s. 533, Amables ord inte Hollandes).

Också högerblocket mötte förstås elektorala avvägningar. På 1980-talet gick den franska högern åt ett mer marknadsliberalt håll, under inflytande från Reaganism och Thatcherism, och 1986 liberaliserade man arbetsgivarens rätt att säga upp folk utifrån ekonomiska överväganden, och att anställa tillfälligt anställda. Detta var populärt med vad Amable kallar högerblockets hårda kärna, hantverkare, affärsidkare, egenföretagare och högre tjänstemän i privat sektor, men inte med andra delar av blocket. Reformer från 1990-talet och framåt var mer inriktade på att liberalisera förhållandena för mer perifera grupper på arbetsmarknaden. (s. 533-534) 1993 och 2006 gick regeringen fram med förslag om att avreglera arbetsvillkoren för yngre anställda, under 25 år. Trots begränsningen så ledde reformförslagen till stora protester vilket gjorde att förslagen övergavs. Däremot lyckades högerregeringen 2008 genomföra en reform av hur fackförbund ska representera de anställda, en reform som förändrade representativiteten från en automatisk sådan för fem konfederationer (CFDT, CFTC, CFE-CGC, CGT och CGT-FO) till att representationen bestäms genom omröstning bland de anställda. Regeringen tänkte sig att denna valsituation skulle få de anställda att välja fram de reformistiska facken som kunde tänkas ge mer omedelbar leverans vad gäller saker av värde för arbetstagarna. (s. 534)

Från diskussionen om 90- och 00-talens reformer går Amable över till en historik över de kollektiva förhandlingarna på den franska arbetsmarknaden sedan 1945. Under efterkrigstiden var branschen den viktigaste förhandlingsnivån; fördelen för arbetsgivarna med detta var att det varken innefattade krav på arbetstagarnas medbestämmande i företagen (som lokala förhandlingar gjorde) eller mer politisk inblandning som hade innefattats om man hade förhandlat på nationell nivå. [4] På 1970-talet och ännu mer efter vänsterns valseger 1981 fokuserade arbetsgivarna mer på den lokala nivån, återigen, menar Amable, för att undvika den politiska kontrollen. (s. 536) Facken kunde se positivt på lokala förhandlingar som ett sätt att aktivera medlemmarna, och Mitterrand genomförde 1982 också en lagförändring (Auroux-lagarna) för att stimulera lokala förhandlingar som ett sätt att öka medbestämmandet. Också i Aubry-lagarna 1998 för att förkorta arbetsveckan till 35 timmar fanns inslag för att öka medbestämmandet, men också starkare makt för arbetsgivarna i utbytet mot den kortare veckan. (s. 537)

Intressant och slående nog så tog arbetsgivarorganisationen Medef (Mouvement des entreprises de France) 1999 initiativet till nationella förhandlingar med de stora fackliga organisationerna [5], med målet att ta fram en ny "social konstitution", ett mål som efter hand omformulerades som en refondation sociale. Medef ville få en ordning på plats som skulle definiera vilka frågor som skulle hanteras av de sociala partners. Medef fick stöd av de reformistisk-modernistiska facken, framför allt CFDT, i att ge en större roll till nationella förhandlingar, för att minimera arbetsmarknadskonflikterna. Vänsterfacket CGT var däremot kritiskt. Socialistpartiets Francois Hollande, som blev president 2012, fortsatte dock att arbeta i andan av refondation sociale. Amable påpekar att Frankrike olikt Tyskland inte hade någon lagstadgad roll för de "sociala parterna", facken och arbetsgivarna, men att Hollande på denna punkt ville gå åt det tyska hållet och stärka parterna. (s. 538-539) Detta var, säger Amable, i kontrast med hur socialisterna agerat på 00-talet i frågan om arbetslöshetsförsäkringen. Frankrike hade sedan 1979 haft ett a-kasse-system där facket, arbetsgivarna och staten gemensamt ansvarade för a-kassan, men i slutet av 1990-talet ville Medef dra sig ur systemet och omvandla a-kassan till ett striktare system med mer fokus på workfare. Detta ledde till konflikt både med facken och med vänsterregeringen (1997-2002) som var ledd av Lionel Jospin. Medefs mål om hårdare krav på de arbetslösa misslyckades 2001, men de fick igenom kraven 2005, efter att högern och Raffarin vunnit parlamentsvalet 2002.

Nicolas Sarkozy vann 2007 års presidentval på löftet om en rupture från vad han såg som 1980- och 90-talens reformtröghet. Han var inspirerad av dansk flexicurity och ville stärka kraven på de arbetslösa att söka jobb, så väl som reformera socialförsäkringarna mera allmänt. Faktiskt instiftades av den föregående högerregeringen en ny lag som innebar ett krav på social dialog inför varje reform av abretsmarknaden, yrkesutbildning och liknande frågor, och i enlighet med denna satte Sarkozy 2007-08 igång en reformdialog om en möjlig liberalisering av anställningskontrakt, flexicurity, och a-kassan. (s. 542-3) Sarkozy nådde också viss framgång med detta och år 2008 så undertecknades Accord National Interprofessionnel av tre arbetsgivarorganisationer och fyra fackförbundskonfederationer av fem. Med ANI så infördes juni 2008 en lag om "moderniseirng av arbetsmarknaden", som förlängde hur länge arbetsgivare kan ha tillfälligt anställda, lättade lite på kraven för att sparka någon, och skapade en ny typ av anställningskontrakt för högkvalificerade anställda med specifika uppdrag. Lagen införde också en ny uppsägningsform, rupture conventionelle som betyder att arbetsgivare och anställd kommer överens om att den anställde slutar (utan krav på särskilda skäl) men också att den anställde får tillgång till a-kassa. Detta var en viktig fråga för Medef i förhandlingarna. (s. 543)

Efter Hollandes valseger 2012 infördes ytterligare en Accord National Interprofessionnel, som enligt Amable var fördelaktig för de högutbildade och cheferna, snarare än Socialistpartiets traditionella väljarbas.Hollande hade under sin valkampanj inte pratat särskilt mycket om arbetsmarknaden, annat än referenser till de tyska Hartz-reformerna och att Frankrike borde göra något liknande, men han arbetade efter sin valseger för större arbetsmarknadsflexibilitet och följde Sarkozy i spåren på så sätt att också Hollande ville förankra möjliga reformer med arbetsmarknadens parter. (s. 544-545)

I slutsatserna konstaterar Amable att den franska arbetsmarknaden de senaste decennierna har utvecklats i en nyliberal riktning "under the influence of the state". (s. 546) Högerregeringar har eftersträvat att öka arbetsmarknadsflexibiliteten genom liberaliserad arbetsrätt och minskad generositet i a-kassan, men efter stora protester mot reformförslag har man på 00- och 10-talen arbetat för detta genom tripartistiska förhandlingar. (s. 546-7) Vänsterregeringarna på 1980- och 90-talen ville däremot inte liberalisera arbetsrätten, men öka flexibiliteten genom ökad roll för förhandlingar på företagsnivån, som genom Auroux- och Aubry-lagarna. Amable tolkar Hollandes presidentskap som ett brott med denna tendens och en konvergens åt höger, i enlighet med att Socialistpartiets väljarbas förborgerligats och väljarna i mindre grad bryr sig om arbetsrätten. (s. 547-8)

 

 

referens

Bruno Amable (2016) "The political economy of the neoliberal transformation of French industrial relations", ILR Review 69 (3).

fotnoter

[1] Amable för också (s. 526) en mer teoretisk diskussion om nyliberalismens natur och relation till staten, där han med referenser till Denord, Foucault, Mirowski och Plehwe (2009), Jackson (2010) och en egen tidigare artikel menar just att nyliberalismen inte ska förstås som anti-statlig.

[2] Amables referens här är Frédéric Lordons artikel "The logic and limits of Désinflation Compétitive" i Oxford Review of Economic Policy 1998. Det har på sistone kommit en del revisionistisk forskning i ämnet, jag tänker framför allt på Sciences Po-historikern Mathieu Fullas artikel "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur" i Contemporary European History.

[3] Amable och hans medförfattare har också varit med i diskussionen om Pikettys tes, framlagd i hans Capital and Ideology (2020). Se t ex Thibault Darcillons blogginlägg "The Brahmin Left, the Merchant Right, and the Bloc Bourgeois" från 2022. 

[4] En intressant aspekt av Amables diskussion om den franska arbetsmarknaden på lång sikt är hans användning av "modernist" för att beskriva en viss typ av inställning eller ideologi som varit viktig bland franska experter och franska policymakers åtminstone sedan 1945. (Jfr Thomas Angelettis studie av nationalekonomer och ekonomisk planering under efterkrigstiden.) Amable ger bland annat denna fascinerande tillbakablick på 1960-talet:

"The issue of a new type of relationship within the firm between capital and labor had been at the center of public debates since the end of the Second World War (Chatriot 2012). A book published in 1963 written by Francois Bloch-Lainé, La réforme de l’entreprise (The Reform of the Enterprise), summarized the ideas put forth by a group of modernists including high-level public servants, firm managers, trade unionists, intellectuals, and others. It argued for a new governance within the firm, giving increased responsibilities to the employees. Although these propositions were met with hostility from employers’ associations as well as some trade unions, they nevertheless had an influence on the public debates of the following decades, in particular with the publication of the Sudreau report in 1975, which itself influenced the Auroux laws (see below) and underscored the importance of the firm level for the development of industrial democracy (Delamotte 1977)." (s. 535-536)

Här tänker jag också på Marion Fourcades karakterisering av nationalekonomins roll i Frankrike jämfört med USA och Storbritannien, där hon pekar på en nationell politisk kultur och "institutional makeup" "centered on the administrative exercise of public power". Konflikt mellan två visioner för nationalekonomin: å ena sidan en liberal, decentraliserad samhällsvision med laissez faire, å andra sidan en ekonomi underordnad det statlig-administrativa projektet. Detta gjorde att nationalekonomi inte blev autonom disciplin förrän under efterkrigstiden. Statism ffa från 1940-tal till 1970-tal. Detta har gjort att nationalekonomin är underutvecklad i näringslivet, med undantag för några större, ofta halvoffentliga företag.

[5] Detta är bland annat väldigt intressant ur ett skandinaviskt perspektiv med tanke till exempel på Industriavtalet som skapades i Sverige 1997, en liknande förhandlingsordning som omdefinierade rollerna på arbetsmarknaden och satte nya spelregler på plats.