Det socialdemokratiska partiet dominerade svensk politik från 1932 till 1990-talet. Men var kom det ifrån på vägen upp? Var var det starkt från början? Statsvetarna Carles Boix (Princeton och Barcelona) och Zsuzsanna Magyar (Luzern) börjar en ny artikel i British Journal of Political Science med att säga att de har "unique, highly granular data" från svenska landstingsval 1910-1918 som ger nya möjligheter att besvara sådana frågor. Det finns förstås inga individdata a la dagens surveys om hur folk röstade på 1910-talet, i Sverige eller någon annanstans, men den dåvarande svenska valstatistikens styrka, just för landstingsvalen som hade inkomstgraderad rösträtt, är att den delar upp väljarna i inkomstsegment, vilket gör att Boix och Magyar på valdistriktsnivå kan studera relationerna mellan olika inkomstgruppers vanlighet i distriktet, och valens utfall.
De sammanfattar artikeln som att de gör tre argument. Ett, framgången för den typ av "electoral socialism" som SAP stod för "depended on the political inclusion of specific social strata, mainly, the industrial working class, which socialist parties defined as their natural constituency (Lipset and Rokkan 1967; Przeworski and Sprague 1986)." (s. 281) Två, allmän rösträtt var nödvändigt för att socialdemokratin skulle kunna val, eftersom de relativt lågavlönade var berövade rösträtt före 1911, men rösträtten var inte tillräcklig. Socialdemokratin behövde också starka organisationer, framför allt i partiet och i facket, "to take previously non-mobilized electors to the polls while moving old voters away from other parties (Bartolini 2000; Katznelson and Zolberg 1986; Kunkel and Pontusson 1998; Luebbert 1991; Rennwald and Pontusson 2019). " (s. 282) Tre, och mer nydanande, så menar de att de kan beskriva med större precision vilka grupper det var som stöttade socialdemokratin från början: "Social democracy was initially supported by a relatively narrow segment of the electorate – mostly relatively affluent industrial workers." (s. 282) Bara efter hand tilltalade socialdemokratin de allra fattigaste, menar de. De bättre avlönade arbetarna hade större resurser, mer tid att engagera sig politiskt, och arbetade ofta i stora fabriker som möjliggjorde kollektiv facklig organisering. [1]
Den svenska valreformen 1909 ökade andelen män över 24 år som hade rösträtt från ungefär 30 procent till ungefär 80 procent, vilket stärkte incitamenten för politiker att tillhandahålla vänsterpolitik. Samtidigt infördes ett proportionellt valsystem vilket gjorde att det var meningsfullt att rösta på t ex SAP även om de inte var på väg att vinna i ens valdistrikt. SAP dubblade i valet 1911, det första valet efter rösträttsutvidgningen, sitt väljarstöd till 29 procent, och 1914 fortsatte man växa, till 36 procent. Därefter gick tillväxten långsammare, säger Boix och Magyar med referens till Tingsten (1973): 1924 fick man 40 procent och 1940 över 50 procent.
Boix och Magyar studerar specifikt landstingsvalen, som mellan 1909 och 1918 genomfördes i proportionella val med "plural voting", alltså att en person med höginkomst kunde ha många röster, upp till 40 sådana. I landsbygdsvaldistrikt fick en väljare en röst för varje 100 kr inkomst upp till 1000 kr, och sedan en röst för varje 500 kr extra dörutöver. I urbana distrikt fick man en röst per 100 kr upp till 2400 kr och sedan ytterligare en röst per 500 kr. På grund av det graderade systemet var det viktigt att hålla reda på hur många väljare det fanns i olika inkomstsegment, och det är därför det finns sådan fin statistik som Boix och Magyar kan använda. Landstingsvalen hölls 1910 och vartannat år därefter till 1918, i en process där man hade val i hälften av länen vartannat år så att halva övre kammaren byttes ut vartannat år. Artikeln -- som formellt sett är ett "Letter" -- är rätt korthuggen och förklarar inte så mycket om hur statistiken ser ut i detalj, men faktum är att Sveriges officiella statistik för dessa val rakt av redovisar partival per inkomstgrupp, från de med 1 röst till de med 40 röster -- jfr diagrammet som jag klistrat in längst upp.
Väljarstatistiken per inkomstsegment är "very fine-grained", säger Boix och Magyar: det genomsnittliga segmentet (kommun X, inkomst 600-700 kr, eller kommun Y, inkomst 800-900 kr, t ex) hade färre än 150 väljare i sig, och 90 procent av segmenten hade färre än 300 väljare. (s. 284) I lokalvalen 1912-14 hade 54 procent av väljarna en taxerad inkomst om 400 kronor eller mindre, och de 10 procenten med högst inkomst hade 2500 kronor eller mer, och topp 1 procenten 8500 kronor eller mer. Det finns alltså en stor spridning bland väljarna: från ganska låga inkomster till väldigt höga. Det är viktigt att tänka på att inkomstmåttet här är beskattad inkomst och att man kunde göra ganska rejäla avdrag; om man tjänade under 1200 kr så var upp till 300 kronor skattefria, beroende på hur många barn man hade osv. (Appendix A.) Vi kan alltså tänka att en person som i Boix och Magyars statistik är klassificerad som en inkomst på 200 kr, i verkligheten tjänade 300-500 kronor.
Valdeltagandet var mycket lägre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare -- vilket förstås kan ha att göra med att den graderade rösträtten gjorde att låginkomsttagarnas enda röst inte var så mycket värd gentemot folk som hade 30-40 röster. Det diskuterar dock inte Boix och Magyar som nöjer sig med att konstatera att färre än en fjärdedel av de potentiella väljarna i den lägre halvan av inkomstfördelningen i städerna röstade 1910, medan de 10 procenten med högst inkomster i städerna hade ett valdeltagande högre än tre fjärdedelar. På landsbygden var valdeltagandet högre, men fortfarande under 25 procent bland den lägre halvan av inkomstfördelningen.
Enligt Boix och Magyars beräkningar i Figur 3, som jag klistrat in ovan, så var väljarstödet för Socialdemokraterna i relation till väljarnas inkomster ett upp-och-ner-vänt U: lågt bland väljarna med lägst inkomst, högt i mellanskiktet, och lågt bland höginkomsttagarna. Faktum är att låginkomsttagarna, runt 300 kronor om året i inkomst, i städerna var mer benägna att rösta på Högern än att rösta på Socialdemokraterna, strax under 10 procent av de med rösträtt. (De flesta låginkomsttagarna röstade ju inte alls, så bortfallet är stort.) I vilket fall så spekulerar de om att Högerns förvånansvärt starka stöd bland väljarna med lägst inkomster "may have been related to the presence of clientelistic voting". (s. 285)
Men här undrar jag också vilka de här låginkomsttagarna egentligen är. Det lägsta segmentet i städerna, där SAP är väldigt svaga, tjänar mindre än 300 kronor. Om vi slår på ett generiskt antagande om att de hade 200 kr i avdrag så är deras totala inkomst något i stil med 400-500 kronor. Det kan inte gärna vara heltidsarbetare i städerna, eftersom, som Boix och Magyar redovisar i Appendix C med referens till Bagge et al (1933), en manlig lantarbetare 1910 tjänade 306 kronor om året och en kvinnlig lantarbetare 192 kronor om året. (Till detta kom mat och logi.) Lönerna var överlag högre i städerna och de hänvisar också till att en manlig textilarbetare i genomsnitt tjänade 978 kr och en kvinnlig textilarbetare 613 kr. Det lägsta inkomstsegmentet i Figur 3 är alltså troligen pensionärer och deltidsarbetare. Det är svårt att översätta valstatistikens inkomstsegment till mer sociologiska grupp- och klassbegrepp men med tanke på skatteavdragen kanske inkomstgrupperna runt 400-900 kronor mest liknar vad man tänker sig en industriell arbetarklass. I dessa inkomstgrupper fick Högern och SAP ungefär lika stora andelar av rösterna i städerna enligt Figur 3, medan Liberalernas stöd var lite lägre. Med tanke på den svårtolkade statistiken blir det dock svårt att dra riktigt starka slutsatser om de olika partiernas stöd i olika grupper i städerna.
Att jämföra städer och landsbygd är mindre komplicerat. Överlag var Liberalerna starkare på landsbygden och SAP i städerna. Boix och Magyar menar att SAP hade svagt stöd hos lantarbetarna: "Among those voters earning less than Kr. 400, a figure corresponding to the average earnings of male farm workers (Bagge, Svennilson, and Lundberg 1933), the SAP vote remained below 10 per cent." (s. 286)
De undersöker också vilka faktorer som samvarierar med valutfallen: hur många som över huvud taget går och röstar, och partivalet. De skapar kvasi-individ-data genom att använda varje inkomstsegment, säg män med 3 röster i Uppsala, och imputera individer i detta segment som har medelinkomsten i segmentet och vars fördelning på partival och icke-röstning motsvarar genomsnittet i segmentet. Regressionerna har dessa imputerade individers agerande som beroende variabel och där bestämningsvariablerna är individernas inkomster samt kontextvariabler: folkrörelsernas styrka från Lundkvist och Andraes dataset, Ginikoefficienten i inkomster i valdistriktet, och dummies för distriktet och för ifall distriktet är urbant eller ruralt.
Tendensen att rösta ökade med inkomst, upp till 90:e percentilen av inkomster varefter sannolikheten plattades ut. Sannolikheten att rösta för SAP ökade upp till 500 kronor i urbana distrikt och 1000 kronor inkomst i rurala distrikt, och minskade sedan; Boix och Magyar tolkar detta som att SAP var starkast bland "Sweden’s industrial labour aristocracy" runt den 75:e percentilen i inkomstfördelningen. (s. 289) Med starkare fackföreningar i distriktet ökade valdeltagandet, men inte för den lägre halvan av inkomstfördelningen vilket är väldigt förvånande -- "The result probably points to a compositional effect: more unionized districts had a higher concentration of poorer voters." (s. 289) De fattigaste röstade till ungefär 10 procent för ett socialistiskt parti både i distrikt med starka och distrikt med svaga fackföreningar; personen vid den 75:e percentilen hade dubbelt så stor sannolikhet att rösta socialistiskt i distrikt med fackföreningar. Om nykteristerna var starka i distriktet ökade valdeltagandet med ungefär 10 procentenheter, med effekten koncentrerad till fattiga väljare. Stödet för SAP minskade något, men effekten är liten. Frikyrkornas närvaro hade något förvånande en svagt positiv effekt på SAP:s röstandel, men det resultatet verkar känsligt för modellspecifikation. (s. 289-290)
Efter 1920 avskaffas röstsystemet med fler röster för höginkomsttagare och statistiken redovisar inte längre röstbeteende per inkomstgrupp. Boix och Magyar använder då istället data om sektorstillhörighet per kommun (1910 och 1940) eller härad (1920 och 1930) från folkräkningarna och valutfallen från Sten Berglunds (1988) val-dataset som finns tillgängligt från SND. Nu gäller det alltså riksdagsvalen, inte landstingsvalen, och systemet är en man-en röst före 1921, och en person-en röst från och med 1921. För att dra slutsatser om individers beteende från data på gruppnivå använder de Gary Kings (1997) metod för ekologisk inferens. De har statistik för 2414 kommuner (se Appendix F) och jämför här alltså både rurala och urbana kommuner i samma modeller.
Figur 6, inklistrad ovan, ger ekologisk inferens-resultaten för folk i jordbruket, vad gäller att rösta eller inte, och att rösta på SAP eller vänstern bredare. Slående nog så röstade alltså 0 procent av de anställda i jordbruket år 1911 på SAP enligt dessa resultat, medan valdeltagandet var ungefär 50 procent. Det var förvisso så att Liberalerna och SAP ställde upp ihop i rätt många distrikt detta år, så det kanske kan göra det svårt att dra slutsatser just detta år. (Totalt så fick Liberala och SAP 327 143 röster på landsbygden år 1911, och de Moderata 146 820 röster.) Men också 1921 har ju SAP extremt låg röstandel, 5 procent eller mindre, enligt dessa beräkningar, bland jordbruksssysselsatta.
Jag är lite förbluffad av denna extremt låga andel med tanke på att SAP år 1921 fick 31.0 procent av de 1 181 187 rösterna som avgavs på landsbygden, alltså 366 168 röster. (Se Riksdagsmannavalen år 1921, s. 37-40.) Det är så klart så att SAP fick fler röster på den industrialiserade landsbygden -- tänk södra Dalarna eller sågverksdistrikten på Norrlandskusten, men under 5 procent är ändå väldigt lågt. Många av de 1.2 miljonerna landsbygdsväljarna var såklart bönder (omkring 330 000 plus 40 000 hemmavarande barn, att döma av min överslagsräkning baserad på Tabell N i valstatistiken) som inte var så benägna att rösta på SAP men enligt valstatistiken röstade också ungefär 80 000 torpare, och ungeför 100 000 lantarbetare. Sen är det klart att statistiken i Figur 6 anger andelen väljare av alla möjliga väljare, inte bara av de som faktiskt röstade, men andelen blir ju ändå låg även om man dubblar 0-5 procent. [2]
En sista analys bygger på 1960 års valstudie, med statistik från Bo Särlvik. Också detta år var relationen mellan inkomst och SAP-röstning ett uppochnervänt U: bland de 20 procenten med lägst inkomster räknade ungefär hälften på SAP, men andelen ökade upp till mittenkvintilen, de som tjänade 10 till 14 000 kronor.
I slutsatserna betonar Boix och Magyar de tre huvudresultaten: att allmän (manlig) rösträtt var nödvändig för att socialdemokratin skulle bli stark i val, med tanke på dess bas i relativt lågavlönade, att facket var viktigt för socialdemokratins valframgångar, och att skillnaderna i väljarbeteende var stora mellan olika slags arbetare.
referens
Carles Boix och Zsuzsanna Magyar (2023) "The Rise of Swedish Social Democracy", British Journal of Political Science.
Sveriges officiella statistik, Landstingsmannavalen 1912-1918. Alla rapporter digitaliserade och tillgängliga från SCB:s hemsida här.
fotnot
[1] Här hänvisar de också i en fotnot till Ansell och Samuels (2014, kap. 2) om hur långsamt det gick att mobilisera fattiga väljare när demokratiseringen genomfördes. Ansell och Samuels kapitel 2 börjar väldigt slående:
"The idea that the poor – through their vote – represent a threat to democracy and property has inspired research on regime change for decades. From Lipset (1959, 31) to Boix (2011), scholars have expected growth, equality, and democracy to run together. Although it has gone largely unchallenged over decades, the notion that the poor threaten property and democracy is fundamentally mistaken on both empirical and theoretical grounds." (s. 17)
Grundproblemet är, säger Ansell och Samuels, att roten till det onda är att de vanliga måtten på inkomstojämlikhet, Gini-koefficienten, inte matchar mot de mer sociologiska begreppen om ett samhälles klasstruktur, så som de stora jordägarna, den kapitalägande borgerligheten, industriarbetare, och de fattiga. Ansell och Samuels utgår i sitt perspektiv på historisk ojämlikhet från Kuznets (1955) och gör det i mitt tycke ganska häpnadsväckande påståendet att: "We start from the observation that income inequality is typically very low in preindustrial societies." De menar att i den ekonomiska utvecklingen -- som verkar vara industrialisering -- så är det inte bara så som Lipset tänker sig att inkomststrukturen förändras genom att de rika drar ifrån de fattiga, utan också genom utvecklingen av nya grupper: borgerligheten, medelklassen och den industriella arbetarklassen. "Members of these groups tend to earn far more than the future median voter, who in nearly all historical cases tends to remain relatively poor. And because they have far more to lose, members of these rising economic groups are also increasingly likely to mobilize to press for political reforms." (s. 18)
[2] Också 1921 hade SAP i de flesta valkretsar -- 27 av 28 -- gemensamma listor med andra partier. Men jag gissar att statistiken ändå bättre fångar SAP-röster här eftersom de står som huvudparti, snarare än som 1911 när de stod med som stödparti till Liberalerna och en röst på den gemensamma L-SAP-listan snarare räknades som en Liberal röst. År 1921 var SAP inblandade på följande vallistor: Liberala + SocDem i 1 valkrets, SocDem + Vänstersoc. i 7 valkretsar, SocDem + Kommunister i 9 valkretsar, och SocDem + Vänstersoc. + Kommunister i 10 valkretsar. Det var väldigt vanligt med gemensamma listor: Högern och Bondeförbundet hade gemensam lista i 4 kretsar och Högern, BF och Liberalerna i en. (Riksdagsmannavalen 1921, s. 35-36.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar