Levnadsstandard och boende i London på 1500- och 1600-talen

Stads- och planeringsforskaren William Baer, professor vid University of Southern California, bestämde sig vid pensionen att börja forska om historiska bostadsmarknader, och har skrivit en rad artiklar specifikt om London. I en artikel i Economic History Review från 2010 använder han Londonbornas tionde som de betalade till sina församlingspräster, som en källa till hyror och inkomster i staden år 1638. Anledningen till att han kollar just på 1638 är att tioendet var starkt sedvänjebundet och inte automatiskt uppjusterades med stigande inkomster och hyror -- vilket prästerskapet klagade på -- men att kung Charles I just 1638 gick med på prästerskapets krav att man skulle uppdatera räkningen av vad folk egentligen tjänade och betalade, så att man kunde skruva upp tiondet.

Kartan som jag klistrat in ovan visar områdena som omfattas av tionde-beräkningarna för 1638. Baserat på dem beräknar Baer att stadens befolkning (inklusive Londons "Liberties") var ungefär 147 000, att jämföra med ungefär 340 000 i den större London-regionen. Detta utifrån tiondedata för 96 av 110 församlingar. Baer diskuterar ganska utförligt uppgifterna om hyror i datat och hur han använder dem.

Boendekvaliteten var ojämn i London år 1638, så klart, och det gäller också hyrorna: Gini-koefficienten för hyrorna är 0,430 för staden innanför murarna, och 0.473 för stadsdelar utanför murarna; om man räknar ihop det hela blir Ginin 0,492. (s. 623) På ett ganska halsbrytande sätt jämför Baer denna hyresgini för London med Williamson och Linderts beräkningar av Ginin för inkomsterna i England som helhet i slutet av 1600-talet, som är 0,468.

För att beräkna inkomster utifrån uppgifter om hyror utgår han från Engels lag, att när inkomsterna stiger så sjunker andelen av ens inkomster som han lägger på nödvändigheter som mat och hyra. På 1800-talet fanns det en tumregel att ett arbetarhushåll tenderade att lägga en veckas lön på en månads hyra, och Rodgers specifierar att arbetarklassen brukade spendera ungefär 16-25 procent av inkomsten på hyra, de riktigt fattiga 30 procent, och medelklassen 8-10 procent. Det finns dock inga hårda data på hyrorna som folk betalade i London på 1600-talet, säger Baer: Weatherill i sin studie av konsumenter säger inget om hyror, medan Shammas i The Pre-industrial Consumer har en del diskussion om hyror, men då för landsbygden. Nyligen har Archer i Pursuit of Stability beräknat hushållsbudgetar för fattiga i London på 1580-90-talen och tror då på hyror som 10-18 procent av utgifterna. Från 1600-talet har Earle gjort beräkningar utifrån juridiska dokument, medan Boulton visat det problematiska källäget men i vilket fall beräknat att folk la 10-20 procent av sina inkomster på hyror. Boulton med flera menar, vilket låter rimligt, att hyrorna var högre i London än annanstans i England. 

I rätt så komplexa led beräknar Baer möjliga inkomster för Londonborna utifrån olika antaganden om hur stor andel av sina inkomster de betalade i hyra. Dessa syns i tabell 3.

Han använder också samma källa för att räkna ut en andel av befolkningen som levde i fattigdom, här utifrån proxyn "housing poverty". T. Arkell (i Social History, 1987) och P. Slack (Poverty and policy in Tudor and Stuart England, 1988) har tidigare beräknat andelen fattiga i England i slutet av 1600-talet och argumenterat för att antagandet om 33-50 procent är överdrivet och att snarare något i stil med 25 procent levde i fattigdom enligt tidens egna normer, och 14-15 procent "in or near destitution". (s. 630-631) För att beräkna andelen fattiga i London specifikt diskuterar Baer källor från 1595 och 1630-talet som båda handlar om fattiga som fick stöd av det offentliga -- antagligen bara en mindre del av alla fattiga, med tanke på det offentligas motvilja mot att dela ut pengar. Man kan också kolla på andelar av boende som inte hade råd att betala de enklaste skatterna som hearth tax, och Power har gjort det, men Arkell menar att inte alla hushåll togs upp i dessa skattelistor. För att göra egna beräkningar gör Baer en variant av den moderna approachen där fattigdom definieras som att han har 50 procent eller mindre av medianinkomsten, fast han utgår från hyror snarare än inkomst. I slutsatserna påpekar han att man kan göra liknande beräkningar för 1693-94 utifrån Spences London in the 1690s, och att preliminära beräkningar från detta visar att andelen fattiga minskade rejält från 1638 till 1694. (s. 635)

Året efter, 2011, publicerade Baer en artikel i Urban History, med den lovande rubriken "Landlords and tenants in London, 1550-1700". Han argumenterar, helt rimligt, för att relationen mellan hyresvärd och hyresgäst är en relevant del av tidigmodern urbanhistoria: ungefär tre fjärdedelar av Londons befolkning på 1600-talet var hyresgäster, och staden hade tiotusentals hyresvärdar. [1] Under 1600-talet växte stadens befolkning från 200 000 personer till 575 000, framför allt genom stor inflyttning av unga arbetare och hantverkare. Denna stora inflyttning av personer i de lägre klasserna pressade antagligen upp ojämlikheten i stan, säger Baer. (s. 237) De rikare grupperna tenderade att flytta till de västra delarna av stan, medan de fattigare bodde i östra London. (s. 239)

Baer diskuterar i artikeln en rad olika aspekter av hyresmarknaden: olika längd på hyreskontrakten, stereotypiska bilder av hyresvärdar och hyresgäster, osv. I två fall har han detaljerade data över vem som ägde vad. Den ena källan kommer från den stora branden år 1666 som påverkade 362 acres av London och som ledde till en rad Fire Court-rättsfall om kostnaderna för att bygga upp husen igen. Baer använder 603 rättsfall som handlar om 1027 hus, som i genomsnitt gav £24.8 i hyra. Detta täcker dock bara en minoritet av fastigheterna som påverkades av branden: totalt 13 200 fastigheter brann ner, så Fire Court-källan omfattar bara 7,7 procent av berörda fastigheter. (s. 244) Aristokratin ägde i princip ingenting av de här fastigheterna medan gentry ägde en stor del och fick ungefär 60 procent av hyrorna. (s. 246) Institutioner var 39 procent av ägarna. (Det är frustrerande att Baer i sin redovisning inte skiljer på sådant som andel av ägarna, kontra andel av fastigheter, eller andel av hyror -- alla tre borde redovisas).

Den andra detaljerade källan är en skattekälla från 1693-94 och omfattar enligt Baer varenda fastighet i staden. Hyrorna varierade i stan innanför stadsmurarna mellan 5 och 440 £, med ett medelvärde om £25 och median om £19. Han jämför hyrorna som folk betalade med vem som var hyresvärd och visar t ex att de större hyrorna ofta gick till de större fastighetsägarna. I Westminster, till skillnad från staden innanför murarna, fanns det en del aristokratiska hyresvärdar: de stor för 5 procent av uthyrda bostäder och lokaler, och 9 procent av hyrorna. (s. 251-252)

I slutsatserna menar han att: "The working class and gentry were the predominant holders of rental
property." Och att: "Being a landlord was a part-time occupation for most, a means of supplementing their income and a method of building wealth..." (s. 254)

referenser

William C. Baer (2010) "Stuart London’s standard of living: re-examining the Settlement of Tithes of
1638 for rents, income, and poverty", Economic History Review 63 (3).

William C. Baer (2011) "Landlords and tenants in London, 1550-1700", Urban History 38 (2).

fotnot

[1] Bland tidigare forskning på temat nämner han  Elizabeth Blackmar, Manhattan for Rent, 1785–1850 (Ithaca, NY, 1989).