På 1970- och 80-talen handlade historikernas debatt om en tysk Sonderweg om den stora frågan: kan den tyska katastrofen, nazismen, förklaras historiskt med landets tidigare historia och framför allt då utvecklingen under 1800-talet? Enligt Sonderweg-tesens företrädare som Heinrich August Winkler och Hans-Ulrich Wehler låg rötterna till nazismen i 1800-talet, men enligt kritiker som Geoff Eley och David Blackbourn byggde denna tes på en idealisering av brittiskt och franskt 1800-tal (de hade samma patologier som Tyskland hade, menade Eley och Blackbourn) och på en överskattning av kontinuiteterna i tysk modern historia.
Helmut Walser Smith, historiker vid Vanderbilt-universitetet i Nashville, uttrycker i en artikel i German Studies Review från 2008 sin kritik mot Sonderwegkritikernas tolkning. "German historians have begun to accept an anti-Sonderweg consensus bereft of a sense for the deep continuities of German history." (s. 227) Smith menar att i 00-talets historieskrivning, med Niall Fergusons The War of the Worlds (2006) som exempel, så framstår den tyska 1900-talshistorien som frikopplad från 1800-talet.
Smith går tillbaka till det tidiga 1980-talet och Sonderwegdebattens två stora synteser: Hans-Ulrich Wehlers Det tyska kejsarriket (1973), och Eley och Blackbourns The Peculiarities of German History (1984). De sågs då som polariteter, säger Smith, men de liknade varann i det att båda sidor förankrade analysen av 1900-talet i en analys av 1800-talet. För Wehler, "The special path consisted of Germany's relative political backwardness, especially vis-a-vis England, and this expressed itself most profoundly in a failed bourgeois revolution, a feudalized bourgeoisie, and an aristocratic caste who controlled key institutions of government, including the army and bureaucracy." (s. 228)
"Blackbourn and Eley, conversely, emphasized the modernity of the Kaiserreich, the relative strength of the bourgeoisie, and the importance of the 1890s as a political caesura in which populist politics flourished. They also stressed the formation of politicalFör båda spårades fascismens orsaker tillbaka till 1800-talet, men till olika aspekter av århundradet, för Wehler väldigt mycket till det politiskt formativa 1870-talet men för Blackbourn och Eley väldigt mycket till ett politiskt, populistiskt skifte på 1890-talet.
movements resistant to elite manipulation and political ideologies that challenged rather than stabilized the status quo. If Wehler pointed to the sclerosis of feudal structures, Blackbourn and Eley underscored the disruptive impact of modern capitalism." (s. 228)
Smith diskuterar hur Eley sedan 80-talet på två olika sätt har teoretiserat 1890-talet som ett ursprung för fascismens barbari. Eleys ena version är i bokkapitlet "What produces fascism?" från 1986 där han förklarar fascismen med den ekonomiska krisen 1917-23 och Depressionen som började 1929; enligt Eleys analys 1986 så var dessa ekonomiska kriser utlösande faktorer för att den ekonomiska eliten, vilken enligt Eley var kapitalägarna snarare än jordägarna, skulle söka efter nya och auktoritära sätt att styra samhället och lösa problemet med politisk representation, som hade varit högaktuell sedan 1890-talets krasch för den gamla politiken och introduktionen av en ny, populistisk politik. Summan av dessa faktorer blev fascismen, menade Eley 1986. Smith avfärdar detta: han menar med stöd i Henry A Turner Jr studie German Big Business and the Rise of Hitler (1985) att kapitalägarna inte var avgörande bidragsgivare till NSDAP på 1920-talet eller ens 1932, och med stöd i Jürgen Falters valstudie Hitlers Wähler (1991) att de områden som röstade mest nazistiskt var de som tidigare varit konservativa fästen och att industriarbetare var mer benägna att rösta NSDAP än man tidigare trott. (s. 231) Utifrån detta menar Smith att Eleys förklaring från 1986 aldrig fick något fäste i forskningen.
Eley har dock sedan dess presenterat ännu en kontinuitetshistoria. Denna utgår från Detlev Peukerts forskning och Peukerts analys av perioden från 1890 till 1930 som "klassisk modernitet", "a term that Detlev Peukert borrowed from art history to denote a period of increased complexity and significant transformations in scientific research, social reform, city planning, consumer behavior, popular politics, the arts, and much else." (s. 231) För Peukert var Weimarrepublikens fall "an attempt to combine technocratic efficiency with authoritarian methods of social control in order to resolve the tensions that had been created by modernization and heightened by the chronic crises of the 1920s." (cit. 231) Smith verkar rätt skeptisk mot denna förklaring också: kan man verkligen säga att Weimar-staten på 1920-talet utmärktes av stark kontroll över förhållandena i landet (var det inte tvärtom?), och han menar att Peukert mer kan förklara Reichstagens upplösning över den sociala frågan i juli 1930, än fascismens kommande till makten, som han menar inte var förutbestämd sommaren 1930.
I Peukerts modernitetsteoretiska förklaring blir betydelsen av nationalismen, militarismen och antisemitismen underbetonad, menar Smith. Inte desto mindre har den Foucault-inspirerade läsningen av tysk 1900-talshistoria i ljuset av en kontrollerande högmodernitet som börjar 1890, fått starkt fäste i historieskrivningen -- enligt Edward Ross Dickenson samma ställning som "master narrative of modern German history" som Sonderwegtesen hade på 1970-talet. (s. 232) Peukert menade i sin inflytelserika essä "The Genesis of the Final Solution from the Spirit of Science" (1988) att man kunde spåra Förintelsens ursprung i humanvetenskaperna och rasbiologin vid 1900-talets början. Smith uttrycker sin skepsis mot Peukerts förklaring: det tyska samfundet för rashygien hade 1913 bara 425 medlemmar, medan stora antisemitiska och militaristiska organisationer kunde ha hundratusentals medlemmar. Jämfört med US-amerikanska delstater som Indiana och Kalifornien genomdrev inte kejsarriket särskilt skarpa rashygieniska lagar, och inom universitetsvärlden hade rashygienen inte nödvändigtvis starkare ställning i Tyskland än i jämförbara länder. (s. 233-234) Utifrån Smiths kritik mot Peukerts tolkning, tror han inte heller på Eleys andra tolkning, som bygger på Peukert och fokuserar på biopolitik.
Utifrån sin kritik av Eleys tolkningar, menar Smith att Sonderwegdebattens slut lett till förklaringar av den tyska katastrofen som brister både i historisk förankring, och sociologisk bas. (s. 235) [1] Smith förespråkar i kontrast mot detta, en rekonstruerad Sonderwegförklaring av nazismen. Den historiska forskningen sedan 1980-talet har visat att Tyskland inte var så unikt som 70-talets Sonderweg-historiker hävdade, men Smith menar att faktorer som var centrala i Sonderweg-förklaringen, faktiskt var centrala. Han pekar på betydelsen av nationalismen och etniska motsättningar i öst, såväl som militarismen överlag. Vad han däremot inte gör är att diskutera hur de olika faktorerna hängde ihop och varför liknande faktorer i andra länder (Frankrike, Ryssland, England, osv.) inte ledde till en fascistisk katastrof.
referens
Helmut Walser Smith (2008) "When the Sonderweg Debate Left Us", German Studies Review, Vol. 31, No. 2.
fotnot
[1] Här använder Smith också en typologi över typer av historisk kontinuitet:
"In a justly celebrated article, Alexander Gerschenkron delineated five definitions of historical continuity: the constancy of direction, the periodicity of events, endogenous change, the length of causal regress, and the stability of the rate of change. By constancy of direction, he meant continual change in the same direction. The second definition, the periodicity of events, involves the reiteration of the past, with historical events representing a reenactment of earlier occurrences--as in a lachrymose telling of history, such that sees antisemitism as a long, essentially unchanging hatred. The third definition, endogenous change, suggests that historical development, or deformation, results from recurring mechanisms that inhere within a given system: the political preponderance of agrarian elites in a dynamic industrial economy vitiating attempts at achieving democracy, for example. This way of thinking about continuity was central to Wehler's early formulations of the Sonderweg, since the causal link was located in the system, and exogenous shocks, like the impact of war, only affected the rate of change, not the mechanism per se. Then there is the length of causal regress, Gerschenkron's fourth category. It posits that cogent historical argumentation requires that causes be followed backwards, not infinitely, but significantly. The immediate origins of the Russian Revolution, for example, may be discerned in World War I or in the failure of the Reforms of 1905, but the Revolution's deeper causes lie in the Russian ordeal of serfdom and absolutism; and therefore its origins can be traced to the economic policies of Catherine II? policies that benefited rural lords and the trade in serfs at the expense of middle class merchants. The explanation does not necessarily presuppose Russian uniqueness, only that serfdom and absolutism represent powerful "causal streams." Finally, there is stability in the rate of change. Here the question concerns the significant "kink" in continuity, the metaphor taken from economic take-off in a backwards economy, with the element of continuity measured from the significant shift in the series." (s. 235-236)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar