Förändringen i den engelska historieskrivningen på 1980-talet

1980-talet var en omvälvande tid i historieskrivningen. (Som kanske alla tider är.) 1970-talets trendiga socialhistoria, marxism och strukturella historia byttes ut mot kulturhistoria, postmodernism och andra nya trender. Redan 1979 proklamerade Tony Judt, specialist på fransk historia, att: "This is a bad time to be a social historian". Judt skåpade ut 70-talets socialhistoria som svag på idéer, inskränkt, och inblandad i en hopplös jakt efter att vara "vetenskaplig". Socialhistoria, menade han, "has become a gathering place for the unscholarly, for historians bereft of ideas and subtlety". 

1980-talet såg en ny generation av historiker som gjorde andra saker, en annan typ av forskning. JCD Clark, född 1951 och på 1980-talet aktiv vid Cambridge-universitetet (sedan 1996 är han professor vid University of Kansas) var en av de mest prominenta. 1984 publicerade han en historiografisk översiktsrecension i Historical Journal, där han recenserade en rad nya verk inom brittisk 1700-tals-socialhistoria: English Society in the Eighteenth Century av Roy Porter; The Making of a Ruling Class. The Glamorgan Gentry 1640-1790 av Philip Jenkins; Augustan England. Professions, State and Society, 1680-1730 av Geoffrey Holmes; Electoral Behaviour in Unreformed England. Plumpers, Splitters and Straights av John A. Phillips; en studie av Lord Bolingbroke; och Political and Constitutional Ideas of the Court Whigs av Reed Browning. Clark började sin recension på ett klassiskt och väldigt engelskt sätt: "G. M. Trevelyan, as every undergraduate knows, announced in 1944 that social history 'might be defined negatively as the history of a people with the politics left out'." Clark beklagar att socialhistorisk forskning, efter att ha lämnat politiken utanför, genast gav sig hän till ekonomisk determinism, något som Trevelyan själv var explicit med: 'the social scene grows out of economic conditions, to much the same extent that political events  in their turn grow out of social conditions', so that 'Politics are the outcome rather  than the cause of social change.' Dessutom menar Clark att socialhistorikerna fastnade för en ensidig och snäv konceptualisering av ekonomisk historia: "coal and iron, cotton and colonies, railways and canals", med ett fokus på England, inte Skottland eller Wales. Av de sju böcker som han recenserar 1984 är det inte minst Porters syntes om det engelska samhället på 1700-talet som får sig en rejäl dos kritik, samtidigt som den görs till symbol för hela det socialhistoriska projektet. Det har nog en släkthistorisk bakgrund: Porter (1946-2002) doktorerade i Cambridge 1974 där han hade haft JH Plumb som lärare, och Plumb var historisk rådgivare för Penguin Books som sedan 1960 publicerat en rad verk om 1700-talets England, av Plumb, Hobsbawm, EP Thompson och Christopher Hill --alla företrädare för socialhistoria (och de tre senare marxister). Plumb (1911-2001) hade i sin tur doktorerat i Cambridge på 1930-talet med JM Trevelyan, vars definition av socialhistoria Clark började sin recension med, som handledare.

Framför allt är det Porters bevisföring som Clark kommer med otaliga nålstick emot: han läser noggrant och kritiskt och menar att även om Porter använder diagram och tabeller och till synes "moderna" metoder, så är bevisföringen ofta impressionistisk och, menar Clark, bristfällig. Detta handlar bland annat om Porters argument att den utbredda fattigdomen var  'a consequence of the way in which the powerful, wielding the knife of the law, carved up the national wealth', ett system  av 'magnate parasitism upon society' (s. 776) Clark prisar Porters sätt att beskriva arbetarklassens levnadsstandard, men menar att utredningen av de högre klassernas levnadssätt "descends to caricature and parody" (s. 777). Givet detta, menar Clark i en mycket intressant kritik som ekar av Cowling, så innebär att skriva historien om 1700-talets England, ett samhälle där monarkin, adeln och den anglikanska kyrkan dominerade, på detta sätt att Porter: "produces some catastrophic distortions" (s. 777).

Clark har också mer konventionell kritik, om att Porter inte tar politiken på allvar utan reducerar den till "oligarchic economic exploitation". (s. 777) Porter fördömer de anglikanska prästerna, men beskriver inte riktigt vad de faktiskt gjorde. Överlag så är det alltså en hård kritik som Clark riktar mot Porter: att Porter är bra på att skriva om de personer och grupper som han gillar, men egentligen riktigt dålig på allt annat (och att det är många grupper som han inte gillar).

Oxford-historikern Joanna Innes tog 1987 i en review essay, mer än trettio sidor lång, i Past and Present, avstamp i Clarks essä från 1984. Hon konstaterar att 1985 publicerade Clark sin bok English Society, 1688-1832 och menar att denna bok "clearly represents a bid to implement the programme
 previously outlined". Innes essä handlar i sin tur om Clarks bok och den nya historieskrivningen. I Clarks framställning blir politik och religion, som han kritiserade Porter för att underskatta, centrala, och Innes anmärker att

"Until 1832, we are informed, England was a "confessional state".  Varieties of religious belief dominated the minds of men and shaped their political projects and allegiances. Not social change, but heterodoxy or "heresy" was the chief destabilizing force at  ing the foundations of England's "ancien regime" - until, with the repeal of the Test and Corporation Acts in 1828 and Catholic emancipation in 1829, two essential props of the old order were removed, and the whole edifice came crashing precipitately down." (s. 165-166)

Clarks syntes var alltså högst polemisk, och liksom i essän från 1984 kunde han vara skarpt kritisk mot tidigare forskare. Samtidigt, säger Innes, så menar Clark att hans egen approach är preliminär och ber därför om förstående kritik, något som hon menar att tidigare recensenter också gett. " This review adopts a sterner critical stance." (s. 166) 

Redan året efter English Society-syntesen publicerade Clark ännu en bok, Revolution and Rebellion: State and Society in England in the  Seventeenth and Eighteenth Centuries (Cambridge, 1986). Innes är inte helt nöjd: "It appears that he is conducting a course in self-education by publication. English
Society offers a premature synthesis." (s. 167) Ändå, säger hon, är det viktigt att diskutera English Society långt: det är en uppmärksammad bok, och det är en bred och ambitiös bok som är en bra utgångspunkt för mer allmänna reflektioner om engelskt 1700-tal och forskningen om detta.

Boken English Society, 1688-1832 avgränsas kronologiskt sett på ett högst konventionellt, politisk-historiskt sätt: börjar med den ärorika revolutionen och slutar med den första Reform Act. I övrigt är tonen polemisk. Clark menar att det engelska 1700-talet tolkats på ett reduktionistiskt, teleologiskt och deterministiskt sätt av både whigs och marxister, i tolkningar där social och ekonomisk förändring och medelklassens uppgång ("rise") leder till sociala, politiska och kulturella förändringar. (s. 169) Clarks förklaringar till förändringar fokuserar mer på politikens utveckling, som inte bestäms av ekonomiska eller sociala förhållanden, och ideologiska konflikter. Utifrån 1980-talets nya ekonomisk-historiska forskning argumenterar Clark också att det inte fanns någon "industriell revolution" i bemärkelsen en snabb och drastisk omvandling, få storskaliga industrier medan de flesta fortfarande arbetade i jordbruket. Vilket jag tycker låter som en helt rimlig tolkning! I Clarks bild, bredare:

"No rising middle class challenged aristocratic hegemony,  either culturally or politically: England remained an "aristocratic society", its nobles at least as proud and introverted as any of their Continental fellows, insouciantly frittering away their time in gambling, duelling and other such lordly pursuits. New democratic and secular ideologies had as yet little grip on the imaginations of any sector of the population: deference to monarchy and Anglican piety remained all but all-pervasive sentiments." (s. 170)

Innes menar att Clark grovt överskattar till vilken grad engelska 1700-talshistoriker är och har varit positivister och ekonomiska determinister; bland de socialhistoriker som diskuterat subjektiva erfarenheter och betydelsen av ideologi lyfter hon fram Gareth Stedman Jones (1983), Keith Thomas (1983) och Linda Colley (1984, 1986). Hos Clark framstår Edward P Thompson son en gammeldags marxist, teleologisk och deterministisk, men Innes menar att mycket av Thompsons intellektuella produktion i själva verket gick ut på att attackera teleologi och determinism, och försvara kreativitetens roll i historien. (s. 173) [1] 

Hon menar vidare att Clarks envisa argument att politiken och idéerna inte bestäms av sociala och ekonomiska faktorer inte är någon originell insikt och i sig inte är så anmärkningsvärt -- det svåra är att säga något mer specifikt om vad som driver politiken och idéerna. (s. 174) Hon menar också att Clark missar att diskutera den utveckling som skett på 1980-talet där en del politisk-historiker blivit mer intresserade av strukturer, och omvänt socialhistoriker blivit mer intresserade av individer -- en möjlighet för konvergens och integrerad analys. (s. 176)

Vad gällre substansen av analysen menar Innes dels att Clark överdriver hur mycket andra historiker ser det engelska 1700-talet som "modernt" och industriellt, dels att Clarks dikotomi att om det engelska samhället inte var industriellt, så var det "förindustriellt", är alltför enkel. Det fanns en utveckling av hantverk och proto-industri, och en marknadsutveckling som fick 1700-talsbetraktare själva att mena att de levde i ett "commercial society". (s. 178-179)

Clark förespråkar att beskriva 1700-talets engelska samhälle i dess egna termer, eller vad han ser som dess egna termer: enligt Innes är hans nyckeltermer "ancien regime", "confessional state" och "aristocratic society", som hon menar är rekonstruktioner, inte 1700-talets egna begrepp. (s. 180) Vad gäller "aristokratiskt" så var det visserligen ett begrepp som användes på 1700-talet, men snarast för att beskriva ett styrelsesätt, inte samhället som helhet, och Innes menar att "commercial society" var en mycket vanligare självbeskrivning av 1700-talsförfattare än vad "aristocratic society" var.

Hon ger Clark mer credit för att fokusera på relativt underutforskade sidor av 1700-talets samhälle: adeln, folklig anglikanism, de vanliga prästernas politiska filosofi, och konservativ politisk filosofi mera allmänt. (s. 182) Vad gäller Clarks starka fokus på Tory-partiet menar Innes att Geoffrey Holmes, W.A. Speck och Linda Colley också argumenterat för att Tories betydelse i 1700-talet underskattats, men att dessa historiker gör argumentet på ett annorlunda sätt än Clark: genom att betona att Tories anpassade sig till sociala och politiska förändringar och därigenom blev ett så starkt parti. Clark menar tvärtom att Tories höll fast vid gamla värderingar: lojalism mot huset Stuart ("Jacobitism") och kyrkan.

De "radikaler" som utmanade den etablerade ordningen -- och "radikaler" är ett anakronistiskt begrepp, det är Clark och Innes ense om -- var enligt Clark motiverade av religiös heterodoxi. Innes menar att historiker försökt påtvinga 1700-talets splittrade protester en enad ideologi, under en rubrik som "radikalism", och att Clark rättmätigt kritiserar detta, men går för långt i en liknande riktning genom att istället utmåla dem som homogent religiösa. Många av 1700-talets "radikaler" var protestantiskt motiverade, men Innes verkar mer imponerad av Dorothy Thompsons ekletktiska approach i hennes arbete om chartisterna. (s. 186-188) Men hon menar att Clark gör en bra poäng när han påpekar de starka paralellerna mellan religiösa och politiska konflikter och hur de ofta utkämpades mellan samma personer. Däremot menar hon att Clark framför allt gör rättvisa åt polerna i debatten, anglikanska tories och renodlat heterodoxa radikaler, och missar den stora gruppen däremellan. Hon saknar också en mer förklarande ansats till varför de protestantiska avvikarna blev flera och mera röststarka mot 1700-talets slut.

Den sista sektionen i Innes essä handlar om Clarks användning av begreppet "ancien regime" för att beskriva det engelska samhället 1688-1832. Clark gör två poänger med att använda detta begrepp. Ett, det visar det engelska samhället som ett förindustriellt, hierarkiskt, aristokratiskt och djupt religiöst samhälle. Två, det sätter England i ett europeiskt jämförande perspektiv och inbjuder till att se likheterna med övriga Europa snarare än olikheterna (som i en vanlig engelsk historieskrivning). Båda låter som  väldigt bra poänger, tycker jag! Innes håller nog med i princip, men vill också problematisera bilden av 1700-talets England som ett vanligt europeiskt samhälle. Samhället var hierarkiskt, ruralt och mestadels agrart, men ändå och också exceptionellt urbaniserat för det europeiska 1700-talet, med en större andelen anställd i industri och hantverk. Och även om den engelska aristokratin var stormrik även i ett europeiskt perspektiv, så var den väldigt liten, och gentry var alls inte lika rika. (s. 195-196) Också politiskt sett menar Innes att den engelska staten var ovanlig eller till och med unik: det fanns andra stater, som Sverige under frihetstiden, Polen eller Venedig, som hade maktdelning, men de var typiskt svaga, decentraliserade stater; den engelska staten var unik i att både vara stark och centraliserad, och ha maktdelning. Innes menar att med Clarks perspektiv blir det omöjligt att förstå hur England under 1600- och 1700-talet blir en stormakt i världen, vilket hon menar var beroende av statens kapacitet att beskatta befolkningen och rekrytera soldater (s. 198-199). Clarks perspektiv på en ancient regime av hierarki, lydnad och religion låter en helt enkelt inte förstå 1700-talets stora och viktiga förändringar, menar Innes.

Clark börjar sin replik på Innes mäktiga review essay med att medge att hans perspektiv förändrats redan, sedan syntesen publicerades 1984: "All our syntheses, then, should be premature." (s. 195) Han menar också att syntesen aldrig hade för avsikt att vara heltäckande, utan att han medvetet gav vissa teman särskilt stor uppmärksamhet eftersom de underskattats i den tidigare litteraturen. Att han skulle överspela sin hand och slå in öppna dörrar avfärdar eller förklarar Clark med att forskningen seadn 1980 förändrats så kraftigt sedan 1980 att hans polemik från september 1984 mot den existerande forskningen kanske redan, 1987, blivit föråldrad, bland annat just genom att Clark vunnit inflytande med sina argument. " The way in which orthodoxies suddenly collapse is a theme worth  exploring." (s. 196) Vad gäller användningen av begreppet "ancien regime" för England 1688-1832 medger Clark gärna att begreppet är retrospektivt, men håller fast vid sitt argument att "the theoretic formulation of
 English society between the Restoration and the Reform Bill may best be understood as a mutually reinforcing system of three main components: monarchy, patrician elite, clerical intelligentsia." (s. 199) Vad gäller statens och ekonomins förstärkningar menar Clark att:

"the new historical problem is to explain these things, of which we were sufficiently well aware, after we have thrown away the crutches which supported us for so long: the spurious notions  of a bourgeois revolution, of a constitutionalist teleology and an issueless political stability, of an Industrial Revolution, of a proletariat without belief or dignity, exploited to finance a bleak new world of possessive individualism." (s. 202) [2]

Clark menar här att en ancien regime med den traditionella elitens hegemoni och ortodox religion helt enkelt är kompatibel med ekonomisk omvandling och tillväxt, tvärtom ett klassiskt whig-marxistiskt antagande. Jag är i princip ense med Clark och har gjort samma argument för Sverige under 1800-talets andra hälft i min bok Världens jämlikaste land? Däremot så menar Clark att Innes överdriver hur den engelska ekonomin var på 1700-talet, och att hon återanvänder politisk retorik från den tiden alltför mycket. Vad gäller ekonomin polemiserar han med Innes betoning på industrialisering och kommersialisering, som han verkar se som ett uttryck som "gammal Cambridge-tes"; Clark medger att ekonomisk tillväxt skedde -- men långsamt, som kliometrikerna visat -- men påpekar återigen sin poäng att detta är kompatibelt med ett politiskt, socialt och religiöst konservativt samhälle. Clark avslutar sin replik med att mena att Pocock i hans "Post-Whig Interpretations of History" gjorde en mycket mer subtil läsning av Clarks revisionistiska analys, och att Innes är en försvarare av "the Old Guard" som försöker begränsa skadorna genom polemik. (s. 207)

 

 

referenser

J.C.D. Clark (1984) "Review Article: Eighteenth-Century Social History", Historical Journal 27 (3).

Joanna Innes (1987) "Review article: Jonathan Clark, social history and England's 'Ancien Regime'", Past and Present nr 115, maj 1987.

J.C.D. Clark (1987) "On Hitting the Buffers: The Historiography of England's Ancien Regime. A Response", Past and Present nr 117, november 1987. 

fotnot

[1] En väldigt intressant anmärkning i en fotnot: "Clark himself cannot be unaware of the Thompsonian resonances of his repeated laments on the theme of the condescension of posterity, for example, English Society, p. 42. In contrast to Clark, Roger Scruton has expressed qualified approval of Thompson's way of writing history, for its avoidance of (what Scruton damns as) common excesses of Marxist historiography: see R. Scruton, Thinkers of the New Left (London, 1985), ch. 2, esp. pp. 12-14."

[2] Här gör Clark också en intressant historiografisk anmärkning: "This school of thought is sometimes parodied as a claim that 'in modern British history, nothing fundamental actually happened': David Cannadine, review of  Beckett, Aristocracy in England, in Times Lit. Suppl., 19 Dec. 1986, p. 1431; "the  assumption that in love and marriage nothing changed in England from the thirteenth  century to the eighteenth": Lawrence Stone, review of Alan Macfarlane, Marriage and  Love in England: Modes of Reproduction, 1300-1840 (Oxford, 1986), in Times Lit.  Suppl., 16 May 1986, pp. 525-6. The critics have failed to grasp the point that the  problem is to explain real change without an unreal dynamic and an illusory teleology." (s. 202, not 25)