Thomas Piketty och Emmanuel Saez beräkningar av inkomstojämlikhetens utveckling i Frankrike, USA och andra länder sedan 1900-talets början har blivit kanoniska och inspirerat en rad debatter. Vid millennieskiftet plockade Piketty och Saez upp en metod för att beräkna inkomstojämlikhet baserat på sammanfattningar av inkomstskatter, en metod använd av Simon Kuznets på 1950-talet och Tony Atkinson på 1970-talet, och fick enormt genomslag med sina fokus på "topp 1 %" och den ökade inkomstkoncentrationen. När serierna visar en långsiktig U-kurva för ojämlikheten, med mycket hög inkomstskoncentration ca 1900-1920 och dito ca 1980-idag, så har detta bland den samhälleligt intresserade allmänheten och bland historiker orsakat debatter om ifall vi lever i "en ny gilded age".
Nationalekonomerna Vincent Geloso, verksam vid George Mason University, och Phil Magness, verksam vid tankesmedjan American Institute for Economic Research, har i två artiklar från 2020 och 2022 nu ifrågasatt den empiriska grundvalen för denna historieskrivning, mer specifikt om utvecklingen av inkomstkoncentrationen under 1900-talets första halva. Till detta kommer att ekonomerna Gerald Auten och David Splinter i en artikel som är accepterad för publicering i Journal of Political Economy ifrågasätter Piketty och Saez beräkningar från 1960-talet och framåt; jag återkommer till denna kritik i ett uppföljar-inlägg. I detta inlägg går jag igenom Geloso och Magness nya empiri och deras slutsatser om ojämlikheten från 1900-talets början till 1950-talet och hur de baserat på den nya empirin omtolkar historien. En förtitt på deras argument finns i diagrammet som jag klistrat in längst upp här, från deras andra artikel. Diagrammet jämför deras beräkningar och Piketty och Saez beräkningar; vi ser att trenderna är väldigt lika, men att nivåerna på inkonstkoncentrationen är mycket lägre enligt Geloso, Magness och medförfattare.
Artikeln från 2020 är skriven av Geloso och Magness och publicerad i Economic Inquiry. Efter en pedagogisk inledning diskuterar de Piketty och Saez metod för 1900-talets första hälft. Sedan 1962 kan man jämföra den tabulerade skattestatistiken med det amerikanska skatteverkets (IRS) mikrodata, men före 1962 finns ingen sådan jämförelse att göra. Dessutom förändrades inkomstskattens beräkning under 1900-talets första hälft och före andra världskriget betalade få vuxna alls inkomstskatt; detta gör att tabuleringarna före 1944 är svårligen jämförbara med senare år. Piketty och Saez gör tre justeringar. Ett, eftersom så liten del av befolkningen betalar skatten, och tabuleringarna klumpar ihop folk med olika inkomster till mindre grupper, måste de använda interpoleringar för att räkna avgränsningar för att vara med i toppdecilen, topprocenten, topp 0.1 procent och så vidare. Två, före 1944 rapporterar statistiken nettoinkomster, efter avdrag, och därför använder Piketty och Saez skillnaderna mellan 1943 och 1944 som justeringsfaktor för alla rapporterade inkomster före 1944. Tre, väldigt få betalade skatt före 1940, oftast färre än 10 procent, och Piketty och Saez använder ration av gifta skattebetalare (filers) till ogifta dito år 1942 som benchmark för att hitta hur många filers som fattas runt den 90:e percentilen. Efter dessa justeringar gör PS en fjärde justering, för kapitalvinster, och efter detta så delar de de resulterande inkomsterna med nämnaren 80 procent av den personliga inkomsten i landet minus transfereringar för att få fram varje inkomstgrupps andel av de totala inkomsterna. (Geloso och Magness diskuterar inte varför 80 procent av de personliga inkomsterna, snarare än 100 procent, är rätt nämnare.)
Geloso och Magness lämnar i artikeln från 2020 de olika justeringarna därhän, och fokuserar på datat, själva källorna. Det viktigaste grundproblemet med källorna för 1900-talets första hälft är att inkomstskatten före 1943, då man introducerade direktbeskattning av löner från löneutbetalningen, byggde på självdeklarationer av ens inkomster. Detta gör att folk kan ha underrapporterat sina inkomster för att få betala mindre skatt än de annars hade gjort. Geloso och Magness menar att flera olika felkällor stammar ur detta faktum. Ett är helt enkelt att inkomstskatten blev högre och högre under perioden 1913 (då skatten infördes) till 1943, vilket gav starkare och starkare incitament att skattesmita -- vilket då skulle ge en successivt stigande underskattning av inkomsterna. (Den högsta marginalskatten varierade från 7 procent år 1913 till 94 procent år 1944.) En annan är att den federala skatteindrivningen var "very lax and inconsistent". Normalt sett skulle vi förvänta oss att skattesmitandet skulle vara störst i de högsta inkomstgrupperna, som betalar mest i skatt och därmed har starkast skäl att smita skatten samtidigt som de också har råd att betala för finansiell rådgivning av olika slag. Intressant nog så menar Geloso och Magness att detta inte nödvändigtvis var fallet i USA 1913 till 1943:
"In fact, there is evidence that evasion was more rampant in lower-income classes. From 1932 to 1939, when the personal-exemption threshold sat at 1,000 dollars for single filers, the IRS received an average of 1.2 million filers per year in the 2,000-dollar income bracket and 700,000 in the 3,000-dollar bracket, inclusive of persons who had no eligible tax payments. These figures increased to 8.2 and 1.7 million, respectively, almost overnight, in 1941 following the introduction of the new 1040A filing form, another tax enforcement overhaul to increase filing rates among the lowest eligible brackets. The same brackets swelled to 11.5 and 4.7 million, respectively, in 1943. The stunning increase in simple reporting patterns over such a short period indicates that the IRS likely missed a large segment of income earnings at or slightly above the personal-exemption threshold prior to the tax-enforcement overhauls of the early 1940s." (s. 838)En sista komplikation med källorna är att en juridisk detalj, från ett HD-mål från 1800-talet, gjorde att en del offentliganställda inte behövde betala inkomstskatt.
För att belysa konsekvenserna av de olika källproblemen med den federala inkomstskatten (och IRS genomdrivande) som Piketty-Saez använde, så studerar Geloso och Magness delstatliga inkomstskattedata från Wisconsin och Delaware, två delstater som enligt dem hade för inkomstojämlikhetsstudier bättre skattesystem. Wisconsin införde 1911 en delstatlig inkomstskatt på låg och modest progressiv nivå: som lägst betalade man 1 procent av sin inkomst i skatt, och som mest 6 procent. (De säger inget om hur stor del av befolkningen som betalade skatten.) Delaware införde en delstatlig inkomstskatt 1917, standardiserade systemet 1922 och behöll sedan samma struktur resten av perioden. Grundavdraget var $1000 men man var tvungen att rapportera sin inkomst även om man inte behövde betala skatt. Man betalade 1 procent på sina första $3000 över avdragsstrecket, 2 procent på inkomsterna upp till $10 000, och 3 procent på all inkomst däröver. Från 1926 publicerade Delaware detaljerade tabuleringar av folks inkomster i delstaten. Wisconsin och Delawares skattedata har fem fördelar gentemot de federala data: (1) stabila skattesatser över tid, (2) låga skattesatser så låga incitament att skattesmita, (3) bättre kontroll av självrapporterade inkomster, (4) bredare skattebas, och (5) rapportering av brutto- inte nettoinkomster. (s. 840) I Delaware betalade ungefär 15-20 procent av potentiella skatteenheter (individer respektive gifta par) den federala inkomstskatten 1926-1943, medan 80-90 procent betalade den delstatens inkomstskatt. I Wisconsin var skillnaden mindre dramatisk: 20-30 procent betalade delstatliga skatten, medan fram till och med 1942 färre än 10 procent betalade den federala skatten. I princip hela den totala personliga inkomsten i Delaware täcktes av delstatsskatten mot 40-60 procent av den federala skatten; i Wisconsin var det fram till 1940 20-40 procent för den federala och runt 60 procent för den delstatliga skatten. (s. 843)
Figurerna 2 och 3 visar huvudresultaten: inkomstkoncentrationen i Wisconsin och Delaware under 1900-talets första halva beräknat på grundval av den federala inkomstskatten (IRS i figurerna) och baserat på delstatsskatterna (WTC respektive DIS i figurerna).* Vi ser att inkomstojämlikheten** är klart högre i Wisconsin med den federala källan än med delstatskällan -- särskilt markant är skillnaden på 1920-talet, där t ex 1926 uppvisar en väldigt stor peak i ojämlikheten med den federala källan men inte med delstatskällan. I Delaware är skillnaden inte lika markant, och faktum är att det sena 1920-talet och tidiga 1930-talet där har större inkomstkoncentration om vi tror på -- de enligt Geloso och Magness mer tillförlitliga -- statistiken från den delstatliga skatten.*** Det beror antagligen på bättre rapportering av kapitalvinster i Delaware vilket gör stor skillnad för boomåren före den stora depressionen.
Geloso och Magness slutsatser från figurerna 2 och 3 är att, ett, ojämlikheten oftast ser större ut i IRS-datat, och två, att med delstatsstatistiken får man mindre av en trend över tid. Men, säger de: kanske är detta bara fallet för Wisconsin och Delaware, två ganska små och på varsitt sätt speciella delstater? Därför går de vidare med en bredare koll på fler delstater som åtminstone för ett par år har mer detaljerad rapportering om inkomster. De har data för Minnesota 1939, North Carolina 1929 samt Utah 1931 och 1935 och beräknar toppercentilens inkomstandel där. Toppercentilens andel är ungefär 5 procentenheter lägre i Minnesota, 4-5 procentenheter i North Carolina, 2-3 procentenheter i Utah 1931 och 3-4 procentenheter lägre i Utah 1935, när de beräknar med delstatsdata istället för federala skattedata. När de slår ihop beräkningarna för alla fem delstater så ger IRS-data 18 procent större toppercentilandel 1919-1945 än vad delstatsdata gör. (s. 849)
I diskussionsdelen pekar de rätt mycket fram emot 2022-artikel, och det lämnar jag förstås därhän här, men av större intresse är att de menar att "our results are consistent with the existing literature. We also find a downward trend in inequality during the interwar period (Goldin and Margo 1992; Goldsmith 1957; Kuznets 1953; Lindert 2000; Lindert and Williamson 2016; Mendershausen 1946; Schmitz and Fishback 1983; Williamson and Lindert 1980)." (s. 850) De pekar också på att Delaware har bäst täckning, störst andel skattebetalare, vilket tillåter dem att beräkna inkomstutvecklingen för den 25:e percentilen, vilket de menar motsvarar en jordbruksarbetare. P25:s inkomst i Delaware var i princip utan trend från 1926 till 1935, med ett visst fall under Depressionen, och därefter med en rejäl ökning 1936-38. P75/P25-ration föll, eftersom den relativt välmående personen i P75 tappade mer än vad P25 gjorde. Mer storskalig är slutsatsen att ojämlikheten antagligen inte var så hög under mellankrigstiden som Piketty och Saez hävdat:
"This finding indicates that movements on the left side of the U-curve of income inequality are likely too pronounced. This reduction of measured income concentration during the prewar era alters the U-curve narrative. It now seems impossible to state that the 1920s are a reliable reference point for high inequality in American economic history." (s. 852)Deras resultat talar inte emot en tolkning av fallande ojämlikhet under 1900-talets första halva, men "the Great Leveling" skedde från en lägre nivå än vad Piketty och Saez (2003) föreslagit. Eftersom Depressionen och andra världskriget använts ymnigt för att teoretisera om ojämlikhetens bestämningsfaktorer, blir förändringar i beräkningarna av den faktiska ojämlikheten särskilt intressanta.
I oktober 2022 publicerade så Geloso och Magness tillsammans med John Moore, verksam vid Walsh College, och Philip Schlosser, verksam vid Wayne State University, en än mer omfattande artikel på temat, i Economic Journal. Om artikeln från 2020 fokuserade på delstatsdata från delstater med bättre statsistik -- framför allt Wisconsin och Delaware -- så fokuserar artikeln från 2022 på att göra nya beräkningar för USA som helhet från 1917 till 1960, utifrån samma data som PS men med andra justeringar för problemen i statistiken. Diagrammet högst upp i blogginlägget representerar deras nya beräkningar för USA. De pekar redan i introduktionen till artikeln på tre huvudresultat: (1) ojämlikheten var inte så hög som PS sagt: enligt PS tjänade toppdecilen 49,3 procent av de totala inkomsterna på peaken 1928 medan toppercentilen tjänade 23,9 procent, men enligt GMMS så drog toppdecilen "bara" in 42,5 procent och toppercentilen 19,5 procent. Minskningen till lågpunkten 1944 går för toppdecilen från 16,8 till 11,2 procentenheter och för toppercentilen från 8,6 till 8,6 procentenheter när man går från PS till GMMS beräkningar. (2) minskningen av ojämlikheten var inte så stor som PS sagt, "as the size of PS overestimation errors get smaller over time." GMMS menar att PS överskattar minskningen med ungefär en tredjedel. (3) Ojämlikhetsminskningen - the Great Leveling - får en annan timing: enligt PS står åren 1940-44 för 12,8 av 16,8 procentenheters minskning i toppdecilens andel, men med GMMS beräkningar blir minskningen mer kontinuerlig från slutet av 20-talet och framåt. Detta stämmer, menar de, överens med beärkningar av relaterade mått på skillnader i inkosmter efter kön, region och etnicitet (Goldin 1990; Mitchener och McLean 1999; Margo 2016). Detta resultat ställer också i fråga Piketty och Saez starka betoning på krigstida inkomstskatter som utlösande faktor för minskninen av inkomstojämlikheten. (s. 2368)
De följer Piketty och Saez i metodologin, att använda IRS årliga statistics of income-rapport som grundkällan. Men justeringarna är annnorlunda. De två stora skillnaderna handlar om (1) hur man hanterar de som inte betalar inkomstskatt (non-filers) och förändringarna till statistiken när inkomsterna går upp så att fler hamnar över tröskeln för att betala skatt, vilket sker under WW2 i USA. Och (2) hur man justerar för att skattestatistiken före 1943 rapporterar nettoinkomster, medan den från 1943 och framåt rapporterar bruttoinkomster, vilket är måttet man vill ha. En tredje skillnad (3) jämfört med PS handlar inte om skattestatistiken i sig utan om nämnaren i ekvationen när man ska räkna ut inkomstkoncentration, alltså referensinkomsten. Detta är ett gruvligt underdiskuterat problem i ojämlikhetslitteraturen; Atkinson (2007) är en av få omfattande diskussioner och Jakob Molinder och jag har en del diskussion i vår artikel om Stockholm 1870 till 1970. Jag anmärkte ovan på att Geloso och Magness (2020) inte diskuterade PS 80 procents-antagande, men de sparade alltså den diskussionen till 2022-artikeln.
Undersökningen börjar med Piketty och Saez användande av IRS SOI-rapporter och uppdelningen av inkomster efter inkomstgrupp, med interpoleringar som tillåter dem att beräkna cut-off points för att vara med i toppdecilen, toppercentilen och så vidare. På 1920-talet betalade 15-20 procent av potentiella skatteenheter (gifta par+individer) inkomstskatt; från 1925 till 1939 bara runt 10 procent varefter andelen ökade starkt under andra världskriget, till nästan 30 procent 1940, runt 45 procent 1941, över 60 procent 1942, och över 70 procent 1943. (Se Online Appendix A, figur 1.) Här kommer vi återigen till justeringen för gifta par som kunde ha betalat skatt men inte gjorde det. Och en justering för att gå från nettoinkomster före 1943 till brutto. Dessa till synes triviala och tråkiga justeringar gör stora skillander för vilka resultat man får vad gäller inkomstkoncentration. Det ser vi i figur 3:
Framför allt är det steget från netto till brutto, från modell 2 i diagrammet till modell 3, som gör stor skillnad: det måste alltså vara så att höginkomsttagare gjorde större avdrag än vad andra gjorde. Toppdecilens andel av inkomsterna är runt 5 procentenheter högre med bruttoinkomsten än med nettoinkomsten.
Nämnaren i Piketty-Saez toppinkomstandelsserie är för 1913 till och med 1943 80 procent av totala personliga inkomster, exklusive transfereringar, från Bureau of Economic Analysis (BEA). BEA:s serie börjar först 1929 så före 1929 handlar det om extrapoleringar tillbaka till 1913 baserat på nationalräkenskaper gjorda av Simon Kuznets (1941, 1945). Från 1944 och framåt räknar PS ut nämnaren från BEA:s National Income and Product Accounts (NIPA) med en viss del av skattebetalarnas (filers) inkomster imputerade för non-filers.
GMMS egna beräkningar börjar med att göra en annan justering för non-filers än vad PS gjorde, alltså en annan version av steget från modell 1 till modell 2 i figur 3 ovan. PS använde 1942 års ratios av gifta amerikaners skattebetalarandel till ogifta amerikaners dito, men GMMS menar att 1942 var ett väldigt speciellt år för demografi och arbetsmarknad med tanke på den massiva mobiliseringen för världskriget. Eftersom så många gick ut på arbetsmarknaden då ökade andelen skattebetalare mycket kraftigt, och IRS hade inte resurser att tabulera allas intäkter, utan gjorde istället tabulering baserat på ett sample av skattebetalarna. GMMS använder istället 1941 års ratios för att korrigera pre-1943-datat.
Nästa diskussion är hur man går från nettoinkomster till bruttoinkomster åren före 1943, alltså steget från modell 2 till modell 3 i diagram 3. Det handlar om skatteavdrag för sådant som affärsutgifter (business expenses), och kostnader för resor till och i jobbet. Piketty och Saez menar att höginkomsttagare gjorde de största skatteavdragen, men GMMS håller inte med. Deras figur 5 visar ration mellan bruttoinkomst 1944 och nettoinkomst 1943 per inkomstgrupp: från $0 till $500, från $500 till $750, från $750 till $1000, och så vidare. Baserat på denna menar de att åtminstone när man skiftade från netto- till brutto-rapportering i början av 40-talet så var avdragen, relaterat till ens inkomst, större i de lägre inkomstgrupperna. (s. 2375) Jag förstår dock inte riktigt hur man kan använda bruttoinkomst från ett år som proxy för bruttoinkomst ett annat år inom inkomstband -- det är ju inte samma personer i inkomstbandet år 1 som år 2? I vilket fall så menar GMMS också att låginkomsttagare, de med inkomster runt $1000 om året, gjorde procentuellt större skatteavdrag för donationer till välgörenhet än vad höginkomsttagare gjorde, detta baserat på data från 1920-talet. (s. 2375) GMMS menar att Piketty-Saez metod för att beräkna skatteavdragen både felallokerar avdragen över fördelningen, och överskattar skatteavdragen som helhet, fram till och med 1941. 1942 och 1943 underskattar PS istället skillnaden, eftersom utgifter för sjukvård 1942 blev grundval för skatteavdrag. (s. 2376-2377) GMMS pusslar ihop hushållens skatteavdrag 1917-43 från en rad olika källor för att ge en mer realistisk bild av skatteavdragens betydelse för skillnaderna mellan fördelningen av nettoinkomsten och bruttoinkomsten. När de räknar ut toppdecilens andel av inkomsterna med sina justeringar för skatteavdrag snarare än PS justeringar, så är toppdecilens andel i genomsnitt 1,31 procentenheter lägre. Den största skillnaden är på 1930-talet och särskilt 1933 då diskrepansen är 3,4 procentenheter. (s. 2378)
Härifrån -- från olika justeringar till täljaren, toppinkomsterna -- går de till nämnaren, totalinkomsten. Det är inte så enkelt som att total beskattad inkomst under inkomstskatten är samma sak som de totala personliga inkomsterna i ekonomin. Skillnader uppstår genom "imputed rents" för folk som äger sin bostad, för räntor från pensionssparande, från livsförsäkringar, och så vidare. Än viktigare är inkomsterna för de som tjänar pengar men inte tillräckligt mycket för att betala inkomstskatt -- non-filers, en stor andel av befolkningen före WW2. Piketty och Saez säger att de för non-filers imputerar en inkomst motsvarande 50 procent av skattebetalarnas medelinkomst 1944-45 och 20 procent av densamma därefter. Vidare så menar Piketty och Saez att sedan 1944 har "the ratio between total tax return gross income reported on tax returns and total personal income minus transfers estimated in national accounts has been fairly stable since the late 1940s (around 75–80%)". Så sett kan de alltså dividera inkomsttotalerna för olika grupper i skattedatat med 80 procent av nationalräkenskapernas totala personliga inkomst, för att få sina mått på inkomstkoncentration, det alltså utan att imputera inkomster för non-filers. (s. 2380) De refererar till Kuznets (1953) som dock inte använde en fast justering a la 80 procent, utan byggde sin egen nämnare genom att ta bort olika icke-beskattade inkomster ur nationalräkenskapsserien för att komma till en nämnare. Kuznets nämnare, jämförelseserien för totalinkomsterna, är för åren 1916 till 1948 mellan 10 och 26 procent högre än vad Piketty-Saez serie är. (s. 2380) Piketty-Saez konstaterar själva att de skiljer från Kuznets på denna punkt, men menar att Kuznets helt enkelt överskattar de personliga inkomsterna. För 1948 så implicerar Kuznets beräkningar att den genomsnittliga icke-skattebetalarens inkomst var större än den genomsnittliga skattebetalarens -- något som förstås är omöjligt. (s. 2380) GMMS menar dock att medan PS kritik av Kuznets för 1948 är rimlig, så gäller inte samma sak före 1943-44 års förändringar i skattesystemet. För åren 1917 till 1941 så är den genomsnittlige icke-skattebetalarens inkomst 27 till 46 procent av den genomsnittlige skattebetalarens, och det är bara från och med 1942 som ration närmar sig 100 procent. Därför menar de att Kuznets serie fortfarande är rimlig fram till 1944. Det verker dock som ett lite konstigt argument: vi kan ju inte prima facie acceptera en serie som 1948 har uppenbart absurda resultat, bara för att den före 1942 har till synes "normala" resultat? Borde vi inte snarare fråga oss om också resultaten fram till 1942 är "absurda", även om de stämmer bättre överens med vad vi förväntar oss? (s. 2380)
Valet av referensinkomst/nämnare är väldigt viktigt för resultaten vad gäller inkomstkoncentration. Att välja olika nämnare ger resultat för toppdecilens andel som är mellan 2,1 och 3,8 procentenheter lägre än vad Piketty och Saez har för åren 1917 till 1948. (Se Appendix A.) GMMS menar att Kuznets beräkning kanske är för generös, men att PS i vilket fall är för låg: det visar också Goldsmiths (1951) undersökning av skattade inkomster jämfört med nationalräkenskaperna. GMMS utgår från Goldsmith när de skapar sin referensinkomstserie för 1917 till 1948. Utöver de justeringar som redan diskuterats så lägger de också till inkomster för militärt anställda som inte betalade inkomstskatt, och, som diskuterats i Geloso och Magness 2020-artikel, för vissa offentliganställda som inte betalade inkomstskatt förrän 1939. (s. 2381)
Tabell 1 visar att den skillnad mellan GMMS ojämlikhetsberäkningar och Piketty-Saez dito som vi sett i figuren högst upp, beror i väldigt hög grad på olika antaganden i hur man skapar sin referensinkomstserie.
För åren 1944 och framåt använder Piketty-Saez inte längre 80 procent av personliga inkomster-antagandet för att skapa referensinkomstserien, utan istället en approach där de tillskriver non-filers en viss inkomst, först 50 procent av filers medelinkomst, sedan 20 procent. GMMS diskuterar problemen för dessa år, som börjar med effekterna av krigsförande personals inkomster 1944 och 1945.
När Geloso, Magness, Moore och Schlosser kommer till den bredare diskussionen påpekar de något som kanske inte riktigt är vad receptionen av deras paper bland Piketty-Saez kritiker sagt: Piketty och Saez serie överskattar överlag ojämlikheten, men "We must nonetheless dispel any impression that PS systematically overstate inequality levels through all of their methodological choices." (s. 2387) För en del år underskattar Piketty och Saez (2003) enligt GMMS inkomstkoncentrationen: 1920, 1921 och 1923 för toppdecilens andel, och 1917, 1920, 1921 och 1932 för toppercentilens andel. För det andra så reviderar inte GMMS revideringar huvudresultatet, att ojämlikheten var hög i början av 1900-talet och sedan föll. Geloso, Magness, Moore och Schlosser formulerar det annorlunda -- att ojämlikheten steg och sedan föll -- men givet att serierna för USA inte börjar förrän på 1910-talet så tror jag mer på en ganska konstant och hög ojämlikhet ca 1870-1920, om än med en konjunkturbetingad peak ca 1915-20.
Däremot, säger de, så förskjuts timingen i minskningen av inkomstkoncentration. Enligt PS beräkningar så skedde väldigt mycket av utjämningen under andra världskriget, men "While preserving the war’s relevance, our revisions emphasise a more gradual story. They depict a modest rise in inequality before the 1929 stock market crash, followed by a gradual levelling across the Depression and war years." (s. 2388) Depressionen ser viktigare ut med GMMS beskrivning, och höga skatter i och med WW2 mindre viktiga, säger de; om ojämlikheten börjar minska redan i det sena 20-talet så är det ett antal år före skattesatserna börjar höjas rejält.
Det pågår en del forskning som reviderar Piketty och Saez beräkningar för åren sedan 1960, och det är intressant att jämföra dessa revideringar med de revideringar som GMMS gjort för åren fram till 1960. En del revideringar för perioden efter 1960 bygger på mikrodata som helt enkelt inte finns före dess, och revideringarna blir då inte jämförbara, men GMMS menar att de förändringar som Auten och Splinter (2017) samt Mechling et al (2017) gör där de reviderar täljare och nämnare samtidigt, är jämförbara med GMMS-serierna. Diagram 12 nedan visar dessa tillsammans med Piketty och Saez ursprungliga beräkningar.
Om man tar Geloso, Magness, Moore och Schlossers pre-1960-serier och Auten och Splintens serier för åren sedan 1960 som utgångspunkt, så får vi en bild där toppdecilen under WW1 och 1920-talet tjänade ungefär 35-40 procent av de totala inkomsterna, sedan föll andelen på 30-40-talen till en nivå runt 30 procent och stannade där i princip till 1980-talets början då andelen började stiga igen, och till slut når 40 procent runt år 2020. Det är ett ganska så perfekt och symmetriskt U, men med mycket lägre nivåer 1917-44 och 1985-2020 än vad Piketty och Saez har: för nutiden, runt 40 procent istället för runt 50 procent. Geloso, Magness, Moore och Schlosser avslutar sin artikel så här:
"Our results should not be taken as the final word but rather the start of a discussion about the U-curve of income inequality. Echoing Sutch (2017), we note that altering the shape of the distributional series also changes the interpretation of what led to the mid-century levelling and what remedies, if any, we might employ against rising inequality. Difficulties of measurement are a recurring challenge of historical inequality studies that we must remain attentive to." (s. 2390)Medan diskussionen i sociala medier delvis har varit av gotcha-typ och menat att Piketty och Saez satts på pottan, så är alltså presentationen och slutsatserna i de här två artiklarna ganska timida. I nästa inlägg kommer jag dock kolla på Auten och Splinters artikel om nutiden, och den är ju mer politiskt laddad just eftersom det handlar om utvecklingen idag snarare än om 1900-talets första hälft. Jag tar med mig från Geloso och Magness samt medförfattares artiklar framför allt att ojämlikhetslitteraturen måste diskutera metodologi och antaganden mycket noggrannare, men också, substantiellt sett, att U-formen antagligen var mer moderat än vad Piketty och Saez resultat antytt. Detta passar också utmärkt med mitt argument från tidigare att vi inte lever i en ny gilded age. Jag tror, utifrån mina studier av Sverige, att Geloso och medförfattare har lämnat kvar en felkälla i Piketty och Saez vilket är en underskattning av ojämlikheten i den agrara sektorn, som fångas dåligt av inkomstskattedata, och att ett beaktande av denna faktor hade ökat den beräknade ojämlikheten ca 1913-1960 igen, så att U:ets vänstra sida hade höjts igen, efter att ha sänkts av Geloso, Magness med fleras korrigeringar.
referenser
Vincent Geloso och Phillip Magness (2020) "The great overestimation: Tax data and inequality measuremetns in the United States, 1913-1943", Economic Inquiry 58 (2).
Vincent J. Geloso, Phillip Magness, John Moore och Philip Schlosser, "How pronounced is the U-curve? Revisiting income inequality in the United States, 1917-60", Economic Journal 132: 2366-2391.
fotnoter
* I en fotnot förklarar de att de inte kan beräkna toppdecilens andel eftersom de inte har möjlighet att imputera inkomster för saknade skattebetalare (filers) på delstatsnivå utifrån IRS-datat. (s. 845, fn 16)
** Jag använder omväxlande "inkomstkoncentration" och "inkomstojämlikhet". Mer egentligt och korrekt vore att bara använda "inkomstkoncentration" när man talar om mått som toppercentilens andel, som inte är något omfattande ojämlikhetsmått utan "bara" ett mått på koncentrationen till just denna grupp. Jfr diskussion i min översiktsartikel med Rolf Aaberge.
*** En intressant kommentar om peaken i Delaware 1929: "The reason for the 1929 surge in Delaware is almost certainly connected to associated economic events at the outset of the Depression. Tax returns for that year show reported income in the wealthiest Delaware state bracket (earnings over $250,000) more than doubling from the previous year and then contracting to a fraction of its pre-1929 level in the following years. The magnitude of the spike and contraction are actually artifacts of Delaware’s size. The state’s small population heightened the visibility of these market swings affecting its wealthiest residents, which included the chemical and engineering empire of the DuPont family. These patterns further confirm the reliability of our results vis-a-vis other attempts to apply the Piketty–Saez adjustments to IRS data." (s. 846)
tidigare inlägg om kritik mot Piketty och Saez beräkningar: "Sutchs kritik av Pikettys USA-data", 4 november 2017, och "Galbraiths kritik av WID", 15 april 2021.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar