Under 1600-talets andra halva och 1700-talet steg Hamburg och London i den europeiska handelshierarkin efter att Amsterdam i det tidiga 1600-talet varit den ledande handelsstaden. Varför blev just Hamburg en så viktig handelsnod? Ekonomisk-historikern Erik Lindberg vid Uppsala universitet anför i en artikel från 2008 två existerande förklaringar: dels det gynnsamma geografiska läget i förhållande till stigande de Atlant-handlarna England, Nederländerna och Frankrike, dels har man anfört "a unique spirit of tolerance and freedom that made its civic-minded merchant-entrepreneurs able to profit from the expanding international trade". [1]
Lindberg har invändningar mot båda typerna av förklaring. För den första menar han att det är något cirkulärt med förklaringen eftersom "its emergence as a marketplace was endogenous to the development of an urban hierarchy of commercial metropolises; it was not simply caused by external forces that acted to boost its commercial development." (s. 642) För den andra förklaringen menar han att en rad historiker kritiserat idén om en särskilt liberal och egalitär anda i Hamburg. Men han menar att Hamburg ändå utvecklade en unik politisk ekonomi (om än inte en politisk kultur) som välkomnade utländska handelsmän, vilket var positivt för den ekonomiska utvecklingen.
Lindbergs studie jämför Hamburg med Lübeck, "the leading city of the mighty medieval Hanseatic League that declined into insignificance during the early modern period." (s. 643) Överlag så var hamnstäder de städer som växte fortast i Europa mellan 1500 och 1700 [2], men Lübeck stagnerade, så jämförelsen mellan två hansastäder som börjar med liknande institutioner är intressant.
Teoretiskt så griper Lindbergs studie in i diskussionen om institutioners betydelse för ekonomisk utveckling. Avner Greif menar att tillit och förutsägbarhet är nödvändigt för marknadsutbyten och att köpmänsgillen kunde erbjuda just det sociala samspelet för att skapa sådan förutsägbarhet och sänka transaktionskostnaderna. Lindberg menar dock att Greif och medförfattar dels fokuserat på medeltiden, eftersom de antar att köpmansgillena minskade i betydelse efter 1500, dels fokuserat på England och Holland som är två speciella fall från vilka man inte kan generalisera till Europa. En motsatt tolkning av köpmansgillena är att de snarare var snäva intressegrupper. Med referenser till Michael Postan (1973) och Sheilagh Ogilvie (1997) skriver Lindberg:
"The German Hansa, for example, was a result and not a cause of the great expansion of German trade in the fourteenth century. According to Postan, the prime reason for the Hansa’s existence was to maintain by political means that place in European trade it had won for itself in the preceding epoch. Similarly, the great expansion of proto-industries in central Europe between 1500 and 1800 in many places strengthened, rather than broke down, corporate institutions such as communities, craft guilds, and merchant guilds." (s. 646)
Vi kan alltså, menar Lindberg, inte utgå från att handelstillväxt leder till effektiva institutioner. Innan han börjar med jämförelsen av Hamburg och Lübeck sätter han dem i kontext:
"The Baltic area produced huge quantities of grain, timber, flax, hemp, iron, and other raw materials that supplied the west European armies, navies, and civilian populations. The production of these basic goods took place in the vast regions surrounding the Baltic Sea, stretching far into Russia, central Europe, and Scandinavia. Swedish iron, Polish grain, Baltic hemp and flax, Russian leathers—all were produced in the Baltic hinterlands and later transported along the rivers that flowed into the Baltic and Arctic Sea. In return, salt, wine, raisins, spices, and bullion flowed eastward. Important trading cities developed at the mouths ofthe great rivers: Hamburg and Lübeck in northern Germany, Danzig and
Ko¨nigsberg in Prussia, Riga and Reval in the eastern Baltic, Stockholm in Sweden, and Archangelsk and St Petersburg in Russia, together with several minor towns. These cities were part of larger urban networks that included London and Amsterdam, as well as cities in Southern Europe. " (s. 646)
Lübeck och Hamburg var centrala i Hansan under medeltiden, med Lübeck som solklar "huvudstad" för hela förbundet. När Hansans handelsnätverk tappade mark förlorade Lübeck sin centrala plats i nordeuropas hadnel, och från mitten av 1400-talet fungerade staden inte längre som länken mellan Östersjön och Västeuropa. Holländarnas uppgång var delvis på Hansans bekostnad och de spelade ut Lübeck mot andra Hansastäder. I slutet av 1400-talet var holländska köpmän ledande i Östersjöhandeln och i slutet av 1500-talet tog de också kontroll över den lönsamma kryddhandeln.
På 1300-1400-1500-talen var Hamburg och Lübeck ungefär lika stora, men under 1600-talet ökade Hamburgs befolkning till runt 75 000 medan Lübecks stagnerade till runt 25 000 år 1700. Lübeck fortsatte stagnera under 1700-1800-talen medan Hamburg växte till runt 100 000 år 1800 och runt 200 000 före 1900. Hamburg ligger på floden Elbe som kopplar östra Tyskland till Nordsjön medan Lübeck ligger vid den mindre floden Trave som flyter ut i Östersjön; dock hade Lübeck från 1398 tillgång till Elbe genom Stecknitz-kanalen. Både Lübeck och Hamburg låg ganska långt från de viktigaste marknaderna, och Lindberg menar att geografin inte ensam kan förklara Hamburgs uppgång som en global marknadsplats. (s. 649) Till detta måste vi också, menar Lindberg, lägga den inhemska politiska ekonomin. Lübeck införde 1605 hårda regler mot utlänningar och icke-Hansa-köpmän för att verka i staden, för att utesluta konkurrens, först bara för vissa varor (spannmål och lax) men sedan också för den viktiga kopparn. (Restriktionerna sprang bland annat ur att Lübeck stöttat Sigismund i kampen om Sveriges tron, men att han förlorade mot Karl IX som hotade att bestraffa Lübeck och andra allierade till Sigismund.) Dessa restriktioner skadade en del lokala köpmän som gick miste om affärsmöjligheter, men stöttades av det största och viktigaste köpmansgillet, Schonenfahrer. (s. 651) Stadens råd var i Lübeck dominerat av en liten grupp patricier, "a handful of families living on different forms of rent" (s. 652) och inte förrän 1669 fick borgare rätt att delta i styret av stadens finanser.
"The conflicts between merchants and council in Lübeck reveal the funda-mental conundrum of most early modern cities. The council was unable to defeat the merchants on political or military grounds because they financed the council’s activities through their taxes. Any council threats toward the
merchants were thus not credible." (s. 653)
På 1660-talet hade staden en fiskal kris, och de ständiga krigen hotade stadens oberoende. För att klara dessa problem och det danska hotet nådde stadens olika eliter 1669 en ny kompromiss om hur makten över staden skulle delas. Patricierna fick igenom en begränsning av hur många köpmän som fick vara med att styra staden, en begränsning som kvarstod till det revolutionära året 1848, men köpmännen fick åtminstone något inflytande.
Hamburgs uppgång började däremot med att man 1529 fick en ny konstitution, Langer Rezess, och att man bjöd in engelska köpmän för att handla i staden. Den nya konstitutionen innebar en maktdelning där bogarna fick inflytande över stadens råd och från 1562 fick de också makt över alla skatter i staden, något i princip unikt under denna absolutismens tid i Europa. Man omorganiserade också gillena; 1523 skapades ett enda köpmansgille. 1558 skapades en ny börs där gille-privilegier inte gällde. "The presence of foreign merchants meant better business opportunities on the Exchange, even for local merchants. A social structure emerged that was closer to Amsterdam’s than to those of Hamburg’s old sister cities within the Hanseatic League." (s. 656) Det stora insalget av utlänningar, inklusive de av minoritetsreligioner, var kontroversiellt i staden och ledde till många konflikter, men inte desto mindre var Hamburg mer inkluderande än till exempel Lübeck.
Lindberg börjar sin slutsatsdel med att konstatera att det institutionella om ekonomisk utveckling är gammalt; han citerar Montesquieu som hävdade att "Great commercial enterprises are not for monarchies, but for the government of many." (s. 661) DeLong och Shleifer (1993) fann också en korrelation mellan städers tillväxt före industrialismen och graden av icke-autokratiska institutioner, och Borth och Weingast (1989) gör ett liknande argument för England efter 1688-89. Jämförlesen mellan Lübeck och Hamburg stödjer också en sådan tolkning av den ekonomiska utvecklingens bestämningsfaktorer.
referens
Erik Lindberg, "The Rise of Hamburg as a Global Marketplace in the Seventeenth Century: A Comparative Political Economy Perspective", Comparative Studies in Society and History 2008;50(3):641–662. Läs här.
fotnoter
[1] Här refererar Lindberg följande studier: J. A. Faber. “Structural Changes in the European Economy during the Eighteenth Century as Reflected in the Baltic Trade,” in, W. G. Heeres et al., eds., From Dunkirk to Danzig: Shipping and Trade in the North Sea and the Baltic, 1350–1850 (Hilversum, 1988),; K. Newman, “Hamburg in the European Economy, 1660–1750,” Journal of European Economic History 14, 1 (1985): 57–93, 77; H. Liebel, “Laissez-faire vs. Mercantilism: The Rise of Hamburg and the Hamburg Bourgeoisie vs. Fredrick the Great in the Crisis of 1763,” Vierteljahrschrift für Sozial- und Wirtschaftsgeschichte 52 (1965): 207–38, 208.
[2] Referensen här är Paul Bairoch, Cities and Economic Development: From the Dawn of History to the Present
(London, 1988).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar