New Labours arbetsmarknadspolitik

 

FA Hayeks The Constitution of Liberty (1960)

 

FA Hayeks tänkande var, menar Paul Smith i en artikel från 2009, centralt för Tories under Thatchers regeringsepok. I detta tänkande upplöses intressemotsättningar genom att folk fattar egna val inom ‘that self-forming order of the market which serves the general good’ (Hayek, 1979). Nyliberalismen, menade Andrew Gamble (2006),

‘reaffirmed the inevitability and legitimacy of the basic institutions of the capitalist order’, while providing a standpoint to challenge ‘all the vested interests which had grown up through the extended state and which helped to perpetuate the policies which were restricting the rights of managers to manage and were tying up capital in increasingly ossified economic and organizational structures’

Fackförbund spelade, trots nyliberalismens principiellt positiva hållning till icke-statliga organisationer, ingen roll i nyliberalernas vision. Redan vid det första mötet med Mont Pelerin Society 1947 menade Hayek att:

‘We must not delude ourselves that in many ways the most crucial, the most difficult and delicate part of our task consists in formulating an appropriate programme of Labour or trade union policy.’ (cit. 338)

I The Constitution of Liberty (1960) menade Hayek att fackförbunden fått en unikt privilegierad roll i samhället och att "general rules of law" inte applicerades på faken och till och med att ‘the whole basis of our free society is gravely threatened by the powers arrogated by the unions’. Därför menade Hayek att staten måste avlöva fackens makt: förbjuda closed shop, förbjuda utvidgning av kollektivavtal, och större ekonomiskt ansvar för facket för kostnader från strejker och liknande. Detta inspirerade ett politiskt program som i Storbritannien fick ett fäste vid tankesmedjan Institute of Economic Affairs som grundades 1955. Margaret Thatcher var inom Tories en tidig proselyt till detta program, medan andra höll fast vid en äldre, mer tillåtande syn på facken.

Thatchers regering införde 1980 Employment Act som begränsade fackens tort immunity, och 1982 en ny Employment Act som gav än större kostnader för fack som orsakade kostnader hos arbetsgivarna, en omvändning av 1906 års Trade Disputes Act. Wedderburn (1989) analyserade relationen mellan Thatchers arbetsmarknadspolitik och Hayeks tänkande i fem punkter: "disestablishing collectivism,
deregulation of employment law, union control and ballots for individuals, enterprise confinement, and sanctions without martyrs". Smith använder dessa fem punkter för att diskutera kontinuitet och diskontinuitet från Thatcher till Major och New Labour.

Diskussionen av punkt ett börjar så här:

"By 1988, Conservative governments had abolished most of the statutory and administrative supports for collective agreements that had their origins in the state’s promotion of collective bargaining, labelled by Kahn-Freund as ‘collective laissez-faire’ (Kahn-Freund, 1959: 224; see Howell, 2005). Thus the extension of terms of established collective agreements and the statutory recognition procedure (respectively Schedule 11 and Sections 11–16 EPA 1975) were repealed, and the Fair Wages Resolution 1946 was rescinded. The scope of wages councils had been narrowed, and their administrative enforcement diluted. The extensive programme of privatisation caused collective bargaining to contract. More was to come. The Trade Union Reform and Employment Rights Act (TURERA) 1993 abolished all wages councils (except the agricultural wages boards), rescinded ACAS’s statutory duty to promote collective bargaining (as ‘good industrial relations’) and inserted a statutory right of individuals to derogate from the terms of collective agreements". (s. 340)

På denna punkt menar Smith att New Labour inte reformerat tillbaka alls. På punkt två diskuterar Smith Thatcher-regeringarnas avregleringar av arbetsmarknaden; där ändrade New Labour på reglerna med Employment Act 2002 som bland annat reformerade reglerna för uppsägningar. På punkt tre, Tories omregleringar av hur facken styrs, har Labour gjort några ändringar. På punkt fyra, enterprise confinement, har inte Labour ändrat något. På punkt fem har New Labour inte heller gjort några ändringar.

Smith menar att New Labours arbetsmarknadspolitik genomsyrades av nyliberalismen och mer specifikt av Hayeks tänkande, manifesterat bland annat i deras "business friendliness" och, enligt Smith, fientlighet mot facken. De har gjort några reformer, men Smith menar att det inte är motsägelsefullt: "New Labour’s policies combine an acceptance of the body of Conservative employment legislation with a commitment to ‘social market strand’ of neoliberalism (Gamble, 2006: 21)—designated by Crouch (1997: 358) as ‘social neo-liberalism’." (s. 346) Regleringar bedöms efter ifall de orsakar kostnader för företagen, och en sådan företagsvänlig hållning genomsyrade också New Labours politik i EU, menar Smith.

Så här öbrjar Smiths slutsats-del: "New Labour is distinct from previous Conservative governments; for Hall it is a ‘hybrid regime’ (Hall, 2003: 19), a ‘social-democratic variant of neo-liberalism’ (ibid.)." (cit. 351) Smith menar att New Labours arbetsmarknadspolitik är "inspired at one remove by Sir Keith Joseph, and at two by Hayek, even if its leaders dare not acknowledge this" (s. 351).

referens

Paul Smith (2009) "New Labour and the commonsense of neoliberalism: trade unionism, collective
bargaining and workers’ rights", Industrial Relations Journal 40 (4).