Stigande ojämlikhet i jämlika Norden

När jämförande mikrodata för inkomster kom i form av Luxembourg Income Study på 1980-talet, skriver nationalekonomerna Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen i ett bokkapitel, så bekräftades bilden av de nordiska länderna som särskilt jämlika, i detta fallet vad gällde inkomstfördelningen. Dessutom verkade de inte ha stigande ojämlikhet och inte stigande arbetslöshet, olikt andra rika länder.

Sedan 1990-talet har tre faktorer ökat ojämlikheten i Norden och andra länder, säger de. Ett, teknologisk förändring som minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Två, ökad ekonomisk integration och framför allt "Kinachocken". Tre, en rad ekonomiska kriser, globalt framför allt 2008, men i Norden också i det tidiga 1990-talet för Finland och Sverige.

Forskningsfrågan bakom Barth, Moene och West Pedersens kapitel kan sägas vara: hur hanterade de nordiska länderna, med sin berömda sociala modell, utmaningen om en ökad ekonomisk ojämlikhet? Har de behållt en sammanpressad inkomststruktur? Har de fattiga missgynnats mindre av utvecklingen i Norden än i andra rika länder?* 

Diagram 6, inklistrad ovan, ger en första blick på ojämlikhetens nivå och förändring i jämförande perspektiv. Gini-koefficienten för disponibla inkomster var 1985 markerat jämn i Sverige -- lägst Gini bland de 14 länderna som jämförs här -- och även låg, om än inte lika låg, i Finland, Danmark och Norge. Ökningen i ojämlikheten vad gäller disponibel inkomst var störst i Sverige och minst i Danmark och Norge.

Diagram 7 bygger på nationella källor, inte harmoniserade med varandra, och därför redovisas där inte nivåer i ojämlikhet, utan bara trenden inom länderna varje tid: varje lands ojämlikhet jämförs med samma lands nivå år 1987. Norge har en jättespik 2005 som har att göra med en skatteomläggning det året**, men om vi bortser från den blippen så är två saker klara. Ett, alla länder har stigande ojämlikhet. Två, ojämlikheten har ökat mest i Sverige, och ungefär lika mycket i de andra tre länderna. I Sverige har Ginin ökat med 40-45 procent, i de andra tre länderna med 20-30 procent.

De använder också en intressant beräkning av Søgaard (2018) som kollar på hur mycket topprocentens inkomstandel av inkomsterna ökat, hur mycket det bidragit till en ökad Gini, och hur mycket Ginin ökat totalt. Søgaards data för de fyra länderna börjar mellan 1980 och 1986 beroende på land, och slutar mellan 2011 och 2015 beroende på land. Toppercentilens inkomstandel ökade med mellan 3,2 och 3,4 procentenheter i de fyra länderna, vilket ökade Gini-koefficienten med mellan 2,6 och 2,9 punkter. Men totalt sett ökade Gini-koeffecienten mellan 3,7 punkter (Norge) och 10,9 punkter (Sverige). I USA förklarar toppinkomstandelens förändring 6,6 av 7,7 punkters ökning i Ginin, visar Søgaard, men i Sverige alltså bara 2,6 av 10,9 punkter. Det mesta av den ökade ojämlikheten i Sverige handlar alltså om fördelningen inom de nedre 99 procenten av inkomstfördelningen -- jfr den dekomposition som Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) gjort för Norge över tid. 

För att utforska utvecklingen i mer detalj använder de mikrodata från LIS och från EU-SILC. EU-SILC är bara tillgänligt från 2004 och framåt, medan LIS mystiskt nog bara finns för Sverige till och med 2005. Tabell 3 visar Gini-koefficenten för hushåll 1995, 2004 och 2013 beräknat från mikrodata.

Enligt de här beräkningarna så hade Norge mest ojämlik fördelning 1995 med en gini på 23,1, detta att jämföra med 20,8 i Danmark, 21,0 i Finland och 21,3 i Sverige. År 2013 har Finland högst Gini med 25,5 medan de andra följer ganska nära på: Sverige 25,0, Danmark 24,5 och Norge 24,3. Ökningen i inkomstspridning bara mellan folk i åldern 30-59 år är ungefär lika stor som den i befolkningen i stort, vilket antyder att det inte är en förändrad demografi vad gäller ålder och hushållssammansättning som ökat ojämlikheten. (Jfr Pareliussen och Robling 2018.)

När de kollar på relativ fattigdom, mätt som att hushållet har mindre än 60 procent av medianinkomsten, så har den stått ganska stilla i Danmark, från 9,6 procent 1995 till 10,4 procent, och Norge, från 11,4 till 11,9 procent, men ökat ganska rejält i Finland från 7,1 till 12,9 procent, och Sverige, från 9,1 till 14,8 procent. (Tabell 4.) Även här visar de att mönstret håller även om man bara kollar på 30-59-åringar; snarast så blir mönstret ännu starkare då, med en ökning i Danmark och Norge, och mer än en fördubbling i Sverige.

På den andra av spektrumet finns de förmögna.

"To illustrate the head count measure of richness in the Nordic countries relative to others, we can use Forbes list of billionaires. It uses an implicit richness line of wealth equal to 1 billion USD. According to this measure, the US has 1.7 billionaires per million inhabitants, Denmark 0.9, Finland 0.9, Norway 2.0, Sweden 2.4. The head count measure of billionaires in other European countries is in the range of 0.5 to 1.3 per million inhabitants: For instance, Spain has 0.4, Italy 0.6, France, 0.7, UK 0.8 and Germany  1.2. So, compared to the rest of Europe there are more billionaires relative to the population in the Nordic countries." (s. 13)

Att Norge har många miljardärer är inte så konstigt med tanke på hur rikt landet är. Men det är slående att Sverige har mer än dubbelt så många dollarmiljardärer per capita än Danmark och Finland! Moene (2016) utforskar vidare den relativt stora mängden dollarmiljardärer i Sverige och Norge.

Tillbaka till den nedre delen av fördelningen. Diagram 8 visar hur stor del av sin tidigare lön som en arbetare med genomsnittlig lön får ut om han eller hon blir sjuk, arbetslös, eller pensionär. Det är alltså genomsnittet av de tre systemen, sjukförsäkring, a-kassa och pension. Vi ser att Sverige hade de generösaste nivåerna 1985 (runt 78 %), och tillsammans med Danmark haft störst nerskärningar till 2011, till ungefär 60 %. I Danmark har nivåerna gått från ca 66 % till ca 54 %. Norge har i princip haft en stabil nivå runt 75 %, medan Finland haft en liten minskning, från ca 64 % till ca 59 %.

Från annan forskning (Kuivalainen och Nelson 2012) vet vi att också socialbidragen blivit mindre generösa sedan 1980-talet. Politiker har varit oroat sig för att det varit för enkelt att få stöd av det offentliga utan att först ha uttömt möjligheterna att skaffa jobb. För Sverige har Ferrarini et al (2012, SOU) visat att det båe blivit svårare att kvalificera sig för socialt understöd, och att stödet blivit mindre generöst i pengar räknat om man väl kvalificerat sig. (Se också Nelson 2017.) Barth, Moene och West Pedersen menar att om vi tog in de bredare indikatorerna, så hade bilden från diagram 8 stått sig: Sverige har haft störst nerskärningar i välfärdsstatens ersättningssystem, och Norge har haft minst nerskärningar. Norge har inte haft någon så svår finanskris som den som Finland och Sverige hade i början av 1990-talet, och oljan gör att statsfinanserna varit starkast i Norge.

Den fackliga anslutningsgraden har minskat i alla fyra länder sedan 1980-talet, men mest i Sverige, där nivån var högst från början, över 80 procent. I Sverige minskade den till runt 65 procent år 2015, i pinricip samma nivå som Finland och Danmark, som dock började på lägre nivåer, runt 70 respektive 75 procent. Norge är en outlier i att nivån hela tiden varit mycket lägre, och att minskningen är mindre: runt 57 procent 1985, runt 53 procent 2015.

De går vidare med en dekomposition av Gini-koefficienten (som följer Lerman och Yitzhaki 1985) år 1995 och 2013 till de disponibla inkomsternas beståndsdelar: arbetsinkomster, kapitalinkomster, skatter, och socialförsäkringsinkomster. De finner att ökningen av inkomstspridningen i Danmark och Norge berodde på ökade löneskillnader, men i Finland och Sverige på minskad omfördelning. Att kapitalinkomsterna inte spelar mer roll i Finland och Sverige förvånar mig, med tanke på tidigare forskning om detta -- då undrar man ju om de hushållssurveys (från Luxembourg Income Study) som används i dekompositionen verkligen fångar upp kapitalinkomster på ett bra sätt? Barth et al anger att kapitalinkomsterna är ungefär 5 procent av hushållens inkomster enligt dessa surveys. (Tyvärr så diskuterar de inte LIS erkända problem med att fånga upp faktiska kapitalinkomster.)

Barth, Moene och West Pedersen går vidare med att diskutera löneskillnader. De redovisar utvecklingen för måttet P90/P10, alltså ration mellan lönen för löntagaren i den 90:e percentilen och lönen för löntagaren i den 10:e percentilen. Där hade Sverige 1985 en mycket mindre skillnad (ratio 1,95 ungefär) än Finland (ratio 2,50) men alla fyra länder har i någon mån konvergerat; 2013 hade Sverige minst skillnad med en retio på 2,30 medan de andra tre alla var runt 2,50. (s. 19)

I slutsatserna diskuterar Barth, Moene och West Pedersen relationerna mellan två centrala tendenser, en ökande brutto-inkomstojämlikhet och en minskad välfärdsstatlig generositet. De två tendenserna har antagligen förstärkt varandra (jfr Barth och Moene 2014), men fördelningen mellan de två har varit lite olika mellan länderna: i Danmark och Norge drevs den ökade ojämlikheten i disponibel inkomst mest av brutto-inkomsterna, men i Finland och Sverige mest av nerskärningar i välfärdsstaten. Varför hade då Finland och Sverige ett annorlunda politiskt mönster?

"Finland and Sweden came out of a severe crisis and leading politicians accepted the idea that their countries could not afford so generous welfare spending any longer. Their views gained support from considerable parts of the population. Decisive voter groups may have felt that they were lagging behind in the average income rise, and that they could not afford the high taxes needed for the high public spending. The voters may have felt that the welfare state came in competition with other pressing needs for higher disposable incomes. A more general decline among the social democratic parties may have added to this momentum." (s. 21)

De menar att trots de stoar utmaningarna, så kommer antagligen en nordisk modell att överleva. Dels så finns det kollektiv organisering med en tradition av solidariskt agerande för social sammanhållning, dels så finns det på individuell nivå ett utbrett socialt ethos av "consonance, cooperation and reciprocity " (s. 22) som kan stabilisera modellen.

Det är ett väldigt intressant kapitel som Barth, Moene och West Pedersen har skrivit, med mycket att tänka på. Jag tänker dock att det finns två brister som gör att det är svårt att få "hela bilden" här. Den ena är att jag saknar en källkritisk diskussion om hur heltäckande Luxembourg Income Study egentligen är för toppinkomsttagare och kapitalinkomster. Jag tror att bilden av den svenska utvecklingen skulle se annorlunda ut med ett fullständigare inkomstmått. Det vore här t ex intressant att jämföra resultaten för Sverige med LIS, med Birgitta Janssons resultat med registerdata för fem år mellan 1983 och 2010. Den andra saken som jag saknar är en diskussion om den ekonomiska strukturomvandlingen. Vad för jobb har skapats i de fyra länderna sedan 1980-talet och vilka jobb har försvunnit? Vad jobbar folk med? Både av allmänna skäl och utifrån den specifika litteraturen om jobbpolarisering och -uppgradering sedan 1970-80-talen, så tänker jag att det är helt avgörande för inkomstfördelningen vad för jobb som finns i ekonomin. En studie visar att finanssektorns expansion spelat en viktig roll för ökningen av löneojämlikheten i Frankrike på 1990-2000-talen; det är väl inte orimligt att tänka sig att något liknande hänt i Sverige, som ändå är ett nordeuropeiskt finanscentrum av visst format? Sverige hade den största ökningen i inkomstspridning av de fyra nordiska länderna, och har så vitt jag vet också den största finanssektorn av de fyra.*** Mer allmänt så skulle jag också vilja veta lite om industrisektorns nedgång i sysselsättning och tjänstesektorns uppgång: varierar dessa tendenser i styrka mellan de fyra länderna?

Referens
Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen (2021) "Rising inequality in the egalitarian Nordics", i Georg Fischer and Robert Strauss (red.), Europe’s income, wealth, consumption and inequality. Oxford University Press, 2021. Om boken, se här. Kapitlet finns i pre-print-version, som är den som jag läst, att ladda hem fritt här.

Fotnot
* De ger på s. 3-8 en rätt grundlig bakgrund för de nordiska länderna vad gäller BNP per capita, produktivitet, sysselsättning med mera. Intressant nog säger de i översikten över arbetsmarknadens institutioner följande: "The separate histories of wage bargaining in each country differ somewhat. It is rather parallel in Sweden and Norway with strong labour unions and employers’ associations, formed in the late 1800s and early 1900s, and with an export led wage coordination established during the crisis in the 1930s. The system has remained intact except for a short period after 1983 when Swedish employers withdrew from the central negotiations – just to recentralize the system a few years later." (s. 4) Att lönebildningen blev exportledd på 1930-talet är ju just vad jag problematiserar i min senaste artikel -- se här.

** Man höjde 2006 skatten på aktieutdelningar. Det gjorde att bolagen hade särskilt höga utdelningar 2005, och eftersom utdelningarna är ojämnt fördelade, ökade också ojämlikheten det året. Men inte varaktigt, som vi också ser i diagrammet. 

*** En studie från OECD, av Oliver Denk, visar (Tabell 2) att Gini-koefficienten år 2010 var 22,0 i Finland, 20,4 i Norge och 20,9 i Sverige. Utan finanssektorn vore siffrorna 21,7, 20,0 och 20,2. Inte riktigt stöd för min spekulation!