Max Webers politiska liv kan, säger forskaren Keith Tribe, tidigare vid Keele University, nu frilans-forskare, delas in i tre perioder, den första och andra avdelade av hans långa sjukdomsperiod 1897-1903, och den andra av det första världskriget. Periodiseringen blir då 1892-1897, 1903-1914, och 1914-1920. Den första perioden är en av engagemang i institutioner i post-Bismarckianska Tyskland: Verein für Sozialpolitik, Evangelisch.-soziale Kongress, Alldeutscher Verband. På kongresser och möten med dessa organisationer uppträdde Weber som en offentlig talare som gjorde politiska analyser och argument. Under den andra perioden var Weber mer snävt akademisk: engagerad i universitetets rekryteringar, redigera tidskrift, engagemang i en sociologisk organisation för Tyskland. Med första världskriget blir Weber mer utåtriktad och politisk igen. Det finns också kontinuiteter i Webers politiska tänkande över alla perioderna: teman som "disenchantment", en "politik fri från illusioner" och "nationalism", men Tribe menar att vi ändå måste förstå Weber i hans samtida politiska kontext. Tribe vill belägga detta argument genom att undersöka Webers engagemang i och forskning om preussiskt jordbruk under åren 1892 till 1897. Syftet är att "show that his extensive engagement with the rural labour question, internal colonisation and the Junker estates was stimulated by, and more importantly is demonstrative of, a basic political orientation" (s. 182).
Ett huvudperspektiv på det tyska riket från 1871 och framåt har åtminstone sedan det sena 1930-talet varit: hur var nazismen möjlig? Man har sökt orsaker till nazismens kommande till makten i riket som skapades 1871, vilket redan Gerschenkron i hans Bread and Democracy in Germany, publicerad 1943, exemplifierar väl:
"The primary purpose of this study is to show, first, how, before 1914, the machinery of Junker protectionism in agriculture, coupled with the Junker philosophy - the true forerunner of the Nazi ideology of our days - delayed the development of democratic institutions in Germany; and second, how the Junkers contrived to escape almost unscathed the German Revolution of 1918 and how this fact contributed to the constitutional weakness and subsequent disintegration of the Weimar Republic."Tre centrala element i denna analys, säger Tribe, är: (a) Junkrarna som ekonomisk bas, (b) Junkrarnas hegemoniska roll i tysk kultur, och (c) "the consequent 'uneven' development of the German nation, a progressive industrial power with an authoritarian and non-democratic political structure." (s. 184) Det sista elementet utvecklades redan av Veblen 1915 och utgår från en västlig, egentligen brittisk, modell som "normal", där ekonomisk utveckling kombineras med demokratisering. Eckart Kehr menade 1932 att borgerligheten i Tyskland "feodaliserades", ett begrepp som han lånade från Webers skrifter från första världskriget. "Instead of assuming the role of a historically progressive force, the bourgeoisie allowed themselves to become suborned by Junker culture; specifically, adopting Junker militarism in the form of the reserve officer corps (Kehr, 1965, p. 99)." (s. 185) Landet regerades av en koalition av råg och järn där tullar skyddade den inhemska spannmålsproduktionen, och imperialismen användes för att avleda internt missnöje t ex från arbetarklassen. Tribe är kritisk mot den långsiktiga teleologin i denna historieskrivning, som han menar också Mommsen (1974) i sin stora studie av Webers politik faller till föga för, och håller med Geoff Eley (1978) i dennes kritik av Kehr och Wehler på denna punkt. Även Max Weber, menar Tribe, hade hållit med här: Weber såg faktiskt de ekonomiskt mest avancerade av godsägarna i Öst som de mest politiskt farliga.
På 1890-talet var den socialdemokratiska arbetarrörelsen sedan ett par decennier etablerad som en kraft i samhället, med samhällsförändrande potential. Under 1800-talets sista decennium började också högern med massorganiseringsprincipen genom egna massorganisationer som Navy League. Tribe påpekar att centrum för denna kamp i det tidiga 1890-talet var rurala Tyskland, inte städerna som redan delats mellan Zentrum och SPD.
"At the end of the decade this bifurcation of town and country would become expressed in the prospects of the Agrarian and the Industrial States - alternative futures for the German nation in which Weber decisively opted for the latter as the only path which could make possible a greater Germany. But Weber came to such a conclusion from intensive study of agrarian policy and development, not from some vision of an inevitable industrialisation of civilization." (s. 187)
Tribe lånar Geoff Eleys (1980) analys av hur den post-Bismarckianska politiken (Bismarck avgick som kansler 1890) inte bara var post-Bismarck, personen Bismarck, utan märkt av att det block som varit hans maktbas försvagats. Detta var grundat i Honoratorienpolitik, "which based party organisation on 'prominent figures' and then electorally placed such notables before the public and waited for the votes to be registered", framför allt genom det Nationalliberala partiet. Masspartiet SPD krossade det gamla systemet och tvingade fram en ny, mer participatorisk politik, men i och med att SPD och Zentrum var så starka i städerna så handlade det på 1890-talet framför allt om landsbygden. Där växte samtidigt en ny småbonderadikalism fram, stimulerad av småbönders finansiella problem, skulder, och kosjuka 1891-92 och torka 1893.
"The SPD had already set the pattern of articulating the material demands of its supporters, but a consistent national rural politics of this nature was not possible because of the differentiation of the 'peasantry'. Instead the Conservatives reacted by composing a demagogic programme and forming the agrarian pressure group the Bund der Landwirte, while the anti-plutocratic populism of the peasantry in Central and Southern Germany was expressed by anti-semitic parties. The Bund der Landwirte is in turn usually regarded as a mechanism for the maintenance of Junker hegemony, forming an apparently uniform 'agrarian interest' whose objective was to recruit peasant support for the interests of Eastern large landowners. It is true that in terms of membership the East predominated, both numerically and in the leadership structure." But more significant is the way that the Bund succeeded in inserting itself between the National Liberals and their traditional constituency, 'breaking the mould' of Central and Southern politics (Eley, 1980, p. 28). The resulting political formation was certainly conservative, but this does not of itself indicate a subordination to Junker interests (cf. Hussain and Tribe, 1983, pp. 34-5). "I Öst fanns dock knappt några småbönder och den nya masspolitiken följde inte heller. Däremot så var situationen i det preussiska jordbruket en fråga på högsta politiska nivå. Arbetarna i jordbruket flydde till städerna eller till USA (inte olikt svenska torpare!) och ersattes i hög grad på 1880- och 90-talen av polska arbetskraftsinvandrare; Bismarck utvisade 1885 en mängd polska arbetare av geopolitiska skäl, men tvingades av de preussiska jordägarna 1890 att liberalisera arbetskraftsinvandringen från Polen igen.
"National government policy was not therefore a simple reflection of Junker interests; indeed pressure groups were formed precisely because of this disjunction, while the famous Kanitz motion, aimed at nationalising the grain market for the benefit of estate owners, consistently failed to win the necessary political support to make it more than a programmatic demand. The Ostmarkenverein, founded in the autumn of 1894 as the Verein zur Forderung des Deutschturns in den Ostmarken, was certainly originally dominated by large Eastern landowners, but two of the founders were at the same time prominent entrepreneurs: von Hansemann was the son of the Director of the Discontogesellschaft, and Tiedemann was heavily involved in the export trade." (s. 189)
Ostmarkenverein var inte bara en organisation av junkrar, utan 42 procent av deras medlemmar var byråkrater och lärare. Alla delade de idéerna om "en kamp om jorden" och "inre kolonisering" av Ostpreussen. Tribe diskuterar hur viktiga dessa teman egentligen var för 1890-talets tyska politik och ifrågasätter Gerschenkrons argument att de preussiska junkrarna lyckades övertyga småbönderna i Väst och Syd om att införa spannmålstullar som småbönderna själva inte tjänade något på.
"The central problem of the world market in grains during the later nineteenth century - at least the problem from the point of view of high-cost Western European producers - was the rapid fall in prices consequent on the opening of the North American prairies. The cultivated area in the United States rose from 19.37 million acres in 1869-71 to 36.08 million acres exactly ten years later; the freight rate for a ton of wheat from Chicago to New York fell from 5 1.12 marks in 1873 to 26.64 in 1879; and the shipping rate from New York to Liverpool fell in the same period from 32.97 marks to 19.27 marks (Hardach, 1967, pp. 74-5). Not only did this herald the invasion of the German market by foreign grains; export markets previously enjoyed were eroded as well. Over half of Britain's imported grain had in the period 1834-40 originated in Germany; by 1871-80 the proportion was 7.45 per cent, although this figure represented more than twice the volume of train since British imports were increasing." (s. 190)Tribe menar att småbönderna hade ett blandat jordbruk där de också producerade spannmål -- Moeller visar att detta presenterades som "rationellt jordbruk" i jordbruksböckerna under denna tid. Detta gjorde att de, tvärtemot vad Gerschenkron sa, också kunde tjäna på tullarna. Vidare så menar Tribe att det kraftiga fokuset på spannmålet missar en viktig utveckling i det tyska jordbruket under perioden, som Weber studerade: rotfrukternas utvidgning, särskilt potatis och sockerbetor. Mellan 1878 och 1900 ökade andelen åkerjord som ägnades åt rotfrukter från 13,7 till 17,7 procent. Centrala Tyskland blev en stor sockerbetsproducent, och att dessa grödor, som behövde mycket konstgödsel och mekanisk bearbetning av jorden, blev viktigare syns också i importtalen över konstgödsel. 1878 importerades 50 000 ton från Chile; 1900 hade detta ökat till 484 000 ton.
Tribe diskuterar skillnaden i ägandekoncentrationen mellan Väst och Öst. I Westfalen var de flesta gårdar mellan 2 och 10 hektar, medani Mecklenburg ägdes 60 procent av jorden av gods om 100 hektar eller mer. Allra starkast var koncentrationen i Pommern, Regierungsbezirk Stralsund, där gods om 100 hektar eller mer ägde 75 procent av jorden. Lägst var andelen i Schlesien: 35 procent. (Tribe, s. 193.)
Så till Weber. I september 1890 möttes Verein für Sozialpolitik och bestämde att göra en undersökning om den rurala arbetsfrågan i riket. Detta var inte första gången som VfS hade sysslat med agrara frågor: t ex så gjorde man 1883 en tre volymers undersökning om de mellanstora bönderna, och 1887 en undersökning om belåningen på landsbygden. 1890 års undersökning hade stora ambitioner, och det är signifikant att man planerade att presentera resultaten på en konferens 1892 i i den preussiska staden Posen. (Detta möte blev uppskjutet pga en koleraepidemi, och hölls istället i Berlin 1893.) I deceber 1891 skickade man ut enkäter till 3 180 jordägare, och i februari 1892 skickade man ut en annan, mer "impressionistisk" (?) enkät till ytterligare 562. 2 277 jordägare svarade på den första enkäten, och 291 på den andra. Weber fick ansvaret för att analysera materialet om arbetarproblemet öster om Elbe, allmänt erkänt som undersökningens viktigaste del. (s. 195) Det är oklart varför han fick det uppdraget; en möjlighet är att det är eftersom han ett halvår tidigare publicerat sin Habitilationsschrift om romersk agrarhistoria. Här citerar jag långt, för det är så mäktigt:
"But why should the author of a treatise on the agrarian law of ancient Rome, who apart from his doctoral dissertation on medieval trading companies had only published a couple of reviews in his supervisor's journal Zeitschrift fur das Gesammte Handelsrecht, be selected to write up the most important section of a Verein survey on the condition of rural labourers in modern Germany?
Part of the answer is given by the dedication of the Römische Agrargeschichte: to August Meitzen, who at the time was a member of the Prussian Statistical Bureau and part-time Professor at the University of Berlin, where he had taught Weber. In 1865 Meitzen had been commissioned by the Prussian Ministers of Agriculture and Finance to compose a comprehensive survey of landed property in Prussia together with an evaluation of the existing system of agricultural taxation. Accordingly Meitzen published in four volumes between 1868 and 1871 The Land and Agricultural Relations in the Prussian State, which became the standard work of reference for years to come. Further, Meitzen had been the author of the article on agrarian policy in Schonberg's Handbuch der politischen Ökonomie, and here we can find a definition of the nature of agrarian policy which could be regarded as programmatic for Weber in his agrarian studies:
Scientific agrarian policy must then be represented primarily in terms of agrarian history. It must take as its object the elucidation of the acts of agrarian policy in modern civilised states out of the entire course of development of their agrarian structure. Specifically, it must show how relations could arise which were more or less incompatible with the natural requirements of the agricultural enterprise, and how the consequent evil is completely or partially confronted, with whatever fortunate or unfortunate results (1882: p. 671).
These recommendations were to shape the way in which Weber wrote up the Verein report and also in part form the link between his studies of ancient agrarian organisation and modern policy. Not that the one can be reduced to the other, but rather that both historical investigation and the analysis of contemporary agrarian structure are marked by common procedural methods." (s. 195-196)
Tribe menar att det finns en kontinuitet i metod och teori från Webers skrift om Roms agrarhistoria, till hans arbeten om Östpreussen. I sin Römische Agrargeschichte frågade Weber om Roms erövringskrig: vilka sociala strata och ekonomiska intressegrupper drev fram dessa krig? Han undersökte kopplingen mellan hur jordbruket var organiserat och politiken, och det finns paralleller inte minst i hur han diskuterar arbetsfrågan och hur arbetskraft rekryterades och utnyttjades i antikens Rom och i samtidens Preussen. Likt Marx ville Weber kartlägga hela systemet, men olikt Marx handlade det inte om att identifiera samhällets rörelselagar, säger Tribe. Weber var dock mycket intresserad av att kartlägga arbetskraftsförsörjningen och dess olika former, som colonus eller slavarnas roller. (s. 196-197)
Detta intresse sammanfaller förstås väldigt väl med hans undersökning om det preussiska jordbruket och dessa arbetskraft. Här är inte den viktigaste distinktionen den mellan colunus och slav, utan den mellan fasta och tillfällig arbetare. De fasta var inte minst tjänarna och Instleute, vilka Tribe definierar som "labourers who are settled om small plots of land", vilket kanske då snarast motsvarar de svenska torparna. [1] Weber menar att eftersom Instleute själva producerade lite kött och spannmål så hade de också i någon mån ett intresse av högre priser på maten, t ex genom tullar. (Ett argument som passar bra med argumentet som Patrick Svensson och jag gjort om svenska torpare, att det är vilseledande att använda KPI för att deflatera den svenska arbetarklassens levnadsstandard före ca 1900 eftersom så många av dem producerade sin egen mat.) I idealbilden av Instleute-systemet, säger Weber, så är alltså arbetarna inkopplade på godsägarnas materiella intressen; han medgav dock att denna idealbild höll på att vittra under hans egen tid, och menade att frågan var: hur snabbt går utvecklingen bort från ett sådant system? Han menade att framför allt två processer som godsägarna drev förstörde intressegemenskapen. Den ena var att de gav sina arbetare en allt mindre del av det på godset skördade spannmålet (oklart varför). Den andra var att godsägarna ökade godsets egen odling av potatis och spannmål på torparnas bekostnad, alltså att de tog bort torparnas odlingsmark och lade den under demesnen. När Instleute blir rena lönearbetare, som måste köpa spannmål på marknaden som alla andra, blir deras intresse vad gäller spannmålspriset det motsatta godsägarens. (s. 199-200) Tillfälliga arbetare fanns det gott om i det preussiska jordbruket, på grund av jordbrukets säsongsbundna karaktär med toppar i efterfrågan framför allt i skördetid.
Webers Verein-rapport ägnades också åt frågan om arbetarnas subjektiva situation och frågan om deras arbetsmigration och motivation. Skulle man kunna motivera arbetarna mer genom att ge dem en bit jord, likt en Instmann med viss arbetsplikt, men med ett eget hushåll med självförsörjningsproduktion? Weber menade att om Ostpreussen inte skulle avfolkas så skulle man bli tvungna att införa sådana system för att hålla folk kvar. Å andra sidan så medförde godsherrarnas "modernisering" av sina gods proletarisering av de underlydande -- just det som inte behövdes, om man på sikt skulle få arbetskraften att stanna kvar enligt Weber. (s. 204) Weber talade som den Nationalliberal som han var när han talade för att staten måste gripa in och rädda godsägarna från dem själva:
"The future of the German East will depend on whether the conclusions resulting from this are decisively drawn. It is not the vocation of the dynasty of Prussian kings to rule over a homeless rural proletariat and Slavic nomads alongside Polish dwarf peasants and depopulated latifundia, as with the present course of affairs in the East will eventuate; but instead over German peasants alongside a stratum of large landowners whose workers bear the consciousness that they can in their homeland find their future in an ascent to independent existence." (cit. s. 204) [2]
Tribe ger här också en utblick över Webers jämförelse av slaveriet i antikens Rom med den totala proletariseringen (total "frihet") för arbetarna i argentinskt svedjejordbruk. Vid sitt anförande inför Verein 1893 hyllade han i motsats jordbrukets organisation i södra och västra Tyskland där arbetaren och bonden enligt Weber arbetade jämsides. Junkrarna hade gett das Reich dess anda, men de var ofelbart på väg bort, menade Weber: "The patriarchal disposition of the lord over the fate of the labourer, as in the old Inst-organisation, just this will no konger be tolerated by the people." Folk kommer emigrera till städerna hellre än att arbeta under de villkoren menade Weber, vilket passar väldigt bra med torparnas utveckling i Sverige under perioden. Bara polska arbetare var villiga att ta jobben under dessa villkor, sa Weber, och det kommer driva ner de tyska arbetarnas villkor till den polska nivån. Därför ville han stänga gränsen mot Polen. (s. 207-208, se också s. 210 om hans nedlåtande syn på polska arbetare.)
Tribe menar att Webers anförande inför Evangelisch-soziale Kongress för första gången formulerade Webers "politics free of illusions". Här talade han för ett nytt nationellt ledarskap, men han var pessimistisk om vilka grupper som skulle kunna erbjuda detta:
"No social grouping appeared to Weber ready to assume the vital task of political leadership: the Junkers were in decline; the bourgeoisie was and remained unprepared for rule ('As a class-conscious bourgeois I can maintain such a view without suspicion of prejudice'); and the proletariat with its aspirations was under the leadership of petty-bourgeois elements: There is no greater danger confronting us in Germany today for our political life than that of falling under the domination of the petty bourgeoisie, of Spießbürgertum. And the typical features of Spießbürgertum - the absence of great instincts of national power, the limitation of political endeavour to material objectives or even to the interests of its own generation, the absence of a consciousness of the responsibility borne with respect to succeeding generations - that is what permanently separates us from the social-democratic movement - for it as well is to a great extent the product of German Spießbürgertum. Interest in the power of the national state is for none so great as for the proletariat, if it thinks of more than the morrow." (s. 211)Weber såg socialdemokratin som en oundviklig deltagare i formandet av Tysklands framtid, även om han som vi ser inte var så imponerad av dem.
1892-1893 var grundvalarrna i Webers agrara tänkande på plats. Tribe diskuterar tre artiklar efter dess: 'Developmental Tendencies in the Situation of East Elbian Rural Labourers' från 1894, hans Inaugral Address i Freiburg maj 1895, och hans svar till Oldenburgs tal vid 1897 års Evangelisch-soziale Kongress, 'Deutschland als Industriestaat'. Oldenburg drog ut tendensen till industrialisering i sin egen tid till framtiden och menade att Tyskland riskerade att om 70-80 år vara ett helt industriellt land. Han förespråkade istället en autarkisk politik grundad på jordbruk. Weber var inte imponerad av detta och saknade ett positivt framtidsideal (Zukunftsideal) i Oldenburgs kritik. Weber menade att den kapitalistiska utvecklingen var oundviklig, och att ett subsistensjordbruk inte skulle vara tillräckligt för att försörja tyskarna.
referens
Keith Tribe (1983) "Prussian agriculture—German politics: Max Weber 1892–7", Economy and Society, 12:2, 181-226.
fotnoter
[1] mer utförligt så beskriver Tribe situationen för en Instman så här, och det låter ju verkligen som torpare:
"The Instmann is provided with a house and a small plot of land on the estate, is assigned a share of the threshed crop, and receives for the rest of the year a small day-wage or a fixed sum of money. The household can keep a cow and pasture it on estate land receiving fodder in the winter months; other animals may be kept and fed off the estate. Firewood and cartage is also provided. In return the Instmann is contractually bound to work on the estate and provide one, perhaps two, additional hands. The latter are the so-called Scharwerker, who are boarded at the expense of the Instmann in the event of the Instmann having no children of an age able to perform a full day's The outcome of this, argues Weber, is that the household budget is made up of receipts from the estate in kind (housing, firewood, raw materials for clothing, bread and fodder grain) and the products of the household's own labour, in the form of vegetables, milk, eggs and meat. Cash received for the labour of the Instmann and the Scharwerker is divided half between other household requirements which have to be purchased, and payment of the Scharwerker. The possibility exists in good years of selling some of the product of the garden-land and also potatoes and grain supplied by the landowner; pigs, fattened on roots supplied by the estate, can also be sold. " (s. 198)
[2] Se också citat på s. 207: "I regard the 'rural labour question' here completely as one of Staatsraison. For me it is not a problem of rural labour, decidedly not the question: is the worker doing well or badly, how can he be helped? . . . even less is it a question of how labour is to be found for the eastern large landowners. The interest of the state and of a nation can differ from that of each Stand - not just from that of large landed property which is occasionally forgotten, but also from that of the proletariat, likewise often forgotten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar