Varför bestämde sig europeiska statsmakter ungefär 1880 för att ta formell politisk kontroll över områden i Afrika, alltså etablera regelrätta kolonier, när de i århundraden "their close commercial connexions with the era had been consistent with a policy of non-intervention?" (s. 580) Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framfördes en rad kriitska förklaringar som baserades på Marx, populariserad av Hobson, och utarbetades av Luxemburg och Lenin: profitkvoten i ett utvecklat industriellt samhälle föll, och efter hand behövde man exportera kapital för att pumpa upp profiterna, och även söka marknader för sina varor. Denna förklaring har på 1950- och 1960-talen mött stark kritik, konstaterar A.G. Hopkins 1968: Storbritannien investerade på 1800-talet mest utanför imperiet; där man investerade expanderade man inte alltid territoriellt (Nord- och Sydamerika i britternas fall); den mesta handeln var med länder utanför imperiet (jfr diskussionen i O'Brien 1986); och kapitalismen i Europa inträdde i monopolkapitalistiskt stadium först efter 1900, dvs efter att den imperialistiska expansionen skett.
Gallagher och Robinson framförde 1953 i artikeln "The Imperialism of Free Trade" i Economic History Review en ny förklaring. De menade att brittiska statsmän föredrog ett "informellt" styre och att denna modell först i slutet av 1800-talet fick så stora problem att man vände sig till direkt, formellt, imperialistiskt styre. I artikeln från 1953 diskuterades in Afrika särskilt, men 1961 återkom de till denna fråga med boken Africa and the Victorians. Här avfärdar de återigen den ekonomiska förklaringen till imperialismen. De menar att Västafrikas handel genomgick en depression på 1880- och 90-talen och därmed inte ekonomiskt motiverade den rena imperialismen; i stället var det geopolitiska motiv som avgjorde. Britterna hade i Suezkanalen en viktig väg mellan Indien-Fjärran Östern och Europa, och en politisk kris i Egypten 1882 gjorde att britterna ökade sin närvaro för att säkra transporterna. (I sig ett rätt ekonomiskt argument!?) Denna etablering förstörde det existernade samförståndet mellan Storbritannien och Frankrike om deras intressen och styren i Afrika; Frankrike började expandera i Afrika, och britterna och tyskarna svarade i samma stil i en "scramble for Africa".
Kritiker av Gallagher och Robinsons tes har menar att den imperialistiska uppdelningen hade börjat redan för 1882 och att den egyptiska krisen inte i sig orsakade den nya imperialistiska vågen, utan bara förstärkte den. Att Frankrikes uppdelning av Västafrika skulle ha orsakats av skeenden i Egypten skiftar också bördan bort från Frankrike och den franska imperialismen i sig. En tredje kritik är mer metodologisk: att Robinson och Gallagher fokuserade på vad de kallade "the 'official mind' of imperialism" vilket blir en high politics-redogörelse som missar skeenden som var mera lokala osv. Den fjärde kritiken är den som Hopkins ska utveckla i sin artikel. Den handlar om de ekonomiska motiven, hur man specificerar dem och hur man egentligen testar "det ekonomiska argumentet", eller rättare sagt förfinar det. Hopkins pekar på att när dammet lagt sig så hade britterna ändå - depression på 1880-talet eller ej - lagt händerna på Västafrikas två rikaste områden, Nigeria och Guldkusten. R och G förklarar annexeringen av dessa områden som två olika undantag -- expansionen uppför Niger som ett resultat av mäktiga handlarintressen som agerade, annexeringen av Guldkusten som en effekt av Chamberlains landning på Colonial Office 1885. Men, säger Hopkins: hur många undantag behöver man hitta innan regeln "det var Egypten som drev händelserna" bryts? (s. 583)
Hopkins artikels empiriska bidrag är att undersöka de olika förklaringarna genom en fallstudie av Lagos. Lagos var ursprungligen en liten fiskeby som under första halvan av 1800-talet blev ett viktigt centrum för slavhandeln på västkusten. 1851 ockuperade britterna staden; tio år senare annexerade de formellt den och gjorde den till en koloni, uttryckligen för att trycka ned slavhandeln och gynna "legitim" handel. Detta handlade i början nästan bara om palmolja och palmkärnor. Palmoljan användes i Europa i tillverkningen av tvål, ljus och smörjmedel; palmkärnorna var fram till 1870-talet inte av intresse för exporten, men började då användas i tillverkningen av den nya produkten margarin, med resterna använda till foder. Själva handelssystemet var sig ganska likt även efter 1851 och de nya "palm-oil ruffians" tvekade inte att på sidan handla med slavar, om de kunde komma undan med det. (s. 584) Medan handeln var liknande, såg produktionen större förändringar: framställningen av palmolja med flera exportprodukter krävde nya arbetsinsatser.
1800-talets sista fjärdedel såg också en stor förändring för marknaden för palmolja. Upptäckten och exploateringen av stora oljefyndigheter och indiska, australiensiska och ryska produkters inträde på den globala marknaden ökade utbudet på oljor och fetter kraftigt vilket försvagade den västafrikanska palmoljans position. Palmkärnorna kompenserade delvis men användningen av dem hade inte fullt ut förfinats förrän efter 1900. Mellan 1881-85 och 1886-92 föll priset på ett ton palmolja från Lagos i Liverpool från £33 till £22 medan priset på palmkärnor föll med 20 procent. Med tanke på att palmolja och palmkärnor var 83 % av Lagos export, var dessa stora prisfall mycket allvarliga.
Samtidigt rådde stor politisk instabilitet i inlandet. Palmoljan och -kärnorna som exporterades genom Lagos producerades huvudsakligen av Yoruba-folken i inlandet. Detta område påverkades i 1800-talets första hälft kraftigt av två händelser: Oyo-imperiets upplösning, och slavhandelns kraftiga tillväxt, som ledde till våldsamheter, militarisering och krigsföring. En mängd Yoruba-stater bildades med Ibadan som ledande, men ingen lyckades etablera hegemoni. Inbördeskrigen upphörde inte förrän 1893. Hopkins menar att militariseringen av samhället inte var så konstigt med tanke på slavhandelns mycket stakra effekter. Ibadan beskriver han som i sina tidiga år "simply as a large military camp" (s. 587), en kraftigt militariserad stat för vilken den främsta uppgiften var att skydda det jordbrukande folket från slavhandlarnas räder. När slavhandeln upphörde, bestod militariseringen av politiken. När palmindustrin behövde mer arbetskraft, var det inte utan ökat förslavande av folk från inlandet, för denna inhemska användning. Olikt slavhandeln som alltid var en storskalig affär, kunde dock också småbönder slå sig in på palmproduktionen och exportera palmens produkter. Hopkins menar att den militariserade politiska klassen reagerade på detta genom att beskatta småproducenterna oproportionerligt, och även försöka betvinga dem på andra sätt. (s. 589-590) I slutet av 1880-talet var priset på palmolja så lågt att produktionen inte längre var lönsam, och kakaoodlingen tog fart som en reaktion på detta.
I Lagos fanns det på 1880-talet bara runt ett dussin europeiska handelsföretag, och det var dessa som kontrollerade den största delen av importerna och exporterna. De drabbades hårt av prisfallet på palmprodukter på 1880-talet, och kompenserade genom att försöka tjäna mer pengar på import till Lagos. Samtidigt mötte de också ökad konkurrens i denna bransch, med nya etablissemang som såg möjligheter bland annat relaterat till ångskeppens effektivare frakter. Konflikterna mellan olika handelsföretag, och mellan handelsföretag och producenter, blev svåra under dessa tuffa tider. (s. 595)
På 1890-talet, säger Hopkins, ledde de ekonomiska problemen i Lagos till politiska påtryckningar: på kolonialmakten Storbritannien, för mer stöd till de köpmän som gjort vinster under de goda åren vilket låtit laissez-faire-imperialismen löpa sitt spel, men som nu tyckte att vinsterna var för små, och begärde stöd. Detta var inte vad centralmakten hade räknat med:
"Abroad as well as at home the aim was minimum government at minimum expense, and in this context the acquisition of Lagos was seen as an end rather than as a beginning." (s. 596)Men 1884 bildades avdelningen för handel med Afrika inom Londons Handelskammare, såväl som inom Liverpools dito. Också i Manchester började textilintressen tala i försvar för sina afrikanska affärsintressen, och 1892 gjorde 100 handels- och industribolag ett upprop om större representation för de afrikanska företagen. (s. 597) Handelskamrarna, säger Hopkins, representerar den "unofficial mind of imperialism" som Gallagher och Robinson inte riktigt plockar upp, och när man ser på deras politiska aktivitet ser man hur de såg krigen inlands som störningar mot deras utbudskedjor, och argumenterade gentemot den brittiska makten att Yoruba-staterna, särskilt Egba och Ijebu, använde sin politiska makt för att förskjuta kostnaderna för nedgången i handeln till de utländska handlarna i Lagos. (Ha! Ironin är stark.) De brittiska intressena i Lagos ville därför att den brittiska staten skulle gripa in och skapa en ny politisk ordning i inlandet, slå mot Yoruba-staterna, bygga bättre ranpsorter, och skapa ett frihandelsområde. "The nature of these demands was very largely responsible for determining the shape of the colonial economies which were created in British West Africa shortly after the turn of the century." (s. 599)
I slutet av 1880-talet var de olika motiven för brittisk intervention alla på plats. De mer omedelbart utlösande faktorerna för interventionen var två: fransmännens ökade aktivitet väster om Lagos (1883 annekterade de Porto Novo 50 miles väster om stan, och 1886 och 1887 gjorde de nya annekteringar ännu närmre, vilket för britterna i Lagos väckte oron att fransmännen skulle ta över handeln med inlandet), och en eskalering av relationen med Yoruba-staterna. 1893 gick britterna, vars dåvarande statsminister Lord Salisbury redan i början av 1892 "was troubled by the 'agitation of the commercial classes'" i frågan om Lagos, in med trupp och erövrade delar av inlandet, delar av det som kom bli att kolonin Nigeria. (s. 602)
Vad säger då allt detta om Robinson och Gallaghers förklaring av den brittiska imperialismen i Afrika? Så här sammanfattar Hopkins sitt argument:
"As an explanation of imperialism, the argument put forward by Robinson and Gallagher has limitations, for it treats the Egyptian crisis as a cause rather than as a symptom, it underplays economic motives, and it fails to deal adequately with those "exceptional" cases where Great Britain did acquire colonies in West Africa. The theories of Hobson and Lenin, in spite of their weaknesses, still retain considerable value because they draw attention both to the global nature of imperialism and to the importance of economic factors. In the case of Lagos, the main reason why Britain decided to move into the interior was because the officials and politicians who were responsible for shaping colonial policy gave way to commercial pressure groups and to the local administration, both of which favoured expansion in order to solve the economic problems which had arisen out of the, growth of legitimate commerce and which had become acute in the 1880s." (s. 603)Han medger att Lagos/Nigeria bara är en fallstudie, och för ett intressant resonemang om hur man skulle kunna utveckla analysen med fler studier, t ex genom att se på den konkreta ekonomin som fanns lokalt i olika delar av Afrika som blev koloniserade: det finns anledning att tro på skillnader i kolonialismens konkreta drivkrafter och funktionssätt beroende på om det är ett område med en historia av slavhandel eller ej, om man exporterade stapelvaror eller ej, och så vidare. Hopkins menar att Afrikastudier influerats av strukturfunktionalism medan han själv är inspirerad av Ralf Dahrendorfs (!) konfliktperspektiv i en artikel från 1958, och att jordbruksdepressionen på 1880-talet (som jag är skeptisk emot som begrepp) kan ha spelat en större roll för imperialismen än vad man trott. (s. 605)
Referens
A.G. Hopkins (1968) "Economic Imperialism in West Africa: Lagos, 1880-1892", Economic History Review New Series 21 (3): 580-606.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar