Social rörlighet i Norge 1865-2011

 

Long och Ferrie (2013) presenterade de första estimaten för social rörlighet i USA och Storbritannien som helhet, med sina samples av 3000 respektive 2000 fader-son-relationer. Fyra år följde Jørgen Modalsli, då vid Statistisk Sentralbyrå i Oslo, upp med en studie av norsk social rörlighet från 1865 till 2011, med 835 537 fader-son-par! Studiens bidrag är tre, skriver Modalsli i inledningen: ett, presentera nationella estimat för ett land som inte är USA och UK; två, han presenterar ett nytt sätt att dekomponera den sociala rörligheten och dess utveckling på, och visar att  den ökade sociala rörligheten över tid i Norge drevs av minskande persistens bland män utanför jordbruket, medan den minskade rörligheten i USA på 1900-talet drevs av ökad persistens inom jordbruket. Och tre, Modalsli gör också en geografiskt uppdelad undersökning. Denna visar få skillnader i social rörlighet mellan regioner, men däremot att individer som flyttar från en region till en annan hade större social rörlighet än de som stannade.

Long och Ferrie (2013) är verkligen nyckelreferensen för det interntionella forskningsläget, även om Modalsli i en fotnot också nämner Clark och Cummins (2015) som med arvsdata visar att korrelationen mellan fäder och sönders förmögenhet i UK var stabil mellan 1858 och 2012. Om norsk social rörlighet historiskt sett finns det några studier från mitten av 1900-talet om universitetsstudentrers förändrade bakgrund; dessa visar en breddning under 1900-talet, vilket också Modalslis resultat stödjer. Mer samtida studier finns en hel del på stora administrativa dataset: Bratberg et al (2005) finner för norrmän födda 1950-1965 en stabil korrelation mellan föräldrar och barns inkomster, men med en internationellt sett hög rörlighet; det senare finner Jäntti et al (2006) och Raauum et al (2007) också; här påpekar Modalsli att hans studie bidrar med något genom att visa att den sociala rörligheten inte var större i Norge för 100-150 år sedan, så denna exceptionalism är en senare utveckling. (I en fotnot konstaterar han dock att i nutida studier som använder utbildning istället för inkomst som utfallsvariabel, så är inte nödvändigtvis norsk social rörlighet internationellt sett hög: Black et al 2005.)

Datat kommer från de norska folkräkningarna 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna 1865-1910 har digitaliserats av norska Riksarkivet, Universitetet i Tromsø, och University of Minnesota. Folkräkningen 1910 släpptes 2010 och den och den från 1865 har prominent använts av Ran Abramitzky, Leah Boustan och Katherine Eriksson i två studier (1, 2) av norsk-amerikansk invandring.

Modalsli utgår från män 30-60 år i folkräkningar, försöker länka honom tillbaka till en tidigare folkräkning, och där observera faderns yrke. Efter 1960 är länkningsförmågan i princip 100 procent eftersom det står rakt ut vem som är familjemedlem med vem. Före 1960 är det inte fallet, utan då har Modalsli länkat personer på namn, födelsedatum, och födelseplats. Stavningen av namn varierar lite över tid, så han kräver inte att namnet ska skrivas exakt likadant båda gångerna, utan använder en Levensthein-algoritm som implementerad av Reif (2010). Mellan 1865 och 1900 hade det potentiellt gått att länka 246 875 män från 1900 års folkräkning; han hittar 36,9 % av dem i folkräkningen 1865 och av dessa 36,9 % har 71,7 % ett angivet yrke för fadern. Det slutliga samplet är 58,459 män mellan 1865 och 1900, 70 339 män mellan 1910 och 1960, osv. (s. 42)

Figur 2 nedan är ett berömligt åskådligt sätt att visa vad som händer i datat. Söner till tjänstemän hade under hela perioden mycket stor sannolikhet, 70-80 procent, att också bli tjänstemän; det var inte genom denna grupps ökade rörlighet som den aggregerade rörligheten ökade. Bland söner till bönder ser vi en mycket drastisk utveckling, från att 60 procent i början själva blev bönder, till bara runt 20 procent i slutet av 1900-talet, så klart relaterat till den stora strukturomvandlingen i norskt och europeiskt jordbruk. Söner till facklärda arbetare blev i ungefär hälften av fallen själva facklärda arbetare; över tid var det allt fler som blev tjänstemän, från låga 1/4 på 1800-talet till 40-50 procent i slutet av 1900-talet. Slutligen så blev söner till ej facklärda arbetare på 1800-talet bara i 1/3 av fallen själva ej facklärda arbetare; oftare gjorde man en klassresa till facklärd arbetare (också ungefär 1/3) eller bonde (ca 1/4). Över tiden så minskade andelen som gjorde en sådan klassresa och andelen som stannade i samma klass ökade faktiskt, men samtidigt så ökade också andelen som blev tjänstemän.

 

 

Referens

Jørgen Modalsli (2017) ”Intergenerational Mobility in Norway, 1865–2011”, Scand. J. of Economics 119(1), 34–71, 2017