2008-09 föll bostadspriserna i Storbritannien i 17 månader, efter en lång period av kraftig uppgång. Statsvetaren Matthew Watson vid Warwick-universitetet sätter i en artikel från 2010 in detta skeende i ett större politisk-ekonomiskt perspektiv.* Han utgår teoretiskt från Michel Foucaults analys av "subjektivitet" och hur människor formas som subjekt på olika sätt. "Alternative articulations of economic subjectivity will always be present, more so in some individuals than others, but at least latent in everyone due to the influence of prior socialisation practices (Martin, 2002)." (s. 415) Sedan 1997, menar Watson, har brittiska regeringar strävat efter att forma investerar-subjekt som strukturerar sina inkomster och konsumtion över livscykeln och sparar/investerar idag för att öka konsumtion imorgon. Att den offentliga pensionen ska garantera en acceptabel levnadsstandard har tonats ned, och finansdepartementet (Treasury) betonar att folk ska skapa sin egen "asset-based welfare" genom att investera i tillgångar som ökar i värde över tid. (s. 416) Watson citerar t ex en pensionsutredning från 2006 som resonerar om att regeringen bör införa ett privat sparande-tvång så att folk ska arrangera för sina pensioner på ett tillräckligt sätt. Detta tolkar Watson som en hållning att "patterns of behaviour consistent with the post-war welfare subject are ineffective as a response to the moralisation of private insurance of welfare in later life" (s. 416). Han citerar också en Treasuryutredning från 2001 betitlad "Savings and Assets for All", som också talar för allas ansvar för sitt eget sparande. Watson citerar Foucault som talar om skapandet av en djupt osäker framtid som fundamental för byggandet av en "neoliberal governmentality", att individer ska vara oroliga för framtiden och så utöva "the government of the self by the self" (cit. 417).
Från New Labours valvinst 1997 till marknadens peak 2007 ökade bostadspriserna i Storbritannien med 12 procent om året, eller i reala termer ungefär 10 procent om året. Regeringen, menar Watson, gjorde, vägledd av sin politiska filosofi om investerar-subjektet, väldigt lite åt den potentiella bubblan. År 2006 införde man ialla fall ett Key Worker Living-program som skulle hjälpa arbetare i viktiga jobb i offentlig sektor att köpa bostäder, men som Watson konstaterar: detta visar att regeringen visste att bostadspriserna ökade på ett sätt som gjorde livet svårt för många, men man valde ändå att inte gripa in på något djupare sätt. (s. 419) Han menar att detta var att uppmuntra till oansvarigt beteende, att ta alltför stora bostadslån i förhållande till ens inkomster. Han inflikar här en intressant, och kanske väl schematisk, historisering av efterkrigstidens tillväxtmodell jämfört med den nuvarande:
"To achieve longevity, any growth model must be capable of reconciling capitalism’s requirement for confident mass consumers with its tendency to disrupt the smooth reproduction of labour market stability through frequent moments of often quite brutal restructuring (Aglietta, 2001). In the UK, the post-war Keynesian growth model did so through demand management processes activated via the transfer payments system of the welfare state. " (s. 419)
Som Watson ser det, fanns det en "virtuous circle" i efterkrigstidens modell, genom tilltro hos både konsumenter och producenter. Han ser skuldsättning som drivande i den tidens tillväxt liksom i dagens, men olika förlagd: då i den offentliga sektorn, idag i hushållen. (Jfr Montgomerie 2007.) Colin Crouch kallar den nya tillväxtmodellen "privatiserad Keynesianism", men Watson föredrar "bostadspris-Keynesianism" för att fånga den huvudsakliga kanalen genom vilken individuell skuldsättning driver tillväxten i STorbritannien.
Referens
Matthew Watson (2010) "House Price Keynesianism and the Contradictions of the Modern Investor Subject", Housing Studies, Vol. 25, No. 3, 413–426.
Fotnot
* I början av artikeln presenterar Watson syftet på ett väldigt abstrakt sätt: "The dynamics of homeownership have become an integral feature of the Labour Government’s attempts since 1997 to reconstitute the model welfare citizen (Finlayson, 2009); an important means of routing the credit flows which sustain economic growth under a regime of ‘privatised Keynesianism’ (Crouch, 2009); a primary indicator of the health of the financial system as commercial banking practices associated with mortgage lending have become increasingly blurred with investment banking practices (Soros, 2008); the site of many of the contradictions of financialised capitalism as the failure of investment banking practices rebound into the commercial banking sector (Langley, 2006); and the precursor to new forms of intervention undertaken by a state allegedly in retreat (Wigan, 2010). In all of these ways ostensibly private dwellings have become quasi-public spaces positioned at the apex of political attempts to reproduce stable conditions suited to the expansion of wealth held privately within the economy." (s. 414)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar