Betalar demokratier högre löner?

Den välkände nationalekonomen Dani Rodrik hävdade 1999 i en intressant artikel att demokratier betalar högre löner. Hans framställning tar avstamp i en jämförelse mellan Mexiko och USA. År 1996 var genomsnittlig arbetsproduktivitet i Mexiko $9600, säger Rodrik, och motsvarande nivå i USA var $58000, sex gånger högre. Den genomsnittliga lönen i industrin var $1,50 i timmen i Mexiko och $17,70 i USA, tolv gånger högre. Varför är lönen i Mexiko så mycket lägre än vad den borde vara, frågar Rodrik. Det kan absolut delvis handla om data-problem, säger han: produktivitet i industrin och andra sektorer kan skilja sig åt, arbetade timmar kan skilja sig åt, och andra produktionsfaktorer än arbetare i produktionen kan komplicera jämförelsen. Men skillnaden i lön är så stor, säger Rodrik, att institutionella faktorer också antagligen spelar roll. (Det är inte den mest stringenta argumentationen, men men.)

Han gör en ekonometrisk undersökning där han undersöker lönerna i olika länder som bestämda av arbetsproduktivitet, inkomstnivåer med mera, och då spelar graden av demokrati ändå en roll: mer demokratiska länder betalar högre löner. Detta gäller i instrumentvariabel-modeller, och i panelregressioner med fixed effects för länder. Detta är också konsistent med att löneandelarna i Portugal, Spanien och Grekland ökade när dessa länder övergick till demokrati. 

Lönedatat kommer från två ställen. Det första är World Bank LAbor Market Data Base som samlar lönestatistik från FN:s Industrial DEvelopment ORganization (UNIDO), som presenterar löner för en rad länder sedan 1960-talet. Den stora mängden länder -- sett till position i världens inkomstfördelning från Etiopien till USA -- kommer med en kostnad vad gäller jämförbarhet: i en del länder handlar det om "wages and salaries" vilket förstås gäller inte bara produktionsarbetare utan också tjänstemän, och det är också oklart i vilken grad bonusar, löneförmåner och liknande är inräknat. För en mindre grupp av länderna handlar det om "compensation of employees" som också räknar in arbetsgivaravgifter. Den andra kälan är USA:s Bureau of Labor Statistics International Comparisons of Hourly Compensation Costs for Production Workers in Manufacturing. Detta dataset omfattar bara 29 länder men är sammansatt på ett mer genomtänkt sätt vad gäller jämförbarheten. Här mäts "compensation costs" som innefattar alla lönens delar samt arbetsgivaravgifterna. Korrelationen mellan UNIDO och BLS är 0,90.

Den andra centrala variabeln i pappret är demokrati, och här också använder Rodrik två källor. Den första är tankesmedjan Freedom House mått på demokrati, som använts i tidigare forskning om relationerna mellan demokrati och tillväxt (Helliwell 1994; Barro 1996). FH-måttet ger en "subjective classification of countries" på en skala från 1 till 7, separat för medborgerliga rättigheter (civil liberties) och politiska rättigheter. Rodrik kombinerar de två till ett enda mått. FH-datat är tillgängligt sedan 1970. Det andra demokratimåttet kommer från Polity III som ger årliga demokrati-indikatorer för åren 1946-1994 för länder med fler än 500 000 invånare i början av 90-talet. Länder rankas på en 11-poängsskala från 0 till 10 men Rodrik har skalat om till en skala från 0 till 1, för att underlätta jämförelser med FH-indexet. FH- och Polity III-måtten är starkt korrelerade, mellan 0,81 och 0,93 beroende på tidsperiod. Kontrollvariablerna inkluderar förädlingsvärde per arbetare i tillverkningsindustrin, BNP/capita, KPI, utbildningsnivå, urbanisering och handelsöppenhet.

Regressionsanalysen bygger på femårliga medelvärden, med sju perioder 1960-1994. Regressionsresultaten innebär att en ökning av Mexikos demokratiska nivå till USA:s (detta var på 1990-talet när USA:s demokrati hade en lite mer otvetydigt positiv klang än idag) skulle öka lönerna i Mexiko med 25-30 procent. (s. 716) Scatterplotten i figur 1 visar en del av dessa resultat, om åren 1985-1989.

Som ett test för omvänd kausalitet -- att det skulle vara inkomstnivåer som orsakar förändringar i grad av demokrati -- kör Rodrik regressioner där graden av demokrati bestäms av löner, produktivitet och de andra variablerna. Resultaten säger att initiala lönenivåer inte påverkar förändringen i graden av demokrati.

Han fortsätter med en panelanalys där han undersöker effekterna inom länder, över tid, återigen på de sju femårsperioderna 1960-1994. Panelestimaten av effekten av demokrati på lönen är 0.11 till 0.97 vilket implicerar att om Mexiko blev full demokrati hade lönerna ökat med 6-48 procent. (s. 722) Efter detta går han vidare med att kolla på specifika länder som haft skiften i graden av demokrati -- se tabell VI ovan. Alla fyra länder som övergick från demokrati till auktoritär regim fick en fallande löneandel. I sex av åtta länder som haft en övergång till demokrati ökar löneandelen. Sydkorea och Taiwan som haft mer gradvisa demokratiseringar granskas särskilt. I båda fallen ökade lönerna snabbare än arbetsproduktiviteten mellan 1987 och det tidiga 90-talet, tidsperioden för övergången till demokrati.

Rodrik sammanfattar resultaten:

"Our Žfindings indicate that democratic institutions tend to shift the functional distribution of income in manufacturing from proŽts to wages, or alternatively that authoritarian regimes transfer income from labor to employers. To anyone familiar with the recent economic history of Latin America, Southern Europe, or the Middle East, these results should not be counterintuitive." (s. 726)

Men, säger Rodrik varför, exakt, ger demokrati en mer pro-löntagar-fördelning och auktoritära regimer mer pro-kapitalägar-fördelning? Vi kan se lönerna som utfallet av en förhandling mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetarnas reservationslön ges av möjligheter i offentlig sektor eller informell sektor; arbetgivarnas alternativ defineras av exit-möjligheter i andra länder. I en enkel spelteoretisk modell demonstrerar Rodrik att tre saker förutom arbetsproduktivitet bestämmer lönen: 

"(a) the relative bargaining strength of labor, (b) the value of outside options (or the reservation wage) for labor, and (c) the value of outside options for employers. Political institutions can affect all of these." (s. 727)

Rodrik menar att vi kan tänka oss fyra kategorier av skäl till varkför demokratier är vänligt inställda till arbetarna. Ett, demokratin kan spela roll eftersom demokratiska regimer är mer benägna att följa rule of law och kan ge möjligheter att komma till bukt med arbetsgivare som inte betett sig korrekt. Två, demokratier är mindre benägna till politisk instabilitet vilket också kan vara fördelaktigt för arbetarna genom att ge dem fler outside opportunities. Tre, demokratier kan direkt förbättra arbetarnas förhandlingsmakt genom att tillåta större frihet att organisera sig och förhandla kollektivt. Fyra, som medianväljarmodellen säger så kan processen av politiskt deltagande och konkurrens höja arbetarnas reservationslön och genom att skapa lagar och institutioner som är mer "partial to workers' interests". (s. 727) Rodrik menar att hans data framför allt stödjer den fjärde kanalen.

Referens

Dani Rodrik, "Democracies Pay Higher Wages", Quarterly Journal of Economics augusti 1999.