Under strecket som kunskapsarena

Sedan 1918 har Svenska Dagbladet varje dag publicerat en sidlång essä på kultursidorna, "Under strecket". I en ny artikel studerar historikern Johan Östling 1960-talets understreckare eller kort "streckare" ur ett kunskapshistoriskt perspektiv.

I det kunskapshistoriska perspektivet i artikeln ingår att utveckla två intressanta begrepp, "kunskapsaktör" och "kunskapsarena", och bygger vidare på begreppet kunskapscirkulation (circulation of knowledge) som för mina otränade ögon verkar nästan synonymt med kunskapshistoria.* Östling beskriver historikers användning av begreppet kunskapscirkulation som ett "avståndstagande från enkla diffusionsteorier och lineära spridningsmodeller", att man istället "betraktas kunskap som en dynamisk företeelse" och man fäster blicken på "vad som händer när kunskap förflyttas mellan olika platser, genrer och medier." Detta innebär en 

"perspektivförskjutning i studiet av kunskap, från produktion till cirkulation. Det är inte längre tillkomsten av och betingelserna för ny kunskap som står i blickfältet, utan hur kunskap används, rör sig och eventuellt omgestaltas. Parallellt kan synen på kunskapsprocessen vidgas och andra typer av aktörer och historiska sammanhang föras in i analysen." (s. 96-97)

Vilket ju låter sympatiskt. Östling och David Larsson Heidenblad har i en tidigare artikel i HT föreslagit specifikationen samhällelig kunskapscirkulation, att (kunskaps)historikern ska analysera "de sammanhang där kunskap blev samhälleligt signifikativ."

"För att studera samhällelig kunskapscirkulation föreslog vi ett antal analytiska ingångar till empiriska undersökningar. En av dem vore att fokusera de system som anger de historiskt specifika förutsättningarna för samhällelig cirkulation. Det kan röra sig om de större politiska och ekonomiska omständigheterna eller de mer konkreta mediala och materiella. Bokmarknadens beskaffenhet och utbildningsväsendets struktur är exempel på faktorer som kan beaktas av den som intresserar  sig för cirkulationens villkor inom ett givet kunskapssystem." (s. 97)

Under strecket är i den nya artikeln studerat utifrån detta perspektiv. Östling avsäger sig att kontextualisera US med avseende på förändringar på bokmarknaden, tv-mediets framväxt, utbildnngssystemets omvandling med mera, utan vill "förstå hur samhällelig kunskapscirkulation kunde gestalta sig". (s. 98) Däremot nämner han att man ofta talar om 1960-talets akademiska kunskapsförmedlning i offentligheten som tudelad: å ena sidan en borgerlig bildnings- och lärdomskultur, å andra sidan en kritisk rörelse i slutet av decenniet. Analyserna av under strecket kan göras med detta som fond. SvD var på 1960-talet en högertidning (chefredaktören 1955-1969 var också aktiv högerpolitiker) som lästes av borgerligheten. (s. 99)

Östlings material i artikeln är 400 streckare, 40 slumpmässigt (med www.random.org) valda artiklar per år under 1960-talet. 56 procent av artiklarna tillhörde den breda kategorin humaniora, varav 15 procent historia. 22 procent handlade om samhällsfrågor, utifrån statsvetenskap/sociologi/ekonomi eller mera som rapporter från ett land, en region eller liknande. Naturvetenskap stod för 10 procent av artiklarna. Att humaniora stod så starkt menar Östling talar emot förståelser av 1960-talet som en period av "humanioras kris" och de hårda vetenskapernas dominans á la referenser till CP Snow (1961) "De två kulturerna". Formatmässigt varierade texterna. Ungefär en tredjedel av revensioenr. 35 procent "hade en mer allmän karaktär av presentation av ett ämne, reflexion över en företeelse eller
kommentar till en aktuell fråga". 10 procent var reserapporter, 8 procent inlägg i en svensk debatt, lika många utrikespolitiska kommentarer. Att 10 procent var reserapporter menar Östling " är argument mot den som skulle hävda att Under strecket var ett slags slutet, västerländskt lärdomsreservat" (?) (s. 105).

Begreppet "kunskapsarena" definieras inte förrän i slutsatserna (s. 119) men i övergången till den kvalitativa analysen av artiklarna definieras "kunskapsaktör". Närmare bestämt så här:

"En kunskapsaktör kan i generella termer beskrivas som en person som i ett givet historiskt sammanhang bidrar till att kunskap produceras och/eller cirkulerar. Under vissa omständigheter är det också fullt rimligt att inkludera olika typer av publiker i aktörsbegreppet; de blir då medskapande i kunskapsprocessen. En kunskapsaktör kan studeras utifrån socialhistorisk utgångspunkt, exempelvis genom att analysera dess samhälleliga ställning och olika former av kapital. Denna typ av studier finns det relativt gott om, men som Philipp Sarasin har påpekat kan det slå över i ett slags sociologisk reduktionism om undersökningarna stannar här. Han framhåller att studiet av kunskapsaktörer också bör inbegripa kunskapens innehåll och form. På så sätt blir en persons förmåga och auktoritet att verka som kunskapsaktör även avhängig den teoretiska och praktiska kunskap som den besitter eller förmedlar." (s. 106)

Författarna till de 400 streckarna var till 55 procent akademiker. Journalister, redaktörer och författare var 16 procent, och ämbetsmän 9 procent. Resterande 20 procent var en blandning av militärer, präster, arkitekter, näringslivsföreträdare m fl. Östling kallar utifrån detta under strecket för "akademikerbastion". 93-94 procent av skribenterna var män. Den kvinnliga skribent som skrev flest streckare under 60-talet var Gunnel Vallqvist som skrev mycket om romansk och katolsk kultur och bland annat 1962-1965 rapporterade med 18 artiklar från Andra Vatikankonciliet. (s. 108-109)

Östling väljer att specialstudera de två flitigaste historikerna, med tanke på att historia var den enskilt största genren på Under strecket under decenniet. De två är Alf Åberg och Sten Carlsson (pikant nog för SvD två gamla nazister). Åberg disputerade 1947 på avhandlingen Indelningen av rytteriet i Skåne åren 1658–1700 och var därefter verksam i fyra decennier vid Krigsarkivet. Han började på 1950-talet skriva i SvD och skrev över tid över 500 streckare, varav 141 på 1960-talet. Han skrev under 60-talet många artiklar om svensk stormaktstid och t ex flera gånger om Erik Dahlbergh. Han skrev också om internationell historia, särskilt Irland och Finland. Han hade stor bredd i sina ämnesval och skrev om olika typer av verk, men oftast var han positiv -- "Han var inte den hårda polemikens man." (s. 115) Östling menar att:

"Alf Åbergs skribentgärning illustrerar hur en specifik aktör kunde befordra cirkulation av humanistisk kunskap i offentligheten. Under strecket uppträdde han som förmedlare av nya insikter och popularisator av vetenskapliga rön, men minst lika viktig var hans roll att aktivera befintlig kunskap och vidmakthålla ett historiskt minne." (s. 114-115)

Sten Carlsson hade en annan profil. Han var professor i Uppsala 1956-1983 och skrev en rad verk framför allt inom socialhistoria.Under 60-talet skrev han 81 streckare i SvD där han hade börjat som skribent på 50-talet, då både som ledar- och kulturskribent. Han skrev jämfört med Åberg mer exklusivt om 1800-talen och 1900-talens historia. Många artiklar handlade om biografier över politiska ledare och liknande, andra om världskrigen och politiska system. Slående få artiklar, menar Östling, anknyter till Carlssons egna forskningsområden. (s. 117) Att han var verksam professor märktes mer i hans understreckare om historievetenskapens utveckling, t ex en rapport från världshistorikerkongressen som hållits i Stockholm 1960. 1962 kritiserade han de nya reformplanerna för gymnasieskolan. Så här karakteriserar Östling Carlsson som författare Under strecket:

"Universitetsprofessorn som offentlig intellektuell – det var så Sten Carlsson uppträdde under strecket. Han var alltså inte i första hand en förmedlare av ny svensk forskning utan strävade efter att sätta den moderna historiens omvälvande politiska skeenden i perspektiv. Som publik akademiker trädde han fram som en centralgestalt i den humanistiska världen. Att han såg något förebildligt i att förena intellektualitet och offentlig närvaro märks även av att han under 1960-talet skrev ett antal streckare om stora svenska publicister med gedigen akademisk bakgrund – Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Ivar Anderson.
I motsats till Alf Åberg var Sten Carlsson ingen folkbildare av klassiskt snitt. Han kunde inte frammana samma ohöljda fascination inför det förflutna; i stället var hans insats att teckna de större linjerna och ge de vidare sammanhangen. Hans recensioner och historiska översiktsartiklar präglades av en neutral, vetenskaplig attityd, men när han använde Under strecket som debattarena blev hans samhällsåskådning uppenbar .I skol- och utbildningspolitiska frågor låg hans borgerliga, inte sällan konservativa värderingar i öppen dager; i utrikespolitiska kommentarer märktes hans antikommunism och hemhörighet i ”den fria världen”." (s. 118-119)

Efter diskussionerna om Åberg och Carlsson kommer Östling tillbaka till begreppet offentlig kunskapsarena. Det definierar han så här:

"En offentlig kunskapsarena kan förstås som en plats som inom sina givna ramar erbjuder möjlighet och sätter gränser för cirkulation av kunskap. Den fungerar som en mötes- eller åskådningsplats för en viss typ av kunskapsaktörer och en viss typ av publik. För att den ska kunna vara en arena som befordrar samhällelig kunskapscirkulation måste den vanligen äga ett mått av stabilitet och beständighet, även om själva kunskapsinnehållet som cirkulerar på en och samma arena kan variera över tid.
Gränsen mellan en kunskapsarena och en kunskapsinstitution kan vara svår att upprätthålla. I många fall finns det dock en skillnad i graden av formalisering eller reglering, där en kunskapsinstitution tenderar att vara en del av det etablerade utbildningsväsendet eller vetenskapssamhället. Folkskolan, lärarinneseminariet och universitetet ingick exempelvis som kunskapsinstitutioner vid en viss tidpunkt i svensk historia i ett institutionellt system, där de utgjorde ömsesidigt beroende och samverkande delar inom en relativt avgränsad enhet. /.../" (s. 119)

Han förklarar också varför detta begrepp är användbart för att förstå Under strecket:

"Att betrakta Under strecket som en offentlig kunskapsarena har flera analytiska fördelar. För det första ger det empirisk konkretion till resonemangen om kunskapscirkulation. Arenan blir således den plats där en viss sorts cirkulation ägt rum. I detta sammanhang verkade vissa typer av kunskapsaktörer. De befordrade olika slags kunskap och spelade olika roller; det exemplifieras av fallen Åberg och Carlsson. Med arenabegreppet kan följaktligen samspelet mellan aktör och cirkulation åskådliggöras.

En ytterligare förtjänst med begreppet är att Under strecket kan jämföras med andra offentliga kunskapsarenor under 1960-talet. Med Fråga Lund, det omåttligt populära tv-program som började sändas i september 1962 med Jan-Öjvind Swahn som ciceron, fanns det exempelvis betydande likheter. " (s. 120)

Han lyfter också frågan om hur SvD var jämfört med andra tidningar som socialdemokratiska Arbetet eller kulturradikalt präglade Dagens Nyheter och Expressen. Det vore också intressant att jämföra med tidningar i andra länder, som kroniker i danska tidningar eller FAZ i Tyskland. Det vore också, säger han med referens till Jostein Gripsrud (red.) Allmenningen: Historien om norsk offentlighet (2017), intressant att jämföra med arbetarrörelsens, frikyrkornas m fl deloffentligheter.

 

Referens

Johan Östling (2020), "En kunskapsarena och dess aktörer Under strecket och kunskapscirkulation i 1960-talets offentlighet", Historisk tidskrift 140 (1). 

Fotnot

* Om lanseringen av fältet "kunskapshistoria" har idéhistorikern Staffan Bergwik några intressanta kommentarer i en artikel publicerad i Scandia 2018. Hans artikel börjar:

"Under det senaste halvseklet har humanvetenskaperna framgångsrikt producerat kunskap genom att bygga tematiska fält. En lång rad vändningar har reformerat problemställningar och riktat det kritiska intresset åt nya håll. De tematiska fälten har ofta varit tvärdisciplinära initiativ som sökt förstå dagsaktuella frågor med humanistens uppmärksamhet riktad mot de längre tidshorisonterna och de bredare sammanhangen. Miljöhumaniora, digital humaniora och medicinsk humaniora är tre aktuella exempel. Fältkonstruktionerna gör anspråk på att säga något med hjälp av nya frågor, begrepp, perspektiv och empiriskt material. Det finns en epistemologisk kraft i benämnandet; genom att finna etiketter som biter kan forskare samlas, tänka tillsammans och upptäcka nytt. Det finns också professionssociologisk kraft, för inom nya fält kan karriärer skjuta fart och finansiärers intresse attraheras. Men i fältkonstruktionerna finns också en inbyggd spänning mellan anspråken på att säga något nytt och hotet om att säga vad vi redan vet men under ny flagg.
Ett intressant aktuellt exempel är fältet ”kunskapshistoria”. /.../" 

Bergwik har också intressanta kommentarer om kunskapshistorikernas problem med att definiera "kunskap". (s. 87) Däremot framstår de empiriska kunskapshistoriska studier av cirkulation som han diskuterar som väldigt intressanta. Bergwik pekar dock på en brist på anknytning till tidigare studier om publikpositioner och offentligheter. "Publikerna finns där som en relativt okänd materia bortom de aktörer och texter som studeras." (s. 89) Också vetenskapshistorisk forskning är underanvänd bland kunskapshistorikerna i den antologi som Bergwik diskuterar. Frågor, konstaterar han, "om kunskapens samtidiga cirkulation och konstruktion hör till de problemområden som vetenskapshistoriker diskuterat allra mest sedan 1990-talet. Begrepp som immutable mobiles, kontextöverföring, go-betweens och utbyteszoner är bara några exempel på hur frågorna hanterats. Delar av diskussionen finns återgiven i Circulation of Knowledge men givet bredden, och på flera ställen den analytiska spetsen, i denna forskning hade jag önskat att den var mer närvarande som diskussionspartner i antologin." (s. 95) Bergwik konkluderar dock, som jag läser honom, att kunskapshistoria kan göra ett viktigt bidrag till forskningen -- i förhållande till vetenskapshistoria och mediahistoria -- genom att lämna de två andra fältens mer dekonstruktiva och kritiska metod och stå för ett mer syntetiserande angreppssätt. (s. 95-96)